Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 19. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 19

Pilatus låter gissla Jesus (Joh 19:1–3)

Översättning

    Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna flätade en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde honom i en purpurröd mantel. Sen kom de fram och ropade: Leve judarnas konung! och slog honom i ansiktet.

Kommentar

”Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.” Det förefaller underligt, eftersom Pilatus ännu inte släppt hoppet att kunna frige Jesus. Förklaringen är kanske den som Lukas antyder, när han berättar att Pilatus sade: Jag tänker ge honom lös, sen jag har tuktat honom.

Straffet verkställdes av den romerska vakten, troligen inne på någon av gårdarna i pretoriet. Efteråt roade sig legoknektarna med att skymfa fången och samtidigt visa sitt förakt för judarna. De klädde ut den blodige och misshandlade fången till kung. Den purpurröda kungamanteln var säkert en gammal soldatkappa och kronan gjorde man av taggigt ris, som användes som bränsle och alltså fanns till hands därinne på gården.

Grekiskan har större möjligheter än svenskan att låta böjningsformerna av ett verb säga hur en handling går till. Man använder en viss form när man menar att något skedde på en gång, och en annan om man vill säga att det upprepades och pågick en tid. Det är den senare formen som Johannes använder, när han säger att soldaterna ”kom fram” och ”slog”. De gjorde det gång på gång. De tog god tid på sig att håna judekungen – utan att ana vilken konung de hade krönt.

Se människan! (Joh 19:4–7)

Översättning

    Åter gick Pilatus ut och sade till dem: Nu för jag ut honom till er, så att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig. Så kom Jesus ut, klädd i törnekronan och den purpurröda manteln, och Pilatus sade till dem: Här ser ni människan! Men när översteprästerna och deras folk fick se honom, ropade de: Korsfäst! Korsfäst! Pilatus sade till dem: Tag honom ni och korsfäst honom. Jag finner honom inte skyldig. Judarna svarade honom: Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, därför att han gjort sig till Guds Son.

Kommentar

Till en kröning hör att den krönte träder fram inför folket. Johannes tecknar den scenen för oss. Han som är Israels konung träder fram för sitt folk, i en blodig mantel och med en krona av ogräs. Han har kommit till sitt eget, men hans egna ropar:. Korsfäst! Pilatus hade räknat med att han skulle väcka medlidande eller att man åtminstone skulle tycka, att han nu blivit avslöjad och oskadliggjord. I stället möter han en oförsonlighet som bara tycks ha ökat, när fången inte ger igen med samma mynt utan tiger och lider. Pilatus säger ”Här ser ni människan”, tydligen med bimeningen: Är det någon att kämpa emot? Johannes har nog hört en annan mening i de orden: Här ser ni den riktiga människan, den enda som verkligen levat efter Guds vilja. Är det honom ni vill korsfästa?

Pilatus blir vred och utled på dessa skriande fanatiker. Han ber dem ta fången och korsfästa honom bäst de kan. Det var inte några allvarligt menade ord. Annars hade judarna genast gjort som Pilatus sade. Men de visste alltför väl att de inte hade makt till det. I stället kom de fram med den verkliga anklagelsen. Fången var egentligen inte någon upprorsman. Men han hade begått ett brott som enligt deras lagar var belagt med dödsstraff. Han hade sagt att han var Guds son.

Som vi minns, har Johannes inte berättat om rannsakningen inför Stora Rådet, där Jesus svarade ja på översteprästens fråga om han var ”den Högtlovades Son” och därför dömdes till döden för hädelse. Tydligen förutsätter Johannes att den saken är bekant.

Den vanmäktiga världsmakten (Joh 19:8–11)

Översättning

    När Pilatus hörde det ordet, blev hans fruktan ännu större. Han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: Varifrån är du? Men Jesus gav honom inget svar. Då sade Pilatus till honom: Svarar du mig inte? Vet du inte, att jag har makt att ge dig fri och makt att korsfästa dig? Jesus svarade: Du hade ingen makt alls över mig, om du inte hade fått den från himlen. Därför har den större skuld, som har överlämnat mig åt dig.

Kommentar

Pilatus fruktan blir nu ”ännu större”. Johannes har antytt, att prokuratorn under sitt samtal med Jesus började ana, att han framför sig hade en man, som på något vis gick Guds ärenden. Nu har han fått höra att mannen säger sig vara Guds Son. Han frågar honom, var han då egentligen har kommit ifrån. Men han får inget svar. Pilatus hade redan visat att han under inga förhållanden tänkte ta ställning i det val, som ofrånkomligt följer av mötet med Jesus. Och när Pilatus blir ond och påminner om att han har makt över liv och död, svarar Jesus att han inte skulle ha någon makt alls om han inte fått den av Gud. Det är Guds vilja, att det skall finnas jordiska myndigheter. Därför har de också sitt ansvar inför Gud. De kan missbruka sin makt. Och Gud kan låta det ske. Jesu stund var ju kommen. Hade den inte varit det, skulle ingen kunnat fängsla eller döma honom. Nu kunde de göra det. Men sin skuld kunde de inte komma ifrån. Och den var störst hos dem, som i sitt hat ville släcka världens ljus. Pilatus var inte lika skyldig. Han – som påmint om sin makt – var bara en maktlös bricka i spelet, en stackars opportunistisk politiker, som ville göra sitt bästa, bara han slapp ta ställning till Gud.

Pilatus ger efter (Joh 19:12–16)

Översättning

    Från den stunden sökte Pilatus efter en utväg att ge honom fri, men judarna ropade: Ger du den mannen fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till kung, han sätter sig upp mot kejsaren! När Pilatus hörde det ordet, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet på en plats som kallades Litostroton, på hebreiska Gabbata. Det var tillredelsedagen före påsk, omkring den sjätte timmen. Han sade till judarna: Här har ni er konung. Men de ropade: Bort med honom! Korsfäst honom! Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa er konung? Översteprästerna svarade: Vi har ingen annan konung än kejsaren. Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas.

Kommentar

Pilatus vill alltjämt ge Jesus fri. Översteprästerna märker det och sätter honom under hårdare press. De hotar med kejsaren. Det gäller ju statsfientlig verksamhet – eller det kan i varje fall utmätas så. De kan klaga i Rom. Pilatus är ju ”kejsarens vän”! Det är möjligt att det är fråga om en fin titel, som kunde tilldelas män ur riddarståndet som gjort staten särskilda tjänster. Hur skulle det nu gå med den? Pilatus förstår faran och ger upp. Han sätter sig på sitt domarsäte ”på en plats som kallades Litóstroton”. Det betyder en stenlagd plats. Man har funnit en sådan bland ruinerna av borgen Antonia, en gård på nära 2 000 kvm, belagd med meterlånga stenhällar, ett par decimeter tjocka och med inristningar som visar att romerska soldater spelat tärning här. Det är möjligt att det är Litóstroton.

För sista gången vädjar Pilatus. Han driver översteprästerna så långt att de säger, att de inte har någon annan konung än kejsaren. Det var ett oerhört ord i en judes mun. Gud skulle ju vara Israels ende konung. Men när han nu besökte sitt folk, blev han avvisad under lojalitetsförklaringar mot kejsaren. Och kejsaren var den gamle Tiberius på Capri, en halvt vansinnig, liderlig och hänsynslös hedning.

Detta skedde klockan tolv på dagen, säger Johannes. Det var den timme, då man började slakta påskalammen i templet. För Johannes var det säkert något symboliskt i detta. Guds lamm, som tar bort världens synder, skulle offras, för att möjliggöra ett nytt uttåg ur Egypten till en ny frihet.

Enligt Markus korsfästes Jesus vid tredje timmen, alltså klockan nio. Man har försökt förklara olikheten i uppgifterna med att Johannes på mindreasiatiskt vis räknade timmarna som vi gör i dag, alltså från midnatt. Domen skulle då ha fällts klockan sex på morgonen. Men det är osäkert. Vi får räkna med att berättarna bara haft ungefärliga föreställningar om klockslagen.

Korsfästelsen (Joh 19:17–22)

Översättning

    Så tog de honom med sig. Han bar själv sitt kors och gick ut ur staden till den plats som kallades Dödskalleplatsen, på hebreiska Golgata. Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida och Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Det anslaget läste många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden och anslaget var avfattat på hebreiska, latin och grekiska. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: Skriv inte: Judarnas konung, utan: Han har gett sig ut för att vara judarnas konung. Pilatus svarade: Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.

Kommentar

Johannes berättelse om korsfästelsen är ett mästerprov i konsten att berätta en gammal historia på ett nytt sätt. Johannes målar den välkända bilden, men med ständigt nya drag som inte finns med hos synoptikerna. Det är idel drag som säger att Jesus också i den djupaste förnedringen var Guds Son och gjorde vad han kommit till världen för att göra.

Han bar själv sitt kors, säger Johannes. Naturligtvis kände han till episoden med Simon från Cyrene. Den måste ha varit allmänt känd i urförsamlingen, eftersom Markus kan hänvisa till Alexander och Rufus, Simons söner, som välbekanta personer. Men Johannes vill påminna om att Jesus bar sitt kors. Det var tvärbjälken som den dödsdömde brukade bära. Den var tung nog, och för en misshandlad och utblödd människa med en genomvakad natt bakom sig var det ett kraftprov att lyfta den. Troligen dignade Jesus efter en stund under bördan, och därför grep soldaterna Simon och tvingade honom ta korset.

Golgata låg alldeles utanför stadsmuren, troligen där Gravkyrkan i dag reser sig. Här löpte två vägar samman och mycket folk kom förbi. Också det är ett tecken på att det inte kan ha varit en stor sabbat. De som kom dit läste med förargelse anslaget, som angav vad Jesus gjort sig skyldig till. Det låg ett hån mot judafolket i orden ”Judarnas konung”. Översteprästerna vädjade till Pilatus att ändra formuleringen, så att det blev klart att ingen av dem ville ha en sådan konung. Men Pilatus var omedgörlig. De hade tvingat honom att godta deras anklagelse. Nu fick de också finna sig i att den anslogs offentligen. Johannes har nog menat att det var en seger för sanningen att anslaget satt kvar. Pilatus hade inte velat ta ställning för sanningen. Nu blev den ändå förkunnad. Jesus var Israels konung och skulle en gång bli hyllad bland alla folk.

Den dyrbara livklädnaden (Joh 19:23–24)

Översättning

    När nu soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt var soldat. Också livklädnaden tog de, men den var utan sömmar, vävd i ett stycke uppifrån och ända ned. Därför sade de till varandra: Låt oss inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den. Så skulle det Skriftens ord uppfyllas som säger:

De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

Kommentar

Soldaterna kastade lott om Jesu kläder. Det berättar synoptikerna. Johannes vet närmare besked. Det var en avdelning på fyra man som hade verkställt korsfästelsen. De hade rätt till kläderna och delade dem mellan sig. Men när de kom till livklädnaden, upptäckte de att den var vävd i ett enda stycke. Utan att direkt vara något lyxplagg var den ändå så dyrbar, att de inte nändes skära sönder den – så som de tydligen gjort med manteln. Alltså kastade de lott om den.

Man har gissat att den livklädnaden var en gåva av en lärjunge som velat göra något särskilt för Jesus. Jesus hade tydligen inte avvisat en gåva som gavs av kärlek. Den dyrbara livklädnaden är en parallell till den dyrbara nardusoljan. För Johannes låg det något meningsfullt i att Jesus den dagen bar en sådan livklädnad. Den ingick i den översteprästerliga skruden. Jesus var nu den store översteprästen. Detta var den stora försoningsdagen. Här frambars ett offer, som alla offren i Israel hade varit en förebild till.

Lärjungarna vid korset (Joh 19:25–27)

Översättning

    Så gjorde nu soldaterna. Men vid Jesu kors stod hans moder och hennes syster, den Maria som var hustru till Klopas och Maria Magdalena. När Jesus fick se sin mor och vid hennes sida den lärjunge han älskade, sade han till sin mor: Moder, där är din son. Sedan sade han till lärjungen: Där är din mor. Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.

Kommentar

Både synoptikerna och Johannes berättar, att det fanns några trofasta kvinnor som följde Jesus till Golgata. Enligt synoptikerna stod de på avstånd och såg på, men Johannes visar oss att åtminstone några av dem fick gå fram till korset, åtminstone för en stund.

Johannes ger oss namnet på fyra av dem. Några menar att det endast är fråga om tre, eftersom orden ”hennes syster” och ”den Maria som var Klopas hustru” skulle kunna syfta på samma person. Men i så fall måste Jesu moder ha haft en syster som också hette Maria, vilket är högst osannolikt.

Utom Jesu moder nämner Johannes tre kvinnor. Det är samma antal som vi finner hos Matteus och Markus, och alla tre säger att en av dessa tre var Maria från Magdala. Jämte henne nämner de alla ännu en Maria. Johannes säger att hon var hustru till Klopas, och de båda andra att hon var mor till Jakob och Joses. Det är troligt att de menar samma Maria, men vi vet ingenting mera om henne, än att en författare från mitten av 100-talet säger att Klopas, hennes man, var bror till Josef. Denna Maria skulle alltså ha varit svägerska till Jesu mor. Samma källa säger, att Maria och Klopas hade en son vid namn Simon, som blev den andra biskopen för församlingen i Jerusalem och led martyrdöden under kejsar Trajanus.

Intressantare är den tredje kvinnan som omnämns. Johannes säger, att det var en syster till Jesu moder. Matteus kallar henne ”Sebedeus söners moder”, och Markus säger rätt och slätt ”Salome”. Under förutsättning att de alla tre menar samma person, får vi alltså veta, att aposteln Johannes hade en mor som hette Salome och var syster till Maria, Jesu moder. Jesus och Johannes skulle alltså ha varit kusiner. Men mer än ett obevisbart antagande är det inte.

Det viktigaste som Johannes här låter oss veta är att också Jesu moder var med på Golgata och att den lärjungen som Jesus älskade stod vid hennes sida. Eftersom vi har anledning att tro, att Johannes berättar vad han själv upplevt, får orden en dubbel tyngd. Han berättar kortfattat, med ett minimum av ord, som samtidigt säger allt. Jesus anförtror sin mor åt den bland lärjungarna som stått honom allra närmast. Det behövs bara två små korta satser. Från den stunden hade Maria ett nytt hem.

Maria har inte nämnts sedan bröllopet i Kana. Tydligen hade hon följt med upp till Jerusalem. Vi möter henne på nytt – hos Lukas (Apg 1:14) – bland lärjungarna i Jerusalem. Säkert blev hon kvar där, eftersom vi ännu femton eller tjugo år senare hör att Johannes var en av ”pelarna” för församlingen. Enligt legenden skall hon ha följt honom till Efesus och dött där. Det är osäkert. Om Johannes flyttade till Mindre Asien i samband med det stora judiska kriget och om Maria då ännu levde, måste hon ha varit närmare 90 år.

Det är fullbordat (Joh 19:28–30)

Översättning

    Jesus visste att allt redan var fullbordat, och för att Skriftens ord skulle gå i uppfyllelse, sade han nu: Jag törstar. Där stod en kruka fylld med ättikvin. De fyllde en svamp med vinet, fäste den på en gren av isop och förde den till hans läppar. När Jesus tagit emot vinet sade han: Det är fullbordat. Så böjde han ned huvudet och överlämnade sin ande.

Kommentar

Johannes började lidandeshistorien med att säga, att Jesus visste att hans stund var kommen (13:1). Nu säger han att Jesus visste, att allt var fullbordat. Han hade gjort vad Fadern ålagt honom att göra. Detta är något som Johannes vill inprägla hos oss: Jesus var inte en martyr, som blev ett offer för människors ondska. Han var Guds utsände, som gjorde vad han var sänd att göra. Det var inte ett martyrium han genomled. Det var en gärning han utförde, en kamp som han kämpade tills segern var vunnen. Det minskade inte hans lidande. Messias skulle lida, och Jesus visar nu till slut, att han verkligen led. Så får man nog tolka orden: Jag törstar.

Soldaterna visade, att också de kunde ha medlidande. De hade med sig en kruka ”ättikvin”. Det var billigt och dåligt vin som hade surnat. Ofta var det dessutom utspätt. Det var det enda vin som soldaterna fick dricka i tjänsten. Det starkt kryddade och bedövande vin, som bjöds dem som skulle avrättas, var något helt annat.

Soldaterna fyllde alltså en svamp med vinet och satte den på en kvist av isop. Isopen var en risig buske, och man använde kvistarna när man stänkte offerblodet vid reningsriter. Vid påsken användes isop för att stryka påskalammets blod på dörrposterna. Troligen har Johannes fäst sig vid isopskvisten, därför att den påminde om påskalammet. Just nu slaktades lammen i templet, och här på Golgata offrades Guds lamm.

Så säger Jesus sitt sista ord: Det är fullbordat. Sonen har gjort sitt. Han har förhärligat sin Fader. Nu ligger fortsättningen i Faderns händer. Till honom överlämnar Jesus sin ande. Synoptikerna säger att han ”gav upp andan” men Johannes använder ett annat uttryck, som betyder att han överlämnade sin ande – underförstått: i Faderns händer.

Blod och vatten (Joh 19:31–37)

Översättning

    Det var tillredelsedag, och judarna ville inte att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten, eftersom det var en stor sabbatsdag. Därför bad de Pilatus, att man skulle krossa deras ben och ta ned dem. Soldaterna kom alltså och krossade benen på den förste, och sedan på den andre som var korsfäst med honom. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, men en av soldaterna stack honom i sidan med ett spjut, och strax flöt det ut blod och vatten.

Och den som har sett detta, han har vittnat om det, och hans vittnesmål är sant. Han berättar det han vet är sanning, för att också ni skall tro. Detta hände för att Skriftens ord skulle fullbordas: Icke ett ben skall krossas på honom. Och ännu ett annat skriftord säger: De skall se upp till honom som de stungit.

Kommentar

”Den döda kroppen skall icke lämnas kvar på träet över natten”, stod det i Mose lag (5 Mos 21:23). De båda rövarna var visserligen ännu inte döda. En korsfäst kunde leva i flera dygn. Men ingen visste, när de skulle dö, och därför gick man till Pilatus och bad att han skulle låta krossa deras ben. Det var en romersk metod att avliva människor, brutal men ändå barmhärtig när det gällde en korsfäst.

Soldaterna lyder order, men finner att Jesus redan är död. De behöver alltså inte krossa hans ben. Men för säkerhets skull tar en av dem sitt spjut och ger den döda kroppen en kraftig stöt i sidan för att konstatera att döden verkligen har inträtt. Ur såret kommer genast en ström av blod och vatten.

I den kristna konsten bär Jesus vanligen sitt sidosår till höger. Sakkunniga – både läkare och militärer – har menat att en erfaren soldat bör ha stött sitt vapen i hjärtat, alltså i vänstra sidan. Men den berömda linneduken i Turin – som varit svept kring en man, som blivit gisslad och korsfäst – visar märkligt nog att den döde fått en lansstöt i sin högra sida. Från läkarhåll har det framlagts flera teorier om de förändringar inom en misshandlad kropp, som kan ge upphov till att det någon timma efter döden strömmar fram både blod och någon färglös vätska, när man öppnar bröstet eller bukhålan (eller bådadera).

För Johannes har detta tydligen betytt något särskilt, men han säger inte vad. Han stryker under att det är ett faktum, bevittnat av en man som stod där och såg på. Den mannen var tydligen älsklingslärjungen. Och det framgår att han fortfarande lever och betygar att han talar sanning.

Men är det också han som skriver detta? Här går meningarna isär, och detta ställe är något av en nyckel till Johannesevangeliet. Det vittne som åberopas, omtalas som en nu levande människa, men i tredje person, här som i hela evangeliet. Det kan vara en författares sätt att träda tillbaka och tala om sig själv som en bland de många andra han skildrar. Det kan också bero på att författaren är en annan än den vars minnen han utnyttjar. I förra fallet har Johannes själv fört pennan – mer eller mindre med biträde av sina lärjungar. I senare fallet måste det i Efesus ha levat en högt begåvad teolog och förkunnare, som har känt ”den lärjunge som Jesus älskade” och hört honom, och som utnyttjat hans minnen och hans undervisning för att skriva detta evangelium. Båda dessa meningar finns företrädda bland dem, som menar att den fornkyrkliga traditionen har rätt, när den säger att aposteln Johannes är identisk med älsklingslärjungen och står bakom det fjärde evangeliet.

Men vad var det märkliga, som Johannes menade sig se, när det flöt blod och vatten ur såret i Jesu sida? Det måste på något sätt ha hängt samman med det skakande dramat på Golgata, något som gav mening åt det. Kanske tänkte Johannes på Jesu ord om de strömmar av levande vatten som skulle flöda ur hans inre (7:38). De orden hade ju gällt en ny dag, då Anden skulle komma. Var det här ett tecken? Längre fram har Johannes haft anledning att se blodet och vattnet som en förebild till nattvarden och dopet, som skulle komma som livsströmmar från Kristi hjärta och bära med sig all den välsignelse som han vann åt oss på Golgata. I sitt första brev säger Johannes att Jesus Kristus ”kom genom vatten och blod” (5:6) och att ”Jesu blod renar från all synd” (1:7). Det kanske är den bästa förklaringen till den betydelse han kom att tillmäta det som hände, när en romersk soldat stötte sin lans i hans döde mästares sida. Sen har han under sitt skriftstudium också funnit ett par ställen som kastade ljus över den händelsen. På påskalammet fick inget ben brytas sönder (2 Mos 12:46). Men Kristus var ju vårt påskalamm, offrat för oss! Och hos Sakarja (12:10) fanns en profetia om hur bönens och nådens ande en gång skulle få Guds avfälliga folk att se upp till den som de stungit. Nu hade de stungit Jesus. Men nu skulle Anden komma, och då var det hopp om att de skulle se upp till honom.

Gravläggningen (Joh 19:38–42)

Översättning

    Josef från Arimatea, som var lärjunge till Jesus, fast i hemlighet av rädsla för judarna, bad nu Pilatus att få ta ned Jesu kropp, och Pilatus tillät det. Han kom alltså och tog hand om hans kropp. Även Nikodemus kom dit, han som första gången kom till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, kanske hundra pund. De tog nu Jesu kropp och svepte in den i linnebindlar tillsammans med den doftande oljan, så som judarna brukar göra när de begraver. Men vid det stället där han blev korsfäst fanns en trädgård, och i trädgården en ny grav, i vilken ännu ingen blivit lagd. Där lade de nu Jesus, eftersom sabbaten stod för dörren och graven låg så nära.

Kommentar

Verkningarna av Jesu död börjar genast visa sig. Två rädda lärjungar, som hittills inte bekänt färg, träder nu fram och visar var de hör hemma. Josef från Arimatea känner vi från synoptikerna: rik, ansedd, rättskaffens. Nikodemus har vi mött förut som en sökare och som en försiktig försvarare av Jesus. Han har nu med sig sådan smörjelse som användes vid begravning bland judarna. Johannes säger att det var hela hundra pund. Det är fråga om romerska skålpund och motsvarar drygt trettio kilo. Så mycket kunde inte gärna behövas, och man har förmodat att siffran beror på ett avskrivningsfel. Hos grekerna skrev man nämligen ett tal med hjälp av en bokstav ur alfabetet. Även hundratalen återgavs med en enda bokstav. Det var alltså lätt att förväxla ental och hundratal. Men Johannes kanske har sett slöseriet med smörjelsen som bevis på den sortens sorg och saknad, som inte sparar någonting för att visa en kärlek, som man försummat att visa under den dödes livstid.

Om svepningen använder Johannes ett ord som brukar återges med ”linnebindlar” (men också kan betyda ”linne” i allmänhet), medan synoptikerna talar om en ”linneduk”. Det kan ha varit fråga om en kombination av bådadera. Svepningen i Turin har hållits samman av bindlar som lindats utanpå den, vid halsen, höfterna, knäna och fötterna. Myrra och aloe var kryddor, som troligen blandades in i den olja eller salva som användes till att smörja den som var död.

Eftersom det var kvällen före en storhelg och sabbaten gick in vid solnedgången, hade man bråttom. Det kan vara orsaken till att kvinnorna på påskdagsmorgonen ville göra om det hela. Enligt Markus och Lukas köpte ju också de kryddor och salvor.

Graven låg nära Golgata. Det var på denna plats som kejsar Hadrianus på 130-talet lät bygga ett stort tempel för att hindra de kristna att besöka Golgata och graven. Templet restes på en konstgjord kulle, som revs bort två hundra år senare, när kristendomen segrat under Konstantin. Golgata fanns då kvar och vid dess fot en hel mängd gravar. En av dem motsvarade de beskrivningar som finns i evangelierna. Det är där som platsen för Kristi grav sedan dess har utpekats. Den ligger ungefär 40 meter från Golgata.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk