Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 18. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 18

Jesus går lidandet till mötes (Joh 18:1–2)

Översättning

    När Jesus sagt detta, bröt han upp med sina lärjungar och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där låg en trädgård, och i den gick han in med lärjungarna. Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället, ty där hade Jesus ofta varit tillsammans med sina lärjungar.

Kommentar

Johannes är nu färdig med skildringen av den sista samvaron och går över till den egentliga passionshistorien. Han skildrar samma händelseförlopp som vi känner från synoptikerna, men han bemödar sig även här att berätta sådant, som de andra evangelisterna inte har nämnt. Han ger oss ständigt nya detaljer, men följer samtidigt synoptikernas skildring så nära, att man utan svårighet kan smälta samman hans redogörelse med deras till en sammanhängande berättelse – så som vi är vana att möta den vid våra passionspredikningar i de sex akterna av ”Vår Herres Jesu Kristi lidande”. Samtidigt har Johannes sina särskilda intressen. Det finns saker som han stryker under och betonar. Dit hör att Jesus hela tiden behöll initiativet. Han var inte ett viljelöst offer, utan han gick sin väg rakt fram, medvetet och frivilligt. Det var han som befallde Judas att gå. Nu för han lärjungarna ut ur staden, ned i Kidrondalen och upp mot Oljeberget, in i en muromgiven trädgård. Johannes förutsätter att hans åhörare vet att det är fråga om Getsemane, och han låter oss förstå, att Jesus kom dit för att invänta förrädaren.

Jesus fängslas (Joh 18:3–11)

Översättning

    Judas hade nu hämtat den romerska vakten och några av översteprästernas och fariséernas tjänare och kom dit med bloss och lyktor och vapen. Men Jesus som visste allt som skulle övergå honom, gick dem till mötes och sade: Vem söker ni? De svarade honom: Jesus från Nasaret. Han sade till dem: Det är jag. Men även Judas, förrädaren, stod där bland de andra. När Jesus nu sade: Det är jag, ryggade de tillbaka och föll till marken. Åter frågade han dem: Vem söker ni? De svarade: Jesus från Nasaret. Jesus sade: Jag har ju sagt er, att det är jag. Är det mig ni söker, så låt de andra gå. Det ordet skulle nämligen gå i fullbordan, som han hade sagt: Av dem som du har givit mig, har jag inte låtit någon gå förlorad.

Men Simon Petrus, som hade ett svärd, drog det och högg till översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Namnet på den tjänaren var Malkus. Då sade Jesus till Petrus: Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk, som Fadern har givit mig?

Kommentar

Jesu kamp i Getsemane nämner Johannes inte och inte heller Judaskyssen. Men vi får veta att Judas inte bara förde med sig en avdelning av tempelvakten utan också en trupp romersk militär. Johannes använder en term som förutsätter att det var fråga om legionärer. Tydligen hade översteprästerna varskott Pilatus om att de befarade ett upplopp. Hela skaran kom nu med facklor och lyktor. Vägen kunde man nog hitta i månskenet – det var ju påsknatt och fullmåne – men skulle man leta igenom gömställen under träden och bakom murarna, så var det nödvändigt att ha ljus med sig.

Johannes stryker under att Jesus gick fienderna till mötes. Han gjorde det med ett lugn och en fasthet, som gjorde motståndarna handfallna. Vi möter samma sak på andra ställen i evangelierna: när hans landsmän i Nasaret ville störta honom utför en brant (Luk 4:30) eller när han drev ut de hånskrattande människorna från Jairus gård. Hans uppträdande hade samma verkan här. Motståndarna ryggade tillbaka. Några ”föll till marken” – vare sig de nu snubblade i mörkret eller kastade sig ned som sed var inför uppsatta personer. Johannes menar nog, att det var något av Guds eget majestät som lyste fram. När Jesus säger ”Det är jag” använder han på nytt det dolda gudsnamnet JAG ÄR. Johannes vill säga, att motståndarna aldrig hade kunnat gripa Jesus, om han inte själv utlämnat sig åt dem. Därför fick han lov att upprepa, att det var honom de skulle gripa. Samtidigt uppmanar han dem att låta de andra gå. Johannes konstaterar att det var ett ord av Jesus som på det viset ”gick i fullbordan”. Att Skriften måste fullbordas har han ofta framhållit. Här säger han samma sak om Jesu ord. De var en fortsättning och en fullbordan av Guds uppenbarelse i Skriften.

En av lärjungarna försöker försvara sin Mästare och hugger till med ett svärd. Hugget träffar inte någon av soldaterna eller tempelvakten, utan en av översteprästens tjänare, som mister högra örat – eller snarare örsnibben: Johannes använder ett ord som fritt kan översättas ”minsta tillörat”. Jesus tillrättavisar sin lärjunge. Johannes – ensam – berättar att det var Petrus. Att de andra inte säger det, kan bero på att Petrus ännu levde och kunde råka illa ut, om fienderna fick bevis mot honom. När detta skrevs, var han redan död. Att Jesus befallde honom att sticka sitt svärd i skidan, berättar också Matteus. Ordet om kalken, som Jesus fått av sin Fader och inte ville visa ifrån sig, nämns i det här sammanhanget endast hos Johannes. Det blir knappast fullt begripligt, om man inte har Getsemanekampen i minne. Johannes utgår från att läsaren känner till den.

Jesus förs bort och två lärjungar följer efter (Joh 18:12–18)

Översättning

    Soldaterna med sin överste och de judiska rättstjänarna grep nu Jesus och band honom. Sedan förde de honom först till Hannas. Denne var nämligen svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året. Men det var Kaifas som hade givit judarna det rådet, att det var bäst att låta en enda människa dö för folket.

Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och fick följa med Jesus in på översteprästens gård, medan Petrus stod kvar utanför vid porten. Då gick den lärjungen, som var bekant med översteprästen, ut och talade med portvakterskan och fick så ta Petrus med sig in. Men tjänsteflickan som satt vakt i porten frågade Petrus: Är du också lärjunge till den mannen? Han svarade: Det är jag inte. Men tjänstefolket och rättstjänarna stod där och värmde sig kring en koleld som de gjort upp eftersom det var kallt. Också Petrus hade ställt sig bland dem och värmde sig.

Kommentar

Jesus arresteras alltså. Man binder honom och för honom bort. Först tågar man till Hannas. Den detaljen berättar bara Johannes. Hannas hade varit överstepräst åren 6–15. Han blev avsatt av en bland Pilatus företrädare, men han behöll sin förmögenhet och sitt inflytande. Han hade fem söner, som alla blev överstepräster, för det mesta helt kort och efter många intriger. Var han hade sitt palats vet vi inte, liksom vi inte vet var den tjänstgörande översteprästen bodde. Traditionen förlägger översteprästens palats till västra delen av staden, strax söder om Herodes kungaborg. De judiska lärde som i vår tid skapat en berömd modell av den tidens Jerusalem, har godtagit den placeringen.

Två lärjungar följde efter den borttågande truppen, berättar Johannes. Den ene var Petrus. Om honom talar också synoptikerna. Men Johannes vet att han åtföljdes av ”en annan lärjunge”. Han säger inte hans namn, inte heller att det var den lärjunge som Jesus älskade. Många har trott det, ända sen fornkyrkans dagar. Om det verkligen var Johannes, Sebedeus son, får vi här den överraskande upplysningen, att han var bekant med översteprästen. Många håller det för helt osannolikt, och menar att det måste vara fråga om någon annan lärjunge. Man har gissat på Judas, förrädaren, som säkert den natten hade fritt tillträde till översteprästens hus och som tycks ha kunnat följa rättegången (Matt 27:3). Men kan han ha slagit sig i sällskap med Petrus efter vad som hänt? Andra har gissat på Nikodemus eller Josef från Arimatea. Jesus hade ju lärjungar också i de kretsar som umgicks i översteprästens hus. Är det inte fråga om Johannes själv, så måste det i varje fall ha varit någon som han känt och som kunnat ge honom upplysningar om det som hände den natten. Berättelsen är full av detaljer, som tyder på att den kommer från ett ögonvittne. Vi får höra om kvinnan som satt vakt i porten, om kolelden och kölden – som kan vara kännbar en aprilnatt här uppe på 750 meters höjd.

Jesus inför Hannas (Joh 18:19–24)

Översättning

    Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans lära. Jesus svarade honom: Jag har talat öppet inför all världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, dit alla judar får komma. I hemlighet har jag ingenting sagt. Varför frågar du mig? Dem som hört mig kan du fråga, vad jag har talat om. De måste ju veta vad jag har sagt. Vid de orden gav honom en av vakterna som stod där ett slag i ansiktet och sade: Skall du svara översteprästen på det viset? Jesus gav honom till svar: Har jag sagt något orätt, så visa att det var orätt. Men var det rätt, varför slår du mig då? Men Hannas skickade honom bunden till översteprästen Kaifas.

Kommentar

Om förhöret inför Hannas säger synoptikerna ingenting. Johannes berättar, att den gamle översteprästen försökte förhöra Jesus om hans lärjungar och hans lära, tydligen för att få fram graverande fakta. Det stred mot gällande rätt. Hade Jesus sagt eller gjort något straffbart måste det styrkas med vittnen. Det är det Jesus påpekar. Han hade ju verkat offentligt. Någon hemlig organisation hade han aldrig grundat. Att han inte sagt någonting ”i hemlighet” betydde självfallet inte, att han aldrig talat enskilt med sina lärjungar eller med dem som sökt upp honom. Men han hade ingenting sagt, som inte stämde med det han sade offentligen. Hannas borde alltså fråga dem som varit hans åhörare.

En av vakterna ur tempelpolisen ger fången en örfil och ber honom visa större respekt för översteprästen. Då vänder Jesus inte andra kinden till, utan ställer honom till svars. Det ger oss en värdefull kommentar till bergspredikan. Det finns tillfällen, då en kristen skall ”stå det onda emot” – inte med våld och inte för att hämnas, utan för att hålla rätten vid makt. Det var enkla och elementära rättsregler, som Jesus hävdade inför Hannas. De fick inte kränkas opåtalt. Det är myndigheternas skyldighet att se till att ingen blir orätt behandlad, och det är en kristen plikt att påminna dem om det.

När Jesus alltså begär en lagenlig rättegång, skickar Hannas honom vidare till Kaifas. Vad som tilldrog sig där, berättar Johannes inte alls, vilket enklast kan förklaras med att han ingenting hade att tillägga till det som redan var allmänt känt. Att man inom Stora Rådet föresatt sig att röja Jesus ur vägen har han redan berättat (11:47 f).

Petrus förnekar Jesus (Joh 18:25–27)

Översättning

    Simon Petrus stod alltjämt kvar och värmde sig. Då frågade de honom: Är också du en av hans lärjungar? Han nekade och sade: Det är jag inte. Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till den som Petrus huggit örat av: Jag såg ju själv att du var med honom i trädgården! Då nekade Petrus på nytt. Och strax gol en tupp.

Kommentar

Det är tydligt att Johannes menar, att Petri förnekelse ägde rum utanför Hannas bostad, medan synoptikerna talar om Kaifas palats. Det ger oss anledning att förmoda, att deras hus förbands av en eller flera gemensamma gårdar. Översteprästens palats måste ha varit ett stort byggnadskomplex med bostäder, ämbetslokaler och kringbyggda gårdar. Hannas som hade residerat där i nio år och sen efterträddes av sina söner, kan ha bott kvar i någon del av komplexet eller i närheten.

Att Johannes tagit med denna episod – som finns hos alla tre synoptikerna – tyder på att den hörde till det omistliga i evangeliet. Lärjungarna hade misslyckats och ändå fått förlåtelse. Kyrkans ledare stod med bland de andra syndarna. Johannes berättar längre fram om den upprättelse som Petrus fick efter uppståndelsen. Den berättelsen har som bakgrund hans trefaldiga förnekelse.

Jesus ställs in för Pilatus (Joh 18:28–32)

Översättning

    Från Kaifas förde de sedan Jesus till pretoriet. Det var tidigt i gryningen. Själva gick de inte in i pretoriet för att inte bli orenade utan kunna äta påskalammet. Pilatus gick då ut till dem och frågade: Vad har ni för anklagelse mot den mannen? De svarade honom: Vore han inte en brottsling, hade vi inte överlämnat honom åt dig. Då sade Pilatus: Tag honom själva och döm honom efter er lag. Judarna svarade: Vi har inte rätt att avliva någon. Det ord skulle nämligen gå i uppfyllelse, med vilket Jesus hade låtit förstå hur han skulle dö.

Kommentar

Från Kaifas fördes Jesus till ”pretoriet”. Så kallade man den kejserlige ståthållarens residens, som på en gång var bostadshus, förvaltningsbyggnad och kasern. Egentligen residerade Pilatus i Cesarea nere vid Medelhavet. Till Jerusalem kom han bara tillfälligt och tog då kvarter i Herodes slott eller i borgen Antonia (man vet inte säkert vilket).

Detta är första gången Johannes nämner Pilatus. Han säger inte vem han var. Alla kristna visste det, och det är för kristna som Johannes skriver. Pilatus var under åren 26–36 ”prokurator” över Judeen, alltså kejserlig ståthållare med tämligen oinskränkt makt, ansvarig endast inför kejsaren i Rom.

Utanför pretoriet gjorde översteprästerna halt. De ville inte gå in till en hedning, där de kunde komma i beröring med något som enligt Mose lag var orent. Blev de orenade, kunde de inte äta påskalammet.

De skulle alltså äta påskalammet samma dag, och det måste ha varit den 14 Nisan enligt judarnas kalender. Men synoptikerna berättar, att Jesus och lärjungarna redan kvällen förut hade firat påsk. De tycks alltså mena, att Jesus dog den 15 Nisan. Alla fyra evangelisterna är ense om att det var en fredag, en ”tillredelsedag”. Men var det – som Johannes säger – den dagen då man åt påskalammet? Var det den 14 eller 15 Nisan? Problemet har dryftats i det oändliga. Numera är flertalet forskare benägna att ge Johannes rätt. Den 15 Nisan var nämligen en stor sabbatsdag, och det är svårt att föreställa sig att allt det som hörde samman med korsfästelsen kunde utföras på en sabbat. Jesus kan ändå ha firat påsk med lärjungarna, fast han gjorde det en dag i förväg.

Översteprästerna och deras följe hade alltså stannat utanför pretoriet. Det var en oartighet, en av de många judiska underligheter som irriterade romarna. Pilatus bekvämade sig emellertid att gå ut till dem. Som romersk ämbetsman var han van att börja sitt arbete i daggryningen. Kanske var han också förvarnad om att det hänt något under natten. Han hade ju ställt en trupp till förfogande. Hans första fråga var ämbetsmannamässigt korrekt. Han ville veta vad den fängslade var anklagad för. Judarnas svar var knappast hövligt. De lät förstå, att Pilatus kunde lita på deras goda omdöme. Pilatus tog dem på orden: de kunde ta mannen och döma honom bäst de gitte. Men då kröp sanningen fram. Det gällde ett brott som borde bestraffas med döden. Och dödsstraff kunde Stora Rådet inte utdöma. I Judeen rådde den ordning som var den vanliga i mindre provinser. Prokuratorn var i första hand ansvarig för den yttre ordningen. Han bevakade Roms intressen. Den civila förvaltningen och rättsskipningen fick invånarna i lydlandet klara enligt sina egna lagar. Men strängare straff – döden, tvångsarbete i gruvorna m m – ville romarna ha kontroll över, bland annat för att skydda dem som var romarvänliga och samarbetade med ockupationsmakten.

Ännu en gång påpekar Johannes, att det var ett ord av Jesus som här gick i uppfyllelse. Han hade talat om hur han skulle ”upphöjas”, nämligen på ett kors, i en blodig död, som judarna inte ensamma kunde döma honom till.

Sanningens konung (Joh 18:33–40)

Översättning

    Då gick Pilatus in i pretoriet igen och kallade till sig Jesus och frågade honom: Är du judarnas konung? Jesus svarade honom: Kommer den frågan från dig själv, eller är det andra som påstått något om mig? Pilatus svarade: Jag är väl ingen jude! Ditt eget folk och översteprästerna har utlämnat dig till mig. Vad har du gjort? Jesus svarade: Mitt rike är inte av denna världen. Vore mitt rike av denna världen, hade väl mina män kämpat for att jag inte skulle falla i judarnas händer. Men nu år mitt rike inte något jordiskt rike. Då sade Pilatus till honom: Så är du i alla fall en konung? Jesus svarade: Du säger det själv. En konung är jag. Därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst. Då sade Pilatus: Vad är sanning? Och med de orden gick han ut till judarna igen. Han sade till dem: Jag kan inte finna den mannen skyldig. Det är ju brukligt hos er att jag ger er en fånge fri till påsk. Vill ni nu att jag friger judarnas konung? Då ropade de till svar: Inte honom utan Barabbas! Men Barabbas var en rövare.

Kommentar

Översteprästerna nödgades alltså precisera sina anklagelser. De gick ut på att Jesus var ”judarnas konung”, dvs en tronpretendent och upprorsmakare. Pilatus lät då föra in Jesus i pretoriet för att förhöra honom enskilt. Man kan fråga, hur Johannes kan ha fått några upplysningar om vad som tilldrog sig vid det förhöret. Helt enskilt var det nog inte. En tolk måste ha varit närvarande, troligen också någon protokollförare (som ofta var en slav). Men vi är hänvisade till gissningar, och det finns många som föredrar att avskriva hela denna episod som legend. Men gör man det, återstår det att förklara hur Johannes kan ha accepterat den som sann. Han har tillmätt den en avgörande betydelse för Pilatus handlande i fortsättningen. Det var här prokuratorn blev övertygad att han inte hade någon upprorsmakare framför sig utan en man med ett religiöst budskap.

Det var en märkvärdig fånge. Han tillät sig att ställa frågor på själva prokuratorn. När Pilatus ville veta, om han var judarnas konung, så undrade Jesus om det låg något personligt intresse bakom den frågan. Han var tydligen beredd att svara, om Pilatus verkligen ville veta vem han var. Prokuratorn blev förargad. Han var väl ingen jude, som kunde intressera sig för sådant! Jesus hade ju blivit underkänd av sina egna, utlämnad av ledarna och allt folket. (Pilatus antyder alltså att det stod en hel folksamling utanför, något som Johannes annars inte nämner.)

När Pilatus nu kräver besked, redogör Jesus för sitt rike. Han talar om det som en självklar sak. Visst har han ett rike. Men det är inte av denna världen. Beviset är enkelt och oemotsägligt. Vore det av denna världen så skulle hans egna ha gripit till vapen. Jesus använder samma ord om sina ”män”, som annars användes om rättstjänarna, de som hade kommit med sina vapen för att gripa honom. Någon strid hade det inte blivit, eftersom hans rike icke var något jordiskt rike (egentligen står det: ”inte härifrån”, dvs inte ett rike bland andra riken på jorden).

Pilatus vill höra mera. Är Jesus alltså ändå en konung? Svaret blir ja – men en konung med ett ovanligt uppdrag. Han skall ”vittna för sanningen”, föra sanningens talan. Och Sanningen är Guds sanning, Guds goda avsikt med varje människa. Därför ställs varje människa i ett val inför Sanningen. Här visar det sig om en människa ”är av sanningen”. Då dras hon till den, erkänner den och blir dess tjänare.

Pilatus tycks ha förstått att det låg en utmaning och ett erbjudande i Jesu ord. Men han sköt dem ifrån sig. Han ville inte ta ställning, utan retirerade bakom den skyddsmur som alltid finns till hands när man vill slippa avgöra sig inför Gud: Vem kan veta vad som är sanning? Det var inte en fråga som sökte ett svar. Det var en undanflykt, ett sätt att slippa ge svar.

Pilatus var emellertid klar på att Jesus var oskyldig, och han gick ut och gav det beskedet. Han försökte också få folket att begära att Jesus skulle friges. Men folket begärde i stället Barabbas. Johannes säger lakoniskt, med ett stänk av sarkasm: Men han var en rövare. ”Rövare” betydde en rånare och våldsman. Det var romarnas vanliga namn på dem som sysslade med kupper och terroraktioner mot ockupationsmakten och dess sympatisörer.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk