Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 11. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 11

Lasarus blir sjuk (Joh 11:1–5)

Översättning

    En man låg sjuk, som hette Lasarus, från Betania, den byn där Maria bodde med sin syster Marta. Det var den Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår. Det var hennes bror Lasarus som nu låg sjuk. Då skickade systrarna bud till Jesus och sade: Herre, din vän ligger sjuk. När Jesus hörde det, sade han: Den sjukdomen är inte till döds utan den skall uppenbara Guds härlighet, så att Guds Son blir förhärligad. Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus mycket kära.

Kommentar

Sex stora under har Johannes redogjort för. Nu följer det sjunde och sista. Av dessa under är det bara två – de i kapitel 6 – som återfinns i de andra evangelierna. Undren hör ofrånkomligt med till bilden av Jesus, både hos Johannes och synoptikerna, men de utnyttjar dem inte på samma sätt. Synoptikerna framhåller själva faktum. De skildrar långt fler under än Johannes, men de kommenterar dem inte. Johannes har valt ut ett fåtal och låter dem belysa, vem Jesus var och vad han hade att säga. Så fick berättelsen om den blindfödde (kap. 9) belysa, hur Jesus har kommit som Ljuset i världen. Nu vill Johannes visa, vad det innebär att han är Livet. Vi känner igen de båda orden Ljus och Liv. Vi mötte dem som huvudord redan i prologen.

Som alla andra berättelser i evangelierna har också denna från början varit fristående, och det bär den alltjämt spår av. Den börjar utan anknytning till det föregående: En man låg sjuk… Sedan presenteras huvudpersonerna på ett mycket intressant sätt. Lasarus förutsätts inte vara bekant, men däremot Marta och Maria. Det var i ”deras by” som Lasarus bodde. De – men inte Lasarus – finns omnämnda i Lukasevangeliet (10:38), och det tycks vara den berättelsen som förutsätts som bekant. Det finns också en påtaglig likhet i skildringen av de båda systrarna hos Lukas och Johannes: Maria inåtvänd, med ett fint sinne för Mästarens budskap, Marta energisk, ruschig och kanske litet grund. När sedan Maria skall särskiljas från alla andra Marior, får vi veta att det var hon som smorde Mästarens fötter. Hos Johannes kommer den berättelsen först i nästa kapitel. Den förutsätts alltså vara bekant för läsarna genom den muntliga undervisning de fått. Den finns ju också hos Markus och Matteus, fast ingen av dem nämner Marias namn. Systrarna sänder nu Jesus en hälsning som samtidigt är en försynt bön om hjälp. Vi får veta att de tre syskonen stod Jesus särskilt nära. Att Jesus hade vänner i Betania på Oljeberget och brukade övernatta där när han var i Jerusalem, det framgår också av synoptikerna. Vad Jesus säger när han får hälsningen ger knappast intryck av att vara ett svar. Som vanligt intresserar sig Johannes för det som är allmängiltigt och har teologisk betydelse. Därför återger han bara några ord av Jesus som säger, vad denna sjukdom hade för djupare betydelse. Den skulle uppenbara Guds härlighet ”så att Guds Son blir förhärligad”. Vi måste förstå det uttrycket rätt. Det syftar på den hemlighet, som lärjungarna hade så svårt att förstå: att Människosonen skulle bli förhärligad genom att lida och dö, för att sen gå åter till Fadern. Att Lasarus blivit sjuk, att han dog och väcktes till liv, skulle få till följd att Jesus dömdes till döden. Johannes visar i slutet av denna berättelse, att det var detta Jesus syftade på.

Jesus vänder åter till trakten av Jerusalem (Joh 11:6–16)

Översättning

    När han nu fått höra, att Lasarus var sjuk, stannade han ändå två dagar där han var. Först därefter sade han till lärjungarna: Låt oss gå tillbaka till Judeen. De sade till honom: Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och ändå vill du gå tillbaka dit? Jesus svarade: Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen, han stöter sig inte, eftersom han har det ljus som lyser upp denna världen. Men den som vandrar nattetid, han snubblar därför att han inte har något ljus. Så sade han och tillade: Vår vän Lasarus har somnat in, men jag skall gå och väcka upp honom. Då sade lärjungarna: Herre, har han somnat, så blir han frisk. Men Jesus hade talat om hans död, medan de trodde att han menade att han fallit i sömn. Då sade Jesus öppet till dem: Lasarus är död. För er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss gå till honom. Då sade Tomas, han som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: Låt oss gå med, så att vi får dö tillsammans med honom.

Kommentar

Jesus har fått hälsningen men stannar ännu två dagar där han är, någonstans på andra sidan Jordan. Johannes är angelägen att stryka under att det inte berodde på likgiltighet. Men den rätta stunden för Jesus var inte den, som människor kunde räkna ut. Han gjorde vad han ”såg Fadern göra”, och Guds vägar ligger högt över våra. Först efter de två dagarna börjar Jesus tala om att gå till Judeen igen. Lärjungarna gör invändningar. Tänk om judarna stenar honom? Men Jesus svarar, att det kan de inte – inte förrän hans stund är inne. Ännu varar dagen, ännu måste han vandra, och han kommer inte att falla. Det gör man inte förrän mörkret har kommit. Jesu ord är som ofta dubbeltydiga. Han talar om sig själv och sitt verk, som ännu inte är fullbordat. Samtidigt ger han en regel för lärjungarna. De skall se till att de vandrar i ljuset, alltså i tro på Jesus. Annars går man i mörkret och har inte något ljus ”i sig” som det egentligen står. Judarna menade – fullt riktigt – att det är ögat som är ”kroppens lykta” och ger oss förmågan att uppfatta ljuset som Ijus, så att ”hela vår kropp får Ijus”. Man har alltså ljuset ”i sig”. Alldeles som man har ”ljus i sig” när man tror på Jesus.

Så börjar Jesus tala om Lasarus. Han har ”somnat in”. Men Jesus skall ”väcka upp honom”. Lärjungarna missförstår, och Jesus måste säga det i klartext: Lasarus är död. Men Gud har en mening med hans död. Han vill stärka lärjungarnas tro. Därför skall de nu gå upp till Jerusalem. Tomas säger vad de andra tänker. Det kan kosta dem livet. Men de följer sin Mästare.

Det är första gången vi hör något om Tomas. Hans namn finns hos synoptikerna i förteckningen över apostlarna, men bara Johannes har något att berätta om honom. Han kallades Didymus, tvillingen. Tomas är ett grekiskt namn, men det fanns ett arameiskt namn, som liknade det, och det betydde Tvilling. Mest känd är han som Tomas Tvivlaren, som hade så svårt att tro att Jesus verkligen kunde ha uppstått. Här möter vi honom som en ärlig och trogen lärjunge, som inte sviker. Det kan också en skeptiker vara.

Uppståndelsen och livet (Joh 11:17–27)

Översättning

    När Jesus nu kom fram, fann han att Lasarus redan legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån, och många bland judarna hade kommit till Marta och Maria for att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta hörde att Jesus var där, gick hon för att möta honom, medan Maria satt kvar där hemma. Marta sade nu till Jesus: Herre, hade du varit här, skulle min bror inte ha dött. Men jag vet att också nu kommer Gud att ge dig allt vad du ber honom om. Jesus sade till henne: Din bror kommer att stå upp. Marta svarade: Jag vet att han skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen. Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig kommer att leva också om han dör. Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig i evighet dö. Tror du det? Hon svarade honom: Ja, Herre, jag tror att du är Kristus, Guds Son som skulle komma i världen.

Kommentar

Betania ligger på Oljeberget, ett stycke bortom dess krön, om man kommer från Jerusalem. Kommer man från Jeriko är det den första byn som möter efter vandringen genom Juda bergsöken. Johannes anger avståndet till Jerusalem: ungefär 15 stadier eller 3 kilometer. På kartan kan den se kortare ut, men vägen går i stora krokar, och Johannes som gått den vägen så många gånger vet besked.

Jesus tycks ha velat undvika att bli sedd för att inte i förtid alarmera motståndarna. Han stannar utanför byn och sänder bud efter Marta, som genast kommer till honom. Hon säger att om han varit där, skulle detta aldrig ha hänt. Det finns ett stänk av förebråelse i orden. Hon vet vilken makt han har – även nu, när det ser hopplöst ut. Jesus säger henne, att Lasarus kommer att stå upp. Marta accepterar det, så som man accepterar en trossats utan att egentligen tillämpa den på sin egen situation. Visst skall Lasarus stå upp – på den yttersta dagen! Men det är långt dit. Då låter Jesus henne förstå, att det finns en annan tro på uppståndelsen, den som bygger på honom själv. Han är uppståndelsen och livet – här och nu. Det betyder två saker: Den som tror på honom kommer att leva även om han dör den kroppsliga döden. Han skall stå upp igen, med en ny kropp. Det kan bara den göra som genom tron har kommit i livsgemenskap med Kristus. Det andra är detta: den som lever här på jorden och äger detta nya liv, han kommer aldrig att dö. Han har övergått från döden till livet (5:24). Den kroppsliga döden är för honom ingen verklig död. Det eviga livet har redan börjat. Jesus är livet.

Jesus frågar Marta om hon tror detta. Hon svarar litet undvikande, att hon tror att han är Kristus, Guds Son. Hon antyder, att hon kanske inte riktigt förstått vad han menar. Men hon vet att han har rätt. Förstår hon inte allting nu, så kan hon kanske fatta det bättre i framtiden. Hon vet i varje fall till vem hon skall gå.

Att gråta med dem som gråter (Joh 11:28–37)

Översättning

    När hon sagt det gick hon bort och hämtade Maria och sade utan att det märktes: Mästaren är här och ber dig komma. När hon hörde det, reste hon sig genast och gick ut till honom. Jesus hade ännu inte gått in i byn, utan var alltjämt kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Judarna som var hos Maria i hennes hus såg hur hastigt hon reste sig och gick ut. Då följde de med henne i tron att hon tänkte gå till graven för att gråta där. När nu Maria kom dit där Jesus var, föll hon ned för hans fötter och sade: Herre, hade du varit här skulle min bror inte ha dött. När Jesus nu såg henne gråta och judarna i hennes sällskap som grät, blev han djupt upprörd och skakad och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Herre, kom och se. Jesus grät, och judarna sade: Se hur mycket han höll av honom! Men några av dem sade: Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hjälpt också denne, så att han slapp att dö?

Kommentar

Marta skyndar nu hem för att hämta sin syster. Det verkar som om hon själv nyss blev hämtad i hemlighet utan att systern visste vad det gällde. I varje fall försöker Marta nu få sin syster med sig utan att låta de andra veta, att Jesus har kommit. Men besökarna tror att Maria skyndar ut till graven för att gråta, och de följer henne för att visa sin medkänsla. Maria faller ner för Jesu fötter med samma sorgsna klagan som Marta över att han inte varit där. Man anar att det var något som de två systrarna sagt varandra många gånger. När Jesus ser hennes tårar och hör all den klagan som kommer från den stora skaran av vänner, blir han ”djupt upprörd”. Det uttryck som Johannes använder betyder vanligen att uppröras av vrede och bli förbittrad. Man har gissat att han vredgades på ”Mandråparen” (8:44) som har döden i sin makt och använder den till att plåga människorna. Andra menar att han upprördes över denna ohämmade gråt. En judisk dödsklagan var ingen stilla sorg. De som kom för att visa sitt deltagande brukade höja gälla jämmerrop, som ekade vida omkring. Det var en gammal sed som passade illa ihop med tron på uppståndelsen. Men troligen upprördes Jesus över människornas olycksöde i en fallen värld som ligger under dödens välde. Även synoptikerna kan berätta om hur Jesus kunde skakas i sitt innersta, så som han gjorde när han såg folkskarorna som var som får utan herde, uppgivna och illa medfarna. Johannes berättar också att Jesus själv grät. Han såg inte på människorna utifrån. Han delade deras börda och kände trycket av den. Han led med dem. Aposteln Paulus – som har så många beröringspunkter med Johannes fast de använder olika ord – har förstått Jesus rätt, när han säger att en kristen skall ”gråta ”med dem som gråter” (Rom 12:15).

Lasarus väcks upp ur graven (Joh 11:38–44)

Översättning

    Jesus upprördes återigen i sitt innersta och gick fram till graven. Det var en klippgrav, och det låg en sten för öppningen. Jesus sade: Tag bort stenen. Då sade Marta, den dödes syster, till honom: Herre, han luktar redan. Det är ju fjärde dagen. Jesus sade till henne: Sade jag dig inte, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet? Så tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: Fader, jag tackar dig att du har hört mig. Jag visste ju, att du alltid hör mig. Men för de många människornas skull som står här har jag talat, för att de skall kunna tro att du har sänt mig. När han sagt det ropade han med hög röst: Lasarus, kom ut! Och den döde kom ut, med fötter och händer omlindade med bindlar och ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: Lös honom och låt honom gå.

Kommentar

Gravarna låg alltid utanför byn. En död var oren och gravarna ansågs också orena. Fattiga grävdes ned i jorden, men den som hade möjlighet skaffade sig en klippgrav. I den mjuka kalkstenen var det lätt att hugga ut en gravkammare, och lämpliga berg fanns det överallt. Öppningen till graven slöts till med en sten, endera en häll som sänktes ner i en fördjupning, eller en rund stenskiva inte olik en slipsten, som löpte i ett spår i berget. Lasarus grav tycks ha varit tillsluten med en stenhäll.

Jesus befaller att graven skall öppnas. Marta protesterar, av begripliga skäl. Jesus uppmanar henne att tro – så som han en gång uppmanade Jairus, när hans dotter dött och ingenting kunde hjälpa utom ett under. Sedan ber han – högt som alltid. Han börjar med en tacksägelse, enligt god judisk sed. Han tackar på förhand för bönhörelsen. Han ägde den tro, som förmår allt därför att den endast vill vad Gud vill. Han kunde inte ”göra något av sig själv” utan gjorde bara vad han ”såg Fadern göra” (5:19). Och vad han nu gjorde skulle bli en hjälp för människorna att tro. Allt det tackar han för. Och så sker det orimliga. Han ropar på Lasarus, och den döde kommer ut, i den svepning som han lindades i den dag han dog och begravdes (vilket bland judarna alltid var samma dag).

Att Jesus uppväckte döda betygas av hela den nytestamentliga traditionen. Jesus nämner det själv som ett av de tecken, som kan säga den tveksamme Döparen vem han är (Matt. 11:5). Men Lasarus är den ende om vilken det berättas att han uppstått ur sin grav. Johannes har säkert sett det som ett förebud till det som en gång skall ske. Jesus hade ju sagt: Det kommer en stund, då alla som är i gravarna skall få höra Guds Sons röst och träda fram (5:28). Och då betyder det ingenting om en stackars kropp är stadd i upplösning eller har förvandlats till stoft. Gud är Skaparen som ger liv och gestalt åt vem han vill.

Dömd till döden för att ha skänkt liv (Joh 11:45–54)

Översättning

    Många av de judar som hade besökt Maria och fått se vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariséerna och berättade vad Jesus hade gjort. Då kallade översteprästerna och fariséerna samman Stora Rådet och sade: Vad skall vi ta oss till? Den mannen gör ju tecken på tecken. Låter vi honom fortsätta på det viset, kommer alla att tro på honom, och då får vi romarna över oss som tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk. Men en av dem som hette Kaifas och var överstepräst det år detta hände sade till dem: Ni begriper ingenting! Ni tänker inte på att det är bättre för er att en ensam man dör för folket än att hela folket förgås. Det sade han inte av sig själv, utan därför att han var överstepräst under det året och talade som en profet. Ty Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket, utan också för att samla Guds kringspridda barn till ett. Från den dagen var de beslutna att döda honom. Men Jesus vandrade inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan därifrån till trakten invid öknen, till en stad som hette Efraim, och där uppehöll han sig med lärjungarna.

Kommentar

Genom att uppväcka Lasarus har Jesus visat att han är Livet. Många kommer också till tro, men andra skyndar till myndigheterna inne i staden för att rapportera vad som hänt. Stora Rådet sammankallas omedelbart av översteprästerna och fariséerna. Med ”fariséerna” menar Johannes vanligen detsamma som synoptikerna menar med de ”skriftlärde”. De skriftlärde utgjorde en del av Stora Rådet. De var experter på Mose lag, på en gång jurister och teologer. En stor del av dem var fariséer, men inte alla. Fariséerna var en fromhetsriktning, arvtagare av den religiösa och nationella väckelse som börjat under mackabéernas frihetskamp två hundra år tidigare. När Johannes skrev sitt evangelium var de judendomens andliga ledare, medan de skriftlärde förlorat i betydelse efter Jerusalems fall. Det kan förklara varför Johannes talar om fariséerna där man på Jesu tid skulle ha sagt de skriftlärde.

Kaifas var överstepräst under åren 18–36. Egentligen fungerade en överstepräst på livstid, men romarna hade börjat utnämna och avsätta överstepräster ganska godtyckligt. Det påstods att det var mutor med i spelet. Johannes säger att Kaifas var överstepräst det året, och menar tydligen: det märkliga året, då allt detta hände. Som bärare av det högsta andliga ämbetet i Guds folk hade han trots alla sina fel ett uppdrag från Gud. Han ansågs kunna tala profetiskt, alltså efter Guds ingivelse. Det visade sig också nu, när han kom med sitt skamliga förslag. Han råkade säga just vad som skulle ske. Jesus skulle dö för att ”folket” inte skulle behöva gå under. Kaifas hade tänkt på hotet från romarna, som skulle slå till om de märkte några messianska rörelser bland folket. Men det verkliga hot som vilade över Israel och hela mänskligheten, det var domen över synden. Den skulle nu Guds Messias gå in under för att rädda de skyldiga. Det skulle visa sig att Gud hade ”kringspridda barn” överallt i världen som skulle samlas när evangeliet nådde dem. De skulle samlas ”till ett”, i Guds kyrka. Ordet ”kyrka” förekommer inte hos Johannes, men saken finns där. Kyrkan är fårfållan och hjorden, vinträdet med sina grenar, de många som skulle ”fullkomnas och bli ett” (17:23). Det hade alltså blivit beslutat, att Jesus skulle röjas ur vägen. Han drar sig då undan på nytt, denna gång till en avkrok på gränsen vid randen av öknen, troligen Juda öken som fyller de östra delarna av Judeens bergland. Staden Efraim kan ha varit samma plats som i Gamla Testamentet heter Ofra eller Efron, ett par mil nordost om Jerusalem, men man vet det inte säkert.

Påsken närmar sig (Joh 11:55–57)

Översättning

    Nu närmade sig judarnas påsk, och det var många som reste upp till Jerusalem från landsbygden före högtiden för att helga sig. De letade efter honom och sade till varandra, där de stod på tempelplatsen: Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden? Översteprästerna och fariséerna hade utfärdat ett påbud, att den som visste var han fanns skulle meddela det, så att man kunde gripa honom.

Kommentar

Sist Johannes talade om en högtid, gällde det tempelinvigningsfesten i december (10:22). Nu säger han att påsken är nära. Vi befinner oss alltså någon gång i slutet av mars eller början av april. Under mellantiden har Jesus först dragit sig undan till andra sidan av Jordan och sedan gjort ett kort besök i Betania, varefter han åter hållit sig dold i Efraim. Sex dagar före påsk kommer han så tillbaka till Betania. Hos synoptikerna ser det däremot ut som om Jesus kom till den sista påsken från Galileen, tillsammans med pilgrimerna på den vanliga vägen genom Östjordanlandet och sedan förbi Jeriko. Kan två så olika skildringar var för sig innehålla riktiga minnen av det som hände?

Som vi sett i inledningen är det i och för sig sannolikt att Jesus som andra fromma judar gjort flera resor till högtiderna i Jerusalem. Det hörde till vanligheten, särskilt vid påsken och lövhyddohögtiden, och det behöver inte ha satt spår i synoptikernas berättelser. Simon Petrus – som är en huvudkälla för Markus och synoptikerna – nämns aldrig av Johannes i samband med besöken i Jerusalem, frånsett det sista. Han var kanske icke med tidigare.

Hos synoptikerna är den inbördes tidsföljden mellan händelserna inte strängt kronologisk. Det visste man redan i fornkyrkan. Biskop Papias (verksam på 130-talet) säger uttryckligen att Markus, som varit tolk åt Petrus, samvetsgrant skrev ned vad han lärt av honom, ”dock inte i ordning” eftersom han inte så noga visste i vilken tidsföljd allt hade hänt. Man borde ha större anledning att lita på tidsföljden hos Johannes. Men här måste man ställa en annan fråga så som vi redan hört i inledningen – nämligen om Johannesevangeliet möjligtvis har slutredigerats av Johannes lärjungar, som kan ha fogat in en del material, som var äkta johanneiskt men inte hade kommit med i hans evangelium. Man har frågat om inte berättelsen om Lasarus är ett sådant tillägg. Den har från början uppenbarligen varit en självständig berättelse. Det betyder att det inte är säkert att den tidsmässigt hör hemma där den nu står. Om den inträffat tidigare, vore det onekligen lättare att få en sammanhängande bild av händelserna under den sista vintern. Efter tempelinvigningsfesten kunde Jesus ha återvänt till Galileen eller också dragit sig undan till Östjordanlandet för att verka där och sen följa pilgrimerna upp till Jerusalem. Men hela frågan måste lämnas öppen.

Det talas om att många judar redan före högtiden kom upp till Jerusalem för att ”helga sig”. Det gjorde man med tvagningar och offer, för att bli kvitt den rituella orenhet som man ådragit sig genom att komma i beröring med ”orena” ting. Det tog minst sju dagar.


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk