Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 9. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 9

En apostels rätt (1 Kor 9:1–10)

Översättning

    Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre? Är ni inte mitt verk i Herren? Om jag inte är apostel för andra, så är jag det åtminstone för er! Inseglet på mitt apostolat, det är ju ni, i Herren. Här har ni mitt försvar mot dem som sätter sig till doms över mig. Har jag inte rätt till mat och dryck? Har jag inte rätt att föra med mig en syster som hustru, jag som de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? Eller är det bara jag och Barnabas som inte är befriade från kroppsarbete? Vem har nånsin tjänat som knekt på egen sold? Vem planterar en vingård och äter inte av druvorna? Eller vem vallar en hjord och lever inte av mjölken från den? Är det bara mänskliga ordningar jag nu talar om? Också lagen säger det, inte sant? I Mose lag står det ju skrivet: Bind icke mulen till på oxen när han tröskar. Har Gud sådan omsorg om oxarna? Eller säger han det inte i varje fall med tanke på oss? Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer skall plöja på en förhoppning och den som tröskar skall ha hopp om att få sin del.

Kommentar

Paulus har alltså sagt, att det finns en gräns för den kristna friheten, den som bestäms av hänsynen till andra. Han stryker nu under detta genom att påminna om hur han själv handlat mot korintierna. Som apostel hade han haft rätt att låta sig underhållas av dem. Men det har han avstått ifrån, liksom han avstått från så mycket annat, t ex att ha en hustru som de andra apostlarna – allt för att kunna tjäna sin Herre så mycket bättre och inte lägga några hinder i vägen för människors frälsning.

Denna tanke vävs nu samman med en annan. Just på denna punkt har Paulus blivit utsatt för kritik, och den kritiken passar han på att bemöta. Vi vet inte exakt vad den kan ha gått ut på. Men här som tidigare har det tydligen rört sig om Pauli ställning som apostel, vilken man satt i fråga. Kanske har man som argument använt även detta, att han inte som andra apostlar underhölls av församlingen. Man tycks ha sagt att det visst inte berodde på något ädelmod, bara på medvetandet om att hans rätt till det kunde bestridas.

Vad nu apostolatet beträffar, så pekar Paulus bara på det obestridliga faktum, att församlingen i Korint är hans verk ”i Herren”, alltså ett verk som Kristus har bekänt sig till och låtit få framgång. Som apostel vet nu Paulus att han har en rad rättigheter, som är allmänt erkända inom kyrkan. Vi får veta att Petrus och de andra apostlarna och även Jesu egna bröder – av vilka åtminstone Jakob räknades som apostel – på sina resor kunde föra med sig sina hustrur och att de då fick sitt underhåll av församlingarna och alltså inte behövde arbeta för sitt uppehälle utan helt kunde ägna sig åt missionsarbetet. Paulus hävdar energiskt att detta är rätt och rimligt. Han åberopar Mose lag, som han läser på det vanliga urkristna viset: som en förebild till det som skulle komma, med hänsyftningar på Guds kyrka invävda i det som berättas om Israel. Han frågar, om Gud har ”sådan omsorg om oxarna”, och frågan är så formulerad att man väntar ett nekande svar. Det betyder knappast att Paulus menar att Gud inte frågar efter djuren och deras rätt. Som from jude visste Paulus att ”den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt” (Ords 12:10). Men Paulus är uppfylld av medvetandet, att Skriften är Guds ord till alla tider och alltså har en aktuell mening. Därför konstaterar han, att det ”i varje fall är sagt med tanke på oss” och blivit ”skrivet för vår skull”. Vad Paulus här säger, är en grundläggande princip för all kristen utläggning av Gamla Testamentet.

Att frivilligt avstå från sin rätt för att gagna andra (1 Kor 9:11–23)

Översättning

    Om jag har sått ett andligt utsäde bland er, är det då för mycket om jag skördar av ert jordiska goda? Om andra har den rätten över er, nog borde jag väl ha den ännu mer? Men den rätten har jag inte gjort bruk av, utan jag bär hela bördan själv för att inte lägga något hinder i vägen för Kristi evangelium. Vet ni inte, att de som sköter tempeltjänsten får äta av det som frambärs i templet? Och att de som gör tjänst vid altaret får sin del, när altaret får sin? Så har också Herren förordnat att de som förkunnar evangelium skall leva av evangelium. Men för min del har jag inte använt mig av detta, inte på någon punkt. Detta skriver jag inte för att nu få ut min rätt. Hellre vill jag då dö — ingen skall få ta min berömmelse ifrån mig! Om jag förkunnar evangelium, så har jag ingenting att berömma mig av. Det är ett tvång som vilar över mig. Ve mig, om jag inte förkunnar evangelium! Gör jag sådant av eget val, då har jag rätt till lön. Är det min skyldighet, då är jag bara en förvaltare, fast betrodd med ett stort uppdrag. Vad för lön får jag då? Jo, att när jag predikar, kan jag erbjuda evangeliet utan kostnad för någon och behöver inte göra bruk av den rätt som evangeliet ger mig.

Fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto flera. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under Mose lag har jag blivit som en lagtrogen för att vinna de lagtrogna, fast jag själv inte står under lagen. För dem som lever utan lag, har jag blivit som vore jag utan lag för att vinna dem som ingen lag har, fast jag inte är fri från Guds lag utan bunden av Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall vinna några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att det skall komma också mig till godo.

Kommentar

Paulus hade alltså haft rätt att låta sig underhållas av församlingen. Det är Kristi egen förordning, säger han. Möjligen syftar han på några ord som finns bevarade i våra evangelier (Matt 10:10, Luk 10:7), men det är också möjligt att han citerar ett ord som inte finns där. Urkyrkan måste ha vetat mera om Jesus än vi gör. Vad som bevarats i evangelierna är sådant som hade direkt betydelse för förkunnelsen och undervisningen i församlingen.

Detta är alltså vad Paulus skulle haft rätt att kräva. Men han har avstått från sin rätt. Det är hans lilla personliga stolthet att han gör sin aposteltjänst utan att begära något för det. Han döljer inte att han har den ambitionen. Han har kanske fått höra erkännsamma ord för att han sliter och far illa som han gör. Det är ingenting att tala om, säger Paulus. Det är jag tvungen till. Vi förstår vad han menar. Han, förföljaren, har blivit kallad av Kristus själv. Att inte följa den kallelsen skulle betyda att utmana Honom som har all makt. Vi ser – i förbigående sagt – hur bergfast övertygad Paulus är om att han verkligen mött den Uppståndne och fått hans uppdrag. Men Paulus vill nu också göra något mera för sin älskade Herre än det som blivit honom direkt befallt. Och detta ”extra” som han gör, det är att han avstår från den lön han har rätt till, och på det viset gör det lättare för evangeliet att nå ut till människorna. Detta att avstå från sin lön, det är lön nog för honom.

Man bör lägga märke till att Paulus inte låter någon skymt av skugga falla på sina medarbetare. De får sin lön, och det sker enligt Herrens vilja. När Paulus talar om sig själv som en förvaltare, får man minnas, att förvaltare på den tiden oftast var slavar. De tillhörde sin herre, de hade ingen rätt till lön, men det kunde hända att de betroddes med viktiga och maktpåliggande uppdrag och fick förtroendet att företräda sin herre. Som en sådan livegen förvaltare känner sig Paulus.

Det finns mer än lönen man kan avstå ifrån. Vad Paulus sagt är bara ett exempel på den regel han vill belysa: att den kristna friheten har en gräns, som bestäms av omsorgen om andra. Ingen kunde vara mera konsekvent än Paulus när det gällde att försvara den kristna friheten. Han gör det åter och åter i sina brev. Men personligen rättade han sig gärna efter andras seder och tog hänsyn till deras betänkligheter, för att kunna komma på våglängd med dem och visa att han varken förkastade dem eller såg ner på dem. Han kunde ta hänsyn till judarna för att inte såra deras tro. Han såg till att hans medhjälpare Timoteus blev omskuren (Apg 16:3). Han kunde avge löften att raka sitt huvud enligt from judisk sed (Apg 18:18, 21:23f). Bland de ”svaga”, de som hade samvetsbetänkligheter i onödan, tog han hänsyn till deras betänkligheter. Märk väl: inför de svaga. Om däremot någon ville tvinga på andra sådana betänkligheter, då reagerade han obönhörligt (se t ex Kol 2:16f). Vad Paulus vill är inte en opportunistisk anpassning, utan en förståelse och hänsyn som skapar förtroende och gör det möjligt att låta evangeliet verka med sin befriande kraft. Han gör allt detta för ”evangeliets skull”. Att inte göra det kan betyda, att man själv går miste om både friheten och frälsningen.

Gör som idrottsmannen! (1 Kor 9:24–27)

Översättning

    Vet ni inte att fast de som löper på banan allasammans löper, så är det bara en som vinner priset? På det viset ska ni löpa, så att ni vinner. Men var och en som tävlar, han får leva återhållsamt på alla vis — idrottsmannen för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att få en oförvissnelig. För min del löper jag inte i blindo. Jag kämpar inte som den som missar sina slag. I stället ger jag min kropp vad den tål och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv skall bli underkänd, sen jag predikat för andra.

Kommentar

Paulus talar om dem som tävlar. Han använder det vanliga grekiska ordet ”stadion” om idrottsplatsen. Invid Korint hölls vart tredje år de ”istmiska spelen”, som i anseende bara överträffades av de olympiska. Priset vid de olympiska var som bekant en lagerkrans. Vid de istmiska fick man en krans av tallkvistar. Det är den ”segerkrans” som Paulus här talar om. Vad Paulus vill framhålla är inte konkurrensen, inte detta att bara en vinner, utan den helhjärtade satsningen på loppet och på träningen. En framgångsrik insats är otänkbar utan självdisciplin. Man får avstå från mindre viktiga saker. Ingen blir olympisk mästare som vill leva som alla andra. Inte heller den som springer ”i blindo”, utan att veta var han har mållinjen. När Paulus talar om att ”kämpa” syftar han på den tidens boxning, som skedde utan handskar och var en mycket hårdhänt sport. Det uttryck, som här återgivits med att ge kroppen ”vad den tål” betyder egentligen att ge ett hårt slag i ansiktet som resulterar i ett blåöga. Det menas alltså en hårdhänt och omild behandling, som inte lägger fingrarna emellan. Med ”kroppen” får man i det här sammanhanget förstå det som Paulus annars kan kalla ”syndakroppen” (Rom 6:6) eller ”denna dödens kropp” (Rom 7:24), den som i sina lemmar har en ”syndens lag”, alltså den gamla människan.

Kapitalindelningen i våra biblar, som tillkom på 1200-talet, har med orätt fört detta avsnitt samman med det föregående. I själva verket är det inledningen till det som nu följer.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk