Översättning I de dagarna, när lärjungarna blev allt fler, kom de grekisktalande med klagomål mot hebreerna. De menade att deras änkor blev försummade vid den dagliga utdelningen. Då kallade de tolv samman hela skaran av lärjungar och sade: Det går inte an att vi försummar Guds ord för att ha hand om utdelningen. Därför skall ni bröder välja ut några bland er som har gott anseende, sju andefyllda och kloka män. Dem kommer vi att ge uppdraget att ta hand om detta. Sen kan vi helt få ägna oss åt bönen och Ordets tjänst. Hela församlingen gillade förslaget och så valde de Stefanus, en man som var full av tro och helig Ande, Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem lät de träda fram inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. | Kommentar Apostlarna talade arameiska. Som alla fromma judar var de mer eller mindre hemmastadda också i hebreiska. Så var det med de flesta i urförsamlingen. De var vad Lukas här kallar ”hebréer”. Men när församlingen växte, blev det allt fler som kom från den judiska diasporan och hade grekiska som modersmål. En och annan av dem kunde – som Paulus – berömma sig av att han var ”en hebré född av hebréer” och alltså förstod fädernas språk. Men många av dem kunde varken arameiska eller hebreiska. Så bildades det två språkgrupper inom församlingen. Sådant har med sig problem, som är väl kända från många missionsfält. Språkbarriären skapar missförstånd och misstänksamhet, ofta kring bagateller. Så gick det också i Jerusalem. Vi har sett att det var apostlarna som tog emot de gåvor som användes till underhåll av församlingens många fattiga. Tydligen fick de också organisera utdelningen av understöd. I grundtexten står det att de ”gjorde tjänst vid borden”. Det kan betyda att man hade en gemensam utspisning och att apostlarna stod för den. Men ”borden” kan också syfta på något slags kontor, där man delade ut kontantbidrag. ”Bord” kan nämligen i grekiskan betyda en plats där man sysslar med pengar (Luk. 19:23). Det var i så fall detta administrativa arbete som började ta för mycket tid för apostlarna. När det kom klagomål beslöt de att delegera den delen av sitt uppdrag till andra. Om de kvalifikationer dessa borde ha gav de anvisningar, som har giltighet för alla tider när det gäller kyrkliga uppdrag. Det skulle vara personer som åtnjöt allmänt anseende, de skulle ha gott omdöme och de skulle vara levande och andefyllda kristna. Proceduren som man använde säger också något om vad ett kyrkligt ämbete innebär. Helaförsamlingen var engagerad och utsåg de sju. De ”nominerades” som vi skulle säga. Sedan godkände apostlarna valet och gav de utsedda deras uppdrag. Det skedde genom bön och handpåläggning. Handpåläggningen fanns redan i Gamla Testamentet. Den innebar att någon som ägde ett uppdrag eller en fullmakt lät någon annan – helt eller delvis – få del i den. Apostlarna hade fått sitt uppdrag av Kristus. I det ingick också att som herdar sörja för hjorden. Det var den del av uppdraget som gällde den sociala omvårdnaden, som apostlarna nu delegerade till de sju. Senare ansågs de sju ha varit de första diakonerna. Det ordet används i Nya Testamentet aldrig om dem eller deras uppdrag, men sakligt sett fullgjorde de en uppgift, som längre fram ålåg diakonerna. Men de sysslade också med annat. Om Stefanus och Filippus hör vi i varje fall att de predikade och evangeliserade. Alla de sju bär grekiska namn och bör alltså ha hört till de grekisktalande judarna. Den ”hebreiska” majoriteten i församlingen ville tydligen visa att den inte på något vis var partisk mot de grekisktalande utan hade fullt förtroende för dem. Sådana grekiska namn brukar vi uttala på latinskt vis, och säger alltså Stéfanus, Filíppus, Prókorus, Nikánor, Pármenas och Nikoláus. Den latinska ändelsen -us motsvaras på grekiska av -os, och betoningen var i många fall en annan (grekerna sade Fílippos, Parmenás, Nikólaos).
|
