Översättning När det gått några dagar kom konung Agrippa i sällskap med Bernike till Cesarea för att besöka Festus. Deras uppehåll kom att vara i flera dagar, och Festus tog upp frågan om Paulus med kungen. Han sade: Här finns en man som Felix har lämnat kvar som fånge. När jag var i Jerusalem kom judarnas överstepräster och äldste med anklagelser mot honom och ville få honom dömd. Jag svarade dem att det inte är romersk sed att utlämna en person förrän den anklagade ställts ansikte mot ansikte med sina vedersakare och fått tillfälle att bemöta anklagelsen. Så samlades de hit och jag spillde ingen tid utan tog redan nästa dag plats i domarsätet och lät hämta mannen. Runt omkring stod de som skulle anklaga honom, men de kom inte med några anklagelser för sådana brott som jag hade tänkt mig. Vad de hade att anföra mot honom gällde några tvister om deras egen religion och om en viss Jesus, en död man som Paulus påstod levde. Då jag inte begrep mig på sådana diskussioner frågade jag om han var villig att resa till Jerusalem och där svara inför rätta beträffande de där sakerna. Men Paulus vädjade till kejsaren och ville stanna i fängelse tills hans sak blir avgjord av Hans Majestät. Då befallde jag att han skulle hållas kvar tills jag kan skicka honom till kejsaren. Då sade Agrippa till Festus: Jag skulle själv ha lust att höra den mannen Han svarade: l morgon skall du få höra honom. | Kommentar Vad Felix inte lyckats ordna på två år, hade Festus alltså tätt klart redan fjorton dar efter sin ankomst. Men ännu återstod en besvärlig sak för prokuratorn, innan han var färdig med fallet Paulus. Han måste sätta upp en promemoria till kejsarens högsta domstol. Vad skulle han egentligen skriva? Han fick oväntad hjälp med den saken. Det kom förnämt besök. Konung Agrippa anlände till staden för att göra den artighetsvisit, som en romersk lydkonung var skyldig kejsarens ställföreträdare. Han hade med sig sin syster Bernike. Agrippa – Herodes Agrippa den andre som han brukar kallas – var son till Agrippa den förste, och alltså bror till den Drusilla som hade blivit gift med Felix. Deras far hade vid sin död år 44 varit konung – med Roms nåde – över ett rike lika stort som Herodes den stores. Sonen Agrippa var den gången sjutton år. I Rom ansåg man honom alltför ung för att få så stor makt och lade återigen landet under direkt romersk förvaltning. Men kejsar Klaudius, som varit ungdomsvän med Agrippa I, lät sonen sex år senare få ärva ett lilleputtrike uppe i Libanon, som tillhört en av hans farbröder. Samtidigt blev han det världsliga överhuvudet för judendomen med rätt att utnämna översteprästen. Tre år senare fick han byta till sig ett större. rike, ungefär det som Filippus innehade på Jesu tid. Så dog Klaudius år 54, men också Nero gynnade Agrippa och lät honom överta en del av de områden, som på sin tid lydde under Herodes Antipas, Jesu landsherre, fast de bibliska orterna i Galileen stannade under romersk förvaltning. Denne Agrippa var alltså romersk lydkonung och obrottsligt trogen mot Rom. Han kallade sig offentligen romarvän och kejsartrogen. Vid detta laget var han ett par och trettio år. Hans syster Bernike var ett år yngre. Som ung blev hon bortgift med en av sina farbröder, den vars rike Agrippa sen fick ärva. (I Herodes släkt förekom det gång på gång att farbröder gifte sig med sina brorsbarn.) Tjugoårig blev hon änka, giftes på nytt bort med en konung i ett av de små rikena i Mindre Asien, men övergav honom snart och flyttade hem till sin bror Agrippa. Ryktet sade att de levde som makar. Bland faraonerna hade sådant varit vanligt, och ptoleméerna, den grekiska dynasti som övertog deras arv, övertog också deras seder. Under det stora upproret tio år senare möttes Bernike och Titus. Hon flyttade över till Rom och skulle ha blivit romersk kejsarinna, om inte den kraftiga reaktionen bland romarna hade förmått Titus att avstå från de planerna. Agrippa och Festus tycks ha trivts tillsammans. Agrippa dröjde sig kvar, och under deras långa samtal passade Festus på att be om råd också i fråga om Paulus. Han kände sig fullkomligt rådvill när det gällde vad han skulle skriva till kejsaren. Lukas skildrar hans syn på konflikten mellan judarna och Paulus med en realism som gör honom all heder som historiker. Romaren kunde inte begripa vad det hela rörde sig om. Tydligen var det första gången han hörde talas om Jesus. Samtidigt lyser det igenom, att uppståndelsen åter hade varit det centrum kring vilket det hela kretsade. Det visade sig att Agrippa – som säkert kände till kristendomen lika väl som sin syster Drusilla – gärna ville få träffa denne Paulus. Festos ordnade också den saken utan dröjsmål. |