Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 7. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 7

Samlivet i äktenskapet (1 Kor 7:1–7)

Översättning

    Vad så beträffar de frågor, ni skrivit om, så är det visserligen gott för en man att inte komma vid någon kvinna. Men för att undgå otukt får var och en äga sin egen hustru och varje kvinna får ha sin egen make. Åt hustrun skall mannen ge vad hon har rätt till, och hustrun på samma sätt åt sin make. Hustrun har inte ensamrätt till sin kropp; den tillhör mannen. På samma sätt har mannen inte ensamrätt till sin kropp; den tillhör hustrun. Dra er inte ifrån varandra, utom möjligen med bådas samtycke under en begränsad tid för att helt kunna ägna er åt bönen och sen komma tillsammans igen, så att Satan inte frestar er, eftersom ni inte rår med att leva återhållsamt. Detta säger jag som ett råd, inte som en befallning. Helst ville jag att alla vore som jag. Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den andre så.

Kommentar

Paulus har fått ett brev från korintierna, där de framställt en rad frågor, som han nu övergår till att besvara. Den första gäller sexuallivet. Somliga i Korint har tydligen gjort gällande, att det riktigaste är att leva i avhållsamhet, också inom äktenskapet.

När man läser, vad Paulus svarar, måste man hela tiden ha klart för sig en sak, som var den självklara förutsättningen för honom. Annars missförstår man hans svar. Han räknade vid denna tid med att det bara kunde vara några år kvar till Kristi återkomst. Den generation han talade till var den sista på jorden. Äktenskapet hade alltså inte längre någon betydelse när det gällde att föda och fostra ett nytt släkte. Tanken på barnen är borta ur bilden. När Paulus längre fram började förstå att det kunde dröja, innan Herren kom, fick han anledning att framhålla sidor av äktenskapet, som tidigare inte var aktuella för honom. Det är viktigt att ha klart för sig, att Paulus, när han sätter celibatet högre än äktenskapet, räknar med att Kristi återkomst står för dörren. Det ger hans råd både deras betydelse och deras begränsning.

Vad är det nu Paulus säger de asketiska korintierna, som helst skulle bannlysa allt sexualliv? Han håller visserligen med om att det kan vara gott med celibat. Han lever själv i celibat. Men han ser mycket nyktert på verkligheten. För många är celibatet ett orimligt krav. Att påbjuda det leder bara till otukt. Därför har Gud stiftat äktenskapet som en normal och riktig livsform. Och inom äktenskapet har sexuallivet sin givna plats, som man inte skall försöka ändra på. Makarna är ett, de hör ihop, och ingen av dem har ensamrätt till sin kropp, så att de ensidigt kan bestämma, hur samlivet skall gestalta sig. Man får komma ihåg, att vad Paulus här säger är sagt till kristna människor, som älskar varandra och vet att de skall vara rädda om varandra och ta hänsyn till varandra. Läser man hans ord som regler för egoister, som möter varandra med krav och anspråk, så får de en krasshet, som de inte har hos Paulus. Det är värt att lägga märke till, att Paulus hävdar full jämlikhet mellan man och hustru i sexuallivet. Han argumenterar – här som annars – icke utifrån en patriarkalisk ståndpunkt utan utifrån en kristen. Och denna kristna ståndpunkt är mycket realistisk. Paulus varnar för alla försök att visa sin andlighet genom att förkasta sexuallivet. Han kan tänka sig att gifta människor till en tid lever i avhållsamhet, men han betonar att detta inte är något påbud. Det skall ske med bådas samtycke. Den ena parten får inte förutsätta, att den andra kan genomföra, vad man själv tror sig om. Paulus vet mycket väl att förmågan att leva i celibat är en nådegåva, något individuellt, som finns hos somliga men inte hos alla.

Skall man förbli ogift (1 Kor 7:8–9)

Översättning

    Till de ogifta och änkorna säger jag, att det är bäst för dem, om de förblir ogifta som jag. Men kan de inte leva avhållsamt, så bör de gifta sig. Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

Kommentar

Nästa fråga gäller om en ogift kristen helst skall förbli ogift. Paulus svarar utifrån samma grundtanke som förut. Det är bäst att förbli ogift (när man lever i den yttersta tiden) men det är inte möjligt för alla. Har man inte fått gåvan att leva i celibat, så är det bättre att gifta sig.

Om skilsmässa (1 Kor 7:10–16)

Översättning

    För de gifta har jag ett bud, som inte kommer från mig utan från Herren: En hustru får icke skiljas från sin man. Skulle det ändå hända att hon blir skild, så skall hon förbli ogift eller också försona sig med sin man. Och en man får icke skilja sig från sin hustru.

Till de andra säger jag, utan att ha något ord från Herren: Om någon av bröderna har en hustru som inte tror, och hon är villig att leva tillsammans med honom, så får han inte skilja sig från henne. Och en hustru, som har en man som inte tror men som är villig att leva tillsammans med honom, får inte skilja sig från mannen. Mannen som inte tror är nämligen helgad genom sin hustru, och den hustru som inte tror är helgad genom att ha en kristen man. Annars vore ju era barn orena, men nu är de heliga. Men om den som inte tror vill skiljas, så låt honom få det. En broder eller syster är inte bunden av något tvång i sådana fall, ty Gud har kallat oss att leva i frid. Hur kan du veta, du hustru, att du kommer att rädda din man? Och du man, hur vet du om du kan rädda din hustru?

Kommentar

För dem som är gifta har Paulus ett bud från Kristus att åberopa: De får inte skilja sig. Att skiljas gick på den tiden lika lätt som i våra dar. Men Paulus inskärper, att kristna människor icke kan göra bruk av den möjligheten. Skulle ändå någon bli skild, skall han försona sig eller leva ogift. Paulus nämner här inte att det enligt Kristi ord i bergspredikan (Matt 5:32) finns ett undantag, nämligen ”för otukts skull”. Kanske har korintiernas fråga varit så formulerad, att den saken var självklar. Eller också kan Paulus ha gått förbi den, därför att han talar om kristna äktenskap, där sådant inte borde bli aktuellt.

Paulus kommer så till de äktenskap, där ena parten är hedning. Paulus räknar med att en kristen inte skall gifta sig med en hedning (se v 39). Men här gäller det dem, som redan var gifta när de blev kristna och som inte fått den andra parten med sig in i kyrkan. För dem ställer nu Paulus upp särskilda regler. Vill den andra parten gå, så må det ske. I sådana fall är man ”inte bunden av något tvång”. Sannolikt betyder det att den kristne då var fri till ett nytt gifte. Paulus vet, att vad han här säger, kommer att mötas av invändningar från två håll. Somliga säger: Men en kristen måste väl försöka se till, att den arma hedningen blir frälst, och inte bara låta honom gå? Paulus svarar: Om man kan hjälpa en människa till omvändelse, det vet man aldrig. Misslyckas man blir det bara en livslång disharmoni. Äktenskapet är inget omvändelsemedel – en regel som borde betänkas inför varje äktenskap.

Den andra invändningen var den motsatta. Genom att hålla fast vid en hedning utsatte man sig ju för hedendomens besmittelse! Hade inte Paulus själv sagt, att man skulle rensa ut allt orent? Paulus bestrider inte, att hedendomen är en makt, som man har anledning att frukta. Men han menar, att Kristus är mäktigare. Den som lever nära Kristus, kan leva nära en hedning. Det ondas makt är bruten. Se på era barn, säger Paulus. De räknas ju inte för ”orena”, alltså så besmittade att de måste hållas utanför Guds församling. (Möjligen syftar Paulus på en regel, som tillät att ett barn döptes, även om bara den ena av föräldrarna var kristen.) När Paulus säger att den andra maken är ”helgad”, så betyder det inte frälst, fri från skuld, utan det betyder att han står under inflytande av Kristus på ett sätt som bryter det ondas makt över omgivningen.

Man bör lägga märke till att Paulus här säger, att han inte har något bestämt Jesusord att åberopa, så som han hade i fråga om skilsmässan mellan kristna. Detta bestyrker vad vi förut nämnt: det fanns redan vid denna tid, innan ännu våra evangelier var skrivna, en fast utformad samling av Jesu ord, som apostlarna bevarade och som ”meddelades” åt alla kristna. Denna samling kunde man inte komplettera efter behov. Det var en given storhet, som ingen fick ändra på. Eftersom Jesus verkade som en rabbi finns det alla skäl att tro att han som varje annan rabbi undervisade sina lärjungar genom att låta dem inpränta och memorera sin Mästares ord. Därför fanns det en allmänt känd och respekterad samling av Jesusord.

För oss som kristna ställer sig naturligtvis frågan: Är sådana bibelställen inte Guds ord, där Paulus säger: ”Här talar jag och icke Herren?” Svaret finner vi i slutet av detta kapitel, där Paulus säger: ”Jag tror, att också jag har Guds Ande”. Detta är vad Kristus hade lovat sina apostlar: Anden skulle leda dem fram till hela sanningen. Och detta är vad den kristna kyrkan alltid har bekänt: Kristus talade genom sina apostlar. Han har gjort dem till den grundval, som kyrkan är byggd på. Det finns en apostolisk auktoritet, bakom vilken Herren själv står. Paulus är också medveten om att han som apostel har rätt att ge föreskrifter som är bindande för församlingen. Det gör han på Kristi uppdrag. Därför gör han skillnad på sådana föreskrifter, som gäller för alla kristna (som i v 12, 13, 17) och sådana råd som inte är bindande (som i v 7, 25, 40).

Att stanna kvar där man är ställd (1 Kor 7:17–24)

Översättning

    Annars gäller den regeln att var och en skall fortsätta på den plats, som blivit honom tilldelad av Gud, sådan han var när Gud kallade honom. Det är så jag förordnar i alla församlingarna. Var någon omskuren när han blev kallad, så skall han inte försöka bli som en oomskuren. Var någon oomskuren, när han blev kallad, så skall han inte omskäras. Omskärelsen betyder ingenting, att man är oomskuren betyder heller ingenting, men däremot att man håller Guds bud. För var och en gäller den kallelse, i vilken han blev kallad. I den skall han förbli.

Var du slav, när du blev kallad? Sörj inte över det. Men kan du bli fri, så ta hellre vara på den möjligheten. Den slav som blivit kallad till kristen är Kristi frigivne. Och den frie som blivit kallad är Kristi slav. Ni är köpta, för full betalning. Bli inte slavar under människor. Bli kvar hos Gud, bröder, var och en på den plats där han blev kallad.

Kommentar

Paulus tar tillfället i akt att inskärpa en allmän regel: Man skall fortsätta i den ställning och med det arbete, som man hade när man blev kristen. Med tron på Kristus har det visserligen kommit något alldeles nytt. Men det skall nu förverkligas i det sammanhang, där man redan är ställd. Olikheter som förr var viktiga, förlorar sin betydelse. Det betyder ingenting om man är omskuren eller oomskuren. Nu gäller det att förverkliga de uppgifter, man nu är kallad till. Till och med olikheten mellan slaven och den frie kommer i ett nytt ljus. Den frie är ju Kristi slav, och slaven är Kristi frigivna. Kan någon bli fri också i juridisk mening, så bör han ta vara på den möjligheten, men förblir han slav, så skall han veta att Kristus har bruk för honom just där han är ställd.

Översättningen av orden ”ta vara på möjligheten” är osäker. Paulus uppmanar den slav, som kan bli fri, att ”hellre göra bruk”, men säger inte direkt vad han skall göra bruk av. Somliga menar, att det är möjligheten att tjäna Kristus i sin hittillsvarande ställning. Den tolkningen passar bäst in i sammanhanget med det följande.

I vers 20 använder Paulus ordet ”kallelse” i en vidgad betydelse, som kommit att få stor betydelse. Annars menar han kallelsen till Guds rike, det Guds ingripande som gör en människa till kristen. Men på det här stället betyder ordet hela den situation man befann sig i, när man blev kallad: Ställningen i familj, släkt och samhälle, yrket och arbetsuppgifterna. Luther brukade betona, att allt sådant är en uppgift, som man fått av Gud, en ”kallelse”. Så har ordet kommit att betyda vår jordiska uppgift i hemmet och samhället. Därmed har det fått en vidare betydelse än hos Paulus, men en betydelse som ligger helt i linje med hans tankar. Vad Paulus här vill säga är ju, att det ligger en Guds mening i att vi hamnat på en viss plats i livet. Det är något som blivit oss ”tilldelat av Gud”. Och det är här som Gud vill att vi skall tjäna som kristna.

”Bli inte slavar under människor” kan tyckas vara en egendomlig uppmaning. Det är ju just meningen att vi skall inordna oss, var på sin plats, i hem och samhälle. Men tanken är, att man gör detta som en fri människa, av fri vilja, för Kristi skull, med honom som herre över sig och icke människor. Man gör det utan att vara bunden av människors vanliga värderingar och ambitioner. Accepterar man denna världens rangordningar som den rätta värdemätaren, så att man vill hävda sig och komma fram, då är man verkligen ”slav under människor”.

Skall man välja att gifta sig eller hellre förbli ogift? (1 Kor 7:25–28)

Översättning

    Ifråga om dem som lever i celibat har jag inte någon Herrens befallning att åberopa, men jag säger min mening som en människa som genom Herrens barmhärtighet är värd er tillit. Jag menar, att detta är en god regel med tanke på det hårda betryck, ni lever under: Man gör väl i att förbli som man var. Har du bundit dig vid en kvinna för att leva tillsammans i celibat? Försök då inte bli fri. Har du inte något sådant band till en kvinna? Försök då inte finna någon att binda dig vid. Men skulle du gifta dig, så begår du ingen synd. Och om den kvinnan som avgivit celibatslöftet gifter sig, så begår hon ingen synd. Men de kommer att få jordiska bekymmer, och dem ville jag gärna förskona er ifrån.

Kommentar

Detta avsnitt och verserna 36–38 hör till de mest svåröversatta i Nya Testamentet. Det beror på att man inte säkert vet, vad det är Paulus talar om. Han svarar på frågor, som korintierna framställt. De har frågat något om en grupp av människor, som de kallar ”jungfrur”, på grekiska ”parthenos”. Det ligger närmast till hands att anta, att Paulus här talar om de ännu ogifta flickorna i församlingen. Från det antagandet utgår också översättningen i 1917 års kyrkobibel. Svårigheten är att Paulus redan talat om de ogifta (v 8), och att han här i fortsättningen börjar tala om män, som uppenbarligen på något sätt bundit sig vid en kvinna.

Nu kan ”parthenos” faktiskt användas om både kvinnor och män, om de nämligen inte bara är ogifta utan avsiktligt lever i celibat och inte tänker ingå äktenskap. Man vet att det något senare – på 100-talet – fanns sådana, som ingick ett slags ”andlig förlovning”. En man och en kvinna kom överens om att ha ett gemensamt hem men att båda leva i celibat. Flera forskare menar därför, att frågan här gäller sådana människor. De skulle alltså ha funnits i Korint redan på Pauli tid och frågan har varit, om sådana får gifta sig, med varandra eller med någon annan, om de nu kommit på andra tankar. Utgår man ifrån att det är detta, Paulus talar om, så blir texten klar och begriplig. Den översättning, som här har föreslagits, utgår alltså från det antagandet.

Paulus nämner här som motiv för sitt råd ”det hårda betryck ni lever under”. Vi vet inte exakt vad han syftar på. Troligen gäller det någon form av förföljelse eller något hot, som vilade över korintierna. Möjligen är det en allmän hänsyftning på de fientligheter, som mötte de kristna på det ena stället efter det andra. Det kunde vara ett skäl att hellre förbli ogift, åtminstone tills vidare. Det var ju alltid lättare att möta förföljelsen ensam än med hustru och barn.

Att vara obunden av världen (1 Kor 7:29–31)

Översättning

    Men det säger jag er, bröder: Tiden är kort. Hädanefter bör också de som har hustrur leva som om de inga hade, och de som gråter som gräte de inte, och de som gläder sig som gladde de sig inte, och de som köper som finge de ingenting behålla, och de som gör sig nytta av denna världen som hade de ingen nytta av den. Ty denna världen går emot sin upplösning.

Kommentar

Alla sina hittillsvarande råd och förhållningsregler ställer nu Paulus in under en avgörande synpunkt: Tiden är kort och denna världen förgår. Att tiden är ”kort” heter ordagrant att den är ”sammanträngd”, ”trång”. Det kan också betyda att det är en tid av betryck, en svår tid, sådan som den yttersta tiden enligt Bibeln kommer att bli. Paulus säger vidare ordagrant att ”denna världens form förgår”. Dess nuvarande gestaltning håller på att lossna i fogarna och lösas upp. Med sin materia och sina naturlagar kan den tyckas vara det stabilaste av allt, men i själva verket är alltsammans bestämt att upplösas. Och därför skall man ta allting som hör till livet i denna världen som något övergående, något som bara gäller tills vidare, något som inte har bestående värde utan kan sättas i andra hand. När våra fäder råkade ut för förluster eller obehag, kunde de säga: ”Det är en världslig sak” och låta bli att gräma sig. De hade förstått Paulus rätt.

Vi har redan sett att Paulus – vid denna tidpunkt i sitt liv – räknade med att Kristi återkomst var nära, att det aldrig skulle hinna växa upp någon ny generation, och att detta påverkade hans syn bl a på äktenskapet. Men vi ser också, att Paulus mitt i detta håller fast vid plikten att sköta sina jordiska uppgifter. Den sidan av saken behöver numera knappast understrykas. Vi har lärt oss – bl a av Luther – att man skall göra sina dagliga rutinplikter, även om man är övertygad om att den yttersta dagen står för dörren. Men det måste ständigt på nytt strykas under, att våra världsliga uppgifter skall skötas med klart medvetande om att inget arbete, ingen egendom, inga sorger och inga glädjeämnen i denna världen är något slutgiltigt och väsentligt. Det är något tillfälligt och övergående. Det mesta kan man vara utan. Men Kristus kan man inte vara utan.

Motiv för celibat (1 Kor 7:32–35)

Översättning

    Det är bekymmer jag vill bespara er. En ogift man bekymrar sig om det som hör Herren till. Han vill göra honom till lags. Men den gifte mannen bekymrar sig om det som har med denna världen att göra. Han vill vara sin hustru till lags, och så blir han splittrad. En ogift kvinna och en jungfru bekymrar sig båda om det som hör Herren till, för att kunna vara heliga till kropp och själ. Men den som är gift bekymrar sig om det som har med denna världen att göra. Hon vill vara mannen till lags. Detta säger jag därför att jag tänker på ert eget bästa, och inte för att fånga er i en snara. Jag bara visar er ett förnämligt sätt att leva, där man håller sig troget till Herren utan alla sidoblickar.

Kommentar

”Det är bekymmer jag vill bespara er.” Paulus kunde också ha sagt: onödiga bekymmer. Det finns bekymmer man inte kan slippa. Och det finns saker man skall bekymra sig om, även om man slipper bekymra sig för dem. Paulus har hela tiden ”betrycket” i tankarna, det som korintierna lever under. I förföljelser är det svårt att ha nära anhöriga. Att ta martyriet på sig, är en sak. Att se det drabba sina närmaste är svårare.

Men också i lugnare tider finns det skäl som kan motivera celibatet. Den som står ensam – som Paulus själv gjorde – kan ägna all sin energi och alla sina tankar åt den tjänst, han fått av Kristus. Förutsättningen är att han också fått nådegåvan att leva ogift. Har man den inte, betyder celibatet bara att man förspiller en mängd kraft på att bekämpa sin drift och blir mindre duglig till sin tjänst. Paulus betonar ännu en gång att det inte är fråga om att pålägga någon ett tvång, som han inte rår med. Han använder uttrycket ”kasta en snara över”. Det gjorde man i fält eller på jakt, för att fånga fienden eller villebrådet. Och en sådan snara kan ett celibatstvång bli. Men samtidigt säger Paulus (så koncentrerat, att en bokstavlig översättning knappast är möjlig) att celibatet dock är något förnämligt, något som kan möjliggöra en helhjärtad tjänst åt Kristus.

Ett speciellt fall (1 Kor 7:36–38)

Översättning

    Om en man som lever med en kvinna i celibat, känner med sig att han handlar otillbörligt mot henne, ifall hans drift blir honom övermäktig, och om det nu så måste vara, så må han göra som han vill och syndar inte med det: de bör gifta sig. Men den som har en fast föresats i hjärtat och inte står under något tvång utan har kontroll över sin vilja och har kommit till det beslutet i sitt hjärta, att han skall låta den kvinna förbli jungfru, som han delar celibatet med, då gör han väl. Alltså gör den väl, som gifter sig med sin kamrat i celibatet, men den som inte gifter sig handlar bättre.

Kommentar

Dessa verser har här tolkats utifrån samma förutsättning som tidigare v 25–29, nämligen att det gäller en ”andlig förlovning”. Det rör sig om ett specialfall, där ”någon” har betänkligheter när det gäller förhållandet till ”hans jungfru”. Frågan är nu, vem denna ”någon” är och vad som menas med ”hans jungfru”. Kyrkobibeln av 1917 – liksom många andra – utgår från att det gäller en far (eller förmyndare), som har en ogift dotter (eller myndling). Ordet ”jungfru” (parthenos) översätts alltså med ”ogift dotter”. Svårigheten blir då att förklara, varför Paulus säger ”de må gifta sig” och därigenom vill låta denne ”någon” göra något, som han längtar så ivrigt efter. Lika svårt är det att förstå varför en far för att inte göra detta skulle behöva vara på ett alldeles särskilt sätt ”fast i sitt sinne och icke bindas av något nödtvång utan ha makt över sin vilja”. Här tycks vara fråga om en inre konflikt av det slag som hänger samman med svårigheten att leva i celibat.

Dessa svårigheter försvinner om man läser texten som Pauli svar på en bestämd fråga rörande en man som med föresatsen att leva i celibat ingått en ”andlig förlovning” med en kvinna men som börjat tvivla på möjligheten att genomföra sin föresats.

Det finns åtminstone ännu en tolkningsmöjlighet, som förtjänar att uppmärksammas. Den utgår ifrån att denne ”någon” helt enkelt är en ung man, som står i den situationen att han älskar en flicka, som vill gifta sig med honom, men att frågan nu gäller om de inte bör skjuta på sitt äktenskap, just med tanke på det ”betryck” (den förföljelse eller vad det kan ha varit) som Paulus talat om. Man får då översätta ungefär som här, har föreslagits, men i stället för att tala om en kvinna, som lever som kamrat i celibatet, får man säga ”fästmö” (för att använda närmast liggande svenska begrepp).

Det bör tilläggas att orden ”om hans drift blir honom övermäktig” också kan översättas ”om hon blir överårig”. En lekman kan häpna över att samma grekiska ord kan betyda så helt olika saker. Här rör det sig om ett sällsynt ord med en grundbetydelse av ”något som går utöver krönet” och som kan betyda både ”överårig” och ”överstark” (exempelvis i drifterna). Saken blir ännu mera tillkrånglad genom att man i grekiskan inte sätter ut ”han” eller ”hon” vid ett verb utan låter sammanhanget utvisa, om det rör sig om en man eller en kvinna.

Vi måste alltså konstatera, att vi här står inför ett ännu olöst problem i bibeltolkningen. Det är nog bäst att lämna frågan öppen.

Om änkor och omgifte (1 Kor 7:39–40)

Översättning

    En kvinna är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men lyckligare är hon, om hon förblir sådan hon var. Det är nu min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.

Kommentar

Något överraskande upprepar Paulus till slut regeln, att en hustru är bunden vid sin man, så länge denne lever. Det är samma regel som han i Romarbrevet (7:2) förutsätter som ofrånkomligt gällande. Om mannen dör (”insomnar” säger Paulus, vilket tyder på att han talar om en kristen), så är hon fri att gifta sig på nytt, ”blott det sker i Herren”. ”I Herren” är den, som lever som döpt i Guds kyrka. Meningen är alltså, att hon skall gifta sig med en kristen, icke med en hedning. Också här upprepar Paulus, att om hon förblir ensam, så är hon ”lyckligare”. Han använder samma ord som Jesus i saligprisningarna, och han syftar både på friheten från bekymmer och på närheten till Kristus.

Till allra sist upprepar Paulus, att han i detta särskilda fall säger sin egen mening (utan att ha något bestämt Jesusord att åberopa). Men han tillägger med ett stänk av ironi, att han menar att också han har Guds Ande. På Guds Ande åberopade sig ju pnevmatikerna i Korint. Paulus påminner stillsamt om att om någon har Guds Ande, så bör det vara den som Kristus har utsett till apostel. Och däri har kristenheten alltsedan urkyrkans dagar givit honom rätt.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk