Översättning Medan de ännu talade till folket kom prästerna och tempel kommendanten och sadduceerna över dem, uppbragta över att de undervisade folket och predikade om uppståndelsen från de döda genom Jesus. De arresterade dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört Ordet kom till tro, och männens antal var nu omkring fem tusen. Nästa dag samlades deras ledare och de äldste och skriftlärde i Jerusalem. Där var översteprästen Hannas och Kaifas och Johannes och Alexander och alla de andra som var av översteprästerlig släkt. Så ställde man dem på de anklagades plats och frågade dem: Hur har sånt folk som ni kunnat göra det här? Vad är det för krafter ni använder er av? Eller vems namn? Då blev Petrus fylld av helig Ande och sade till dem: Ni folkets rådsherrar och äldste, om vi i dag skall förhöras, därför att det skett en välgärning mot en sjuk människa, och om ni vill ha reda på hur den här mannen har blivit hjälpt, då skall ni veta, ni allihopa och hela Israels folk, att detta har skett i Jesu Kristi nasareens namn, hans som ni lät korsfästa, men som Gud har uppväckt från de döda! Det är Jesus som har gjort, att mannen står här frisk och färdig framför er. Han är den stenen, som blev förkastad av husbyggarna — av er själva — men som har blivit en hörnsten. I ingen annan finns det frälsning. Inte heller finns det något annat namn under himlen, som givits åt oss människor, genom vilket vi kan bli frälsta. När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var, blev de häpna, eftersom de hade klart för sig att de var olärda män ur folket. Men de visste att de hade varit tillsammans med Jesus, och eftersom de såg mannen som blivit botad stå där bredvid dem, kunde de ingenting svara. De befallde dem att lämna rådssalen, och så överlade de med varandra och sade: Vad skall vi ta oss till med de här människorna? Att det har skett ett uppenbart under genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem och det kan vi inte förneka. Men för att det här inte skall sprida sig ännu mer bland folket, skall vi ge dem en skarp varning att inte längre tala i det namnet, inte för någon människa. Så kallade de in dem och förbjöd dem att på något vis tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: Om det är rätt inför Gud, att vi lyder er mer än honom, det får ni själva avgöra. Men för oss är det inte möjligt att tiga med det som vi har sett och hört. Då lät de dem gå, sen de kommit med ännu några hotelser. För folkets skull kunde de inte hitta på något sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hänt. Mannen som blivit botad genom detta under var ju över fyrtio år. | Kommentar Medan apostlarna nu står där och talar till folket, slår motståndarna ner på dem. Själva tempelkommendanten har alarmerats. Han kallades ”sagán” och stod i rang närmast översteprästen. Under sig hade han en trupp av leviter, kommenderade av präster. Det är kanske just de som här menas med ”prästerna”. I följe med dem kom ”sadducéerna”, de rika och förnäma herrarna bland tempelprästerskapet. De var den svala och konventionella fromhetens representanter, som ville ha gammaldags religion i måttliga doser. Nu hade de ett dubbelt skäl att vara förbittrade. För det första talade apostlarna om uppståndelsen, vilken sadducéerna förnekade. Dessutom sade de, att uppståndelsen hängde samman med detta att Jesus uppstått. Sådant kunde inte tolereras. Alltså blev de arresterade. Tills vidare fick de hållas i häkte. De hade ju kommit upp till templet för att delta i den sena eftermiddagsbönen, och det började redan skymma. Nästa dag samlades man för att förhöra de häktade. Lukas räknar upp namnen på en rad av de höga herrarna. Där var Hannas, som hade varit överstepräst åren 6–15. Fungerande överstepräst var Kaifas (som innehade tjänsten åren 18–36). Ytterligare två nämns, vilka vi inte vet något om. Lukas förutsätter att de inte behöver någon presentation, vilket visar att han skriver vid en tid, då man ännu hade väl reda också på andrahandspersoner, av det slag, som ganska snart brukar falla i glömska. Apostlarna förs alltså fram och ställs på samma plats, där Jesus hade stått för inte länge sedan, mitt i den halvcirkel som rådsherrarna utgjorde. Förhöret börjar med en insinuant fråga. Förhörsledarna antyder att sådant folk som apostlarna inte rimligen kan ha utfört detta, om de inte haft tillgång till några skumma krafter. Det förekom en mängd svart magi och hemliga besvärjelsekonster i antiken. Om den saken vittnar papyrusfynden vältaligt. Nu ville rådsherrarna veta vad det var för hemlighetsfull kraft de misstänkta hade begagnat sig av, eller vad det var för besvärjelser de använt. Petrus svarar med en hövlig påminnelse om det bisarra i hela situationen. Annars brukar man förhöras för illgärningar, inte för välgärningar. Men vill de höga herrarna höra hur detta gått till, så skall både de och allt folket få besked. Det har skett i Jesu namn. Och så kommer anklagelsen: Det var denne Jesus, som ni korsfäste, men som Gud har uppväckt. Petrus citerar psalmordet om stenen som husbyggarna förkastade (118:22). Det ordet hade Jesus en av sina sista dagar använt som en rannsakande fråga till just dessa domare: Har ni aldrig läst–? Nu kommer det tillbaka som en anklagelse. Det gick som Jesus sade. De som skulle bygga upp Israel, de ratade själva hörnstenen. Men nu har Gud lagt den på plats. Och så följer de ord; som ger den klassiska formuleringen av den kristna tron på Jesu absolut unika ställning i historien och hans ofrånkomlighet. Han är inte bara Frälsaren. Han är den ande Frälsaren. Något annat namn finns inte, genom vilket någon skulle kunna bli frälst. Detta är grunden för all förkunnelse och all mission i Jesu och apostlarnas anda. Evangelium är ett budskap om frälsning, ett erbjudande om syndernas förlåtelse och del i Guds rike, det rike som kommer. Frälsningen har med sig konsekvenser, redan här i den gamla världen, goda konsekvenser, som på många sätt gör det lättare att leva för människor. Men det avgörande är frälsningen, det nya förhållandet till Gud. De goda konsekvenserna är en följd, och de kommer bara där frälsningen tas emot. Vad apostlarna här hade gjort var ju en god gärning av det slag, som vem som helst kan uppskatta. Man kan jämföra den med allt det sociala goda – skolor, sjukhus, nya familjeförhållanden – som den kristna missionen har haft med sig. Men apostlarna försöker inte skaffa sig andrum eller rätt att existera genom att peka på det goda de uträttat. Evangeliet kan inte existera anonymt. Det består inte i att man ställer sig till förfogande för vissa sociala insatser. Det måste predikas. Även där det väcker anstöt. Rådsherrarna häpnar över att enkelt folk kan tala på det viset. De var ”oskolade”, de var ”inte fackmän”, som man kan översätta de uttryck Lukas använder. Men förhöret visade, att de var väl hemmastadda i Skriften, och man visste att de vandrat med denne Jesus. Det var inte lätt att veta vad man skulle ta sig till med dem. Den lame mannen stod ju där, frisk och färdig vid deras sida. Man kunde inte förneka faktum. Alltså beslöt man att låta dem gå, sen man skrämt dem till tystnad. Men inte heller det lyckades. De båda apostlarna gav klart besked. De kunde inte tiga med vad de själva hört och sett. Här lyser det igenom, vilken överväldigande upplevelse uppståndelsen var för dem. De hade sett Gud gripa in på ett sätt som var så övertygande och ofrånkomligt, att de måste ta konsekvenserna, vad det än kostade. Hade Gud gjort detta, så var det uppenbart att Kristus var hans Son. Man kunde inte annat än tala om det för andra, så som man fått i uppdrag att göra. Även rådsherrarna stod inför ett faktum som de inte kunde komma ifrån. Någon tro väckte det inte hos dem, men som realpolitiker tog de konsekvenserna. De vågade inte ingripa mot apostlarna. Det fanns alltför många som fann det uppenbart att här skett ett under. Illa nog var mannen över fyrtio år. Vid den åldern ansågs det uteslutet att någon som varit lam sen barndomen kunde bli frisk. Det lönade sig alltså inte att försöka förklara bort alltsammans. |