Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Apostlagärningarna 14. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Apostlagärningarna Kapitel 14

Till Galatien (Apg 14:1–7)

Översättning

    På samma sätt gick det i Ikonium. De gick till judarnas synagoga och predikade så att en stor mängd judar och greker kom till tro. Men de judar som inte ville lyda Ordet eggade upp hedningarna till illvilja mot bröderna. Ändå stannade de där åtskillig tid och talade oförskräckt i förtröstan på Herren, som också lät ordet om sin nåd bli bekräftat genom de tecken och under som skedde under deras händer. Folket i staden delades i två partier. Somliga höll med judarna, andra med apostlarna. Men så enades hedningar och judar med sina ledares goda minne om att nu skulle man överfalla och stena Paulus. Det fick de reda på och flydde till Lykaonien, till städerna Lystra och Derbe och trakten däromkring. Där stannade de och predikade evangelium.

Kommentar

Åter hade apostlarna en väg på närmare tjugo mil framför sig. Bakom dem låg slätten med en lång vattenledning på valvbågar som ledde upp till de mäktiga bergen i norr. Det var sådana anläggningar som hade skapat blomstrande städer och ett rikt lantbruk i detta regnfattiga land, som nu ligger ofruktbart och glesbefolkat.

Vägen österut förde in i provinsen Galatien, och man kom ut på de stora slätterna i hjärtat av Mindre Asien. Målet var närmaste större stad, Ikonium. Till skillnad från Antiokia, Lystra och Derbe, som är i det närmaste utplånade, lever den ännu kvar under namnet Konia och är alltjämt en betydande stad. Men några minnen ovan jord från apostlarnas tid finns inte bevarade.

Även här fanns det en judisk koloni och en synagoga, och mönstret från Antiokia upprepade sig. Evangeliet blev väl mottaget och samtidigt häftigt bekämpat. Ikonium var en grekisk stad med fäderneärvd demokrati. De lättrörliga grekerna med sitt intresse för allt nytt och alla slags dispyter delade sig i två läger, för eller emot apostlarna. Det är ju en känd sak att människor kan ta mycket bestämd ståndpunkt i en religiös debatt utan att verkligen vara religiöst engagerade. Till slut var det judarna som fick majoriteten med sig, och man kom överens om att stena Paulus. Det var säkert inte fråga om att dra honom inför domstolen i synagogan och döma honom. Man tänkte ordna med ett upplopp, där ingen kunde ställas till svars, och några av pamparna i staden hade låtit förstå att det inte behövde bli några efterräkningar.

Någon hederlig människa, kanske en hemlig sympatisör, måste ha skvallrat ur skolan. Apostlarna fick veta vad som planerades och följde åter sin Herres order. De vandrade vidare, denna gång söderut. De hade verkat under ganska lång tid i Ikonium, kanske rentav övervintrat där. I varje fall bör det ha varit under vinterhalvåret som de färdades vidare. Det är en obehaglig tid för resenärer i dessa trakter. Ännu för en mansålder sedan ansågs det inte tillrådligt att ge sig ut på vägarna, när störtregnen plötsligt kunde förvandla marken till en seg lervälling och snöstormarna hängde som ett hot över de öppna vidderna. De romerska vägarna var visserligen att lita på, men vädrets makter var lika ogunstiga då som nu.

Det närmaste målet var en annan romersk militärkoloni, jämnårig med Antiokia. Den hette Lystra och låg knappa fem mil söder om Ikonium. På vägen passerade man en viktig gräns. Man kom in i den del av provinsen Galatien som en gång tillhört det lilla kungariket Lykaonien. Där talades ännu ett uråldrigt språk, lykaoniskan, som numera är helt utdött och som vi vet nästan ingenting om. Det var det enkla folkets vardagsspråk. De flesta förstod också grekiska.

Den lame i Lystra (Apg 14:8–18)

Översättning

    I Lystra satt det en hjälplös man som inte kunde bruka sina fötter. Han var född lam och hade aldrig kunnat gå. Nu lyssnade han till Paulus som predikade, och denne fäste ögonen på honom, och då han såg att han hade tro så att han kunde bli hjälpt, sade han med hög röst: Res på dig och stå på dina fötter! Och han sprang upp och började gå. När folkmassan såg vad Paulus hade gjort, började de ropa på lykaoniska: Gudarna har stigit ned till oss i människogestalt! Barnabas kallade de Zevs och Paulus fick heta Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen vid Zevstemplet utanför staden kom fram till stadsporten med bekransade tjurar och ville hålla offerfest med folket. När apostlarna Barnabas och Paulus fick höra det, rev de sönder sina kläder och rusade ut i mängden och ropade: Människor, vad tar ni er till? Också vi är ju människor, likadana som ni, och vi kommer med det glada budskapet att ni skall lämna de här dårskaperna och komma till den levande Guden som har skapat himmel, jord och hav och allt vad i dem är. I gångna tider har han låtit alla hednafolk vandra sina egna vägar, men han har låtit dem se att han finns genom att göra dem gott. Han har gett er regn från himmelen och skördetider och styrkt era hjärtan med mat och glädje. Med sådana ord lyckades de i sista stund avhålla folkmassan från att offra till dem.

Kommentar

Vi hör inte talas om någon synagoga i Lystra. Judarna var säkert få. Paulus tycks ha talat i det fria. Medan han predikade fick han syn på en ivrigt lyssnande tiggare, som satt lam på stenläggningen. Han såg att han hade tro nog för att bli botad. Paulus tycks redan vid denna tid ha vetat att han ägde helbrägdagörelsens gåva. Frågan var bara, var och när han fick använda den. Här var det ett sådant tillfälle, och han befallde den lame att resa på sig. När så skedde, blev det en våldsam uppståndelse bland åskådarna. Det hade sin särskilda orsak. Sagan berättade, att just dessa trakter en gång för länge sedan hade fått besök av Zevs och Hermes, som vandrade omkring i människogestalt. De hade sökt natthärbärge men blivit utmotade på det ena stället efter det andra. Så kom de till en hydda av enklaste slag där det bodde ett gammalt par, Filemon och Baukis. Där blev de gästfritt mottagna. Sina värdar belönade de med att låta deras hydda förvandlas till ett tempel, där de fick göra tjänst medan deras ogästvänliga landsmän dränktes i en översvämning.

Tydligen trodde man i folkmassan att man nu för andra gången fått besök av gudarna. Den reslige Barnabas måste vara Zevs, gudakungen, och Paulus som förde ordet måste vara Hermes, gudarnas härold och budbärare. Tydligen var Paulus till sin gestalt den mindre imponerande av de två. I en apokryfisk skrift från andra århundradet beskrivs Paulus som ”liten till växten, flintskallig, krumbent men med god hållning, med sammanväxta ögonbryn och något krokig näsa, full av charm. Ibland såg han ut som en människa, men ibland hade han en ängels ansikte”. Det är möjligt att det bakom den karakteristiken ligger några faktiska hågkomster av aposteln.

Eftersom folket i sin upphetsning ropade på lykaoniska, förstod apostlarna inte vad som sades. De tycks ha dragit sig tillbaka eller fortsatt att undervisa. Under tiden handlade folket. Prästen vid Zevstemplet utanför staden blev underrättad. Genast skaffade han ett par tjurar, bekransade dem med blommor och girlander av ull, som brukligt var, och drev dem till stadsporten för att anställa ett offer. När Barnabas och Paulus förstod vad man tänkte göra, blev de begripligt nog förskräckta. De rev sönder sina kläder – vanligen gjorde man en reva vid halstinningen – som ett tecken på yttersta förfäran och rusade in i mängden och lyckades avstyra det hela. Lukas ger oss en föreställning om vad Paulus hade att säga, när han mötte en sådan blandning av gammal hedendom och nyvaknad respekt för honom personligen. Han dömde ut den hedniska kulten som vidskepelse. Samtidigt strök han under, att det var den ende sanne Guden som också hedningarna famlande hade sökt efter. Han hade uppenbarat sig för dem i sin skapelse och sina goda gåvor. Hedningarna hade alltså i alla tider haft med honom att göra. Nu inbjöd han dem att komma på allvar.

I äldre bibelöversättningar (även den svenska kyrkobibeln av år 1917) talas här om Jupiter och Merkurius i stället för Zevs och Hermes. Det beror på vanan att återge grekiska namn med de motsvarande latinska. Den vanan går tillbaka till medeltiden och reformationen, då man var förtrogen med den latinska texten. Somliga av dessa latinska namnformer har blivit så inarbetade, att det är svårt att ersätta dem med de grekiska. Därför säger vi exempelvis Kapernaum (och inte Kafarnaum) eller Ikonium (och inte Ikonion). Men det finns ingen anledning att säga Jupiter, när grekerna som dyrkade honom sade Zevs.

I detta kapitel kallas Paulus och Barnabas två gånger för ”apostlarna”. Annars menar Lukas alltid de tolv, när han talar om apostlarna. Ordet betecknar ett befullmäktigat sändebud, som handlar och talar på sin uppdragsgivares vägnar. Det kan vara fråga om en Kristi apostel, som blivit utsänd av honom. Så används ordet om de tolv och om Paulus. Det kan också vara fråga om ett ombud för en församling (så används ordet i 2 Kor 8:23 och Fil 2:25). När ordet används om Barnabas kan det innebära att han var utsänd av församlingen, men det är också möjligt att man menade att han var kallad till just detta uppdrag av Kristus själv genom Anden.

”Som döende - men se, vi lever!” (Apg 14:19–23)

Översättning

    Men från Antiokia och Ikonium kom det judar som fick med sig folket och stenade Paulus. Sen släpade de ut honom ur staden och trodde att han var död. Men när lärjungarna slog en ring omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden. Nästa dag drog han vidare med Barnabas och kom till Derbe.

När de predikat evangelium i den staden och gjort många till lärjungar, vände de tillbaka till Lystra och fortsatte till Ikonium och Antiokia. De styrkte lärjungarnas hjärtan och förmanade dem att hålla fast vid tron och sade: Det är genom många lidanden som vi måste gå in i Guds rike. De utsåg äldste åt dem i varje församling, och dessa anförtrodde de under bön och fasta åt den Herre, som de nu trodde på.

Kommentar

Stämningen i Lystra slog snart om. Det kom judar från Ikonium och Antiokia. De senare var de farligaste. De kunde berätta att de romerska myndigheterna drivit ut dessa främmande förkunnare. Alltså hade de något för sig som Rom inte kunde tolerera. Det var ett farligt argument i en romersk koloni, där avkomlingarna av de gamla soldaterna var mer romerska än romarna själva. Så lyckades man med det som aldrig blev av i Ikonium. Man ställde till med ett upplopp och stenade Paulus. När han sjunkit ihop under stenregnet och man trodde att han var död släpade man honom ut ur staden och slängde undan liket, förmodligen på stadens soptipp, där förbrytare brukade hamna.

När stormen bedarrat, vågade sig de bedrövade lärjungarna fram och slog en ring kring sin döde ledare. Men då reste sig Paulus. Han hade överlevt. Han måste ha varit illa tilltygad, full av sår och blånader efter stenarna, och illa sönderriven, skavd och nersölad efter att ha släpats i smutsen. Sedan berättar Lukas helt lakoniskt, att han gick in i staden igen. Det vittnar mer än många ord om modet och den obändiga viljan hos Paulus, liksom om den självklarhet med vilken man i urkyrkan såg på förföljelser av detta slag. Det var inte mycket att tala om. Paulus har en gång givit en lång förteckning över vad han gått igenom (2 Kor 11:23–33). Där nämns också att han en gång har blivit stenad. Men det mesta av det övriga, däribland tre skeppsbrott och fem spöstraff av det hårdaste slag som judarna kunde utdöma, förbigås med tystnad i Apostlagärningarna.

Följande dag bröt man upp på nytt. Nu gick färden österut över slätten, till Derbe, åter en resa på sex-sju mil. Man kan undra hur Paulus stod ut med den, även om han denna gång kan ha fått en mulåsna eller möjligen en vagn genom sina vänners försorg.

Derbe var en gränsstad. Här slutade Roms direkta välde. Vad som låg bortom gränsen var ett litet lydrike. Paulus fick en välbehövlig konvalescenstid och använde den till att grunda ännu en församling. När nästa sommar kom – sommaren 48 om vi har gissat rätt- kunde han tänka på att vända tillbaka. Det blev en arbetsfynd resa. Apostlarna sökte upp alla de platser där de verkat och slitit så mycket ont. Lukas nämner inte med ett ord hur de undgick sina fiender. Kanske fick motståndarna vara försiktiga. De hade ett par gånger tagit lagen i egna händer och kunde råka illa ut om det blev nya upplopp. De kristna församlingarna bestod i varje fall, och de tycks ha konsoliderat sig. Paulus kunde ägna sig åt att undervisa och organisera. Han och Barnabas tillsatte ”äldste” i varje församling och gav dem någon form av vigning för sitt uppdrag. Det grekiska ordet för ”äldste” (presbyter) är detsamma som vårt ”präst”. Bland de äldste fanns säkert sådana som i andra sammanhang kallas ”herdar och lärare” och som ungefär motsvarar vad vi kallar präster. Men där fanns också församlingsledare av andra slag, som närmast skulle motsvara kyrkovärdar, kassaförvaltare och andra kyrkliga förtroendemän hos oss.

Åter hemma (Apg 14:24–28)

Översättning

    Så reste de tvärs genom Pisidien och kom till Pamfylien. Sen de förkunnat Ordet i Perge reste de ned till Attalia, och därifrån for de vidare med båt till Antiokia, där de en gång hade överlämnats åt Guds nåd för att utföra det verk som de nu fullbordat. Efter hemkomsten kallade de ihop församlingen och berättade om allt som Gud utfört med dem som redskap, och hur han hade öppnat en dörr till tro för hedningarna. Sen stannade de ganska länge hos lärjungarna.

Kommentar

För andra gången korsade apostlarna passen över Taurus, där man helst färdades i stort följe. De kom ned till Perge och hann med att predika evangelium också där innan de fortsatte till Attalia, en av sydkustens viktigare hamnar. Där tog de båt direkt hem till Antiokia. Till lands – och väl mestadels till fots – hade de nu färdats ungefär så långt som från Ystad till Abisko. De hade varit borta åtminstone två somrar och en vinter, och hemma i Antiokia hade man knappast hört något från dem sen de begav sig upp i bergen. Nu kunde de berätta för en häpnande och lycklig församling om allt det märkliga som hade skett. Ingen kunde tveka om att det var fråga om ett verk, som borde få en fortsättning.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk