Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 5. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 5

Blodskam i församlingen (1 Kor 5:1–5)

Översättning

    Rakt på sak: det talas om otukt bland er, till och med sådan otukt som inte tillåts ens bland hedningarna — jag menar att ha sin styvmor som maka. Och ändå kan ni vara uppblåsta? Borde ni inte hellre ha gripits av en sorg så djup, att den som handlat så illa hade skaffats bort ur er krets? För min del har jag — frånvarande till kroppen men närvarande i anden — redan fällt domen över den som gjort något sådant, vid ett möte i vår Herres Jesu Kristi namn mellan er och min ande och vår Herres Jesu Kristi kraft som är med oss: Den mannen skall överlämnas åt Satan till kroppens fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.

Kommentar

Paulus har gått hårt till rätta med korintiernas uppblåsta och självmedvetna kristendom. Han har låtit förstå att det finns något falskt och ihåligt i den. Nu ger han konkreta exempel på den saken. Han börjar med otukten. Med ”otukt” menas i Nya Testamentet alla sexuella förbindelser utanför äktenskapet. Men det menas också blodskam, alltså samlevnad i förbjudna led. Bådadera förekommer i församlingen, säger Paulus. Det har till och med hänt, att en man har tagit sin styvmor (tydligen änka efter fadern) till hustru. Enligt romersk rätt kunde det inte bli ett lagligt äktenskap. Tydligen levde de två tillsammans i ”konkubinat”, den tidens motsvarighet till ett ”äktenskap utan papper”. Och detta har fått passera, mitt i denna församling där man är så belåten med sin andefyllda kristendom! Varför har man inte gripits av skam och sorg? Varför har man inte gripit in? Paulus för sin del har gjort det, säger han. Han är fullt på det klara med sin andel i det som församlingen nu måste göra.

För att förstå vad Paulus här säger, måste vi göra klart för oss hur realt både han och urkyrkan upplevde sin gemenskap med Kristus. Man visste att kyrkan var Kristi kropp. Här var Kristus närvarande på jorden. Här handlade han. I honom var alla kristna ett. När Paulus alltså säger att församlingen skall komma samman och att hans ande då skall vara med, fast han är kroppsligen frånvarande, och att de alla tillsammans skall samlas i Jesu Kristi namn och med hans kraft, så är det alltsammans bokstavligt menat. Och Paulus kan på förhand säga vad församlingen kommer att besluta. Det beror inte på att han dikterar beslutet, utan på att Kristus gör det. Kristus har redan sagt sin apostel, vad som nu måste göras, och aposteln vet att Kristus kommer att säga detsamma till församlingen och att församlingen kommer att lyda honom.

Men vad innebär nu domen? Den som lever i blodskam skall ”överlämnas åt Satan”. Vi skulle säga ”uteslutas ur kyrkan”. Då ser man saken civilrättsligt, ur denna världens synvinkel. Urkristendomen såg till den religiösa innebörden. Utanför kyrkan härskar ”denna världens furste”. Att bli kristen betyder att komma in i ett annat rike och få en ny Herre. Så länge man lever där står man under hans beskydd. Det är det skyddet som den skyldige nu går miste om. Han som en gång blev löst från sina synder är nu åter bunden i dem. Han är tillbaka i världen, under Satans välde. Det är Satan som drar olyckor, sjukdom och fördärv över en människa. Nu har han åter fritt spelrum, och han kan använda det ”till kroppens fördärv”. Paulus räknar uppenbarligen med att just detta kommer att ske. Gud kommer att låta det ske – men i den goda avsikten att mannen skall vakna till besinning och till slut ändå bli frälst – vilket däremot inte skulle ha skett om han fått framhärda i sin synd.

Att en sådan själavård, som förefaller oss så hårdhänt, faktiskt kunde leda till goda resultat, ser vi av Andra Korintierbrevet, där det – i 2 kapitlet – talas om ett liknande fall. Möjligen rör det just denna man. Vi får veta, att den som drabbats av församlingstukten gripits av djup sorg. Nu skall han bemötas som en broder och allt skall vara glömt och förlåtet – också detta enligt gemensamt beslut av församlingen, som återigen handlar på Kristi vägnar.

Om kyrkotukt (1 Kor 5:6–13)

Översättning

    Ni har verkligen ingenting att berömma er av. Vet ni inte, att litet surdeg får hela degen att jäsa? Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan bli en ny deg. Ni är ju osyrade. Vårt påskalamm är ju slaktat, och det är Kristus. Låt oss alltså hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och illviljans surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.

I mitt brev skrev jag till er att ni inte skulle umgås med otuktiga människor. Jag menade inte denna världens otuktiga människor i största allmänhet, inte alla giriga och rövare och avgudadyrkare. Då fick ni ju lov att flytta bort ur världen! Men nu menade jag med det jag skrev till er, att om någon som räknas till församlingen är otuktig eller girig eller ovettig, en avgudadyrkare eller drinkare eller rövare, då skall ni inte umgås med honom och inte heller äta i hans sällskap. Är det min sak att döma dem som står utanför? Det är väl dem som är innanför som ni har att döma? Dem som står utanför kommer Gud att döma. ”Den som är ond skall ni skaffa bort ifrån er.”

Kommentar

Utifrån det enskilda fallet ger Paulus nu några riktlinjer för det, som senare kommit att kallas ”kyrkotukt”. För oss är det ordet svårt belastat. När kyrkotukten ännu förekom för hundra år sedan, hade den i allmänna medvetandet blivit något av ett borgerligt skamstraff. I urförsamlingen var den något helt annat. Den var församlingens motsvarighet till den kamp, som varje enskild kristen har att föra mot sin gamla människa. Den gamla människan finns ju kvar också hos en kristen. Men den får inte ta väldet. Gör den det, har man kommit bort från Kristus. På samma sätt finns synden kvar i en församling. Där behövs ständigt ny förlåtelse, förlåtelse från Gud och förlåtelse inbördes. Just så fungerar det kristna livet. Men synden får inte ta väldet i församlingen. Den uppenbara obotfärdigheten hör inte hemma i den värld där allt blir förlåtet. Den har en farlig förmåga att smitta av sig, isynnerhet om den accepteras som kristendom. Därför måste den rensas ut.

Paulus tar bilden av ett litet stycke jäst, som kan få en hel deg att jäsa. Den bilden hade en särskild betydelse för den som var förtrogen med den judiska påsken – och det var man i urkristendomen, även om man var hednakristen. Vid påsk skulle all jäst och allt ”syrat” (alltså jäst) bröd skaffas bort ur huset. Sen kunde man slakta påskalammet och fira påsk. Nu är kyrkan det nya Israel. Kristus är påskalammet. Därför skall den gamla surdegen (jästen) skaffas bort. Den gamla människan och det gamla hedniska sättet att tänka och leva hör inte hemma i kyrkan. De kristna är ju ”osyrade”. De är ju döpta, inlemmade i Kristus. De har del i det stora offret, det sanna påskalammet. Därför skall de nu hålla den sanna påskhögtiden och fira det verkliga uttåget – ut ur syndens Egypten, in i Kristi rike, där de är Guds folk, Guds söner, Kristi medarvingar. Den högtiden kan man inte fira med elakhetens och högfärdens gamla surdeg.

Man har förmodat, att Paulus säger detta, därför att påsken stod för dörren (jmf 16:8). Men det är inte säkert. För urkristendomen var hela livet en påsk, en befrielsens och räddningens högtid, ett uppbrott från träldomslandet in i ett nytt rike. Varje ny ”Herrens dag” (= söndag) var en påskdag, då man firade segern över synd och död.

Till slut rättar Paulus ett missförstånd. I det brev, som han förut skrivit till korintierna – och som inte finns bevarat – hade han sagt att de inte skulle umgås med otuktiga människor. Det grekiska ord han använder betyder ordagrant ”beblanda sig med”. Han menar: ha ett förtroligt umgänge. Sådant som man har med verkliga vänner och medkristna. På sina håll hade man nu fattat detta som en uppmaning att hålla sig borta från all beröring med alla de otuktiga och ohederliga människor, som det vimlade av i Korint. Det har jag inte menat. säger Paulus. Det vore en ren omöjlighet. Utan här gäller det medlemmar av församlingen, som lever ett uppenbart okristet liv och framhärdar i det. Dem skall man inte längre behandla som om de vore kristna. Man skall inte ens äta tillsammans med dem. Bordsgemenskapen var ju ett tecken på samhörighet och gemenskap.

Paulus inskärper till slut, att det är församlingens uppgift att på detta sätt döma inom sin egen krets. Dem som står utanför får man lämna åt Gud, men inom den egna kretsen har man ett gemensamt ansvar. Det gamla sinnelaget, som skulle korsfästas och dödas, får inte bryta fram i uppenbara gärningar, som blir tolererade och invanda och smittar av sig på andra.

Här står kristenheten inför ytterst allvarliga frågor. Folkkyrkorna har i stort sett uppgivit tanken på en sådan kyrkotukt. Andra samfund, som vill bilda församlingar av idel troende kristna, har inte heller lyckats med den. Det går att ingripa mot vissa felsteg, men andra lika allvarliga (t ex kärleken till pengarna) kan vara omöjliga att komma åt. Så snart man försöker reglera kyrkotukten med stadgar och paragrafer, förlorar den sin karaktär av verklig själavård. Den tycks endast kunna fungera i en krets av kristna, som lever i inbördes förtroende och kärlek. Där kan en felande människa tas om hand med den förening av fasthet och kärlek, som gör att hon endera ser vad som är fel och ångrar sig, eller framhärdar och ställs utanför gemenskapen. Sådana grupper kan finnas också i en folkkyrka. Och det gäller för alla kristna, att de inte kan och inte får dra sig undan ansvaret för sina medkristna.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk