Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 1

Brevhuvud och hälsning (1 Kor 1:1–3)

Översättning

    Paulus kallad till apostel åt Kristus Jesus enligt Guds rådslut och brodern Sostenes till Guds kyrka i Korint och till alla andra som åkallar vår Herres Jesu Kristi namn, de i Kristus Jesus helgade, de kallade, de heliga var på sin ort, hos dem och hos oss.

Nåd vare med eder och frid ifrån vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Kommentar

Enligt tidens sed börjar Paulus sina brev med att först ange avsändaren och sen adressaterna, som får en lämplig hälsning. Han har emellertid sitt eget sätt att fylla ut detta schema. Han brukar foga in en presentation av sig själv och sitt ärende, avpassad efter det syfte han har med sitt brev.

Här presenterar han sig nu som en apostel åt Jesus Kristus, dvs ett ombud, som fått fullmakt att tala och handla på sin uppdragsgivares vägnar. Det betyder nämligen ordet apostel. Den fullmakten har han fått ”enligt Guds rådslut”. Paulus har en särskild anledning att påminna om detta redan från början, eftersom hans rätt att uppträda med apostolisk myndighet hade satts i fråga i Korint.

Vid sidan av Paulus nämns som avsändare en viss So´stenes. Vi vet inte vem han var. I Bibeln nämns ytterligare en Sostenes, som var synagogsföreståndare i Korint och blev misshandlad inför domstolen – troligen av den judefientliga pöbeln – vid det tillfälle då judarna gjorde ett misslyckat försök att anklaga Paulus inför den romerska prokonsuln (Apg 18:12–18). Är det samme man, måste han efteråt ha blivit kristen och vid det här laget ha befunnit sig i Efesus. Det enda vi med säkerhet kan säga är att det rör sig om någon, som måste ha varit känd för korintierna och stått i ett sådant förhållande till dem, att Paulus bad honom stå som medförfattare till det ganska känsliga förmaningsbrev han skulle skriva.

Brevet är ställt till ”Guds kyrka i Korint”. Paulus använder ett ord (ekklesia) som betyder både ”kyrka” och ”församling”. Här kunde man alltså på god svenska säga: Guds församling i Korint, eftersom det rör sig om lokalförsamlingen där. Om man använder ordet ”kyrka” får man emellertid fram något som är karakteristiskt för Nya Testamentet. Man såg nämligen alltid hela kyrkan bakom den lokala församlingen. Det var därför man använde samma ord. Man visste att det rörde sig om samma sak. Kyrkan var ju Kristi kropp, en och odelbar. Det var denna enda kyrka som framträdde i den lokala församlingen. Där blev den synlig. Där var den verksam. Församlingen i Korint var alltså Guds kyrka, så som denna manifesterade sig i Korint.

Vad nu denna kyrka är för något, det antyds här med några karakteriserande ord. Den är församlingen av dem som är ”helgade i Kristus Jesus”. Att tillhöra Kyrkan innebär att vara ”i” Kristus, inlemmad i hans kropp. De kristna, är ”kallade”, de har nåtts av Guds hand och lyfts ut ur världen, in i Kyrkan. Därför är de ”heliga”, vilket inte betyder syndfria utan avskilda till Guds egendom, vigda åt Gud. När Paulus nu talar till församlingen i Korint, så talar han samtidigt till hela den kyrka, som uppenbarar sig i denna lokala församling. Därför låter han hälsningen gå vidare till ”alla dem som åkallar vår Herres Jesu Kristi namn” var de än befinner sig. Man anar att Paulus vill säga, att vad han här skriver gärna får föras vidare. Han talar till hela kyrkan. Det blev man mycket snart medveten om i de enskilda församlingarna. Det var därför man började skriva av hans brev för att också andra skulle få lyssna till dem.

Så följer den önskan om nåd och frid, som vi hört så många gånger. För många människor har den blivit avtrubbad. Nåd och frid betyder för dem knappast mera än ett allmänt uttryck för Guds godhet, som visar sig i att allt går väl och att man får ha det lugnt och tryggt. För Paulus var det långt mera. Det var en önskan om frälsning genom Kristus. Nåden betyder syndernas förlåtelse genom tron på Kristus. Friden är den frid med Gud som innebär att vi trots allt för Kristi skull får vara hans barn.

Tacksägelse (1 Kor 1:4–9)

Översättning

    Jag tackar alltid Gud för er skull, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. Jag tackar för att ni i honom har blivit rika på allt sätt, det må gälla tal eller kunskap. Vittnesbördet om Kristus blev ju fast grundat hos er, så att ni nu inte lider brist på någon nådegåva, medan ni väntar på vår Herres Jesu Kristi uppenbarelse. Han skall också göra er fast grundade ända till slutet, så att ni står utan skuld på vår Herres Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till att leva i gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.

Kommentar

Som vanligt börjar Paulus med att tacka Gud, och som så ofta får han i det sammanhanget tillfälle att säga, vad som är glädjeämnen i församlingen. Man kan kanske tycka, att han här verkar osannolikt belåten med en församling, som han sen visar sig ha så mycket att anmärka på. Men man får komma ihåg, att vad som sen följer gäller missförhållanden, som ändå bara berörde en del av medlemmarna. Vad Paulus här säger, det visar att han är väl medveten om att det finns mycket gott att glädja sig över i Korint, om man ser på församlingen i dess helhet. Man bör också lägga märke till att han i allt detta goda ser ett Guds verk, något som kommer av Guds nåd. Han berömmer inte människor. Han tackar Gud.

Vad han tackar för är allt det som korintierna fått ”i Kristus Jesus”. Det betyder: genom att inlemmas i Kristus och träda i livsgemenskap med honom, så som det sker genom dopet och tron. ”I Kristus” har de blivit rika på allt som han skänker sin kyrka. Därför finns det hos dem en provkarta på alla slag av förkunnelse och vittnesbörd och annat kristet talande (”ord” säger Paulus), av kunskap (eller ”insikt” som ordet också kan översättas) och av nådegåvor. Och församlingen lever i väntan på Kristi återkomst, på hans ”uppenbarelse”. Allt detta beror på Krist i verk. Och bäst av allt: Paulus vet, att det verket kommer Kristus att fortsätta. Fast han är väl medveten om vad som alltjämt brister, är han ändå trygg därför att han vet att allt till slut beror på Guds trofasthet. Och den kan man lita på. De som tror kommer att bevaras, så att de på ”Kristi dag”, hans segerdag, skall stå utan skuld (”ostraffliga” som man förr sade), inte därför att de är syndfria utan därför att de har del i den fullkomliga förlåtelse som Kristus skänker de sina.

Inga partier i kyrkan! (1 Kor 1:10–17)

Översättning

    Men jag har en vädjan till er, bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn: att ni alla är eniga i ert tal och inte låter några partier finnas hos er. Håll troget ihop, i hela ert sätt att tänka och tycka. Jag har nämligen fått höra om er, mina bröder — genom dem som kommit från Chloe — att det finns motsättningar bland er. Jag menar: att ni var på sitt håll säger ”Jag håller mig till Paulus — men jag till Apollos — och jag till Kefas — och jag till Kristus”. Kan ni dela upp Kristus på det viset? Var det Paulus som blev korsfäst för er? Var det i Pauli namn ni blev döpta? Jag tackar Gud för att jag inte döpte någon bland er — utom Krispus och Gajus — så att ingen skall kunna säga att ni blev döpta i mitt namn. Fast jag döpte visst också dem som hör till Stefanas’ hus. Om jag döpte ännu någon kan jag inte minnas. Kristus har inte sänt mig för att döpa, utan för att predika evangelium — utan alla lärda fraser, för att inte Kristi kors skall bli ett tomt ord.

Kommentar

Sen Paulus nu gjort rättvisa åt det goda, som finns i församlingen, går han över till kritiken. Han gör det mjukt – han ”vädjar” till sina ”bröder” – men med apostolisk auktoritet, i Kristi namn. Det första han slår ned på är tendensen att bilda grupper och partier. Varje grupp åberopar sin särskilda ledare. Vi människor har den benägenheten. Det kan börja med att man på ett särskilt sätt tagit intryck av någon andlig ledare, kanske på mycket goda grunder. Sen börjar man jämföra. Man konstaterar olikheter och man godkänner bara det som är karakteristiskt för den ledare man beundrar.

Något i den vägen hade tydligen hänt i Korint. Sen Paulus rest, hade man fått god undervisning genom en man som hette Apollos. Han var en lärd jude, bördig från Alexandria, en av dem som var väl bevandrade både i Skriften och i det som hörde till grekisk bildning – och dit hörde först och främst talekonsten. Apollos hade först uppträtt i Efesus, där han ”talade brinnande i anden och undervisade grundligt om Jesus” (Apg 18:25). På den tiden kände han bara till Johannes döpelse. Kanske hörde han till dem, som själva hade lyssnat till Döparen. Sen hade han tydligen lärt känna Jesus och hans undervisning. Han visste att Jesus var Messias, men om det som hänt i samband med den första pingsten var han tydligen okunnig. Därför tog Priskilla och Akvila (det judiska par som Paulus haft till medarbetare i Korint och som sen flyttat över till Efesus) honom till sig ”och undervisade honom grundligare om Guds väg”. När Apollos sen ville fara till Korint, fick han med sig ett rekommendationsbrev, blev väl mottagen och gjorde stor nytta i församlingen där han ”med stor kraft vederlade judarna offentligen och bevisade genom skrifterna att Jesus var Messias” (Apg 18:28).

Kring Apollos hade det nu tydligen bildats en grupp av trogna beundrare. Ytterligare en grupp hade bildats kring Kefas, dvs Petrus. Om han varit i Korint vet vi inte. Några måste i varje fall ha åberopat honom. Sen fanns där tydligen också de, som troget höll sig till Paulus.

Paulus tar nu inte alls parti för dem som håller med honom. Tvärtom säger han, att det är lika oriktigt att åberopa Paulus som någon annan, om man använder honom för att avgränsa sig från andra kristna. Inte ens Kristus får man åberopa på det viset. Felet är att man renodlar vissa – i och för sig riktiga – drag i evangeliet och vill att allt skall gå efter den mallen. De olikheter som finns mellan Paulus och Petrus och Apollos beror på att Gud givit dem olika gåvor, och det är hela fullheten av dessa gåvor som församlingen behöver.

Det har lagts ner mycket skarpsinne på att försöka bena ut vari särmeningarna i Korint kunde bestå. Det har inte lyckats och det är också utan betydelse. Letar man i Nya Testamentet efter motstridiga sätt att uppfatta evangeliet eller rentav olikheter i tron på Kristus, så begår man just det fel, som Paulus här påtalar hos korintierna. Man konstruerar motsättningar, där det i själva verket finns en djup enighet. Den som inte märker det samstämmiga, har inte förstått de olika vittnena rätt.

Man bör lägga märke till att de ”partier” som fanns i Korint inte motsvarar vad vi kallar ”samfund”. De fanns alla inom samma kyrka. Inget av dem hade en tanke på att separera. De motsvarade närmast vad vi skulle kalla kyrkliga ”riktningar”. Inte desto mindre underkänns de av Paulus – om de nämligen leder till motsättningar och tvister. Församlingen är ju Kristi kropp. Den kan man inte dela upp. Genom dopet är man inlemmad i denna kropp. Då kan man inte sätta ett partimärke på sig, inte ens om det står ”Paulus” på det.

Paulus säger att han hört om dessa tvister genom några från en krets som han kallar ”Chloes”. Det kan ha varit en familj, ett ”hus” (med barn och tjänare) eller en ”husförsamling”. Chloe är ett kvinnonamn, och åter skymtar här en av dessa kvinnogestalter som betydde så mycket i urkyrkan, och som Paulus så ofta framhåller.

Paulus är glad att han döpt så få i Korint. Hade han döpt fler kunde det ha blivit ännu ett skäl att hänga sig fast vid hans person. Nu har han lyckligtvis bara döpt Krispus och Gajus. Krispus hade varit synagogsföreståndare och hörde alltså till de mera bemärkta i församlingen. Och hos Gajus tycks Paulus ha bott något år senare, då han skrev Romarbrevet (Rom 16:23).

När Paulus hunnit så långt i sin diktamen, drar han sig till minnes att han döpt också dem som hörde till Ste´fanas hus. (De var de första som blev döpta i Korint efter vad Paulus nämner i slutet av detta brev, 16:15.) Paulus rättar sig alltså. Vi märker att han inte skriver någon kladd, utan dikterar brevet på rak arm. En ändring måste alltså komma som rättelse i efterhand, alldeles som när man talar. För säkerhets skull tillägger Paulus, att han kan ha döpt ännu någon, fast han inte nu kommer ihåg det.

Paulus har alltså inte blivit sänd för att döpa. Det betyder inte att dopet är något mindre viktigt. Den rangordning mellan ämbeten och arbetsuppgifter, som så ofta anses självklar, känner evangeliet inte till. I Kristus är alla lemmar, var och en med sin uppgift. Alla behövs de, just i sin olikhet och med sina olika funktioner. En apostel var missionär och kyrkogrundare. Att döpa – och ge den undervisning som kunde föregå dopet – var en uppgift för andra, i början kanske apostelns närmaste medhjälpare (som Timoteus och Silas i Korint), senare för de herdar och församlingsledare, som blev tillsatta. Paulus klargör alltså, att inte ens en apostel kan ha alla funktioner i kyrkan. Därför är det så dåraktigt att ”hålla sig till Paulus” – eller någon annan andlig ledare. Ingen av dem räcker till. Kristus har mera att ge.

Därmed är Paulus färdig med det han ville säga om partibildningen. I samma andedrag går han över till nästa punkt. Han skall predika evangelium, säger han – men inte med lärda fraser, ”med ordvisdom” som det egentligen står. Paulus syftar på det som då ansågs bildat och kulturellt, en kombination av filosofi och retorik, i den ganska tillkrånglade och affekterade stil som var på modet. Att på det viset försöka ge evangeliet en kulturell uppsnyggning – vilket kanske någon försökt i Korint – det betyder bara att talet om korset blir ”uttömt” och förlorar sin kraft. Och därmed är Paulus redan inne på nästa tema.

Talet om korset – en dårskap och en Guds kraft (1 Kor 1:18–25)

Översättning

    Talet om korset är nämligen dårskap för dem som går förlorade. Men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet:

De visas vishet skall jag göra om intet, och de klokas klokskap skall jag sätta ur kraft. Vart tog den vise vägen? Vad blev det av den skriftlärde?Ja, vad blev det av denna tidsålders hårklyvare? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?

För sin visdoms skull lärde världen inte känna Gud, när den mötte Guds visdom. Därför fann Gud för gott att låta en dårskap predikas, som frälsar dem som tror. Så är det ju: judarna vill ha underverk och grekerna söker efter vishet, men vi förkunnar en korsfäst Kristus. För judarna är han en anstöt, för hedningarna en dårskap. Men för dem som är kallade, både judar och greker, är han Guds Smorde, Guds kraft och Guds visdom. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

Kommentar

Talet om korset, budskapet om att Gud utgivit sin Son och försonat världens synder, det är en dårskap för somliga, säger Paulus. Inte av intellektuella grunder. Orsakerna sitter djupare. Här avslöjas vilken makt som råder över en människa. Endera hör man till dem som är behärskade av mörkrets makt. Då är allt detta rent oförnuft. Eller också tar man emot det och då visar det sig vara en Guds kraft som drar oss in i frälsningens stora livsprocess. Motsatsen till ”dårskap” är alltså inte vishet, inte något rent intellektuellt (riktigare tankar, bättre insikt e d) utan det är den Guds kraft, som löser oss ur vantrons grepp. Paulus använder här verbformer som visar, att både detta att gå förlorad och att bli frälst är något som nu håller på att ske, en process som pågår. Vi rör oss alla i endera av dessa riktningar.

Att evangeliet blir förkastat av många som anses företräda kultur och bildning, det är ingenting att förvåna sig över, menar Paulus. Gud har ju sagt att det är något fel med denna världens visdom. Paulus citerar ett ställe hos Jesaja (29:13f), det ställe, där det talas om ett folk som ärar Gud med sina läppar men låter sina hjärtan vara långt borta. Den vishet, som sådana människor berömmer sig av, den kommer Gud att göra till intet. Det är just det som nu har skett, menar Paulus. Var är nu alla dessa visa och kloka med sina hårklyverier? De som präglades av ”denna världen” och ”denna tidsålder” och hyllades av den? Inte kom de fram till Gud med alla sina spekulationer! När det hände något verkligt avgörande och Gud satte i verket sin stora plan, då märkte de ingenting. Paulus tänker både på Israels skriftlärde och hedningarnas filosofer. Båda har visat sin oförmåga att fatta. Båda söker sanningen på fel väg. Judarna vill ha tecken och under – alltså först bevis och bättring sedan. Och grekerna vill ha ”visdom”, filosofiska resonemang, rationella skäl – alltså även de bevis först och bättring sedan. I stället ger Gud dem budskapet om en Messias som blivit korsfäst. För judarna är det något anstötligt, för hedningarna en galenskap. Men mitt bland dem finns det några ”kallade”, några till vilka budskapet når fram, och de märker att detta är en Guds kraft, något verkligt och verksamt. Det är Guds visdom, Guds sanning, Guds sätt att lösa mänsklighetens problem. Ty Guds dårskap och Guds svaghet övergår all mänsklig visdom och kraft. Guds dårskap, det är att offra den älskade och skuldlöse som lösen för de brottsliga. Guds svaghet, det är Kristus på korset, en Gud som man kan spotta på.

Gud har utvalt det som världen vrakar (1 Kor 1:26–31)

Översättning

    Se nu vilka som blev kallade bland er själva, bröder. Inte var det många som gällde för bildade i världens ögon, inte många mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som gällde för dåraktigt i världen, det utvalde Gud, för att han skulle komma de bildade på skam. Och det som i världen gällde för svagt, det utvalde Gud, for att han skulle komma det starka på skam. Och det som i världen ansågs för underklass och gällde för ingenting, det utvalde Gud, det som ingenting var, för att han skulle slå ner det som någonting var. Ingen skapad varelse skulle kunna berömma sig inför honom. Hans verk är det, att ni är i Kristus Jesus. Han har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet och helgelse och förlossning, för att — som det står skrivet — den som vill berömma sig, han skall berömma sig av Herren.

Kommentar

Paulus vädjar nu till korintiernas egen erfarenhet och ber dem minnas hur det var vid deras ”kallelse”. Det ordet kan i Nya Testamentet användas på två olika sätt. Det kan betyda Guds inbjudan som går ut till de många, av vilka somliga tackar nej. Så användes det av Jesus, när han säger, att många är kallade men få utvalda. Men att ”bli kallad” kan också betyda att bli träffad av kallelsen, att gripas av Guds hand och lyftas in i hans rike. Då betyder det ungefär detsamma som att ”bli en lärjunge” eller ”komma till Kristus”. Detta är den vanliga betydelsen hos Paulus. ”De kallade” är därför hos honom detsamma som ”de kristna”.

Paulus ber alltså korintierna se på sig själva. De har blivit kallade av Gud. Och vilka är det som Gud tagit upp i sin kyrka? Han har verkligen inte gått efter världens värderingar. Tvärtom: han har utvalt just det som i världen gällde för obildat, utan inflytande, det som stod långt nere på den sociala rangskalan. Och i detta ligger en förkunnelse, en gudsdom, säger Paulus. Det var inte så, att Gud nödgades hålla till godo med det som andra ratat. Det var i stället han som ratade och kasserade det, som världen beundrade, men som i själva verket var värdelöst, därför att det var gudlöst ända in i märgen. Gudlösa var nu också, de som lyssnade till kallelsen. Men de var villiga att lyssna och ta emot, när Guds visdom uppenbarades, den som bestod i en Frälsare som kunde skänka oss vad vi inte själva kunde åstadkomma: rättfärdighet, helgelse och befrielse från vår skuld.

Man bör lägga märke till hur starkt Paulus betonar att evangelium betraktades som en dårskap också på den tiden. Det är inte så, att evangelium den gången ”passade” för människorna, medan det i vår tid har blivit främmande och obegripligt. Svårigheterna var lika stora då som nu. Och de kan inte övervinnas genom att man accepterar sin samtids sätt att tänka och värdera, alltså dess ”visdom”.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk