Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 2

Bröllopet i Kana (Joh 2:1–11)

Översättning

    På tredje dagen hölls det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder var där. Även Jesus och hans lärjungar blev bjudna till bröllopet. Då tog vinet slut, och Jesu moder sade till honom: De har inget vin. Jesus svarade henne: Vad vill du mig, moder? Min stund har ännu inte kommit. Då sade hans moder till tjänarna: Gör allt som han säger till er. Nu stod där sex stenkrukor, sådana som judarna använder för sina reningar. De rymde två eller tre ankare var. Jesus sade till dem: Fyll krukorna med vatten. Och de fyllde dem ända till brädden. Sen sade han till dem: ös nu upp och bär det till värden. De gjorde så. Värden smakade på vattnet som blivit vin, utan att veta varifrån det kommit; det visste bara tjänarna som öst upp det. Genast kallade värden till sig brudgummen och sade: Varenda människa sätter först fram det goda vinet. När folk börjar bli beskänkta tar man fram det sämre. Du har sparat det goda vinet ända till nu!

Detta tecken gjorde Jesus som sitt första, i Kana i Galileen. Så uppenbarade han sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

 

 

Kommentar

Kana låg inte långt från Nasaret. Kanske hade Maria släktingar i bröllopsgården. Johannes kallar henne aldrig Maria. Han säger ”Jesu moder”, kanske för att framhålla hennes särställning.

Bröllopet hölls ”på tredje dagen”. Troligen räknar Johannes dagarna från den tidpunkt som han senast berättade om, den dagen då Filippus och Natanael blev kallade. Även om man räknar med att Jesus då var på väg hem till Galileen, är det knappast troligt att han tredje dagen därefter kunde vara i Kana. Avståndet från den plats vid Jordan, där Döparen enligt traditionen verkade, är ungefär 100 kilometer fågelvägen. Men Johannes har inte uttryckligen sagt, var Döparen uppehöll sig. Senare får vi veta att han döpte ”i Enon nära Salim” (3:23). De orterna låg längre norrut i Jordandalen, 50 eller 60 kilometer från Kana.

Räknar man samman de dagar som nämns i detta och det föregående kapitlet, alltifrån den dagen då Döparen vittnade om vem han var, så blir det sammanlagt sju. Det finns utläggare som menar, att Johannes här har sett en parallell till de sju skapelsedagarna. Att han menar, att ingenting större skett sedan skapelsen, det är uppenbart. Men hade han verkligen berättat om dessa sju dagar för att påminna om skapelsen, skulle han nog hellre ha sagt ”på sjunde dagen” än ”på tredje”.
Jesus och hans lärjungar – som alltså nyss kommit från Döparen vid Jordan – blir bjudna till bröllopet. Där inträffar den malören, att vinet börjar ta slut. Maria märker det och säger det till Jesus, och Jesus ger henne ett svar som inte är lätt att översätta. Han kallar sin mor ”kvinna” när han tilltalar henne, här som på korset (19:26). Det var ett respektfullt tilltal, som man på svenska inte gärna kan återge med ”kvinna”. Hans svar innehåller ett judiskt uttryck (ordagrant ”Vad för mig och dig?”) som anger att man inte vill engagera sig. Med ”stunden” som ännu inte kommit, menar Jesus den stund, som Gud utsett för sitt ingripande. Maria väntar att Jesus kanske ändå kommer att göra något och säger åt tjänarna att lyda, om de får någon tillsägelse. Och den kommer. Där står sex stora stenkrukor. Vid utgrävningar har man funnit mängder av sådana stora krukor, ofta meterhöga. De användes som förråd för säd och olja. Vanligen var de av bränd lera, men för reningarna använde man stenkrukor, som – till skillnad från lerkärlen – inte blev orenade om exempelvis en död ödla råkade hamna i dem. Till reningarna gick det åt mycket vatten. Markus berättar hur noga judarna var med att rena sig så snart de varit ute bland människor och hur de sköljde ”bägare, skålar och kopparkärl” (7:3 f).

Krukorna rymde två eller tre mått av det slag som Johannes kallar metretés, ett grekiskt rymdmått som tämligen exakt motsvarar vad vi svenskar förr kallade ett ankare (något mindre än 40 liter).

Jesus låter nu tjänarna fylla stenkrukorna och befaller dem sen ösa upp en del av innehållet – tydligen i någon mindre kruka – och bära det till ”värden”. Det grekiska ordet betyder ”ledaren för gästabudet”. Det kan ha varit en ”övertjänare”, men troligen var det den av deltagarna, som fick hedersplatsen och ledde måltiden, bland annat genom att läsa de föreskrivna välsignelserna. Den första vinbägaren sattes alltid fram åt honom. Han smakar nu på drycken som befinns vara ädelt vin. Sen kallar han på brudgummen – tydligen litet avsides – och förebrår honom att han ordnat utskänkningen så illa. Detta goda vin skulle naturligtvis ha bjudits först. När gästerna druckit så mycket som de nu gjort, kunde man gott ge dem en sämre sort.
Vad är det nu Johannes berättar för oss? För att förstå, måste man se hela händelsen med hans ögon. Själva undret att vatten kunde bli vin spelar bara en underordnad roll för honom. Säkert menar han, att Jesus hade den makten. Om honom gällde detsamma som om Gud: Han sade och det vart (Psaltaren 33:9). Men Johannes nämner undret bara i förbigående. Han säger inte, hur mycket av vattnet som blivit vin. Han nämner ingenting om vad gästerna sade eller gjorde. Ingen tycks ha förstått sammanhanget utom lärjungarna.

Undret kommer alltså i andra hand. På samma sätt är det med den hjälp, som Jesus gav i en brydsam situation. Johannes antyder bara i förbigående att det var synd om dem som ordnat bröllopet. Visst gjorde Jesus dem en välkommen tjänst, men den saken glider Johannes snabbt förbi. Vad han verkligen menar, det säger han i sammanfattningen på slutet. Jesus uppenbarade sin härlighet. Det gjorde han för sina lärjungar, och de trodde på honom.

Detta var det första i en lång rad av ”tecken” säger Johannes. Ett ”tecken” betyder hos Johannes något som visar vem Jesus var. Det kan inte förstås av vem som helst, men för den som ”är av sanningen” och öppnar sitt hjärta, blir tecknet en uppenbarelse av Guds mening. Så är det också här. Man kunde se Kristi ”härlighet”. I honom hade Gud trätt in i världen för att grunda ett nytt rike och sluta ett nytt förbund. De väldiga stenkrukorna stod där som en påminnelse om det gamla förbundet. Där hade Israel förgäves sökt rening från sina synder. Det hjälpte inte att man gjorde sitt yttersta, så som när krukorna fylldes till brädden. Det behövdes ändå ny rening. Men plötsligt fanns där ädelt vin i stället för vatten. Det skänktes åt gästerna vid bröllopet, och bröllopet var bilden av den messianska glädjemåltiden, vinet likaså. Maria hade sagt: De har inget vin. Det var sanningen om det gamla Israel och om hela mänskligheten före Kristus. Men nu – till slut! – hade Gud tagit fram det goda vinet, slösande rikt, mer än tillräckligt för envar att dricka sig otörstig.

Lärjungarna förstod, och de ”trodde på honom”. Jesus hade sagt till Natanael: Större ting skall du få se. Johannes menar nog, att vi redan här, på tredje dagen, har en uppfyllelse av det löftet. Att lärjungarna ”trodde” betyder att de fick en bekräftelse och blev vissa om det som de bekänt om Jesus.

Tempelreningen (Joh 2:12–22)

Översättning

    Därefter vandrade han ned till Kapernaum, han själv, hans mor, hans bröder och hans lärjungar. Där stannade de några få dagar.

Judarnas påsk var nu nära, och Jesus gick upp till Jerusalem. På tempelplatsen fick han se folk som sålde oxar och får och duvor, och växlare som satt där. Då gjorde han sig ett gissel av rep och drev ut dem allesammans från tempelplatsen med deras får och oxar. Han välte ut växlarnas mynt och slog omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: Bort härifrån! Gör inte min Faders hus till en saluhall!

Hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Nitälskan för ditt hus skall förtära mig. Men judarna vände sig till honom och frågade: Vilket tecken ger du oss, eftersom du gör så här? Jesus svarade dem: Bryt ner detta tempel, så skall jag låta det stå upp igen inom tre dagar. Då sade judarna: I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du tänker resa upp det på tre dar! Men han hade talat om det tempel som var hans kropp. När han sedan hade uppstått från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde Skriften och det ord som Jesus hade sagt.

Kommentar

   I en liten notis berättar Johannes, att Jesus gjorde ett kort besök i Kapernaum. Han förutsätter att det är allmänt bekant, att Jesus hade bröder. Två av dem hade ju varit ledande gestalter i urförsamlingen.

Nu närmar sig påsken, den första av de tre som Johannes nämner i sitt evangelium. Jesus går som så många andra upp till Jerusalem. Han får se hur man inne på tempelplatsen handlar med offerdjur och växlar pengar (för att få judisk valuta till tempelskatten) och han gör handgripligt slut på de affärerna.

Synoptikerna skildrar som bekant en liknande händelse i samband med det enda besök av Jesus i Jerusalem, som de vet att berätta om. Somliga utläggare menar att det rör sig om två olika händelser och att Jesus upprepat tempelreningen vid sitt sista besök i Jerusalem. Andra menar att det rör sig om samma händelse, men de är oense om när den inträffade. Somliga vill ge Johannes rätt, andra anser att synoptikerna har den riktiga dateringen, och några vill dela upp Johannes berättelse på två olika tillfällen, så att tempelreningen förläggs till den sista påsken medan ordet om templet som kommer att rivas ned är äldre. De många teorierna visar, hur osäkert underlaget för dem är.

Jesus gjorde sig ett ”gissel”. Några handskrifter och de äldsta papyrusfragmenten säger ”något som liknade ett gissel”. Det var gjort av rep. Påkar och vapen fick inte bäras i templet, men djuren var tjudrade med rep. Det var alltså lätt att binda ihop några repstumpar, så att de liknade ett gissel, vilket ju bestod av flera remmar i ändan på en kort käpp. Johannes nämner särskilt att djuren drevs ut. Det var god taktik, ty ägarna måste självfallet följa dem.

Tar vi nu texten som den står och frågar vad Johannes menar att lärjungarna här fick lära av Jesus, så är det först hans vördnad för templet, den plats som Gud gjort till mötesplatsen mellan sig och sitt folk. När judarna begär ett ”legitimationsunder”, ett tecken som skall bevisa, att Jesus är sänd av Gud, så avvisar Jesus deras krav – här som alltid. Vid ett annat tillfälle sade han, att judarna icke skulle få något annat tecken än Jonas tecken. Det betydde uppståndelsen efter tre dagar (Matt 12:40). Här ger Jesus ett gåtfullt svar, som tycks ha liknande innebörd. Johannes säger att lärjungarna inte förstod det förrän efter uppståndelsen. Jesus hade uppmanat judarna att ”bryta ned detta tempel” och sagt att i så fall skulle han låta det stå upp igen på tre dar. Han talade om sin kropp, säger Johannes. Judarna trodde att han talade om Jerusalems tempel. Och det är inte omöjligt att Jesus hade en dubbel mening i sitt ord. Han visste att judarna handlade på ett sätt, som skulle leda till templets fall. Sedan skulle han bygga upp ett nytt tempel, den kristna kyrkan, den som är Kristi kropp och får sitt liv från den Uppståndne. I Jesu ord ligger alltså ungefär detta: Fortsätt med er otro och ni drar en dom över er. Ni kommer att bryta ner ert tempel liksom ni kommer att bryta ner min kropp. Men på tredje dagen skall ett nytt tempel ta gestalt.
Som Johannes själv säger, dröjde det innan lärjungarna förstod det som Jesus hade sagt. Det är möjligt att han menar, att de på samma sätt först längre fram drog sig till minnes psalmordet ”Nitälskan för ditt hus skall förtära mig” (69:10). Säkert såg de då en djupare mening i det: Jesus skulle verkligen förtäras och få gå i döden för sin nitälskans skull.

När judarna säger att man byggt på templet i 46 år, ger de oss ett bidrag till kronologien i Jesu liv. Herodes hade börjat sitt tempelbygge under sitt artonde regeringsår, som inföll 20/19 f.Kr. Det krävde väldiga materialanskaffningar och stenhuggeriarbeten, och själva byggandet kan ha börjat något år senare. Räknar vi 46 år framåt i tiden, kommer vi till något av åren 27–29. Enligt Lukas (3:1) framträdde Johannes Döparen i femtonde året av Tiberius regering, som började hösten 28. Den påsk, som vi talar om här, kan alltså ha infallit tidigast år 28, troligare år 29. Många tror att det snarare var år 30, eftersom de räknar med att de händelser, som Johannes hittills skildrat, måste ha fyllt hela året 29. Vi vet ju inte hur – eller hur noga – judarna räknade, när de sade att man byggt på templet i 46 år. Det egentliga bygget föregicks av ett väldigt arbete med att utvidga tempelplatsen. Fullbordat blev det hela först år 63.

 

Han kände dem alla (Joh 2:23–25)

Översättning

   När han var i Jerusalem under påskhögtiden var det många som kom till tro på hans namn, när de såg de tecken som han gjorde. Men Jesus anförtrodde sig inte åt någon av dem, eftersom han kände dem alla och inte behövde någon som talade om för honom hurdan en människa var. Han visste av sig själv vad som fanns i människohjärtat.

Kommentar

Johannes förutsätter som något allmänt känt att Jesus gjorde många tecken i Jerusalem. Eftersom synoptikerna inte berättar om Jesu tidigare besök i Jerusalem – före den sista påsken – vet vi i dag ingenting om dessa händelser. Johannes bara summerar resultatet: många kom till tro ”på hans namn”. Det betyder vanligen en tro på Jesus som Guds Son. Namnet är nämligen i Bibeln bärare av en persons verkliga väsen. Men på det här stället menar Johannes tydligen bara en ytlig tro på den som kunde göra under. Han rör vid samma problem, som synoptikerna har så mycket att berätta om. Människorna imponerades och samlades i nyfikna skaror, när de hörde om Jesu under. De ville gärna få hjälp med sina sjukdomar. Men ropet till bättring och kallelsen till Guds rike var de döva för.

Därför säger Johannes också, att det inte fanns någon verklig gemenskap mellan Jesus och dessa människor. Han visste hurdana de var. Han behövde inte lära känna dem, allra minst med hjälp av någon annan. I urkristendomen visste man att det fanns en Andens gåva, som bestod i att kunna skilja mellan andar. Den gåvan kunde Anden ge åt somliga kristna. Men Jesus ägde Anden i fullt mått. Därför ägde han också förmågan att se rätt igenom människor och veta vad de gick för.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk