Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 13. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 13

In i det sista bevisar Jesus sin kärlek (Joh 13:1)

Översättning

    Påskhögtiden stod nu för dörren, och Jesus visste att hans stund var kommen. Han skulle gå bort från denna världen till Fadern. Han hade alltid älskat dem som var hans egna i världen. Nu gav han dem det yttersta beviset på sin kärlek.

Kommentar

Man kan alltså dela Johannesevangeliet i två huvuddelar. Den första har kallats ”Boken om Människosonens tecken”. Här börjar nu den andra delen, som kan kallas ”Boken om Människosonens förhärligande”. Den skildrar passionshistorien och uppståndelsen ur en synvinkel, som är typiskt johanneisk: Så förhärligade Gud sin Son och så blev Gud förhärligad.

Jesus vet alltså att hans stund har kommit. Han skall nu gå till Fadern, genom det lidande som hör med till hans förhärligande. Han hade alltid älskat ”dem som var hans egna i världen”. I prologen hette det, att han ”kom till sitt eget men hans egna tog icke emot honom”. Johannes konstaterar nu, att det ändå fanns en liten skara, som tagit emot hans kärlek och blivit hans egna i världen. Och nu ger han dem ”det yttersta beviset” på sin kärlek. Det betyder två saker: han gav det högsta och största beviset, och samtidigt bevisade han sin kärlek in i det sista. Han gjorde det med allt vad som skedde dessa sista timmar av hans liv.

Så har Johannes givit oss en överskrift över lidandeshistorien: det yttersta beviset på Jesu kärlek.

Mästaren tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:2–5)

Översättning

    De höll måltid. Tanken att förråda honom hade djävulen redan ingett i hjärtat på Judas Iskariot, Simons son. Jesus som visste att Fadern hade givit allt i hans händer och att han gått ut från Gud och var på väg till Gud, reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk, som han band om livet. Så hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torkade dem med duken som han bundit om sig.

Kommentar

”De höll måltid.” Johannes säger inte var eller när. Förut har han haft som regel att inte berätta, vad andra redan hade skildrat. När han nu kommer in på passionshistorien kan han inte undgå att göra det, men han bemödar sig att taga fram sådant som inte redan blivit sagt, och han förbigår en mängd saker, som han förutsätter att alla vet. Vi får alltså läsa hans skildring mot bakgrunden av det som synoptikerna har berättat. Det kan då inte vara något tvivel om att Johannes nu skildrar den sista måltiden, och att han förutsätter att läsaren känner till en rad viktiga saker, som han inte nämner. Dit hör exempelvis nattvarden. Johannes, som utförligare än någon annan evangelist har talat om nattvardens innebörd, nämner inte dess instiftelse. Varenda kristen kunde ju instiftelseorden utantill och visste redan hur det gått till.

I stället berättar Johannes om hur Jesus gjorde något, som annars tillkom den yngste eller ringaste i ett hus. När man kom hem från en promenad på de smutsiga gatorna, tog man av sig sandalerna och sköljde sina fötter i vatten – eller lät någon annan göra det. Nu gjorde Jesus, Mästaren, sina lärjungar den tjänsten.

Den nödvändiga reningen, som bara Jesus kan ge (Joh 13:6–11)

Översättning

    Så kom han till Simon Petrus. Men Simon sade: Herre, skall du tvätta mina fötter? Jesus svarade honom: Vad jag gör, förstår du inte nu, men en dag skall du fatta det. Petrus sade: Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter! Jesus svarade honom: Om jag inte får två dig ren, kan du inte dela mitt goda med mig. Då sade Simon Petrus: Herre, inte bara mina fötter utan mina händer och mitt huvud! Jesus svarade honom: Den som tvått sig är helt och hållet ren och behöver bara tvätta fötterna. Så är också ni rena — fast inte alla. Han visste nämligen, vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena.

Kommentar

Vid högtidliga tillfällen låg man till bords, på soffor som stod runt bordet. I regel låg det flera gäster på var soffa. De stödde sig på vänstra armbågen, hade högra handen fri för att kunna äta och sträckte fötterna snett mot utsidan av soffan. Gick man på utsidan var det alltså lätt att tvätta gästernas fötter. Under rundvandringen kommer nu Jesus till Petrus plats. Petrus reagerar och vill förbjuda mästaren att göra sådant slavgöra. Men då säger Jesus att det måste få ske. Och nu visar det sig, att hans handling också har en symbolisk betydelse. Den är bilden av en annan rening. ”Om jag inte får två dig ren, kan du inte dela mitt goda med mig.” Jesus använder samma ord som nyss för ”tvätta” men här har det fått religiös betydelse, och på svenska får man använda ”rentvå” eller något liknande för att få fram meningen. Sker inte den reningen ”så har du ingen del med mig” (som orden ordagrant kan återges). Det betyder: Du har ingen del i mitt goda. Eller: Du får ingen arvslott med mig i mitt rike. Petrus – impulsiv som alltid – begär att bli tvagen också till händer och huvud, men Jesus svarar att det inte behövs. ”Den som tvått sig är helt och hållet ren.” Här använder han ett nytt ord för ”två sig” som betyder ”ta sig ett bad”. Men också det har religiösa övertoner. Det används i Nya Testamentet om dopet. Också vi kan tala om nya födelsens ”bad”, men på svenska hör man knappast den bibetydelsen om man talar om att ”bada”. Säger man ”två sig” kommer man närmare klangen i det grekiska ordet. Det är tydligt, att Johannes menat, att Jesus talade om den stora reningen i Jesu blod, genom tron på honom, den som för de kristna var självklart förknippad med dopet. Den som en gång blivit renad med den reningen, han behöver sedan bara ”tvätta fötterna”. I de orden (som saknas i en av de äldsta handskrifterna) har man av gammalt sett en hänsyftning på den dagliga förlåtelsen. Ingen kan vandra genom denna världen utan att behöva ständigt ny förlåtelse. Men den som tror på Jesus är ändå ”helt och hållet ren. Jesus säger det uttryckligen här om sina lärjungar – de som samma natt skulle överge honom och fly. Den ende han undantar är Judas, mannen som inte trodde.

Ett föredöme att följa (Joh 13:12–17)

Översättning

    När han så tvättat deras fötter och tagit på sig sina kläder och åter lagt sig till bords, sade han till dem: Förstår ni vad jag gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och ni gör det med rätta, ty jag är det. Har nu jag, er herre och mästare, tvättat era fötter, så är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har givit er ett föredöme, för att ni skall handla på samma sätt som jag har handlat mot er. Kom ihåg vad jag säger: Tjänaren är inte förmer än sin herre. Inte heller är ombudet mer än sin uppdragsgivare. När ni vet det, saliga är ni då om ni gör det.

Kommentar

Men Jesus hade inte bara gjort en symbolisk handling. Han hade också givit ett exempel att efterfölja. Han understryker det själv, när han åter tagit plats vid bordet. Han har inte dragit sig för att göra den ringaste bland alla tjänster. Också på den punkten skall hans lärjungar följa sin Mästare. De är inte förmer än han. Världen tycker det är självklart att säga: Det där kan andra göra. Det har blivit vanligt att tala litet nedsättande om präster och andra kristna som ”alltid ställer upp”. Men hos en lärjunge som har förstått sin Mästare kommer det alltid att finnas en villighet att rycka in och göra det som behöver göras men annars inte blir gjort. Även om man är ”överkvalificerad”. Ingen har varit mera ”överkvalificerad” än Jesus, när han tvådde sina lärjungars fötter.

”Ombudet” är inte förmer än sin uppdragsgivare, säger Jesus. Ordet ”ombud” heter på grekiska ”apostel”. Det är möjligt att Jesus här velat säga, att en apostel inte är mer än den som sänt honom. Men ”apostel” står för ett hebreiskt ord som betyder ”befullmäktigat ombud”. Troligen har Jesus här använt det ordet. Apostlarna fick sitt namn just därför att de var befullmäktigade ombud för Jesus.

Förräderiet (Joh 13:18–20)

Översättning

    Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriftens ord måste uppfyllas: Den som åt mitt bröd, han lyfte sin häl mot mig. Redan nu säger jag det till er, innan det har skett, för att ni när det har skett skall tro att jag är. Minns mina ord: Den som tar emot den jag sänder, han tar emot mig. Men den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig.

Kommentar

Bland apostlarna sitter också Judas. Johannes låter oss förstå, att Jesus hela tiden har honom i tankarna. Han vill inte peka ut förrädaren, men han vill att de andra skall vara förberedda på det som kommer att ske. Själv har han vetat det från början. Varför valde han då Judas? Citatet ur Psaltaren (41:10) säger bara, att sådant händer. Att dela bröd med någon var för juden ett uttryck för den djupaste gemenskap. Det var en gemenhet att svika den vänskapen. Att ”lyfta sin häl mot någon” betydde att visa honom fotbladet som ett tecken på förakt och fiendskap. Men detta var vad Guds tjänare fick räkna med – och Människosonen skulle bära alla våra bördor. Och nu säger Jesus – alltjämt bara med antydningar – att det kommer att ske en sådan gemenhet. Han säger det för att de, när det händer, skall ”tro att jag är”. Åter använder han det gåtfulla uttryck, som syftar på Guds eget namn. Det stora mysteriet är att den, som blir utlämnad och förrådd och förtrampad i själva verket är Gud. Varför Jesus sedan påminner om att den som tar emot en apostel tar emot honom och hans Fader, är svårt att säga. Det finns en rad förklaringar. Kanske ville han stryka under, att apostlarnas auktoritet inte rubbas en hårsmån av det faktum att en av dem blev en förrädare. I varje fall får vi här en påminnelse om den viktiga sanningen, att apostlarna talar på Jesu vägnar och med hans fullmakt. Man kan inte sätta deras ord i klass med andra människoord. Tror man på Jesus tror man också på apostlarna.

Förrädaren (Joh 13:21–30)

Översättning

    När Jesus sagt detta, blev han upprörd i sitt innersta och lät dem veta sanningen: Tro mig, så är det: en av er skall förråda mig. Lärjungarna såg på varandra, ur stånd att fatta vem han talade om. Närmast Jesus låg en av hans lärjungar till bords, den som Jesus älskade. Åt honom gav Simon Petrus ett tecken och sade: Fråga vem det är han talar om. Då lutade han sig närmare Jesus och frågade honom: Herre, vem är det? Jesus svarade: Det är den åt vilken jag räcker brödet som jag doppar. Så tog han ett brödstycke, doppade det och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. I samma stund som Judas tog emot brödet, for Satan in i honom. Men Jesus sade till honom: Gör snart det du gör. Men ingen av dem som låg till bords fattade, varför han sagt så till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus sagt till honom att köpa vad de behövde för högtiden eller att ge något åt de fattiga. Men när Judas tagit emot brödstycket, gick han strax ut. Och det var natt.

Kommentar

Till slut säger Jesus rent ut vad som kommer att ske. Han är ”upprörd i sitt innersta”. Också lärjungarna blir djupt skakade. De kan inte fatta att det är möjligt. På platsen närmast Jesus ligger ”den lärjunge som Jesus älskade”. Vi möter här för första gången ”älsklingslärjungen”, som sedan gång på gång omtalas och som av gammalt har ansetts vara evangeliets upphovsman. Petrus ger honom ett tecken och ber honom fråga, vem det är som Jesus talar om. Han gör det. Jesus nämner inget namn men svarar med en handling, som tydligen inte är avsedd att förstås av de andra. Han tar ett brödstycke och ”doppar det” i det gemensamma fatet, där kötträtten finns. Så äter man ännu i dag på sina håll i orienten. Man tar ett brödstycke särskilt lämpligt är det sega, tunna, osyrade brödet. Man formar det till en liten skål, lik ett skedblad, fångar upp en del av köttet och gör en lagom stor munsbit av det hela. Värden kan räcka ett sådant doppat brödstycke åt någon av gästerna, och det innebär en hedersbevisning och ett tecken på bestående vänskap. Det var alltså ett sådant tecken Jesus nu gav Judas – ett sista erbjudande om förlåtelse och gemenskap. Kanske har vi här svaret på frågan varför Judas någonsin kallades till apostel. Gud vill inte att någon skall gå förlorad. Han försöker också med de hopplösa. Hans allvishet kan se att det ”inte lönar sig”, men hans kärlek kan inte låta bli att försöka.

Judas sade sitt sista och definitiva nej. Han tog emot gåvan, fast besluten att ändå fullfölja sitt förräderi. Och i det ögonblicket ”for Satan in i honom”. Han hade gått över den gräns där det inte finns någon återvändo. ”Det var natt” – de orden har också symbolisk innebörd. Sedan säger Jesus bara: Gör snart det du gör. Det var en befallning. Jesus var inte det maktlösa offret, som mot sin vilja drogs ned i djupet. Han var Guds tjänare, som medvetet och av fri vilja gick in i lidandet.

Det hela skedde så omärkligt, att de andra inte förstod varför Jesus sände bort Judas. De hade sina förklaringar. Judes var ju deras kassör. Kanske han skulle ge en påskgåva till de fattiga eller köpa något till högtiden.

Detta sista visar, att man alltjämt kunde göra inköp i Jerusalem. Affärerna var som vanligt öppna långt in på natten. Men det kan inte ha varit sabbat. Vi stöter här på ett problem, som de lärde har diskuterat i det oändliga. Det gäller datum för Jesu död. Att Jesus dog på en fredag är fullt klart. Men vilken dag i påskhögtiden kan det ha varit? ”Det osyrade brödets högtid” började på kvällen den 14 i månaden Nisan (som grovt taget motsvarar vår april). Högtiden varade en vecka. Första dagen, den 15, räknades som sabbat. Dagen förut, den 14 Nisan, slaktade man påskalammet och tillredde det. Sedan åts det på kvällen, när sabbaten gått in. Enligt synoptikerna var den sista måltiden en påskalammsmåltid. Den borde alltså ha firats på kvällen den 14 Nisan. Men då hade enligt judarnas sätt att räkna det nya dygnet – den 15 Nisan – redan börjat och sabbaten hade gått in.

Detta är alltså problemet. Vi skall återkomma till det längre fram.

Nu är Människosonen förhärligad (Joh 13:31–35)

Översättning

    När han gått ut, sade Jesus: Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Så kommer också Gud att förhärliga honom i sig själv, och det kommer han snart att göra. Mina barn, en liten tid är jag ännu hos er. Ni kommer att söka efter mig, men som jag sade till judarna: Dit jag går, dit kan ni inte komma, så säger jag nu också till er. Ett nytt bud ger jag er: ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er, så skall ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, då kommer alla att förstå att ni är mina lärjungar.

Kommentar

Judas har gått ut. Han kommer att varsko motståndarna och de kommer att slå till. Spärrhaken är löst, och maskinen har kommit igång, den som inte skall stanna förrän den krossat Jesus. Och i det ögonblicket säger Jesus: Nu är Människosonen förhärligad. Man kunde rentav översätta: Nu blev Människosonen förhärligad. Nu skedde något avgörande, något som hela Jesu tidigare liv syftat fram emot, något djupt genomgripande i hela världsloppet.

Vad innebär det att Människosonen ”blir förhärligad”? Man kunde svara att han återfår den härlighet han hade innan han blev människa. Men det är bara en del av innebörden. Det avgörande är att han blir förhärligad genom att utge sitt liv i döden, genom att skenbart förintas, som vetekornet i jorden. Så blir Gud ”förhärligad i honom”. Gud som kunde döma världen, stiger i stället ned på jorden i Sonens gestalt och dör för den onda världen. Och när Sonen nu gör detta, skall Gud ”förhärliga honom i sig själv” genom att uppväcka honom och sätta honom på sin högra sida. Och det skall han göra nu snart. Det är den verkliga innebörden i det skeende, som nu har utlösts, det som för världen ter sig som ett blodigt våldsdrama. I själva verket är det Guds härlighet som bryter fram.

För lärjungarna blir den omedelbara följden, att de lämnas ensamma. De kan inte följa Jesus dit han nu går. De skall lämnas kvar, och han ger dem ett testamente, en grundläggande regel för deras liv i världen. De skall älska varandra, så som han älskat dem, in i döden, beredda att göra allt för varandra. Det skall vara tecknet på att de är hans lärjungar.

Herre, vart går du? (Joh 13:36–38)

Översättning

    Simon Petrus frågade honom: Herre, vart går du? Jesus svarade: Dit jag går, kan du inte följa mig nu. Men längre fram skall du följa mig. Petrus sade: Varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig. Jesus svarade: Ditt liv vill du ge för mig? Tro mig, vad jag säger dig: tuppen kommer inte att gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.

Kommentar

Petrus fattar inte. Tanken att Jesus skulle dö är ändå för orimlig för honom. Han frågar alltså, vart det är Jesus tänker bege sig. Han får svaret, att han inte kan följa med – inte nu. En gång i framtiden skall han få gå samma väg, men inte ännu. Petrus fattar att det verkligen rör sig om att dö. Han bedyrar, att också det är han beredd till. Och han får svaret att han ännu i denna natt kommer att förneka sin Mästare tre gånger.

Legenden berättar att Petrus ännu en gång frågade sin Herre samma fråga: Vart går du? Det var när han av sina vänner hade övertalats att fly från Rom under den stora förföljelsen på kejsar Neros tid. Vid stadsporten möter han Jesus och frågar häpen vart han är på väg. Jesus svarar: Till Rom för att korsfästas ännu en gång. Varpå Petrus vänder tillbaka och överlämnar sig åt bödlarna.

Detta är legend. Men att han blev korsfäst och med sin martyrdöd fick ”förhärliga Gud”, det vittnar Johannesevangeliet om (21:18).


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk