Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 5. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 5

Den sjuke i Betesda (Joh 5:1–15)

Översättning

    Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lytta och vanföra. Där fanns en man som varit sjuk i trettioåtta år. Jesus såg honom ligga där och då han visste att han länge varit sjuk, frågade han honom: Vill du bli frisk? Den sjuke svarade: Herre, jag har ingen som lyfter mig ner i dammen, när vattnet rörs upp. Medan jag tar mig dit, hinner någon annan stiga ner före mig. Jesus sade till honom: Res på dig, tag din bädd och gå. Genast blev mannen frisk. Han samlade ihop sin bädd och kunde gå. Men den dagen var det sabbat, och därför sade judarna till honom som blivit botad: Det är sabbat. Du får inte bära din bädd. Men han svarade: Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: Tag din bädd och gå. De frågade: Vem var den mannen som sade åt dig att ta din bädd och gå? Men han som blivit botad visste det inte. Jesus hade nämligen dragit sig undan, därför att platsen var full av folk.

Därefter mötte Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: Se, du har blivit frisk. Synda nu inte mera, så att inte något värre händer med dig. Mannen gick och talade om för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

 

 

Kommentar

”Därefter” inföll ”en av judarnas högtider”. Bägge uttrycken är obestämda. Johannes använder ofta ordet ”därefter” utan en antydan om hur lång tid som har gått. Den saken var betydelselös för honom. Inte heller låter han oss veta vilken av de stora högtiderna det kan ha varit fråga om. Det fanns tre stycken – påsk, pingst och lövhyddohögtid – då det var sed att vandra upp till Jerusalem. Johannes låter oss bara veta, att detta tilldrog sig vid ett besök som Jesus gjorde i Jerusalem vid någon av de stora festerna.

Så mycket exaktare blir Johannes när han beskriver Betesda (eller Betseda, som det kanske borde skrivas). Det är en damm utanför Fårporten, säger han. Fårporten låg norr om tempelplatsen och ledde ut mot Kidrondalen. Den lär ha fått sitt namn av offerfåren, som på den vägen drevs upp till templet. Sen ger oss Johannes den märkvärdiga upplysningen att denna damm hade fem pelargångar. Utgrävningar som gjordes i början av detta sekel har bekräftat det. Dammen var en dubbeldamm, över 100 meter lång och avsmalnande mot ena ändan. Mitt över dammen gick en bred skiljemur, som bar upp en pelargång. Dessutom löpte det pelargångar längs dammens fyra sidor. Här fanns alltså fem pelargångar. Hela anläggningen förstördes totalt vid Jerusalems undergång år 70 och har sen dess varit begravd under ett djupt lager av stenmassor och jord.

Nu säger Johannes att denna damm finns i Jerusalem. Den formen kan berättelsen bara ha fått före år 70. En sådan detalj liksom den noggranna kunskapen om byggnaderna visar, att det inte – som somliga velat påstå – kan vara fråga om en sen legendbildning, som uppkommit när apostlarna och andra ögonvittnen gått bort.

Av versindelningen kan man se, att vers 4 saknas. Det är inte ovanligt att någon vers i evangelierna på det viset är överhoppad i våra biblar. I allmänhet är det fråga om parallellverser frän något annat evangelium, som någon skrivare för fullständighetens skull velat ha med i texten, men som saknas i de äldsta handskrifterna. Men här är det fråga om ett tillägg, som förklarar vad som sägs i fortsättningen. Tillägget säger, att de sjuka ”väntade på att vattnet skulle röras upp. Ty en Herrens ängel steg då och då ned i dammen och rörde upp vattnet. Den som först steg ned i vattnet, sen det rörts upp, han blev frisk, vilken sjukdom han än led av.” De orden finns inte i det stora flertalet av de äldsta handskrifterna. Att det är ett tillägg anses framgå också av språket. De lärde har räknat ut att här förekommer nio ord, som annars inte finns i Johannesevangeliet. Troligen har någon skrivare velat förklara vad som var den lame mannens problem. Förklaringen kan mycket väl bygga på gamla uppgifter. Det finns ”intermittenta” källor, som flödar med vissa mellanrum. Om en sådan stått i förbindelse med dammen, så har vattnet ibland kommit i rörelse. För folktron tedde sig sådant lätt som ett övernaturligt ingripande som kunde ha undergörande verkan. Men om den saken har Johannes ingenting sagt.

Johannes framhåller att Jesus gjorde detta under av medlidande. Botandet är märkligt på det viset, att den sjuke inte ens visste vem Jesus var. Han skildras som en enkel och naiv människa, som genast drar fram sin lidandeshistoria, när han får tag på någon som vill höra på honom. Sedan tar han inte ens reda på vem hans välgörare är. Och när han till slut får veta hans namn, rapporterar han det i sitt oförstånd till fienderna. Sen försvinner han ur berättelsen. Johannes har annat att berätta om. Jesus har nämligen botat den sjuke på en sabbat, och det blir orsak till en uppgörelse av stor principiell betydelse.

Jesus är lik Gud (Joh 5:16–20)

Översättning

    Följden blev att judarna försökte komma åt Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten. Men han svarade dem: Min fader verkar alltjämt, därför verkar också jag. För den sakens skull sökte judarna ännu mera efter en möjlighet att döda honom, eftersom han inte bara bröt sabbaten, utan också kallade Gud sin Fader och på det viset gjorde sig lik Gud. På det svarade Jesus: Tro mig, det är som jag nu säger er: Sonen kan ingenting göra av sig själv. Han gör bara vad han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör. Och större gärningar än dessa skall han låta er se, så att ni kommer att häpna.

Kommentar

  Det har alltså uppstått strid om sabbaten. Men den striden går genast djupare. Hos synoptikerna ser vi att Jesus hade två huvudskäl för sin ställning till sabbaten. Det ena var att man på sabbaten fick göra det som var gott, eftersom sabbaten var gjord för människans skull. Det andra var att Människosonen var herre över sabbaten. Här tar Jesus fram bådadera. Han säger att han har handlat på Guds vägnar. Gud är alltjämt verksam. Han håller sin skapelse vid makt och hjälper de lidande. Men han fullbordar också sin uppenbarelse. Han säger vad han inte sagt förut. Och det gör han genom Jesus. Jesus är Sonen, och han har ett förhållande till Fadern som ingen annan har haft eller kan ha. Det är detta anspråk som väcker judarnas förbittring: Han gör sig ju lik Gud!

Därmed har konflikten kommit fram till den avgörande punkten. Jesus gör klart vem han är. Han är Sonen, som har sett och hört vad ingen människa kan veta. Han ”ser” vad Fadern gör. Han är inte som andra hänvisad till att ana eller tro eller fråga dem som vet mera. Han har inblick i Faderns innersta vilja. Han utför den. När han handlar är det Gud själv som handlar. Och vad han hittills gjort är bara en början. Det kommer en dag, när alla skall se och häpna, också motståndarna. Då skall alla förstå, att Jesus verkligen är Guds Son.

 

Att tro på Jesus är att övergå från döden till livet (Joh 5:21–30)

Översättning

   Ty så som Fadern väcker upp de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vilka han vill. Fadern dömer inte någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, för att alla skall ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen, han ärar inte heller Fadern som har sänt honom. Tro mig, så är det: Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom, utan han har övergått från döden till livet. Det är som jag nu säger er: Det kommer en tid — och den är redan här! — då de döda skall få höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty så som Fadern äger liv i sig själv, så har han också låtit Sonen äga liv i sig själv. Han har givit honom uppdraget att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Förundra er inte över detta, ty det kommer en stund, då alla som är i gravarna skall få höra hans röst och träda fram, de som gjort det goda för att uppstå till liv och de som gjort det onda för att uppstå till dom. Av mig själv kan jag ingenting göra. Som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis. Jag vill ju inte göra min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Kommentar

Vad som nu följer är en skildring av Sonens absolut unika och enastående ställning i mänskligheten. Vi kan räkna med att Johannes här har fört samman sådant som han senare har hört och förstått, sådant som Jesus sagt i lärjungekretsen. Synoptikerna visar oss, att det tog sin tid innan lärjungarna förstod det. Ännu längre dröjde det för motståndarna. När de äntligen förstod det, fällde de dödsdomen över Jesus. När Johannes ser tillbaka, ser han alltsammans som en enhetlig bild. Sådan var Jesus. Detta hade han att säga om sig själv.

Vad Jesus här säger om sig själv är lika viktigt och lika omstritt i dag som på Jesu tid. Det finns många människor som räknar sig som religiösa och kanske kristna, men som aldrig har förstått vem Jesus är. Och ändå är det fråga om sanningar som är grundläggande och ofrånkomliga för all kristendom.
Grundtanken är denna: Det är Sonen som ger människorna liv. Med ”liv” menas då det verkliga livet, det som vi skapades till. Det är ett liv i gemenskap med Gud, ett liv som hans barn, ett liv som aldrig skall dö. Det livet har mänskligheten förlorat. Vi har kommit bort från Gud och därför är vi förlorade. Att ”Fadern väcker upp de döda och ger dem liv” är alltså inte i första hand något som skall hända den yttersta dagen. Det är något som sker nu och måste ske redan nu, om det skall gå väl för oss i domen. Gud har sänt Sonen för att vi skall få livet. Det var den enda möjliga vägen. Sonen är Människosonen. Det betyder två saker: Han är den ringa, föraktade, förkastade som tar på sig våra synder och blir Guds lamm, som offras för oss. Samtidigt är han den som skall komma på himmelens skyar och döma världen. Gud har överlåtit all dom åt honom, just därför att han är Människosonen, den som först har dött för alla, innan domen kommer, för att alla skulle kunna få allt förlåtet. En människas räddning ligger nu i att komma till honom. Den som ”hör hans ord” och tar emot gåvan, som Gud sänt ner på jorden, han övergår från döden till livet och kommer aldrig under någon dom. Den tid är redan här, då ”de döda skall få höra Guds Sons röst”. Jesus menar här inte de döda i gravarna – dem talar han om litet längre fram – utan om de andligen döda, de som lever sitt människoliv men inte äger det verkliga livet, det som förenar dem med Gud. Det verkliga livet äger bara Gud. Han har ”liv i sig själv”. Sonen har fått samma liv. Han är ”född av Fadern före all tid” som det heter i trosbekännelsen. Det är det livet som han nu kan skänka oss. Det livet tar man emot hos honom och av honom, när man tror på honom. Därför skall man ”ära honom” på samma sätt som man ärar Gud. Om Jesus kan vi inte döma. Han är inte en partiledare eller filosof, inte heller ett religiöst geni som man ärar, därför att han säger och gör sådant som man gillar, sen man prövat det utifrån sina egna åsikter eller normer. Han har något, som ingen av oss andra har: Guds eget liv. Därför är han världens frälsare.

Därför avgörs också varje människas framtida öde genom hennes ställningstagande till Kristus. Det kommer en dag då de döda skall träda fram. Den uppståndelsen blir av två slag, som är grundväsentligt skilda. Det finns en uppståndelse till liv, och det finns en uppståndelse till dom. Till liv uppstår de, som äger livet därför att de tagit emot vad Kristus gav dem. Det är detta som här kallas att ”göra det goda”. Att göra Guds vilja är nämligen att tro på Sonen (6:29). De som gjorde det onda, de kom inte till ljuset (3:19). Domen vilar redan över dem (3:36) och Människosonen kan inte göra mer än han redan gjort. Han har fullbordat Guds vilja och utgivit sig i döden. Därigenom gavs oss möjligheten att inte förgås (3:16). Någon annan möjlighet fanns inte.

 

Är detta sanning? (Joh 5:31–40)

Översättning

Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det finns en annan som vittnar om mig, och jag vet att det vittnesbörd han ger mig, det gäller. Ni har skickat bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. För min del behöver jag inte något vittnesbörd av människor, utan jag säger detta för att ni skall bli frälsta. Han var den brinnande lampan som spred sitt sken, och för en kort stund var ni villiga att fröjdas i dess ljus. Men jag har ett vittnesbörd som är förmer än Johannes, ty de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, de gärningar som jag gör, de vittnar om mig och visar att Fadern har sänt mig. Fadern som sände mig är också den som har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig någonsin hört, inte heller har ni sett hans gestalt, och hans ord har inte fått någon ingång i er. Ni tror ju inte på den som han har sänt. Ni forskar i skrifterna, därför att ni menar att ni har evigt liv i dem. Och det är de som vittnar om mig! Men till mig vill ni inte komma för att få liv.

Kommentar

Kan någon bli trodd som kommer med sådana anspråk som Jesus? Apostlarna måste gång på gång ha blivit ställda inför den frågan. Johannes sammanfattar här vad han vet att Jesus själv sade om den saken.

Jesus begärde inte att bli trodd bara därför att han själv sade något. Inte heller byggde han på vad människor hade sagt. Döparen hade visserligen givit klart besked, och för en kort tid hade det sett ut som om han skulle bli trodd. Det var väckelse i landet (som vi skulle ha uttryckt saken). Det var glädje och förväntningar. Men de tongivande och folkets ledare – dem som Jesus här talar till – blev snart lika självsäkra som förr. Därför påminner Jesus bara om Döparen – om det nu skulle kunna hjälpa någon att komma till besinning och bli frälst. Men han har ett bättre vittnesbörd att åberopa. Det kommer från Gud själv, och det är ett dubbelt vittnesbörd.

Först består det i de gärningar, som Jesus gör. De gärningarna har Fadern ”givit honom”. Det betyder att Gud givit honom både uppdraget och kraften till dem. Därför är de tecken. Där de sker, där är Gud närvarande, verksam och synlig för dem som har ögon att se med. Men det hör till tecknens natur, att man inte märker Guds närvaro, om man bara vill ha garantier för att det lönar sig att följa Guds kallelse.

Även hos synoptikerna kan vi se, att Jesu gärningar hörde med till det som öppnade lärjungarnas ögon och övertygade dem om att Jesus var ”den levande Gudens Son”. Men undren övertygade inte alla. Motståndarna försökte förklara bort dem och sade att det var onda andemakter med i spelet. ”Tecknen” är inga logiska bevis, som övertygar en utomstående observatör. De innebär ett möte med Gud och fordrar ett ställningstagande, som inte bara är intellektuellt.

Utom gärningarna är det Skriften som är Guds vittnesbörd om Kristus. Men inte heller det vittnesbördet verkar automatiskt. Även det kräver ett ställningstagande. Man kan höra och ändå inte höra. Få människor har ägnat mer tid åt Skriften än de skriftlärda. Ändå hade de gjort sig döva för det som Gud ville säga dem. När de mötte den ende, som verkligen hört och sett Gud, kände de inte igen sin Herres ord.

Därför är inte heller Skriften något bevis av det slag, som den obotfärdige vill ha för att på allvar inlåta sig med Gud. Några sådana bevis finns inte. De skulle inte heller hjälpa om de funnes. Ingen kan bli en Jesu lärjunge av beräkning eller därför att man är så illa tvungen.

 

Otrons väsen (Joh 5:41–47)

Översättning

   Den ära människor ger frågar jag inte efter. Jag känner er ju och vet, att ni inte bär Guds kärlek i era hjärtan. Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Kommer en annan i sitt eget namn, då kommer ni att ta emot honom. Hur skulle ni kunna tro, ni som låter er äras av varandra, men inte frågar efter den ära som kommer från honom som ensam är Gud? Tro inte, att det är jag som kommer att anklaga er inför Gud. Den som anklagar er är Moses, han som ni sätter ert hopp till. Hade ni trott Moses, så hade ni också trott mig. Det är ju om mig som han har skrivit. Tror ni inte på det han skrivit, hur skall ni då kunna tro på mina ord?

 

 

Kommentar

Jesus bryr sig alltså inte om att argumentera för att få instämmande och medhåll eller någon annan form av ”den ära som människor ger”. Han konstaterar i stället, att motståndarna inte kan tro, så länge de inte ändrar sin innersta inställning. Otrons innersta väsen är självhävdelse, en motvilja mot att underordna sig under Gud, en önskan att själv få gälla för något. Motståndarna bär inte ”Guds kärlek i sina hjärtan”. Guds kärlek betyder här troligen – som annars hos Johannes – den kärlek, med vilken Gud älskar oss och som vi kan öppna oss för, så att den bor i oss. Det är det otron inte vill göra. Motståndarna kunde nog ”nitälska för Gud” (som Paulus säger att de gör, Rom 10:2), men deras nit för lagen blev en form av självhävdelse. Den gjorde dem egenrättfärdiga. De ville äras av människor och tog gärna emot ära av varandra, just för sin fromhets skull. En rabbin hedrades på alla vis av sin omgivning. Den stränga lagfromheten hade blivit en borgerlig förtjänst som skänkte status i samhället. De lagfromma menade, att de ville bli ärade av Gud. Det var därför de gjorde sig sådan möda med lagens alla bestämmelser. Men Jesu undervisning gick ut på att visa, att vi inför Gud blir avklädda allt det, som vi trodde vi kunde berömma oss av. Moses och lagen, som fariséerna berömde sig av, var i själva verket något som anklagade dem. Inför Guds lag var ingen av dem rättfärdig. Och evangelium hade de inte förstått, fast det finns som ett löfte också i Gamla Testamentet. Därför blev de bara upprörda när de hörde Jesus. Hade han rätt, så var det slut med den ära, som de med så mycken möda hade skaffat sig inför Gud och allt folket.

Som en kommentar till vad Jesus här säger kan man läsa de tre första kapitlen av Romarbrevet. Paulus visar där att all lagfromhet innebär en dom över sig själv. Det gäller också den sekulariserade lagiskhet som består i att man håller på normer eller ideal eller politiska program, som ger en rätt att döma andra och räkna sig själv till den rätta sortens människor. Den som använder lagen – eller brottstycken av den – till att skaffa sig status av något slag, han kommer att dömas efter lagen i all dess stränghet. Och då går det illa.

De som ”kommer i sitt eget namn” är falska profeter som utger sig för att vara Messias. Flera sådana hade redan kommit och hos synoptikerna ser vi, att Jesus räknade med att fler skulle komma.
Man bör lägga märke till vilken betydelse Jesus tillmäter Moses och Gamla Testamentet. Rätt förstått är det ett budskap om Gud, som vi behöver för att förstå vem Kristus är och vad han betyder.

   

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk