Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes kapitel 20. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Johannes Kapitel 20

Graven med bindlarna Joh 20:1–10)

Översättning

    På första veckodagen, tidigt om morgonen medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena till graven och fick se att stenen tagits bort från den. Då sprang hon sin väg och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade: De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom. Då begav sig Simon Petrus och den andre lärjungen iväg och kom till graven. De sprang båda tillsammans, men den andre sprang fortare än Petrus och kom först till graven. Han lutade sig ned och fick se bindlarna ligga där, men han gick inte in. Så kom Simon Petrus tätt efter honom, och han gick in och såg bindlarna som låg där och duken som hade varit höljd över hans huvud. Den låg inte tillsammans med bindlarna, utan för sig, hoprullad på sin särskilda plats. Nu gick också den andre lärjungen in, han som kom först till graven, och han såg och trodde. Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda. Så gick lärjungarna åter hem till sitt.

Kommentar

I Johannes skildring av påskdagsmorgonen är det ett av uppståndelsens vittnen som talar, samma vittne som står bakom hela Johannesevangeliet. Vare sig det är Johannes själv som skrivit ned berättelsen eller någon annan har gjort det, är det hans ord vi hör. Vid hans sida står ett annat vittne som spelar en huvudroll: Maria Magdalena.

Berättelsen speglar överraskningen och bestörtningen. Själva språket drar oss rakt in i händelserna. Det heter på grundspråket: Maria kommer… ser… springer… säger.

Maria var inte ensam. Hon säger ju till apostlarna: Vi vet inte… Men Johannes bryr sig inte om att berätta, vilka de andra var som gick med Maria ut till graven. De fanns tydligen inte kvar där, när han kom fram. Enligt Matteus och Lukas måste de ha gått för att söka upp lärjungarna. Det är inte underligt, att man i förvirringen sprang om varandra, något som berättelserna också bär spår av.

När Maria Magdalena såg att stenen var borta, sprang hon den korta vägen tillbaka till staden och sökte upp Petrus, som här – som så ofta – framstår som den självklare ledaren. Hos honom träffar hon också ”den lärjunge som Jesus älskade” och det är ännu ett skäl att tro, att det rör sig om Johannes, Sebedeus son, som vi så ofta finner vid Petrus sida och som i början av Apostlagärningarna är hans oskiljaktiga följeslagare.

De två skyndar iväg till graven, springande. Johannes hinner före. Det är den detaljen som gjort att man brukar tänka sig Petrus som den äldre av de två. Framme vid graven stannar Johannes utanför. Gryningen – liksom skymningen – är kort i Palestina, och det har redan blivit ljust, och ljuset faller in i graven. Öppningen låg mot öster – om utgrävarna på 300-talet gjorde det rätta valet bland de gravar som fanns på den plats som kejsar Hadrianus hade velat hindra de kristna att besöka genom att resa ett tempel där.

När Johannes ser in i graven, ser han att Jesus är borta men att bindlarna underligt nog ligger kvar. Han står inför ett mysterium. Han anar ett nytt tecken, något som Gud har gjort. Han tvekar att gå in. Men Petrus har inga tankar i den vägen. Han är realisten som konstaterar fakta. Där ligger ju bindlarna kvar. Genom ordföljden i grekiskan betonas att de fortfarande låg där, tydligen på den plats där Jesus blivit lagd. Det måste ha varit en grav av den typ som hade ett slags grunda alkover längs väggarna, var och en med ett bågformigt valv över en smal bänk, på vilken man lade den döde. Och där låg nu bindlarna kvar. Duken, som varit svept runt hans huvud låg på sin särskilda plats, hoprullad. Hur den varit lindad framgår inte klart. I varje fall låg den inte slängd åt sidan utan kvar på sin plats.

Även Johannes kommer nu in, och det heter lakoniskt: han såg och trodde. Vad såg han? Tydligen detsamma som Petrus, fast det sade honom något annat. Vad trodde han? Tydligen på ett Guds ingripande, på något absolut nytt och överväldigande stort, som skett här och som hängde samman med Jesu ord om att han skulle förhärligas, att han skulle gå till sin Fader och ändå komma tillbaka. Att det inte kunde vara fråga om en gravplundring, det måste också Petrus ha förstått. Men han gick – som Lukas säger – hem utan att veta vad han skulle tro. Johannes behöll sina tankar för sig själv.

Den uppståndne och Maria Magdalena (Joh 20:11–18)

Översättning

    Men Maria stod utanför graven och grät. Medan hon grät, böjde hon sig fram och blickade in i graven och fick se två vitklädda änglar som satt där Jesus hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fotändan. De frågade henne: Kvinna, varför gråter du? Hon svarade: Därför att de tagit bort min herre, och jag vet inte var de lagt honom. Medan hon talade, vände hon sig om och fick se Jesus stå där. Men hon visste inte att det var han. Jesus frågade henne: Kvinna, varför gråter du? Vem letar du efter? Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: Herre, är det du som burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så skall jag ta hand om honom. Jesus sade till henne: Maria! Då vände hon sig om och sade till honom: Rabbuni! (Det betyder: Min Mästare!) Jesus sade till henne: Rör mig inte! Jag har ju ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud. Då gick Maria Magdalena och berättade för lärjungarna att hon sett Herren och att han sagt henne detta.

Kommentar

Maria står ensam kvar vid graven och gråter. Hon tror fortfarande att någon burit bort den döda kroppen. Hon böjer sig ned och ser in i graven. Öppningen på en sådan grav brukar vara ungefär meterhög, och alltså måste man bocka sig djupt för att kunna se in i den. Nu får hon se två vitklädda gestalter därinne. De sitter på bänken där Jesus legat, en vid var ända. De kallas här för änglar. Lukas och Markus talar om män. Det är karakteristiskt för Bibelns sätt att tala om änglarna. De är Guds budbärare. De kommer i Guds ärende. Ärendet är det viktiga, och budbärarna stannar i bakgrunden. Mer än att de kom från Gud får man inte veta.

Maria har knappt hunnit förklara varför hon gråter, förrän hon märker att det står ännu en gestalt utanför graven. Också den nykomne frågar henne varför hon gråter. Hon tror att det är mannen som sköter trädgården och frågar om han vet, var Jesus blivit lagd. Då säger Jesus hennes namn. Här används i grekiskan inte den vanliga formen ”Maria” utan den hebreiska ”Mariam”. Ordet har bevarats så som det gick från Jesu läppar, på ungefär samma sätt som ”Talita kum” och ”Effata”. Dess form – och kanske också tonfallet – hörde med till berättelsen. Det var detta enda ord, som gjorde att Maria kände igen Jesus. Också hennes spontana utrop har bevarats i sin ursprungliga form. Vi får tänka oss att det åtföljdes av någon impulsiv gest, eftersom Jesus säger: Rör mig inte! Den översättningen är inte riktigt tillfredsställande. Grekiskan har en förmåga att nyansera meningen med sina verb, som vi inte har. Här visar verbformen att det är fråga om att fortsätta med att beröra. Man kunde säga: Släpp mig, håll mig inte kvar. (Den nya engelska översättningen säger: Do not cling to me.) Jesus har ju ännu inte farit upp till sin Fader. Till det ordet finns det minst ett dussin förklaringar. Till de mera sannolika hör, att Maria har trott att Jesus vänt tillbaka för att åter vandra med sina lärjungar som förr. Jesus vill säga henne att det inte är en gemenskap av det slaget som nu ligger framför dem. Han är på väg till sin Fader. Hans ”upphöjelse” började när han korsfästes. Nästa steg är nu taget: han har uppstått. Nu återstår det sista: han skall gå till Fadern. Det är detta han låter hälsa till apostlarna. Han kallar dem ”mina bröder”. I de orden ligger en påminnelse om vad hans död betyder. Genom den har han skaffat de sina rätten att vara Guds barn. Samma mening ligger i orden ”min Fader och er Fader”. Han är Sonen och de är Guds barn.

Maria framför hälsningen och berättar att hon sett Jesus. Lukas säger oss att hon och de andra kvinnorna möttes av djupaste skepsis. Johannes nämner ingenting om den saken. Var älsklingslärjungen med, kanske han fortsatte att tiga i väntan på att Kristus skulle handla. Men vad han själv kände och tänkte hör inte till det som han brukar berätta för oss.

Den uppståndne och lärjungarna (Joh 20:19–23)

Översättning

    Så kom kvällen på denna första veckodag, och lärjungarna satt samlade bakom låsta dörrar i sin fruktan för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: Frid vare med er! När han sagt det, visade han dem sina händer och sin sida. När lärjungarna såg Herren, fylldes de av glädje. Då sade Jesus ännu en gång: Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er. När han sagt det, andades han på dem och sade: Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem.

Kommentar

På kvällen är lärjungarna samlade. De har reglat dörrarna, både porten mot gatan och dörren till rummet där de är. Polisen kunde de ju inte stänga ute, men de var åtminstone skyddade för godtyckliga övergrepp. Lukas berättar att de redan visste, att Jesus hade uppstått. Han hade ju visat sig för Petrus. Johannes säger bara, att Jesus plötsligt stod mitt ibland dem med sin vanliga hälsning. Vi brukar översätta den ”Frid vare med er”. Egentligen lyder den ”Frid åt er”. I Jesu mun var den lika mycket ett konstaterande som en tillönskan. Han hade vunnit friden åt dem. Nu var den deras.

Johannes säger att Jesus visade dem sina sår. Det måste ha sagt honom något viktigt. Bindlarna hade legat kvar i graven, orörda. Det var inte Jesu gamla kropp som vaknat ur dödens sömn. Den måste ha varit på något vis förvandlad. Och samtidigt var det samme Jesus. Han hade blivit människa, och han skulle gå åter till Fadern som den Jesus som levat och dött för människorna.

Lika viktigt var det att han nu sände ut sina apostlar, så som han själv hade blivit sänd. Deras verk skulle vara den direkta fortsättningen av hans eget. Därför skulle de också ha makt att handla på hans vägnar. Människosonen hade haft makt här på jorden att förlåta synder. Den makten hade ju bara Gud, men med Jesus kom den till jorden och genom honom sändes den vidare. Johannes visar här, vad som ligger i själva ordet apostel (som han inte använder i sitt evangelium). Det motsvarar en samtida judisk term som betyder ”befullmäktigat ombud”, en som handlar på sin uppdragsgivares vägnar med samma verkan som om uppdragsgivaren själv hade handlat. Till det uppdraget behövdes den helige Ande, som Jesus nu också ger sina sändebud.

Den uppståndne och Tomas (Joh 20:24–29)

Översättning

    Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var inte med när Jesus kom. De andra berättade nu för honom att de sett Herren. Då sade han: Om jag inte får se märket efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen och min hand i hans sida, så tror jag det aldrig! Åtta dagar därefter var lärjungarna åter samlade inomhus, och Tomas var med. Då kom Jesus, fast portarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: Frid vare med er! Sen sade han till Tomas: Räck hit ditt finger — här har du mina händer. Och räck ut din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro! Tomas svarade honom: Min Herre och min Gud! Jesus sade: Eftersom du sett mig tror du? Saliga är de som inte ser och ändå tror.

Kommentar

Tomas var ”en av de tolv”. Egentligen var de nu endast elva, men tolvtalet hörde med till deras ämbete och deras funktion. De representerade de tolv stammarna i Guds nya Israel, som skulle ta gestalt i kyrkan. Därför blev det en av deras första åtgärder att välja en tolfte apostel, så att kollegiet på nytt var fulltaligt.

Tomas hade varit frånvarande på påskdagens kväll. Han har mött honom förut som en enkel och redbar själ. Han gör ingen hemlighet av sina tvivel och deklarerar drastiskt att det skall till mycket massiva bevis för att han skall tro på något så orimligt som Kristi uppståndelse. Påskveckan – det osyrade brödets högtid – går till ända och apostlarna är samlade på nytt. Då kommer Jesus så som förra gången med sin fridshälsning. Nu vänder han sig direkt till Tomas, som får löfte att göra vad han i sitt oförstånd begärt. Han sjunker överväldigad till marken. Han stammar fram just den bekännelse, som Johannes velat visa, att Jesus väntade, den som han gav skäl till med allt vad han sade och gjorde: Min Herre och min Gud. Tomas får en mild tillrättavisning. Det är gott och väl, att han nu äntligen vill tro. Men saliga är de som inte ser och ändå tror.

Här går blicken framåt. När Johannes berättar detta har han alla dem i tankarna, som skulle nås av evangeliet, dem som han nu talar till och skriver för. Själv har han fått vara med bland dem som ”såg hans härlighet” (1:14). Han vet att han fick göra det för att hjälpa andra att tro. Han vet att de är saliga, om de tror utan att ha fått se med ögonen såsom han. Han vet att Jesus skall komma också till dem, så att också de får se hans härlighet, fast med trons ögon.

Slutord (Joh 20:30–31)

Översättning

    Ännu många andra tecken gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn, fast de inte är skildrade i denna bok. Men dessa har skildrats för att ni skall tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni genom tron skall äga liv i hans namn.

Kommentar

Så har Johannes kommit fram till det, som ursprungligen var tänkt som slutet på hans evangelium. Han påminner om det som hans läsare redan vet och som vi gång på gång påmints om: han har bara berättat ett litet urval av det man kunde berätta om Jesus. Den apostoliska undervisning som vi känner från synoptikerna har han till större delen lämnat å sida. Han har gjort ett litet urval, och det har han gjort för att hjälpa sina medkristna att se vem Jesus verkligen var. När han talar om att ”tro” använder han en verbform, som inte betyder ”komma till tro” utan bevaras och stärkas i tron. Han vet att han pekat på det nödvändiga, det som behövs för att ”äga liv i hans namn”. Det är att se, att Jesus var Guds Son och att Fadern själv var i honom.

Det är möjligt (fast inte säkert) att Johannes var en gammal man när han avslutade sitt evangelium – eller när någon annan gjorde det på hans uppdrag. I varje fall har han vunnit distans till det som han talar om. Det är som när man ser en välkänd bygd på stort avstånd, från någon avlägsen höjd. Gårdarna har ryckt närmare varandra. Detaljerna flyter samman. Men de stora dragen framträder klarare. Man ser sammanhang som var svåra att överblicka, när man hade tingen alldeles inpå sig.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes evangelium 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk