Översättning Vid den tiden lät konung Herodes gripa några från församlingen och misshandla dem. Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. När han såg att judarna gillade det, gick han vidare och lät fängsla också Petrus. Det var under påskveckan, och när han gripit honom satte han honom i fängelse och avdelade fyra rotar om fyra man var för att bevaka honom. Efter påsken tänkte han ställa honom till svars inför folket. Petrus satt alltså fången, medan församlingen utan uppehåll bad till Gud för honom. Så var tiden inne, då Herodes tänkte ställa honom inför rätta. Den natten låg Petrus och sov mellan två soldater, belagd med dubbla bojor, och framför dörren höll posten vakt över fängelset. Då stod plötsligt en Herrens ängel där och det lyste ett ljussken i rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan, väckte honom och sade: Skynda dig upp! Bojorna föll från hans händer och ängeln sade: Spänn på dig bältet och knyt fast dina sandaler. Det gjorde han, och ängeln sade: Svep manteln om dig och följ med. Han följde honom ut men förstod inte att detta med ängeln var en verklighet, utan trodde att han såg en syn. De passerade den första vakten och den andra och kom så till porten av järn som ledde ut till staden. Den gick upp av sig själv framför dem. De kom ut och fortsatte genom en av gränderna. Där försvann ängeln plötsligt ur hans åsyn, och Petrus vaknade upp och sade: Nu vet jag att Gud verkligen har skickat sin ängel och räddat mig undan Herodes hand och allt det som judarna hade väntat sig. När han nu såg hur det var, gick han till det hus där Maria bodde, hon som var mor till Johannes med tillnamnet Markus. Många hade samlats där och var nu förenade i bön. När han klappade på porten till gatan, gick en tjänsteflicka som hette Rode dit för att höra vem det var. När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon glömde att öppna och rusade in för att berätta att Petrus stod utanför porten. Men de sade: Du är inte klok. När hon försäkrade att det var sanning, sade de: Det är hans ängel. Men Petrus fortsatte att klappa, och så öppnade de och blev utom sig av häpnad när de fick se honom. Men han gav dem ett tecken med handen att de skulle tiga och berättade för dem, hur Herrens ängel hade fört honom ut ur fängelset. Sen tillade han: Berätta det för Jakob och bröderna. Därmed gick han ut igen och begav sig bort till en annan ort. När dagen grydde blev det stor uppståndelse bland soldaterna. Vart hade Petrus tagit vägen? Herodes lät spana efter honom men fann honom inte. Då höll han förhör med soldaterna och lät dem föras bort till bestraffning. Sen reste han ned från Judeen till Cesarea och stannade där. | Kommentar ”Konung Herodes” är i historien bättre känd under sitt romerska namn och kallas vanligen Agrippa I (till skillnad från sin son Agrippa II, som vi möter längre fram i Apostlagärningarna). Han var sonson till Herodes den store och föddes några år före Jesus. När han var fyra år blev hans far avrättad av den misstänksamme farfadern, och han själv skickades till Rom för att uppfostras vid kejsarens hov, så som det var brukligt med furstesöner från Roms lydriken. Han blev studiekamrat och god vän med den Klaudius som längre fram mot all förmodan blev kejsare. Agrippa levde länge studentens glada dagar, skaffade sig skulder upp över öronen och fick flacka omkring i orienten på jakt efter nya långivare, förföljd av sina kreditorer. Hos sin svåger Antipas – Jesu landsfurste, som var gift med Agrippas syster Herodias – fick han en tillflykt men kom på kant också med honom. Som den dandy och charmör han var, lyckades han med hjälp av romerska vänner hålla sig flytande, tills en av dem – Caligula – blev kejsare år 37. Det året dog landsfursten Filippus, som vi känner från evangelierna, och Agrippa fick ärva hans land. Två år senare avsattes hans svåger Antipas, och nu fick Agrippa också hans områden, däribland Galileen. År 41 mördades så Caligula – som visade tydliga tecken på vansinne – och efterträddes av den lärde och försiktiga Klaudius, som lät Agrippa överta hela den del av Palestina som hade stått under romersk förvaltning. Agrippa hade alltså blivit lika mäktig som sin farfar. Men hans farfar hade varit en främling, en idumé, som judarna aldrig kunde förlika sig med. Agrippa däremot hade äkta judiskt kungablod i sina ådror. Hans farmor hette Mariamne, Herodes älsklingshustru (som han avrättat i ett anfall av svartsjuka) och hon tillhörde judarnas sista kungaätt (”hasmonéerna”). När han nu – det var år 41 – blev judarnas konung, slog han in på. en strängt judisk politik, både nationellt och religiöst. Bland främlingar uppträdde han alltjämt som den hellenistiska furste han innerst inne var. Han bekostade gladiatorspel och dramatisk konst i hedniska grannstäder och även i Cesarea. Men bland judarna uppträdde han som en lagtrogen son av sitt folk och närmade sig fariséerna. Det är mot den bakgrunden man får förstå den förföljelse han startade mot församlingen i Jerusalem. De kristna hade visat allt större öppenhet mot hedningarna. Det gav fienderna vind i seglen. Dagens lösen var att hävda sig mot grekerna och inte beblanda sig med dem. Jakob blev den förste bland apostlarna som led martyrdöden. Det var nära att Petrus hade fått följa honom. Berättelsen om hans räddning ur fängelset är full av detaljer av det slag som ögonvittnen brukar minnas: Petrus sover mellan två vakter, troligen fastlänkad vid dem. Det finns dubbla vaktkontroller inom fängelset och en järndörr mot gatan. I den ”västliga” texten finns ett tillägg, som säger att rymlingarna ”gick nerför de sju trappstegen” som ledde ned till gatan, när man kom ut ur fängelset (kanske var det borgen Antonia). Petrus vaknar som ur en dröm, ensam, och tar sin tillflykt till ett hus där han vet att det finns goda vänner. De är just samlade till bön. Han bankar på och tjänsteflickan som skyndar till porten blir så överväldigad av glädje att hon glömmer att öppna. De församlade kan inte tro att Gud verkligen hört deras böner – inte förrän man äntligen släpper in den stackars flyktingen, som fått stå därute och hanka förgäves. Han måste vinka med handen för att få tyst på sina bestörta vänner. Han berättar vad som hänt, befaller dem att gå med nyheten till Jakob och ”bröderna” (väl närmast de andra apostlarna), och så försvinner han. Han visste ju att han inte hade långt försprång före förföljarna. Men kan sådant hända? För en kristen är svaret klart. Man har pekat på paralleller från vår egen tid (Sadhu Sundar Singh, befrielser ur Gestapos fängelser). Vill man hellre tänka sig att befriaren var en hemlig sympatisör, så var händelsen ändå ett Guds ingripande och ett svar på bön. Det är inte heller svårt att ana varifrån denna berättelse har fått alla de levande detaljerna. Lukas nämner att huset dit Petrus begav sig tillhörde Maria ”som var mor till Johannes med tillnamnet Markus”. Det är första gången Lukas nämner denne Markus, som sedan blev medarbetare till Paulus och Barnabas och finns omnämnd i tre av Pauli brev. Det är han som enligt all sannolikhet skrivit vårt Markusevangelium, något som en enhällig fornkristen tradition berättar. Vi vet att Markus och Lukas tillsammans befann sig hos Paulus under hans fängelsetid (Kol 4:10f, Filemon 24), liksom vi vet att Lukas personligen hade träffat Petrus. Han bör alltså ha kunnat höra denna berättelse från deras läppar. Det är värt att lägga märke till att Markus kom från ett hem, som var en samlingspunkt inom urförsamlingen i Jerusalem och där apostlarna bör ha varit flitiga gäster. Vart flydde Petrus? Senare urkristna källor och några moderna forskare (bland dem Harnack) tror att han begav sig till Rom och redan nu (på 40-talet) verkade där. I varje fall måste han snart ha kommit tillbaka till Jerusalem. Agrippa dog år 44 och Judeen kom åter under romersk förvaltning. Petrus kunde alltså vända tillbaka. Men tydligen blev han mer och mer en resande apostel. Ledningen av församlingen i Jerusalem övertogs av Jakob, den äldste bland Jesu bröder. När inträffade detta? Det måste ha varit något av åren 42–44 då Jerusalem lydde under Agrippa. Vi har alltså en någorlunda säker hållpunkt för dateringen. Annars är vi i stor utsträckning hänvisade till gissningar när det gäller data under de första 15 åren av kristendomens historia. Vi vet inte när Paulus blev omvänd. Han säger själv att det dröjde tre år innan han efter sin omvändelse gjorde ett kort besök i Jerusalem och fjorton innan han hade sin stora överläggning med apostlarna (som vi får återkomma till). Den hungersnöd, som Lukas berättade om i förra kapitlet, tycks ha inträffat år 46. Då var Agrippa redan död och hans förföljelse måste ha inträffat innan Barnabas och Saulus reste till Jerusalem med det understöd som samlats in i Antiokia. Somliga tror att förföljelsen inföll i början av Agrippas regering år 42. Det skulle alltså ha varit aposteln Jakobs dödsår. Andra vill hellre förlägga den mot slutet av Agrippas regering, alltså till år 44 eller däromkring. Mer än en ungefärlig datering kommer vi inte fram till. För de avdelade vakterna blev Petrus flykt en olycka. Den bestraffning de fick var troligen döden, även om det ord som Lukas använder kan betyda att de sattes i fängelse. Berättelsen tyder inte på att någon kände medlidande med dem. Troligen visste man att sådant folk mer än väl hade förtjänat sitt straff. Som i många andra legohärar var det ofta fråga om missdådare och råbarkade sällar, som inte utan skäl fruktades av civilbefolkningen. |