Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 1

Johannesprologen: Ordet som var av evighet (Joh 1:1–5)

Översättning

I begynnelsen var Ordet,
och Ordet var hos Gud,
och Ordet var Gud.
Han var i begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom honom,
och honom förutan blev ingenting till.
Det som blivit till i honom, det ägde liv,
och livet var människornas ljus.
Ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har icke fått makt över det.

 

 

Kommentar

Johannesevangeliet skiljer sig redan från första raden från de tre andra evangelierna. Matteus, den skriftlärde, börjar med Jesu stamträd. Markus, apostlalärjungen, säger att han vill lägga fram evangeliet, det som var Kyrkans gemensamma egendom. Lukas, historikern, redogör för sina källor. Men Johannes, älsklingslärjungen, som stått sin Mästare närmare än någon annan, vet att han har ytterligare något att säga, något som lyfter oss ännu högre och låter oss se alltsammans ur evighetens synvinkel.

Forskarna är ense om att det är en hymn, alltså en kristen dikt, som vi här har framför oss. Vi vet att sådana hymner ingick i den urkristna gudstjänsten. Just från dessa trakter av det romerska riket finns det en intressant rapport bevarad. Den skrevs av ståthållaren Plinius, ungefär tjugo år efter det att Johannes skrivit sitt evangelium. Det var under en tid av förföljelser. Plinius vill ha råd av sin herre, kejsar Trajanus, om hur han skall förfara. Han hade låtit avrätta några kristna, som vägrat att offra åt kejsaren och Roms gudar. Något annat brott hade han inte kunnat finna dem skyldiga till. Trots alla förhör – bland annat hade han låtit tortera två unga diakonissor – hade ingenting annat kommit fram, än att de på en bestämd dag brukade samlas i gryningen för att ”i inbördes växelsång lovsjunga Kristus som Gud” varjämte de heligt förpliktat sig att icke stjäla, icke begå äktenskapsbrott, icke bedraga någon eller göra något annat ont.

Tydligen sjöng man alltså hymner, och man sjöng dem växelvis, så som man sjöng psaltarens psalmer. Det är möjligt att det är en sådan hymn, vi här har framför oss. Det kan ha varit Johannes själv som diktat den, eller han kan ha hämtat den ur sin kyrkas sångskatt. De lärde diskuterar, om hela ”prologen” – alltså verserna 1–18 – hör med till hymnen, eller om Johannes här och var stuckit in några förklarande satser, ungefär som när en predikant citerar en psalm och flikar in några egna ord. Det mesta av texten låter sig i varje fall delas upp i korta avsnitt som lämpar sig för växelsång – så som antyds genom radindelningen i denna översättning.

Vi får alltså tänka oss att dessa ord har sjungits vid gudstjänsterna i Efesus. Därutanför låg storstaden med sina ändlösa pelarhallar, sin marmorprakt och sin slum, sin jättelika teater, sin osedlighet och sitt förakt för de kristna. Och härinne samlades en växande skara av dem som fått en helt ny syn på sin tillvaro och sjöng sin trotsiga bekännelse, den orimliga och befriande.
Vad var det man bekände?

Hymnen börjar – säkert avsiktligt – med samma ord som Skriften: I begynnelsen… Varje jude visste, att Gud var alltings Skapare och upphov. Med sitt mäktiga ord hade han kallat fram världsalltet ur intet. Men här bekänner nu Johannes och hans kyrka, att Kristus redan den gången fanns där – före allt skapat. Han är Ordet. Det betyder Gud, sådan han träder fram och handlar. Guds ord är nämligen i Gamla Testamentet inte bara en utsaga. Det är ett levande och skapande Ord. Det bryter ned och bygger upp, det dömer och skapar nytt liv. Det finns en rad skriftställen där Ordet – liksom Visheten – nästan blir ett personligt väsen. I dem såg de kristna en förutsägelse om Kristus.
Kristus var alltså med vid skapelsen. Allt blev till genom honom. Den som säger det är Johannes, han som vandrat med Jesus bland bergen i Galileen och sett honom hänga på korset. När världen blev till och när människorna skapades var Kristus redan där, han som skulle bli människa och ge sitt liv för den värld han skapat.

I honom fanns Livet – det verkliga som inte kan dö, det som alltid har en mening och alltid är en lycka. Versindelningen mellan vers 3 och 4 är osäker. Den indelning, som översättningen här följer fanns redan i antiken och har i vår tid föredragits av flera forskare och bibelöversättare. Följer man den, säger texten att det finns en del av skapelsen, som redan från början fick liv ”i Kristus”, och mottog den ofattbara gåvan av hans eget liv, det liv som han fått av Fadern. Detta liv var ”människornas ljus”, det var meningen, lyckan, privilegiet att få bli människa och vara bestämd till gemenskap med Gud. Och detta ljus lyser alltjämt i mörkret. Mörkret gick till anfall för att släcka det. I syndafallet drog Guds ovän till sig människorna. Men ljuset slocknade inte. Gud håller fast vid sin mening med människan.

Johannesprologen: Ljuset bebådas (Joh 1:6–8)

Översättning

    En man trädde fram, sänd av Gud.
Johannes var hans namn.
Han kom som ett vittne, för att vittna om ljuset,
så att alla skulle komma till tro genom honom.
Icke var det han som var ljuset,
men han skulle vittna om ljuset.

Kommentar

   Så är vi framme vid det som var hymndiktarens egen tid. En man trädde fram, som var sänd av Gud. ”Johannes var hans namn” heter det med ord som har gammaltestamentlig klang. De som sjunger denna hymn vet genast vem som menas. Det är Döparen. Någon närmare presentation behöver de inte, lika litet som vi behöver upplysas om vem som menas med Maria eller David i en svensk psalm. Hymnen manar fram den bild som de alla så väl kände till. Döparen var ju det stora undret, profeten som brutit den sekellånga tystnaden och plötsligt, oförberett, utan yttre bevis men på Guds befallning trätt fram med det oerhörda budskapet: Tiden är fullbordad. Nu skall det ske.

Han var inte ljuset. Men han var morgonens härold, som förutsade soluppgången – och fick rätt. 

Johannesprologen: Ljuset kommer i världen (Joh 1:9–13)

Översättning

   Det sanna ljuset som skänker ljus åt var man,
det skulle nu komma i världen.
I världen var han redan,
och genom honom hade världen blivit till,
men världen kände honom icke.
Han kom till sitt eget,
men hans egna tog icke emot honom.
Men alla som tog emot honom,
dem gav han makt att bli Guds barn,
de som tror på hans namn.
De är födda, icke av kött och blod,
icke av mänsklig vilja, utan av Gud.

Kommentar

Johannes fick rätt: Det sanna ljuset, Livets ljus, strålade nu fram för världen. Kristus, Ordet, hade varit där från begynnelsen. Men han hade varit dold och världen kände honom inte. Nu trädde han fram i synlig gestalt. Men det obegripliga inträffade: Fast han kom till sitt eget, till de människor han skapat och det folk som var utkorat, tog hans egna icke emot honom. Hymnen snuddar vid det mörka mysteriet, som de första lärjungarna så ofta grubblat över. Byggningsmännen, som borde ha förstått bättre, de förkastade själva hörnstenen. Den klippa som kunde ge upprättelse, den blev till fall. Men de som tog emot Ljuset, de fick uppleva det stora undret. De fick makt att bli Guds barn. De fick Livet, ett nytt liv, inte det som tänds när ett barn blir till i sin mors liv, utan det som skapas när Ordet, Kristus, kommer in i hjärtat.

 

Johannesprologen: Ordet vart kött (Joh 1:14)

Översättning

Och Ordet vart kött
och tog sin boning ibland oss.
Vi skådade hans härlighet,
härligheten som den Enfödde fått av sin Fader,
full av nåd och sanning.

 

Kommentar

Hymnen når nu sin höjdpunkt och besjunger det mest fantastiska som skett i universum, det största och mest underbara som Gud har gjort. Ordet vart kött. Ordet, det som var av evighet, det blev en del av sin egen skapelse. Ordet som var hos Gud, det tog sin boning bland oss. Ordet som var Gud, det blev kött, alltså något som var skapat, materiellt, synligt, jordiskt. Han som var Gud gick in i sitt eget verk, förenade sig med det och blev själv kött. Han tog inte på sig vår mänskliga natur som en tillfällig dräkt, utan Ordet blev människa, sann människa. Och samtidigt förblev han vad han var: Gud och evig. Detta under är hjärtpunkten i allt vad Gud gjort. Det är hörnstenen i frälsningen. Johannes säger i sitt första brev (4:2 f), att detta är själva kännetecknet på det sanna evangeliet: att man bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet.

Så kunde Ordet ” ta sin boning ibland oss”. Grundtexten använder ett ord som betyder ”slå upp sitt tält”. Det ordet syftar på berättelsen om tabernaklet i öknen, det första templet, där Gud tog sin boning. Själva ordet ”tält” har på grekiska en ljudlikhet med det hebreiska ord som betecknade Guds närvaro (schekina), hans härlighet som kunde sänka sig ned och bo ibland människorna och som hade vilat över tabernaklet och templet. Den härligheten hade sänkt sig ned över Salomos tempel när det invigdes (1 Kon 8:11) och vikit därifrån när det var dömt till undergång (Hes 10 och 11). Men hos profeterna fanns löftet, att Herren skulle vända tillbaka och åter ta sin boning hos sitt folk, och då skulle många hednafolk sluta sig till Herren och bli hans folk (Sak 2:10). Det var detta som nu gick i uppfyllelse. Guds härlighet vände åter för att bo bland människorna. Men nu kom det i Sonens gestalt. ”Vi skådade hans härlighet, härligheten som den Enfödde fått av sin Fader.”

Det var detta man sjöng om i Efesus. Man hade själv upplevt det. Där fanns ögonvittnen, sådana som Johannes själv, som kunde säga: Vi fick se det – med dessa våra ögon. Han kunde berätta om det som hände på förklaringsberget. Han kunde skildra hur de vandrat med Jesus och mött något som de bara kunde beskriva som en härlighet som kom från Gud, något som bara Sonen, den Ende, kunde äga.

Där fanns judekristna, som förstod hela det oändliga djupet i orden: full av nåd och sanning. Det var gammaltestamentliga ord, laddade med minnen och mening. Nåden var ju Guds barmhärtighet mot sitt folk, hans oförtjänta godhet mot dem som han förde ut ur Egypten och slöt ett förbund med. Och sanningen var hans trofasthet i förbundet, hans sannfärdighet i sina löften och hans orubblighet när det gällde att föra sin goda vilja igenom. Så som det nu skett, genom honom som var full av nåd och sanning.

Och där fanns den stora skaran av hednakristna, som jublade över att de alla fått sin del av hans fullhet och alla var upptagna i hans folk. Därutanför rådde alltjämt mörkret, men med detta ljus kunde det inte få makt. 

 Johannesprologen: Så har Gud kommit till oss (Joh 1:15–18)

Översättning

   Johannes vittnar om honom. Han ropar:
Det var om honom jag sade:
Den som kommer efter mig,
han går före mig,
ty han var förr än jag.
Av hans fullhet har vi alla fått,
nåd utöver nåd.
Ty genom Moses blev lagen given,
men nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.
Ingen har någonsin sett Gud.
Den Enfödde, som själv är Gud
och står Faderns hjärta närmast,
han har gjort honom känd.

Kommentar

Första delen av detta avsnitt (vers 15) uppfattar många exegeter som ett kommenterande tillägg, eftersom samma tanke återkommer längre fram (vers 30) och stilen inte riktigt är den man väntar i en hymn. Meningen är i varje fall att Döparen bekräftade vad hymnen säger: Jesus var av evighet. Han fanns långt före sin ”förelöpare”. Han var långt förmer än den, som dock var större än någon av profeterna.

Sen följer församlingens bekännelse, att alla har fått del av Kristi fullhet, en överflödande gåva av ”nåd utöver nåd”. Man kan också översätta, ”nåd i stället för nåd” och meningen är i så fall, att Gud i stället för den stora nåd som han skänkte sitt folk i gamla förbundets tid, nu har skänkt en ännu större nåd. Men troligen menas det, att den nåd vi fått i Kristus blir ständigt ny och tycks ständigt större. Ingen kan pejla dess djup. Den är outtömlig och den övergår all kunskap.

Så slutar prologen med två monumentala satser om Kristi betydelse. Först nu nämns Jesus Kristus vid namn. Förut har det talats om Ordet, om Livet, Ljuset, Sonen. Nu slås det fast, att det gäller just Jesus från Nasaret, en verklig människa, en samtida, som många sett med egna ögon, också av dem som sjöng denna hymn. Denne Jesus var alltså Kristus, Guds Messias, något vida mer än Moses. Genom Moses blev lagen given. Genom Jesus Kristus kom något långt bättre. Det var inte bara givet, det hade kommit, ned på jorden, in bland människorna, i gestalt av en levande person, en medmänniska som samtidigt var allas Frälsare. Han hade fört nåden och sanningen in i världen. Hos honom och genom honom kunde man få dem. Aldrig förut hade någon kunnat se Gud. Inte heller Moses. Det gamla förbundets fromma visste, att man inte kunde se Gud utan att förgås. Men nu hade Gud kommit till oss på en väg som gjorde det möjligt att se honom och lära känna hans hjärtelag. Det hade den enfödde Sonen gjort, han som stod Guds hjärta närmast.

Eftersom detta är en hymn, möter vi en lång rad av innehållsmättade ord som inte förklaras för oss. Johannes kommer i sitt evangelium att vända tillbaka till dem och ge dem innehåll och djup: ljus, liv, sanning, tron på ”hans namn”, ”födda av Gud”. ”Ordet” som namn på Sonen kommer däremot inte tillbaka, och märkligt nog inte heller ordet ”nåd”, som Johannes inte använder. Han talar i stället om Guds kärlek till oss. Vare sig nu Johannes själv har skrivit denna hymn eller inte, kan man inte tänka sig en mera passande inledning till hans evangelium. Allt vad han berättar och säger kan läsas som en meditation över denna lovsång till Ljuset som kom i världen, Ordet som vart kött och Sonen som lät oss se sin Fader.

Döparen vittnar om sig själv (Joh 1:19–28)

Översättning

Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Hans svar var en bekännelse och inte en förnekelse. Detta var hans bekännelse: Det är inte jag som är Messias. Då frågade de: Vem är du då? Är du Elias? Och han svarade: Det är jag inte. — Är du kanske profeten? Han svarade: Nej. Då sade de till honom: Men säg oss då vem du är, så att vi kan ge dem svar som har skickat oss hit. Vad säger du om dig själv? Han svarade: Jag är rösten av en som ropar i öknen: Bered väg för Herren — så som profeten Esaias sade.

De var utsända av fariséerna och de frågade honom: Varför döper du då, om du inte är Messias och inte Elias och inte heller profeten? Johannes svarade dem: Jag döper med vatten, men mitt ibland er står en som ni inte känner, en som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp remmen på hans sandaler.

Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

Kommentar

Efter den inledande hymnen börjar nu Johannes sin berättelse. Han berättar på ett helt annat sätt än de tre andra evangelisterna (de som brukar kallas synoptikerna). Han förutsätter att hans läsare vet det mesta av det som synoptikerna berättat. Det fanns ju en kristen kunskap, som förmedlats av apostlarna och som ”överlämnades” överallt i församlingarna. Den kallas i Nya Testamentet för ”paradosis”, som kan översättas med ”tradition” eller ”övertagen kunskap, som skall ges vidare”. Det är denna paradosis som synoptikerna – i stort sett – bygger på. Johannes vill ge något mera. Han har egna minnen att berätta, händelser som han finner belysande och viktiga och som han utförligt kommenterar, tydligen med ord som han i åratal använt i sin egen undervisning.

När Johannes nu börjar tala om Johannes Döparen förutsätter han alltså, att läsarna (eller snarare åhörarna – man läste ju alltid högt) redan känner till honom. Han berättar att judarna från Jerusalem sände ut en delegation för att fråga Döparen vem han var. Det förutsätts som välbekant, att hans predikan hade väckt ett ofantligt uppseende och åstadkommit en mäktig andlig rörelse. Det förutsätts också att han döpte och att stora skaror lät döpa sig. Både i Döparens predikan och i hans dop låg en förkunnelse av att Guds rike var nära. Det gällde att bereda sig att möta Messias.

Dopet var bland judarna en reningsrit. Bland annat skulle hedningar döpas när de ville bli proselyter och upptas i Guds folk. Det var alltså naturligt att man skickade präster och leviter – sakkunniga på allt som rörde sådana reningar – till Döparen. De hade en rad frågor att ställa till Döparen. Och de fick klara svar, säger Johannes. Döparen ”bekände och förnekade inte” som det ordagrant heter. Det är samma ord som används om att bekänna eller förneka Jesus inför människorna, och Johannes menar att Döparen redan här avlade en bekännelse till Jesus som den verklige Messias. Första frågan gällde ju, om Döparen var Messias, och han svarar, att det inte är han som är det. Nästa fråga gällde om han var Elias. Det var många som trodde att Elias först skulle komma och bereda vägen. Det stod ju så hos profeten Malaki (4:5). Men också här blev svaret nej. Då försökte man med en tredje möjlighet – ”Profeten”. Säkert menade man den stora profet, som Moses hade talat om (5 Mos 18:15) den som skulle vara honom lik. Men också här blev svaret nej. Och när man så krävde att få veta, vem han egentligen var, hänvisade han till profetian hos Jesaja om rösten av en som ropar i öknen och bereder väg för Herren.

Johannes berättar inte hur de utsända upptog Döparens svar. Det var inte det viktiga. I stället berättar han om en ny fråga. Den gällde döpelsen. Vad betydde detta nya dop? Vad rätt hade Johannes att döpa? Svaret blev att det verkligen var en beredelse till något stort som skulle ske. Många väntade, att Messias skulle hålla sig dold, tills han plötsligt trädde fram. Och Döparen antyder nu att Messias redan fanns där mitt ibland dem.

Döparen ansåg alltså själv att han inte var Elias. Det underliga är att Jesus ändå säger, att han var det (Matt 11:14). Det tyder på att ”Elia” för Jesus betydde något i stil med ”en ny Elia”, en profet ”med Elias ande och kraft” (Luk 1:17). Att en människa verkligen skulle kunna få leva om sitt liv på jorden är ingen biblisk tanke.

”Detta hände i Betania på andra sidan av Jordan.” Johannes tillfogar ofta en sådan liten geografisk notis i slutet av en berättelse. Här är fråga om ett annat Betania än det som låg på Oljeberget – såvida namnet inte beror på en tidig felskrivning. Några få handskrifter har i stället namnet Betabara. Något Betania på andra sidan Jordan är annars inte känt. Namnet Betabara finns däremot i Talmud. Det betyder vadställe, och av gammalt har man utpekat det välkända vadstället i Jordan österut från Jeriko som den plats, där Johannes döpte.

 

Döparen vittnar om Jesus (Joh 1:29–34)

Översättning

   Dagen därefter såg han Jesus komma gående och sade: Se Guds lamm som tar bort världens synd! Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som går före mig, ty han var förr än jag. Och jag kände honom inte, men för att han skulle bli uppenbar för Israel har jag kommit och döper med vatten. Och Johannes vittnade och sade: Jag såg Anden sänka sig som en duva från himmelen, och den förblev över honom. Och jag kände honom inte, men den som sände mig för att döpa med vatten, han sade till mig: Den över vilken du ser Anden sänka sig ned från himmelen och förbliva, han är den som döper med helig Ande. Jag har sett det, och jag står fast vid mitt vittnesbörd: Han är Guds Son.

Kommentar

Nästa dag står Döparen där och ser Jesus komma gående. Han börjar tala om Jesus, tydligen till sina lärjungar. Som vi strax skall se, är det troligt att en av dem var den Johannes, som nu på sin ålderdom skriver ned detta. I så fall kan det vara hans personliga hågkomster som lyser igenom i tidsuppgifter och andra detaljer.

Vad menade Döparen, när han kallade Jesus för ”Guds lamm, som tar bort världens synd”? Det fanns två saker, som det låg nära till hands att tänka på. Det ena var vad profeten Jesaja hade sagt om Herrens lidande tjänare, som ”inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort för att slaktas” och som ”bar mångas synder” (Jes 53:7, 12). Det andra var påskalammet, vars blod hade räddat israeliterna i Egypten, när domen drabbade deras förtryckare. Johannes – evangelisten – har i varje fall när han skriver detta menat, att så måste orden förstås. Jesus var vårt påskalamm, offrat för oss, och han var försoningen för alla världens synder.

Johannes berättar inte, hur Jesus hade kommit till Jordan, inte heller att han blivit döpt. Det förutsätter han som bekant. Inte heller blir det klart, vid vilket tillfälle Döparen skulle ha sagt det som han nu upprepar. Johannes har ju inte berättat något om Döparens predikan, så som synoptikerna gör, bara fogat in några ord i prologen, just de ord som han nu upprepar. Han säger, att Jesus, fast han kommer efter honom i tiden ändå är före honom i rang, eftersom han fanns till långt före Döparen. Han talar alltså om Jesus som ”preexistent”. Kristus fanns innan han blev människa. Döparen upprepar att han, när de först möttes, inte visste vem Jesus verkligen var. Det var först vid dopet som det blev klart för honom. Han fick se Anden som en duva sänka sig ner och förbliva över honom. Döparen talar här som en profet, som fått höra Herrens ord och har fått sin visshet av Gud. Och nu har han också vittnat: Denne är Guds Son.

I stället för ”Guds Son” står det i några handskrifter – däribland den äldsta vi har – ”Guds utvalde”. Det är möjligt att det är den ursprungliga lydelsen. Samma uttryck finns hos Jesaja (42:1) i det ord från Gud som ljöd också vid Jesu dop. Det skulle ha passat väl om Döparen använt det här.

 

Döparen visar två av sina lärjungar till Jesus (Joh 1:35–39)

Översättning

Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar, och när han fick se Jesus komma gående sade han: Se Guds lamm! De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Han vände sig om, och då han fick se att de följde honom, sade han: Är det något ni vill? De svarade: Rabbi, var bor du? (Rabbi betyder Mästare.) Han svarade: Kom och se. De kom och såg var han bodde och stannade hos honom hela den dagen. Det var omkring tionde timmen.

Kommentar

Nästa dag står Döparen åter där med två av sina lärjungar. Den ene är Andreas, Petri bror. Den andre förblir anonym. De hör vad Döparen säger om Jesus och förstår vad han menar: Här har den kommit, som de väntat på. Alltså följer de efter Jesus, när han går förbi. Och sedan beskrivs det utförligt vad som hände, en liten vardaglig historia som knappast skulle ha varit värd att berätta, om den inte haft en särskild betydelse för berättaren. Det finns goda skäl för antagandet, att den anonyme lärjungen är densamme som sen kallas ”den andre lärjungen” eller ”den lärjunge som Jesus älskade” alltså Johannes själv. Det är han som här berättar om sitt första möte med Jesus. Och han berättar det med all den djupa undermening som är så utmärkande för honom. Det är Jesus som tar initiativet, när han vänder sig om. Det är han som utväljer dem, inte de som utvalt honom. När han frågar vad de vill, hör vi hans fråga till alla sökande människor: Vad är det egentligen du vill? Och när de frågar var han bor, använder de ett ord som betyder ”stanna, förbli” och som ständigt återkommer i detta evangelium. Det är Gud som är och förbliver. Vi kallas att förbliva i honom. Jesus ber dem alltså att komma och se. Bådadera används av Johannes som uttryck för tron: att komma till Jesus och att se vem han är. Alltså kommer de båda till Jesus och ”förblir” hos honom hela dagen. De har blivit lärjungar. Ännu som gammal minns Johannes vad klockan var, när det började: omkring tionde timmen, alltså fyra på eftermiddagen. 

Andreas för sin bror till Jesus (Joh 1:40–42)

Översättning

Andreas, han som var bror till Simon Petrus, var den ene av de två som hade hört vad Johannes sade och hade följt Jesus. Han träffade nu först sin bror Simon och sade till honom: Vi har funnit Messias (det betyder detsamma som Kristus). Så förde han honom till Jesus. Jesus såg på honom och sade: Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas (det betyder detsamma som Petrus).

Kommentar

Den förste som Andreas träffar sen han kommit tillbaka (samma kväll eller nästa dag?) är hans bror Simon. Johannes kallar honom Simon Petrus, fast han ännu inte fått det tillnamnet. För evangeliets läsare var ju Simon bäst känd som Petrus. Andreas för honom till Jesus, som ”såg på honom” – granskande och genomskådande (det betyder här det grekiska ordet) och ger honom hans tillnamn.

Johannes använder de arameiska orden för Kristus och Petrus, men översätter dem till grekiska. Messias-Kristus betyder ”den Smorde” och Kefas-Petrus ”klippan”.

 

Filippus blir kallad och för Natanael till Jesus (Joh 1:43–51)

Översättning

Dagen därpå tänkte Jesus gå till Galileen. Då träffade han Filippus och sade till honom: Följ mig. Men Filippus var från Betsaida, den stad där Andreas och Petrus var hemma. Filippus träffade Natanael och sade till honom: Den som det står skrivet om hos Moses i lagen och hos profeterna, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret. Då sade Natanael: Kan det komma något gott från Nasaret? Filippus svarade honom: Kom och se. Jesus fick se Natanael komma gående och sade om honom: Se där kommer en sann israelit. I honom finns det inget svek. Natanael sade till honom: Hur kan du veta något om mig? Jesus svarade honom: Innan Filippus talade med dig, såg jag dig under fikonträdet. Natanael svarade honom: Rabbi, du är Guds Son. Du är Israels konung! Då sade Jesus till honom: Tror du, därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet? Större ting än så skall du få se. Och han tillade: Sannerligen, sannerligen, jag säger er: Ni skall få se himmelen stå öppen och Guds änglar som stiger upp och ned över Människosonen.

 

Kommentar

Nästa dag är Jesu sista vid Jordan. Han tänker gå tillbaka till Galileen med sina nyvunna lärjungar. Han träffar ännu en galilé, Filippus från Betsaida, och kallar honom med orden: ”Följ mig.” Det var den vanliga formen för lärjungekallelsen. Den förutsatte inte tro, men den krävde att lärjungen skulle vara villig att ta emot vad Mästaren hade att ge. Filippus träffar i sin tur sin landsman Natanael och berättar entusiastiskt om sin nye Mästare. Natanael är skeptisk. Han kommer från Kana, en grannstad till Nasaret, och han vet vad man tänker om Nasaret däruppe i hans hemtrakt. Filippus diskuterar inte med honom utan ber honom bara komma och se med egna ögon. Det gör Natanael, och han möts av Jesu generösa ord om honom själv. Han undrar hur Jesus kan veta något om honom, och Jesus visar med några – för oss och väl också för de kringstående – obegripliga ord, att han vet mer om honom än en vanlig människa kan veta. Natanael blir överväldigad och säger, att Jesus måste vara Guds Son. Jesus svarar honom, att det finns större ting än detta som han skall få se. Och så vänder han sig till de kringstående med ett ord, som anspelar på Jakobs dröm i Betel, när han såg en stege rest till himmelen och Guds änglar som steg upp och ned på den. Jesus vill tydligen säga, att det som för Jakob var en dröm nu blir verklighet. Himmelen har öppnat sig och sänkt sig ned på jorden. Människosonen har kommit och då är den himmelska världen närvarande mitt ibland oss. Sen kan man tillämpa ordet på olika vis och i olika grad på Jesu närvaro under jordelivet, på hans uppståndelse, hans närvaro i Kyrkan och hans återkomst i härlighet.

Vad Johannes här berättar om sitt och sina kamraters möte med Jesus hos Döparen vid Jordan ställer oss inför problem, när vi jämför hans berättelse med synoptikernas. Enligt de tre första evangelierna kallade ju Jesus sina lärjungar i Galileen. Emellertid finns det åtminstone en antydan om att de känt honom och följt honom redan tidigare. Petrus säger nämligen (när det skulle väljas en ersättare för Judas, Apg 1:15 f) att det bör vara ”en av de män som följde oss under hela den tid då Herren Jesus gick ut och in ibland oss, allt ifrån den dag då han döptes av Johannes”. Det blir också begripligare, hur Petrus, Andreas och Johannes så omedelbart kunde lämna allt och följa Jesu kallelse, om de redan kände honom och hade följt honom under den förberedande tid, då han ännu inte trätt fram offentligt i sin hembygd – alltså på den tiden, då Döparen ännu inte kastats i fängelse. Synoptikerna har mycket litet att berätta om den tiden, men Johannes desto mera.

Ett annat problem rör de bekännelser, som de första lärjungarna så trosvisst avlägger redan från början. Jesus är Messias, den som Moses och profeterna har skrivit om, Guds Son och Israels konung. Hos synoptikerna kommer den bekännelsen först sedan lärjungarna länge kämpat med frågan, vem deras Mästare kan vara. Den kommer som en frukt av att de fått se så mycket och äntligen börjat fatta vem Jesus är. Emellertid är det uppenbart att också Johannes vill säga, att de tolv kunde ha svårt att fatta hemligheten i Jesu väsen. Till Filippus, för vilken det i början föreföll så självklart vem Jesus var, säger Jesus den sista aftonen: Så lång tid har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig? (14:9) Många utläggare menar, att Johannes inte har velat ge oss en strikt historisk redogörelse. När han ser tillbaka, ser han allt i ett förkortat perspektiv, där dagarna med Jesus på jorden smälter ihop. Vad lärjungarna då lärde sig och upplevde, det blir en enda stor erfarenhet. Det är denna som Johannes vill förmedla till sina läsare, och då spelar det ingen roll för honom vid vilken tidpunkt ett visst yttrande fälldes. Om det innehåller en rätt bekännelse till Kristus, så kan det läggas fram oberoende av om det kommer in exakt där det skulle vara enligt en kronologiskt riktig datering. Har Johannes något intresse för en gradvis växande insikt om Jesu hemlighet, så speglas den i lärjungarnas olika bekännelse, så som den formuleras i detta kapitel. Först framstår Jesus som Messias, i traditionell mening, sen fördjupas bilden med nya drag hämtade från Moses och profeterna, och slutligen blir det klart att han är Guds Son och Israels konung – i den rätta bemärkelsen, Konungen över alla troende, i ett rike som icke är av denna världen.

Det ligger säkert något riktigt i ett sådant sätt att förstå Johannes. Men vi får inte glömma, att Döparen hade sagt att Messias skulle komma. När han pekade ut Jesus som den som var förmer än han själv, måste det från första början ha legat nära till hands att tro att Jesus var Messias. Sen kan frågorna ha kommit. Jesus var inte en sådan Messias som man hade väntat sig. Döparen själv började i fängelset undra, om Jesus verkligen var den som skulle komma.

Natanael nämns inte av synoptikerna. Han kan ha varit en av de många lärjungar som inte räknades till de tolv. Det har gjorts många försök att identifiera honom med någon av apostlarna. En viss sannolikhet har förmodandet att han är den apostel som synoptikerna kallar Bartolomeus. Även han nämns nämligen tillsammans med Filippus. Dubbla namn var vanliga bland judarna, men då var det ena vanligen grekiskt eller romerskt. I detta fall skulle båda namnen ha varit judiska. Emellertid betyder Bartolomeus ”son till Tolmai” och det är tänkbart att Natanael har kallats så efter sin far på samma sätt som lärjungen ”Josef som kallades Barsabbas” (”son till Saba”; han hade dessutom det romerska tillnamnet Justus, Apg 1:23).

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk