Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 12. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 12

Jesus smörjes av Maria (Joh 12:1–11)

Översättning

    Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, den som han uppväckt från de döda. Där ordnade man en festmåltid till hans ära. Marta hjälpte till och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då kom Maria med ett skålpund olja av dyrbar äkta nardus och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår. Hela huset blev uppfyllt av nardusdoften. Då sade Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom: Varför sålde man inte den oljan för tre hundra denarer och gav dem åt de fattiga? Det sade han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv, som fått hand om kassan och brukade försnilla det som lades i den. Då sade Jesus: Låt henne vara. Hon har velat spara den oljan för min begravningsdag. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.

Den stora mängden av judarna fick nu reda på att Jesus var där, och de kom inte bara för hans skull utan också för att få se Lasarus som han uppväckt från de döda. Då överlade översteprästerna om att döda också Lasarus, eftersom så många judar begav sig dit för hans skull och kom till tro på Jesus.

Kommentar

Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, den som han uppväckt från de döda. Där ordnade man en festmåltid till hans ära. Marta hjälpte till och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då kom Maria med ett skålpund olja av dyrbar äkta nardus och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår. Hela huset blev uppfyllt av nardusdoften. Då sade Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom: Varför sålde man inte den oljan för tre hundra denarer och gav dem åt de fattiga? Det sade han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv, som fått hand om kassan och brukade försnilla det som lades i den. Då sade Jesus: Låt henne vara. Hon har velat spara den oljan för min begravningsdag. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.

Den stora mängden av judarna fick nu reda på att Jesus var där, och de kom inte bara för hans skull utan också för att få se Lasarus som han uppväckt från de döda. Då överlade översteprästerna om att döda också Lasarus, eftersom så många judar begav sig dit för hans skull och kom till tro på Jesus. Orden ”sex dagar före påsk” bör avse det dygn som började på lördagskvällen – om nämligen påskhögtiden det året började på fredag kväll, så som Johannes förutsätter. Troligen ägde festen i Betania rum på lördagskvällen när sabbaten var över. Markus säger att den hölls hos en annars okänd person som han kallar ”Simon den spetälske”. Även Johannes tycks förutsätta att man inte befann sig hemma hos Lasarus, eftersom denne nämns bland gästerna. Egendomligt nog påpekas det att han var den som Jesus hade uppväckt. Det har ju nyss berättats och borde inte behöva sägas. Detta är ett av argumenten för dem som menar, att det inte är Johannes själv som har fogat in elfte kapitlet på den plats, där vi läser det i dag.

Marta hjälper till, huslig och duktig, så som hon skildras också hos Lukas, medan Maria – alldeles som hos Lukas – bär sig opraktiskt åt och får kritik, men blir försvarad av Jesus. Hon kommer med det bästa hon har och slösar det på Jesus. Det är en dyrbar olja av nardus från Indien, ett helt skålpund (en romersk vikt på drygt 300 gram). Hon börjar smörja Jesu fötter, och när den dyrbara oljan droppar från dem, torkar hon upp den med sitt hår. Judes Iskariot reagerar. Även andra bland lärjungarna gjorde det, säger Matteus. Vad skulle nu detta tjäna till? För så mycket pengar hade man kunnat göra mycket gott. Johannes förklarar för oss, att Judas hade dåliga motiv för sin omtanke om de fattiga. Vi får veta, att han hade hand om kassan och inte förvaltade den ärligt. Det är en detalj som bara Johannes nämner. Men Judas intresse för pengarna lyser igenom också hos synoptikerna.

Jesus försvarar Marias slöseri. Hon har sparat denna dyrbara olja och tydligen inte nänts använda den förrän i detta ögonblick, då hon gjuter ut alltsammans i sin översvallande glädje, tacksamhet och kärlek. Denna kärlek till Jesus, som inte räknar och sparar utan skänker allt med glädje, är mer värd än all beräknande klokhet i världen. Den hör till de verkligt nyskapande krafterna. Den är ett stycke av himmelrikets hemlighet. Just därför ter den sig främmande och dåraktig i världens ögon.

Markus har fogat in denna berättelse två dagar före påsk utan att direkt datera den. Det finns skäl att tro att Johannes, som bör ha varit ögonvittne, har rätt i sin datering. Markus talar om att kvinnan (vars namn han inte nämner) smorde Jesu huvud, inte hans fötter. Det ena utesluter icke det andra. Att smörja en gästs fötter var inte vanligt. Somliga forskare menar, att detta drag i berättelsen lånats från en annan händelse, på den tid då allt berättades muntligen. Lukas skildrar nämligen hur en synderska under en måltid hemma hos en farisé kom in och grät och vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår (7:38). I det sammanhanget blir ett så ovanligt handlande begripligt. Men man får minnas, vad Johannes vill framhålla: Vad som skedde i Betania, skedde i ett högst ovanligt sammanhang. Det var ett sätt att hylla den som inte hade någon like. Själva sättet sade att man inte var värdig att hylla honom och inte kunde hylla honom så som han förtjänade. Och Jesus låter förstå att det låg något profetiskt i handlingen, något som kom från Gud. Människosonen var smord till sin begravning. När nästa sabbat gick in skulle han vila i graven.

Så sprider sig ryktet bland pilgrimerna och folket inne i staden, att Jesus har kommit. Människor börjar strömma till, också för att se Lasarus. Men översteprästerna förblir lika opåverkade. De visar, hur rätt Jesus hade talat i liknelsen om den rike mannen och Lasarus: Om någon inte vill tro på Ordet, så hjälper det honom inte om någon uppstår från de döda.

”Han som är Israels konung” (Joh 12:12–19)

Översättning

    Nästa dag, när de stora skarorna som kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 13tog de med sig palmkvistar och gick ut för att möta honom. De ropade:

Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn, Han som är Israels konung!

Men Jesus fick tag på en åsna och satte sig på den, så som det står skrivet:

Frukta icke, du dotter Sion! Se, din konung kommer, ridande på en åsnefåle.

Detta förstod inte hans lärjungar då strax. Men när Jesus blivit förhärligad, då kom de ihåg, att så stod det skrivet om honom och så hade man tagit emot honom. De många som varit med när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda, slutade icke att tala om det som de sett. Att så många gick honom till mötes berodde också på att de hört att han gjort det tecknet. Men fariséerna sade till varandra: Ni ser att ni ingenting kan uträtta. Titta — hela världen springer efter honom!

Kommentar

”Nästa dag” bör ha varit en söndag, den som vi firar som Palmsöndag. Johannes har nu hunnit fram till passionshistorien och kan inte undgå att tala om sådant som synoptikerna redan berättat. Men han försöker också här att komma med något nytt, och han förutsätter en mängd viktiga saker som allmänt bekanta. Han nämner inte direkt att Jesus drog in i Jerusalem. Han talar inte om mantlarna på vägen, fast de passar utmärkt in i den bild han ger. I stället talar han – ensam – om palmkvistarna. De var i regel hämtade nerifrån den varma Jordandalen och användes vid processioner på de stora högtidsdagarna. Samtidigt var de en symbol för judarnas frihet. De hade burits av mackabéerna vid deras stora segerfester två hundra år tidigare. Hundra år senare, vid det sista stora upproret, skulle de sättas som symbol på de mynt som slogs av de upproriska. Så rustad gick man alltså ut ”för att möta honom”. Johannes använder ett uttryck som har bibetydelsen ”för att hylla”. För säkerhets skull sade man inte bara ”Han som kommer” (fast redan det kunde betyda Messias), utan tillade ”Han som är Israels konung”.

Bland dem som hyllade Jesus den dagen fanns det säkert många olika tankar. Men det är denna kungshyllning som Johannes vill framhålla. Och det är värt att lägga märke till, att han säger, att Jesus satte sig på den lilla åsnan sedan ropen hade börjat skalla. Visst var han en konung, men en sådan som profeten talat om, en som inte kom med härsmakt men ändå skulle råda över alla folk – inte bara över Israel. Han var redan smord till konung – men för att läggas i graven. Han skulle krönas – men med törnen. Han skulle få sin kungamantel – men på spe. Och när de som nu hyllade honom, om några dagar skulle se honom i krona och mantel, skulle de ropa: Korsfäst!

”Detta förstod inte hans lärjungar då strax.” Johannes har redan förut påmint om att det fanns saker, som de inte fattade förrän långt efteråt (2:22). De förstod sin Mästare, när de fördjupade sig i Skriften. Vi hör hur apostlarna i Jerusalem befriades från andra plikter för att ägna sig ”åt Ordets tjänst” (Apg 6:4). Till den tjänsten hörde också att forska i Skriften för att se hela Jesu liv och verk i ljuset av profetian. Just vid den tiden möter vi Johannes vid Petrus sida som ledare för apostlarna.

Ännu en gång stryker Johannes under vilken roll uppväckelsen av Lasarus spelade som bakgrund till hyllningarna och till motståndarnas åtgärder. Att Jesus vid intåget hyllades för sina kraftgärningar säger också Lukas. Men ingen av synoptikerna nämner Lasarus. Många kritiska forskare säger att det beror på att Lasarus aldrig blivit uppväckt och att alltsammans är en sen legend. Men om det förhåller sig så med lärjungen Johannes, som både en välgrundad fornkyrklig tradition och många kritiska forskare anser, har vi att göra med ett ögonvittne och kan inte avfärda honom ohörd.

Stunden har kommit (Joh 12:20–28)

Översättning

    Nu fanns där några greker bland dem som hade rest upp för att tillbedja vid högtiden. De kom fram till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och sade: Herre, vi skulle vilja se Jesus. Filippus gick och sade det till Andreas. Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus. Då svarade Jesus dem: Stunden har kommit, då Människosonen skall förhärligas. Tro mig, det är så: Om inte vetekornet faller i jorden och dör, blir det aldrig mer än ett ensamt korn. Men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv, han mister det. Men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall bevara det och få evigt liv. Om någon vill tjäna mig, måste han följa mig, och där jag är, där skall också min tjänare vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader hedra honom. Nu är min själ i ångest. Och vad skall jag säga? Kanske: Fader, fräls mig undan denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn. Då hördes en röst från himmelen: Jag har förhärligat det, och jag skall förhärliga det på nytt.

Kommentar

Några greker hade kommit upp till Jerusalem ”för att tillbedja”. Troligen var de proselyter. I varje fall är det de första hedningarna från fjärran land som Johannes nämner. De spelar samma roll hos honom som de vise männen hos Matteus. Att de vände sig till Filippus kan bero på att han hade ett grekiskt namn. Betsaida låg strax utanför Palestinas gräns och hade en blandad befolkning. Tydligen kunde Filippus tala grekiska.

Varför Filippus vände sig till Andreas får vi inte veta. De två var från samma stad. Kanske hjälptes de åt att förstå utlänningarna. Grekerna ville ”se Jesus”. Det var knappast fråga om ren nyfikenhet. Ordet ”se” har övertoner hos Johannes som syftar på det inre seendet, det som gör att man kan tro. I varje fall gick de båda vännerna från Betsaida tillsammans till Jesus. Och därmed försvinner grekerna ur historien. Vi får aldrig höra hur det gick med dem. Återigen är Johannes uteslutande intresserad av det, som gäller Jesus och oss, det som har betydelse för alla tider. Han släpper alla andra trådar, till besvikelse för alla dem som gärna hade följt dem ett stycke till. Svaret på grekernas önskan att få lära känna Jesus och veta vem han är blir detta: Nu skall det visa sig. Gång på gång hade Jesus talat om detta att hans ”stund” ännu inte kommit. Men nu var den alltså inne. Nu skulle Människosonen ”förhärligas”. Och vi har redan sett vad det innebär: han skulle dö, för att genom lidandet och döden gå till sin Fader. ”Härlighet” betyder för människor ära, njutning, skönhet och rikedom. Men Guds härlighet består i att han älskat den fallna världen så att han utgivit sin egen Son i lidande och död, för att sen upphöja honom som en räddare och tillflykt för oss syndare.

Jesus tar en liknelse, en av de få vi finner hos Johannes. Han talar om vetekornet som dör för att ge liv åt andra korn, i stället för att förbli ett ensamt korn. Jesus hade kunnat förbli ett sådant ensamt korn. Han kunde ha behållit sin lycka och härlighet för sig själv. Eller han kunde ha kommit till oss och gjort alla sina barmhärtighetsverk och framfört inbjudningen till Guds rike – och sen vänt åter och lämnat de otacksamma människorna åt deras öde. Men han tänkte stanna och ge sitt liv.

Men ”vetekornets lag” betyder inte bara att Jesus dör för att ge oss liv. Den betyder också, att den som får liv av Jesus, får vara beredd att dö med honom. Alldeles som hos synoptikerna talar Jesus här hos Johannes om den saken just i samband med förutsägelsen om sin egen död. Den som älskar sitt liv, han mister det. ”Sitt liv i denna världen” skall man hata. ”Världen” betyder här den onda världen. ”Livet i världen” är livet utan Gud, ett liv som man vill behålla för sig själv, fast man fått det av Gud för att leva det med honom. Vill man tjäna Jesus, får man följa honom, och då får man vara där han är, både i lidandet och i glädjen. Vi lider med honom för att bli förhärligade med honom, som Paulus uttrycker saken.

Johannes nämner aldrig Jesu kamp i Getsemane, troligen enligt sin regel att inte berätta vad hans läsare redan vet. Men också han låter oss veta, att Jesus fick kämpa med ångesten inför sin död. I detta ögonblick, när ”stunden” har kommit och lidandet skall börja, låter han lärjungarna veta, att hans själ är i ångest. Det är något av samma kamp, som möter oss i Getsemane. Vi hör samma bön om att Faderns vilja skall ske, och anar vad det kostade Jesus att böja sin vilja under Faderns. Det är tveksamt, hur man skall fatta orden: ”Fader fräls mig undan denna stund.” Det kan ha varit en bön, som Jesus sedan genast vänder till något annat. Det kan också vara en fråga: Skall jag bedja så? – en fråga som omedelbart besvaras med nej. Så har orden fattats här. Slutet blir bönen: Fader, förhärliga ditt namn. Och svaret kommer från himmelen, så som vid dopet och på förklaringsberget (varom Johannes inte heller har berättat något). Gud bekräftar, att han redan förhärligat sitt namn – genom att sända sin Son, genom de tecken han gjort, genom beslutet att utge honom. Och nu skall han föra sitt verk till fullbordan på ett sätt som ännu ingen har kunnat fatta och förstå.

Den Upphöjde skall draga alla till sig (Joh 12:29–33)

Översättning

    Folket som stod där och hörde det sade att åskan gick. Andra sade: Det var en ängel som talade till honom. Jesus svarade: Det var inte för min skull den rösten ljöd, utan för er. Nu går en dom över denna världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Med de orden lät han förstå, på vad vis han skulle dö.

Kommentar

Johannes ger oss bara antydningar om den hemlighetsfulla rösten. Somliga trodde det var åskan. Det behöver inte betyda att de sökte ”en naturlig förklaring”. Åskan var för judarna något hemlighetsfullt, som de visste att Gud kunde bruka. Andra menade att de hört tydliga ord: det måste ha varit en ängel. Jesus säger att det var ett tecken från Gud. Nu var avgörandets stund inne. Den stora striden med Guds fiende skulle stå. Den skulle få kosmiska konsekvenser. Hittills hade Upprorsmakaren, Guds fiende, kunnat stå som ”våra bröders åklagare” inför Guds tron och åberopa Guds egen lag när han gjorde anspråk på att få behålla de människor han dragit med sig i fallet. Nu skulle han mista sitt bästa vapen och visas ut ur himmelen. Det skulle ske genom att Människosonen blev ”upphöjd över jorden”. Åter möter vi ett ord med dubbel betydelse, ett sådant som Johannes älskar. Jesus skulle bokstavligen lyftas upp på sitt kors och hänga ovanför marken, begabbad och pinad. Men det skulle vara en del av det verk genom vilket Gud och hans Son blev förhärligade. Den korsfäste skulle i sin tur upphöjas till himmelen för att som Försonaren och Frälsaren dra alla till sig. De armar som sträcktes ut på korset skulle sträckas ut på nytt, välsignande, vid himmelsfärden och i världsmissionen (Luk 24:51, Apg 3:26).

Ett sista tillbud (Joh 12:34–36)

Översättning

    Då svarade honom folket: Vi har hört hur lagen säger att Messias skall bli kvar för alltid. Hur kan du då säga, att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är den Människosonen? Då svarade Jesus dem: Ännu en liten tid är ljuset hos er. Vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret får makt med er. Den som vandrar i mörkret vet ju inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Så talade Jesus och gick sin väg och dolde sig för dem.

Kommentar

Många hade undrat om inte Jesus var Messias. Vid intåget hade de förhoppningarna lyst igenom. Men Messias skulle ju upprätta ett rike utan ände? Och här talade Jesus om att gå bort. Hur gick det ihop? Jesus svarar inte direkt på den frågan. Eller om han gjorde det, så har Johannes av hans svar bara tagit med det som för honom var väsentligt. Kanske vill han också påminna oss om att Gud inte disputerar med oss människor. Han svarar inte på kritik. Han erbjuder sin nåd. Det är det Jesus gör här. Ännu lyser ljuset. Ännu går det att finna vägen. Men mörkret kommer. Det är sista kallelsen som nu går ut. När Jesus framfört den, går han bort och döljer sig för dem.

Johannes säger ingenting om var detta hände, men har man synoptikerna som bakgrund, ligger det nära att tänka sig att detta var en del av Jesu möte med sina motståndare i templet. Fast synoptikerna och Johannes tar fram olika episoder, blir huvuddragen i bilden desamma: Jesus blir förkastad av det folk som nyss hyllat honom med sina hosiannarop. Johannes markerar också med eftertryck, att nu är det slut med Jesu försök att vinna sitt folk. Han har blivit förkastad. Det återstår bara för honom att dö för den värld som förkastat honom.

Allvaret i att förkasta Jesus (Joh 12:37–50)

Översättning

    Fastän han gjort så många tecken inför deras ögon, trodde de honom icke. Det ordet skulle uppfyllas som profeten Esaias sagt:

Herre, vem trodde vad som förkunnades för oss? För vem blev Herrens makt uppenbar?

Av den orsaken kunde de inte tro — så som Esaias säger på ett annat ställe:

Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, för att de inte skall se med ögonen och förstå med hjärtat och omvända sig, så att jag får hela dem.

Detta sade Esaias eftersom han såg Kristi härlighet och talade om honom. Ändå fanns det många också bland rådsherrarna som trodde på honom, men för fariséernas skull höll de inne med sin bekännelse för att inte bli utstötta ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud. Men Jesus sade med hög röst: Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Som ett ljus har jag kommit i världen, för att var och en som tror på mig icke skall förbli i mörkret. Om någon hör mina ord och icke tar vara på dem, så är det icke jag som dömer honom. Jag har ju icke kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och icke tar emot mina ord, han har en domare över sig: Det ord som jag har talat, det kommer att döma honom på den yttersta dagen. Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga och tala. Och jag vet att detta hans bud är evigt liv. Vad jag talar, det talar jag alltså så som Fadern har sagt mig.

Kommentar

Johannes har nu hunnit till slutet av första halvan av sin bok, den som handlar om Människosonens tecken. Han har skildrat hur Jesus blev sänd av Gud, hur han trädde fram med mäktiga gärningar och med ett avgörande budskap – och blev förkastad. ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog icke emot honom.” Därmed är det slut med Jesu offentliga verksamhet. Det återstår bara för Johannes att ge oss slutvinjetten, en tragisk bild av ett förstockat folk och ett allvarsord från honom som blivit förkastad.

Varför gick det som det gick? I urkristendomen visste man att det hängde samman med en förhärdelsedom av det slag, som Gud i gamla tider hade fällt över sitt obotfärdiga folk. När Jesaja kallades till profet och sändes till sitt folk, visste Gud på förhand hur det skulle gå. Folket skulle bara bli hårdare och blindare. Så verkar nämligen Guds ord, när man visar det ifrån sig. Jesaja skulle kalla till bättring och säga sitt folk, att blodröda synder kunde bli snövita. Men folket skulle säga nej, och profetens uppdrag blev alltså faktiskt att ”förstocka detta folks hjärta och förblinda deras ögon” (Jes 6:10). Det var ett ord som man inte gärna citerade i Israel. Men Jesus anför det. Och här hämtar Johannes fram det som en förklaring till judarnas underliga blindhet. Fast de fått se så många tecken, trodde de inte. Han – liksom Paulus – har lagt märke till att det talas om denna blindhet och otro just i profetian om Herrens lidande tjänare (Jes 53:1). Jesus – liksom Jesaja – fick gå till ett obotfärdigt folk som bara skulle bli hårdare. Att ”hans egna” fick evangeliet betydde en dom. Gud bjöd dem sin nåd – och därmed förstockade han deras hjärtan. Det är inte Guds avsikt att någon skall gå förlorad. Men otron har med sig en dom. Man blir hårdare och blindare, just genom evangeliet. Det var detta som hände med judarna. Därför kunde de inte tro. Johannes menar det inte som en ursäkt. Det var en förklaring. Skulden låg hos dem själva. Redan Jesaja visste det. Han hade sett Kristi härlighet. Johannes menar: När han såg Gud, den trefalt Helige, såg han också Kristus.

Så slutar Johannes med några ord av Jesus, utan att nämna när eller var de kan ha yttrats. Som vanligt intresserar honom bara innehållet. Det rör sig om det oändliga allvaret i att göra som judarna och förkasta Guds Son. Det räcker inte att i tysthet ge honom sitt gillande, så som flera av rådsherrarna gjorde. Inför Kristus avgör vi oss – för eller emot Gud. Här är det Gud som talar. När är hans hand uträckt. Man kan ta den eller visa den ifrån sig. Erbjudandet från Gud kommer i gestalt av Kristi ord. Visar man det ifrån sig, har man sagt nej till det som Ordet utlovade. Då har man samma Ord som en domare över sig. Kristus kom för att frälsa, inte för att döma. Men eftersom frälsningen är en realitet, något som måste ske med en människa och som inte sker automatiskt, blir domen ofrånkomlig, om man visar frälsningen ifrån sig. Domen och mörkret fanns redan innan evangeliet och ljuset kom. ”Och detta är domen: Ljuset har kommit i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset” (3:19).

Med detta allvarsord slutar alltså Johannesevangeliets första del. Och som alltid talar Johannes om något som gäller här och nu, något som varje tid på nytt behöver höra, eftersom evangeliet ställer varje ny generation inför samma avgörande val som en gång judarna.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk