Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes evangelium Inledande komm: Bo Gierz PDF Skriv ut E-post


Bo Giertz kommentar:

Evangelium enligt Johannes

Inledning

Traditionen om Johannes i Efesus
Vem skrev Johannesevangeliet?

I fornkyrkan svarade man enhälligt: Det gjorde Johannes, en av de tolv, den lärjunge som Jesus älskade. Han slutade sitt liv vid hög ålder i Efesus. Han var den siste av apostlarna som gick bort. Han levde ännu när Trajanus blev kejsare (år 98 av vår tideräkning). Han var den siste som skrev ett evangelium. 

Den traditionen finns belagd i flera källor från slutet av 100-talet. Den var då tydligen allmänt vedertagen. Huvudvittnet är kyrkofadern Ireneus, som var bördig från Mindre Asien och omkring 180 blev biskop i Lyon i Gallien. Han berättar att han i sin ungdom hade lyssnat till en av dem som ännu hade varit lärjungar till aposteln Johannes i Efesus. Den mannen hette Polykarpus och var biskop i Smyrna, där han led martyrdöden år 155 eller däromkring. Ireneus berättar hur väl han mindes den gamle Polykarpus och hur han lyssnade till allt vad han berättade om Johannes och allt vad denne sagt om Jesus, om hans under och hans lära. Polykarpus hade umgåtts inte bara med denne Johannes utan med flera andra, som hade sett Jesus. Allt detta berättar Ireneus inte för okritiska vänner utan i ett brev till en meningsmotståndare i Mindre Asien, som väl kände till förhållandena. Det kan alltså anses bevisat, att det har levat en personlig lärjunge till Jesus i Efesus som hette Johannes. Eftersom Ireneus kallar honom ”den apostoliska gamle” kan han knappast ha menat någon annan än Johannes, Sebedeus son. Och om honom säger han, att han var den lärjunge som ”lutade sig mot Jesu bröst” och som – efter det att de tre andra evangelierna blivit skrivna – utgav sitt evangelium i Efesus.

Kritiken av den fornkyrkliga traditionen
Länge förblev denna tradition praktiskt taget oemotsagd. Först 1820 ifrågasattes på allvar Johannesevangeliets apostoliska ursprung. Under 1800-talet växte kritiken i styrka, och kring sekelskiftet 1900 gällde det som ett vedertaget resultat av den historiskt-kritiska forskningen, att Johannesevangeliet inte kunde gå tillbaka på något ögonvittne utan måste vara tillkommet mer än ett sekel efter Jesu död, omkring år 150 eller rentav ännu senare. Det hade alltså inget historiskt värde utan gav tvärtom en totalt omgestaltad bild av Jesu liv och hans lära.

Kritiken utgick från de uppenbara olikheterna mellan Johannes och de andra evangelisterna, de som kallas ”synoptikerna”, därför att de i stort sett har en ”samsyn” (på grekiska ”synopsis”). De låter Jesus börja sin verksamhet efter det att Johannes Döparen fängslats, de förlägger huvuddelen av den till Galileen, de talar bara om ett besök i Jerusalem, nämligen vid den sista påsken, och man får intrycket att Jesu verksamhet varade endast ett år. Johannes däremot har mycket att berätta om hur Jesus först verkade i Judeen parallellt med Döparen och hur han gjorde en lång rad besök i Jerusalem, där han fick många lärjungar. Han berättar om åtminstone tre påskhögtider och visar att Jesu verksamhet bör ha varat inemot tre år eller möjligen fyra.
Kritiken menade vidare, att Johannes inte kände till Palestina med dess orter och vägar. Han hade aldrig varit där och visste mycket litet om den tid, då Jesus levde. Hans tankar om Jesus som ”Ordet” (logos) ansågs vara hämtade ur grekisk filosofi. Den bild han ger av Kristus som Sonen, vilken levde hos Fadern före världens begynnelse, påstods vara en teologisk spekulation, helt främmande för Jesus själv.

Sedan dess har pendeln svängt. Sensationella fynd visade, att Johannes hade rätt där man minst väntat det. Dammen vid Betesda grävdes fram och befanns ha haft fem pelargångar, alldeles som Johannes säger. Skriftfynden från Qumran bevisade, att tankar och begrepp hos Johannes som påståtts höra hemma i andra århundradet, fanns bland judarna på Jesu tid. Och i Egyptens ökensand, som bevarat åt oss så många antika urkunder på papyrus, har man hittat delar av Johannesevangeliet som är äldre än några andra evangeliehandskrifter. Det äldsta fragmentet kan med hjälp av stilen dateras till 100-talets början eller i varje fall dess första hälft. Det var en upptäckt, som med ett slag motbevisade de sena dateringarna. Hade Johannesevangeliet hunnit bli känt och läst så tidigt i Egypten, finns det alla skäl att ta den fornkyrkliga traditionen på allvar när den säger, att det skrevs i slutet av första århundradet.
Även andra fakta har fått pendeln att svänga. Det har visat sig att Johannesevangeliet ger en kunnig och initierad bild av förhållandena bland judarna på Jesu tid. Dess uppgifter om detaljerna i processen mot Jesus har visat sig stämma. I den gamla tvistefrågan om Jesu dödsdag ger nu de flesta forskare Johannes rätt när han hävdar, att det var den 14 Nisan (och inte den 15 som synoptikerna säger).

Den lärjunge som Jesus älskade
Johannesevangeliet har självt något att berätta om sin tillblivelse. På två ställen (19:35 och 21:24) åberopas ett ögonvittne, som kan intyga sanningen av det som sägs. Han var med på Golgata, när Jesus dog, och vid Tiberias sjö, när den Uppståndne visade sig för lärjungarna. Vid det senare tillfället sägs det uttryckligen att det är fråga om den lärjunge som Jesus älskade.
I Johannesevangeliet uppträder nämligen en anonym lärjunge, som vanligen går under namnet ”den lärjunge som Jesus älskade”. Det var han som ”låg vid Jesu bröst” under den sista måltiden – alltså närmast Jesus vid bordet – och som stod vid korset tillsammans med Jesu moder. Det var han som tillsammans med Petrus sprang ut till graven på påskmorgonen, och som kände igen den Uppståndne vid Tiberias sjö. Han spelar alltså en betydande roll i evangeliet. Men vem var han?

Han bör ha varit en av de tolv, eftersom han var med vid den sista måltiden. Vi kan utesluta dem, som nämns vid namn: Petrus, Andreas, Filippus, Tomas och Judas, Jakobs son. Bland de återstående kommer de först i fråga som enligt synoptikerna stod Jesus särskilt nära. Det var Sebedeus båda söner, Jakob och Johannes. Jakob är utesluten, eftersom han var den förste av apostlarna som led martyrdöden, medan älsklingslärjungen var den siste som levde kvar. Alltså återstår Johannes. Det är ju också han som utpekas av Ireneus, under åberopande av upplysningar som han fått av en personlig lärjunge till Johannes själv. Även om vi inte hade den fornkyrkliga traditionen att tillgå, skulle vi gissa på honom.
Men om han nu är älsklingslärjungen, är han då också den som skrivit evangeliet?

Vem skrev Johannesevangeliet?
Det kan förefalla som om vi hade svaret i evangeliets näst sista vers, där det heter att det är älsklingslärjungen ”som skrivit detta”. Nu kan emellertid ”detta” syfta på det närmast föregående. Den saken kommer att diskuteras i kommentaren. Säkra kan vi inte vara. Vi får i stället försöka se, vad evangeliet genom sitt språk och sitt innehåll vittnar om sin författare.

Vad språket beträffar, talar allt för att det är en tvåspråkig jude som fört pennan. Han skriver en felfri grekiska men använder inte något stort ordförråd. De religiöst betydelsefulla orden är laddade med ett innehåll, som har en tydlig judisk bakgrund. Hans satsbyggnad är klart semitisk och inte grekisk. Han använder korta, enkla huvudsatser, som han radar upp efter varandra. Studenter, som arbetar med den grekiska grundtexten, brukar tycka att det är lätt att läsa Johannes – i synnerhet om man jämför honom med Paulus, som tänker som en grek och älskar långa meningar, där satserna flätas in i varandra.
Här skriver alltså en jude, som lärt sig grekiska men har ett semitiskt modersmål. Eftersom han visar sig ha god lokalkännedom, när det gäller orter, byggnader och seder i Palestina, talar allt för att det rör sig om en palestinensisk jude. Det är ett starkt argument för den gamla uppfattningen.
Men det finns också motargument.

Först har man frågat, om en galileisk fiskare kunde tala så god grekiska, eller om man kan tilltro honom förmågan att disponera och utforma så svårtillgängliga tankegångar. Lukas säger ju att Johannes och Petrus var ”olärda män ur folket” (Apg 4:13). Å andra sidan säger samme Lukas, att det var Johannes som vid sidan av Petrus blev urförsamlingens ledare, och Paulus räknar honom till de tre ”pelarna” där (Gal 2:9). Och man får minnas, att det ligger femtio år mellan de händelserna och den tid, då Johannesevangeliet anses ha skrivits. En människa kan hinna lära sig mycket på femtio år.
Vidare har man frågat, om en galileisk lärjunge skulle kunna ge en bild av Jesu liv, som är så annorlunda än den vi får hos synoptikerna. Johannes stod ju Petrus särskilt nära. Petrus anses ha präglat Markusevangeliet. Varför skildrar då Johannes allt ur en helt annan synvinkel, med tyngdpunkten i Jerusalem? Det är frågor som knappast kan besvaras, om man inte antar att Johannes avsiktligt har utelämnat sådant, som redan var känt. Och det är ju tänkbart, om han skrev på sin ålderdom och under sin livstid fått uppleva tillkomsten av de tre första evangelierna. Han kanske ville ge en komplettering, ett annorlunda evangelium med nya aspekter.

Ännu ett problem vållar oss Johannes Uppenbarelse. Även den boken är enligt fornkyrklig tradition skriven av aposteln Johannes. Men den är skriven på ett språk och i en stil som markant avviker från Johannesevangeliet. Många anser det uteslutet att samme författare skulle ha hållit i pennan. De har kommit med en rad hypoteser. En av dem säger att det har existerat en annan Johannes som blivit förväxlad med aposteln.

Presbytern Johannes
Den som skrivit de två små brev, som vi känner som Johannes andra och tredje brev, kallar sig själv för ”presbyter”. Det kan betyda rätt och slätt ”den gamle”, men det var samtidigt titeln på en församlingsledare, och i vår nuvarande översättning återges det med ”äldste”. Också Petrus räknar sig till presbytererna (1 Petr 5:1), och man har vanligen ansett att ”presbytern” Johannes som talar i dessa två små brev är densamme som aposteln. Men i vår tid (och någon gång i antiken) har man velat göra gällande, att det har funnits två olika Johannes i Efesus, av vilka den ene skulle ha kallats ”presbytern”. Man har stött sig på ett ställe hos biskop Papias (som skrev omkring år 130), där han gör en uppräkning av sagesmän, vilkas ord han har samlat, och där han först nämner en Johannes bland apostlarna och strax efteråt en ”presbyter Johannes” (eller ”den gamle Johannes”). Har han menat två olika personer (vilket somliga bestrider) säger han i varje fall ingenting om var denne ”presbyter Johannes” skulle ha levat eller om han skrivit något. Först omkring år 250 möter vi påståendet att det levat en presbyter Johannes i Efesus som skrivit Uppenbarelseboken. Den som säger det vill visa, att Uppenbarelseboken inte härrör från någon apostel. Han säger sig också ha hört, att det skulle finnas två olika gravar i Efesus i vilka Johannes påstods ligga begraven. Längre fram möter vi en osäker uppgift om en Johannes som skall ha efterträtt aposteln som biskop.

På dessa ganska magra fakta har man i vår tid byggt en teori om att älsklingslärjungen skulle ha varit en personlig lärjunge till Jesus, men inte en galilé utan en jerusalemit. Man har påmint om den anonyme lärjunge, som följde Petrus till Hannas palats när Jesus blivit fängslad. Den lärjungen var ju känd hos översteprästen och fick slippa in. Kunde en galileisk fiskare vara det? Han kallas visserligen på detta ställe bara ”en annan lärjunge” och det är inte säkert att det är fråga om ”den lärjunge som Jesus älskade”. Men i berättelsen om påskmorgonen talas det också om ”en annan lärjunge” och där får vi veta att det var den samme som Jesus älskade.

Skulle det förhålla sig så, att älsklingslärjungen hörde hemma i Jerusalem, får vi en enkel förklaring till att allting i Johannesevangeliet ses ur en annan synvinkel än den hos synoptikerna. Det är styrkan i denna teori. Men nu är det inte alldeles uteslutet att också en son till fiskaren Sebedeus kunde ha förbindelser med prästerliga kretsar i Jerusalem. Hans mor kan möjligen ha varit syster till Jesu moder Maria. Skälen får vi återkomma till när vi talar om kvinnorna vid korset (19:25). Lukas säger oss att Maria hade prästerliga släktingar i Judeen. I så fall bör också Johannes ha haft det. Det kan förklara att han var mera hemma i Jerusalem och hos översteprästen än Petrus.
Teorien om en ”presbyter Johannes”, bördig från Jerusalem, som skulle ha varit älsklingslärjungen, måste nog betraktas med skepsis, i synnerhet som älsklingslärjungen i evangeliet skildras som en galileisk fiskare (21:6f). I antiken har ingen sagt något om att ”presbytern Johannes” skulle ha haft något att göra med det fjärde evangeliet. Om vi alltså fasthåller vid aposteln Johannes som älsklingslärjungen, så måste han ha varit den som står bakom Johannesevangeliet. Men på vad sätt?

Är Johannesevangeliet en mans verk?
Åter kan vi gå till näst sista versen. Där talar en grupp som bara kallar sig för ”vi”. De intygar att älsklingslärjungen har vittnat om det som just har sagts och att han ”skrivit det”. Att ”skriva” kunde i antiken också innebära att ”låta skriva”. Författarskap innebar inte nödvändigtvis att man själv höll i pennan. Paulus använde sig gärna av skrivare och medarbetare. Ibland dikterade han ord för ord, ibland tycks han ha låtit en medarbetare skriva efter de riktlinjer han dragit upp.

Hur skall vi tänka oss att Johannes arbetade? Antar vi att han verkligen kom till Efesus, så bör han ha gjort det relativt sent. I Apostlagärningarna (som med sannolikhet kan dateras till år 62) och i Pauli brev finns det inga spår av att han ännu kommit dit. Troligen var han kvar i Jerusalem ända fram till år 66, då det stora judiska kriget började, det som skulle leda till Jerusalems förstöring. I samband med den katastrofen skingrades urförsamlingen och dess ledare. Om det var i det sammanhanget som Johannes kom till Mindre Asien, bör han ha varit mellan femtio och sextio år. I mer än tre decennier hade han hört till kristenhetens ledare och självfallet oavbrutet sysslat med undervisning. Han har upprepat sin Mästares ord, han har mediterat över dem, han har ställt samman dem och försökt få fram vad Jesus verkligen ville säga. Han har gjort det under ständig uppgörelse med judarna, som fört fram de invändningar och den kritik, som mötte Jesus redan under hans livstid. Troligen har han redan under denna tid vant sig att bära fram budskapet också på grekiska bland de grekisktalande judarna, som vid högtiderna fyllde Jerusalem till bristningsgränsen.

Så kommer han till Mindre Asien. Också där pågick konflikten med judarna. Den hade börjat redan på Pauli tid. I Uppenbarelseboken kan vi se hur hård motsättningen var ännu vid seklets slut (2:9, 3:9). Johannes får en ledande ställning i Efesus. Han får lärjungar. Han undervisar – som Jesus och alla apostlarna – muntligt. Lärjungarna får memorera sin lärares ord. Därför får meningarna gärna en rytmisk uppbyggnad som är lätt att minnas. Jesu ord har i Johannesevangeliet en utformning som står på gränsen till poesi. De kan delas upp i korta versrader (så som en del moderna översättare faktiskt gjort). Så småningom bör det ha uppstått en hel grupp av lärjungar, som kunde bära denna apostoliska undervisning vidare.
I den fornkyrkliga traditionen möter vi flera gånger uppgifter om att Johannes inte skrev sitt evangelium ensam. En del av de uppgifterna är tydligt legendariska, men de kan innehålla en kärna av sanning. Evangeliet självt visar att sista kapitlet är ett tillägg av en grupp lärjungar, som samtidigt vet att det är sin lärares ord de återger. I kommentaren kommer vi att se att det finns andra partier i texten, som kan vara liknande senare tillägg, hämtade ur apostelns andliga kvarlåtenskap.

Skrev Johannes själv? Eller hade han någon medhjälpare, som satte på papperet vad han framförde muntligen? Svaret på den frågan beror bland annat på vad man anser om Uppenbarelseboken. De som menar att den är skriven av aposteln Johannes personligen under hans landsflykt på Patmos, brukar räkna med att han i Efesus haft medhjälpare (en eller flera) som svarat också för den språkliga utformningen. Men även den som menar att aposteln själv skrivit evangeliet brukar räkna med att han haft amanuenser och medarbetare, som inte varit utan inflytande på utformningen. Också i modern tid finns det exempel på den arbetsmetoden. Framlidne professor Odeberg i Lund tillät ibland sina lärjungar att referera vad han sagt och publicera det med hans godkännande och i hans namn.

När skrevs Johannesevangeliet?
Den fornkyrkliga traditionen säger att Johannes skrev sitt evangelium vid hög ålder, kanske på 90-talet. Men uppgifterna är på den punkten inte lika gamla och tillförlitliga. Ireneus låter oss bara veta, att Johannes utgav sitt evangelium i Efesus sist i raden av de fyra. Forskningen är i allmänhet benägen att datera det till slutet av första århundradet, men en känd forskare av den historiskt-kritiska skolan (John Robinson) har nyligen hävdat att det måste vara skrivet före år 70, visserligen efter de andra evangelierna men före Jerusalems förstöring. Han anför en rad allmänt erkända fakta: det hör hemma i en palestinensisk miljö, där byggnader, seder, rättsförhållanden och problem speglar förhållandena före år 66. Det talar om templet och dammen vid Betesda som alltjämt existerande, fast de totalförstördes år 70. Det talar inte till hedningar utan till människor för vilka det var en olycka att bli uteslutna ur synagogan.

Så mycket kan nog anses säkert, att en stor del av innehållet fick sin form redan när Johannes undervisade i Jerusalem. Skildringen av dammen vid Betesda (5:2) måste ha kommit till före år 70. Men å andra sidan visar bl a de många översättningarna av hebreiska ord, att Johannes vänder sig till greker, så som han fick göra i Mindre Asien.
Men det har mindre att betyda, i vilket årtionde evangeliet blev nedskrivet. Det innehåller, vad Johannes har sagt och lärt ut under årtionden, och det är både möjligt och troligt, att det fått tillägg och utvidgats under Johannes livstid. I varje fall är det viktigt att minnas, vad den fornkyrkliga traditionen säger: Det skrevs medan Johannes ännu levde. Det hör hemma i en tid, då man ännu hade ögonvittnen att åberopa. Även det sista kapitlet, som troligen är tillagt efter apostelns död, åberopar sig på vad han sagt och skrivit under livstiden.

Kommentaren i denna bok kommer alltså att utgå från det antagandet, att det är Johannes, en av de tolv, som är upphovsman till Johannesevangeliet. Men vi får komma ihåg, att här ännu finns obesvarade frågor. En av dem är förhållandet mellan Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken. Men den frågan dryftas kanske bättre i samband med ett studium av Johannes Uppenbarelse. En annan obesvarad fråga är, hur det kan komma sig att det inte finns någon antydan om Johannes i det brev, som martyrbiskopen Ignatius omkring 115 skrev till församlingen i Efesus, när han i en fångtransport passerade Mindre Asien på väg till Rom. Han påminner om Paulus men inte om Johannes, som ändå måste ha levat i efesiernas minne. Den frågan står obesvarad kvar.

Varför skrev Johannes sitt evangelium?
Detta evangelium är skrivet ”för att också ni skall tro”. Så heter det i skildringen av Jesu död (19:35) och det upprepas i slutet av nästa kapitel (20:31). Syftet är alltså klart angivet. Man brukar säga, att Johannesevangeliet är en missionsskrift. Helt riktigt är det inte. När Johannes säger ”för att ni skall tro”, använder han nämligen en grekisk verbform, som inte betyder ”komma till tro” utan snarare bevaras i tron, fortsätta att tro, stärkas och fördjupas i tron. Evangeliet riktar sig till människor som redan tror. Det är en ”fördjupningsskrift”, ett slags herdabrev. Johannes berättar inte bara vad som varit. Han vänder sig direkt till mottagarna. Han förutsätter att de redan har fått undervisning. De känner till vad alla kristna fick lära sig. Det fanns en ”apostlarnas lära”, som i Nya Testamentet kallas paradosis, den heliga tradition som kom från Jesus. Den förmedlades överallt med ungefär samma ord. Det är den som finns upptecknad hos synoptikerna. Johannes förutsätter att den är – i stort sett – bekant. Det är inte den han vill återge. Han vill i stället ge något annat och mera, något som han som ögonvittne kan stå för och som han nu vill förklara och utlägga.

Medan de andra evangelisterna är förmedlare av en allmänkristen tradition, är alltså Johannes ett personligt vittne, som lägger fram vad han själv sett och förstått. Han hade särskilda förutsättningar för det. Han var ju ”den lärjunge som Jesus älskade”. Det är inte säkert, att han själv givit sig det namnet. Det finns de som tror, att han brukade tala om ”en annan lärjunge” när han själv kom in i bilden, och att det var hans lärjungar som kallade honom ”den som Jesus älskade”. I varje fall ligger det ingen förhävelse i uttrycket. Ingen har förtjänat Jesu kärlek. Ingen kan kräva den. Har man fått ta emot mera av den än andra, så är det ett bevis på Jesu godhet. Att kunna säga ”Jesus älskar mig” är i själva verket ett sätt att ära Jesus och hans obegripliga kärlek.
I varje fall har Johannes stått sin Mästare nära och förstått honom bättre än de flesta. Han har kunnat återge och formulera hans innersta tankar. Han har bevarat och utnyttjat vad Jesus sade i den intimaste lärjungekretsen och han har förstått vad Mästaren menade, även när han bara antydde vem han var. Det är detta han nu lägger fram. Att Jesus verkligen talat så om sig själv kan vi se av ett par märkliga ställen hos synoptikerna (Matt 11:27 f, Luk 10:21 f) som stammar ur apostlarnas gemensamma tradition men som kunde vara tagna direkt ur Johannesevangeliet. Samtidigt är det tydligt, att Johannes har arbetat med de ord han mindes, filat på dem och lagt ner stor möda på att finna den rätta formen.

Johannes ville alltså inte skriva ett evangelium likt de andra. Han ville komplettera och fördjupa. Redan i fornkyrkan har man kallat hans evangelium för ett ”andligt” evangelium. Vi skulle kunna säga: det är ett porträtt inifrån. Yttre händelser skildrar han bara, när de ger honom anledning att förtydliga vem Jesus var. Vad han vill teckna är bilden av den verklige Jesus, han som var till före världens grundläggning och blev sänd av Fadern för att skänka världen liv. Den bilden tecknar han mot bakgrunden av judarnas häftiga opposition. Eftersom de invändningar de hade att komma med är desamma i alla tider, behåller dessa ”stridssamtal” sin aktualitet. Tydligen var de högaktuella bland grekerna i Mindre Asien. Det kan delvis bero på att där mycket tidigt förekom avvikande läror, som gällde just Jesu person. Paulus kämpar mot dem redan i Kolosserbrevet. Traditionen säger, att den gamle Johannes mötte dem i Efesus. Desto angelägnare måste det ha varit att göra klart, vem Jesus verkligen var.

Detta är nu det ena huvudtemat i Johannesevangeliet. Det andra är hur Jesus genom sin Ande har kommit tillbaka och lever i sin kyrka. Johannes vill visa, att det eviga livet börjar redan nu, att Jesus redan har kommit och att vi inte bara är hänvisade till att vänta på hans återkomst. Han anför ständigt på nytt ord och löften av Jesus som skall göra klart för oss, att vi redan nu i tron äger det, som en gång skall bli uppenbar verklighet.

Hur Johannes berättar.
Inget av evangelierna är någon biografi i modern mening. De vill inte ge en skildring av Jesu liv utan av hans evangelium, dvs av de ord och gärningar, genom vilka han utförde sitt frälsningsverk. Men synoptikerna vill dock ge en sammanhängande och någorlunda fullständig bild av dessa ord och gärningar. Det målet har inte Johannes. Han koncentrerar sig på själva hjärtpunkten: det stora mysteriet, att Ordet vart kött, att Gud var i Sonen, att den som ser honom också har sett Fadern, och att det inte finns någon annan väg till Gud än genom honom. Av alla Jesu gärningar väljer han ut sju stycken som är ”tecken”, och till dem knyter han undervisningen om Jesus, Guds Son. Denna undervisning bygger han upp av ord och tankar, som han fått från sin Herre. Han gör det med tanke på dem som nu skall nås av budskapet, utan att intressera sig för om ett visst ord ursprungligen blev sagt i just den situationen eller om en viss tanke uttalades i den formen vid just det tillfället.

När Johannes ser tillbaka på det han upplevt, ser han det som en helhet. Han vet: Detta ville Jesus att vi skulle se. Det är den fullmogna tron han skildrar, inte hur lärjungarna så småningom kom fram till den. Han ser på verkligheten så som vi alla gör när vi blir gamla och ser tillbaka. Tidsavstånden börjar suddas ut, händelserna rycker närmare varandra och flyter samman. Det bestående är det väsentliga, det som kom fram genom summan av erfarenheter och upplevelser. Ibland säger Johannes uttryckligen att det han lägger fram inte blev klart för lärjungarna förrän efteråt (2:22, 12:16). Även annars märker man, att han ser och förklarar och berättar vad som hände i ljuset av vad som till slut trädde fram som den bestående sanningen. Det kan förvåna oss, att han talar om lärjungarna som om de från första dagen förstått att Jesus var Messias och Guds Son. För Johannes var det säkert inget problem. Det var ju just det som Jesus ville visa dem och som de nu vill visa andra. Hur och när de förstod det var i det sammanhanget ovidkommande. Den djupaste sanningen kom fram, när han såg händelserna i en efteråt vunnen klarhet.

Johannes och synoptikerna
Om det förhåller sig som vi här har sagt med Johannesevangeliets syfte och dess tillblivelse, så förklarar det till en god del, varför Johannes avviker så mycket från synoptikerna. Han har velat säga, vad som inte var sagt förut. Han har haft en del saker att tillägga också om de yttre händelserna i Jesu liv. Han låter oss veta, att Jesus innan han framträdde i Galileen hade verkat i Judeen – kanske ett helt år. Han berättar att Jesus upprepade gånger färdades upp till Jerusalem vid de stora högtiderna. Det är i och för sig inte överraskande. Det var god sed bland fromma judar, en sed som Jesu föräldrar tycks ha iakttagit. Johannes kan ha följt honom, även om inte alla lärjungarna gjorde det. Den galileiska verksamheten hör vi inte mycket om hos Johannes – frånsett kapitel 6 – men den finns där som en självklar och allmänt känd sak. De största svårigheterna att förena Johannes händelseförlopp med synoptikernas kommer under den sista vintern och våren. Johannes låter oss veta att Jesus besökte Jerusalem vid lövhyddohögtiden (i oktober) och tempelinvigningsfesten (i december). Sedan drog han sig undan till andra sidan Jordan, men avbröt vistelsen där för att besöka Lasarus familj i Betania. Därefter ”drog han sig undan till trakten invid öknen, till en stad som hette Efraim” (11:54) för att sex dagar före påsk åter komma till Betania. Synoptikerna berättar bara hur Jesus denna vår kom med pilgrimsskarorna från Galileen genom Östjordanlandet på vägen över Jeriko upp till Betania och Jerusalem. Vill man smälta samman de händelseförloppen får man ta till hjälp ganska djärva gissningar. Någon klar bild, grundad på evangelierna, kan vi inte göra oss. Och det har kanske inte heller varit meningen.

Ett annat problem är den uppenbara olikheten i Jesu sätt att tala om sig själv. Enligt synoptikerna ville han inte att det skulle sägas offentligen att han var Messias. Hos Johannes sägs det utan betänkande. Det kan hänga samman med att de politiska förväntningarna som knöts till Messias var som starkast i Galileen. Där levde man på gränsen till en revolution, och Messiasnamnet var den gnista som kunde vålla en explosion. I Judeen var situationen inte lika eldfängd. De samtal som Jesus för med judarna där, rör sig hela tiden kring ett religiöst Messiasbegrepp. Och även hos Johannes ser vi, att man ännu den sista vintern menade, att Jesus inte sagt rent ut vem han var (10:24). Han hade talat på ett sätt som inte stämde med judarnas gängse förväntningar. Även synoptikerna låter oss förstå, att Jesu undervisning gick ut på att klargöra att han var Guds Messias, fast på ett sätt som judarna aldrig förstått.

Man har jämfört Johannes förhållande till sin Mästare med förhållandet mellan Platon och Sokrates. Och här finns en likhet. Platan hade lärt något väsentligt av Sokrates och han ägnade sig med stor tacksamhet åt att förvalta det arvet. Men här finns också en grundväsentlig olikhet. Platon var sin läromästare överlägsen och han kände sig äga en suverän frihet att lägga sina egna ord i hans mun. Johannes är lärjungen som känner sin totala underlägsenhet och ingenting annat vill göra än föra fram sin Herres tankar. Den frihet han vet sig ha är att förtydliga och att ordna, att mejsla ut tankarna och föra samman stoffet. Han ser budskapet som en färdig enhet, så som det till slut stod fram när Mästaren hade fullbordat sitt verk och när lärjungarna hade förstått det. Hur det växte fram och hur det kunde te sig på ett tidigare stadium, det är oväsentligt för Johannes. Det är ju inte det som hjälper oss människor. Jesus var Faderns stora gåva till världen, och den gäller det att ta emot, sådan den var i sin fullhet. Det är den fullheten Johannes vill förmedla.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk