Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 10. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 10

Vad ökenvandringen lär oss (1 Kor 10:1–13)

Översättning

    Jag ber er bröder lägga märke till en sak. Våra fäder var alla under molnskyn. Alla gick de genom havet. Alla blev de döpta till Moses, i molnet och i havet. Alla åt de samma andliga mat. Alla drack de samma andliga dryck. De drack ju ur den andliga klippa som följde dem. Den klippan var Kristus. Men ändå fann de flesta av dem inte nåd inför Gud. De föll ju och låg utströdda i öknen.

Detta är förebilder, som vi kan lära något av, så att vi inte har begär till det onda, så som de hade. Bli inte heller avgudadyrkare som några bland dem. Det står ju skrivet: ”Folket slog sig ned för att äta och dricka och stod så upp för att dansa.” Låt oss inte heller begå otukt. Några av dem gjorde det och de förgicks — tjugotre tusen på en och samma dag. Låt oss inte heller fresta Herren. Några bland dem frestade honom, och de dödades av ormarna. Knorra inte heller. Några bland dem knorrade och de dödades av Fördärvaren. I detta som hände dem ligger en förebild. Det blev nedtecknat till förmaning för oss, som lever med tidernas ände för ögonen. Därför må den som menar sig stå, se till att han inte faller. Ingen frestelse har drabbat er, utöver vad andra människor får pröva på. Och Gud är trofast. Han skall inte tillåta att ni frestas över förmåga, utan han kommer att bereda er en utväg samtidigt med frestelsen, så att ni kan härda ut.

Kommentar

Det behövs alltså självtukt. Annars kan vem som helst falla. De tankarna tillämpar nu Paulus på förhållandena i Korint. Frågan gällde den kristna friheten. Hur långt kunde man gå i umgänget med hedniska vänner?

För att belysa den saken tar Paulus exempel från Israels vandring genom öknen. Det gör han inte bara för att få en belysande bild. Urkristendomen betraktade Gamla Testamentet som en spegel, där man kunde se sin egen bild och läsa Guds ord om sig själv. I den meningen var israeliterna i öknen en ”förebild” till de kristna. ”Förebild” (på grekiska tupos) betyder då inte något förebildligt, inte ett efterföljansvärt exempel, utan en bild av oss själva och av kyrkan, som långt i förväg tecknats av Gud till lärdom för oss. Man visste ju att Kyrkan var det sanna Israel, det utvalda folket, som nu vandrade vidare under sin Herres ledning, genom denna världens öken, på väg till det utlovade landet. När Paulus här talar om ”våra fäder”, menar han inte bara att det är fråga om Israels jordiska förfäder. Det är fråga om andliga fäder till oss alla. Vi tillhör samma Guds folk som de. Och just här ligger allvaret i den förmaning vi får. Som medlemmar av Guds folk hade fäderna en rad privilegier. Gud slösade sina goda gåvor över dem. Ändå gick det galet, därför att de svek på vissa bestämda punkter. Och det gäller just sådana punkter, som Paulus vet är aktuella i Korint. Allt vad han här pekar på har sin tilllämpning just i det sammanhang, som han nu talar om: förhållandet till avgudarna, till de hedniska festerna, till offermåltiderna och hela det lössläppta liv som kunde förekomma vid dem. När Paulus så ofta nämner otukt och avgudadyrkan i samma svep, har det en dubbel orsak. För judarna var all avgudadyrkan ett andligt äktenskapsbrott, en otrohet mot den Herre, som tagit Israel till sin brud. Men det fanns också ett mera handgripligt sammanhang. I många hedniska kulter fanns det ett starkt inslag av sexualitet, som gick tillbaka på gamla fruktbarhetsriter. Många tempel fungerade i praktiken som bordeller och offerfesterna kunde bli rena utsvävningar.

Paulus börjar nu med att konstatera, att ingen får göra sig säker. Israel hade räddats ur Egypten. Det hade fått gåvor av Gud som är förebilder till de kristna sakramenten. I Röda havet och i molnstaden döptes Israels barn till Moses, alltså till det gamla förbundet, det som var grundat på lagen. De döptes alla, både vuxna och barn. Att tillhöra Guds folk var ju en gåva, och det stod klart för urkyrkan att den gåvan gällde både barn och vuxna. Därför var det en självklarhet att människor kunde döpas med hela sitt hus. Just av de förebilder till dopet, som man fann i Gamla Testamentet – dels Israels dop i Röda havet, dels omskärelsen (som ju gavs åt en vecka gamla gossebarn) – kan man se hur naturligt barndopet måste ha uppfattats.

En förebild till nattvarden finner Paulus i mannat i öknen och vattnet ur klippan. Han kallar denna mat och dryck för ”andlig”, vilket inte betyder något ”immateriellt” utan något som kommer från Gud, något som är ett led i Guds frälsningsverk. Paulus vill säga, att Kristus var med också i detta stycke av frälsningshistorien, liksom han var med i Skapelsen. Det allvarliga är nu, säger Paulus, att de som fått allt detta, ändå aldrig kom in i det utlovade landet.

Och orsaken? Alla de exempel, Paulus här tar fram ur 2 och 4 Mosebok, är valda med tanke på de kristna i Korint. De som hade ”begär till det onda” syftar – som ordvalet i grekiskan visar – på de israeliter som knorrade mot Gud, därför att de inte fick så mycket kött de ville ha. Och det var i samband med en offerfest, där de åt och drack och dansade, som de blev avgudadyrkare. Om dem som ”begick otukt” står det att de inbjöds av Moabs döttrar till deras hedniska offermåltider, och där bedrev de otukt med dem. Också de som ”frestade Herren” och knorrade, föll för frestelser som alltjämt var aktuella bland de kristna. Att ”fresta Gud” betyder att sätta honom på prov, att pröva hans tålamod eller pröva om det verkligen är så farligt att göra något som han förbjudit; eller kanske att komma med krav på att han skall visa att han är Gud genom att uppfylla våra önskningar. Paulus menar uppenbarligen, att också korintierna kunde fresta Gud genom att vänta för mycket av hans beskydd, när de utsatte sig för de frestelser och faror som följde med de hedniska offerfesterna.

Paulus inskärper alltså på nytt, att Gamla Testamentet är skrivet för vår skull. Här ser vi de frestelser som också vi måste möta, och vi ser hur det går – också med kristna! – om vi inte består i provet. Då hjälper det inte att man hör till kyrkan och går till nattvarden. Man drabbas ändå av domen, så som israeliterna i öknen.

Ser man närmare på de exempel som Paulus här anför så får man intrycket att han citerar ur minnet (han talar om 23 000 man där det står 24 000 i 4 Mos 25:9) och att han har med detaljer, som troligen kommer ur den rabbinska utläggning, som han och hans landsmän var förtrogna med. (Han talar om en klippa, som följde folket genom öknen, och han säger att det var ”Fördärvaren” – dödsängeln som slog det förstfödda i Egypten – som ingrep mot de knorrande.)

Till slut är Paulus tillbaka vid utgångspunkten. Ingen må göra sig säker. Den som tror att han står, kan falla. Det gäller att hålla sig till Gud. Här hjälper bara hans trofasthet. Men den hjälper verkligen, också i frestelsen. (Nya Testamentet har samma ord för ”frestelse” och ”prövning”. Samma händelse kan innebära både en prövning och en frestelse. I prövningen ligger något gott, en möjlighet som Gud ger oss att komma närmare honom. Frestelsen är något ont, ett försök från Satans sida att dra oss bort från Gud).

Nattvarden och offermåltiderna (1 Kor 10:14–22)

Översättning

    Alltså mina älskade: håll er borta från avgudadyrkan. Jag vädjar till ert sunda förstånd. Döm själva om det jag säger. Välsignelsens kalk, som vi välsignar, ger den oss inte del i Kristi blod? Brödet, som vi bryter, ger det oss inte del i Kristi kropp? Ett bröd är det: därför är vi en kropp fast vi är många. Se på det Israel, som är det jordiska. De som äter av offret, får de inte del i altaret? Vad menar jag nu — att avgudaoffer betyder något? Att en avgud är något? Nej, men att det som de offrar, det ”offrar de åt onda andar och inte åt Gud”. Jag vill inte att ni skall ha något gemensamt med de onda andarna. Ni kan inte dricka både Herrens kalk och de onda andarnas. Ni kan inte vara gäster både vid Herrens bord och de onda andarnas. Vågar vi verkligen utmana Herren? Inte är vi väl starkare än han?

Kommentar

Paulus kommer nu till huvudsaken. Det är inte betydelselöst om man deltar i hedniska riter, sådana som offermåltiderna. I Korint menade somliga, att man kunde göra det utan risk. Man stod ju under Kristi beskydd. Man var förenad med honom genom dopet och nattvarden. Paulus har nu visat, att så var det också med israeliterna i öknen. De ägde motsvarigheten till dop och nattvard. De hade blivit frälsta – ut ur Egypten. Ändå gick det illa för dem, när de inte höll gränsen klar mot hedendomen.

Paulus vill nu visa, att just gemenskapen med Kristus i nattvarden gör det otänkbart att man har någonting gemensamt med andra andemakter. ”Välsignelsens kalk” är vinbägaren i nattvarden. Det var namnet på den tredje bägaren vid den judiska påsken, den över vilken man läste den stora tacksägelsen för påskalammet som man just ätit. Det är möjligt, att det var just vid det momentet som Jesus välsignade nattvardskalken. Vid nattvarden fick denna ”välsignelse” en ny form och en avgörande betydelse. Det var den som gjorde måltiden till nattvard. ”Brödet som vi bryter” är nattvardsbrödet. Vinet och brödet i nattvarden ger oss del i Kristi blod och i hans kropp. Ordagrant säger Paulus, att de ”är en delaktighet” i Kristi lekamen och blod. ”Delaktighet” (på grekiska koinonia) kan också översättas ”gemenskap” och betyder här både gemenskap med Kristus och del i Kristus. Man bör lägga märke till, att det är själva ”nattvardselementen”, brödet och vinet, som är denna ”delaktighet”. Gemenskapen med Kristus är inte ”rent andlig”, inte heller ligger den i handlingen som vi utför, utan den åstadkommes genom just detta vin och detta bröd, i vilket vi mottar Kristus själv. Därför innebär denna ”delaktighet” och ”gemenskap” också att vi får en inbördes gemenskap. Hur många vi än är, säger Paulus, så blir vi ändå en kropp, nämligen som lemmar i Kristi kropp. Det blir vi genom att äta av det bröd, som är ett, därför att samme Kristus finns där, var nattvarden än firas.

Därnäst pekar Paulus på en parallell i det Israel, som han kallar för det jordiska för att markera, att det finns ett annat Israel, det sanna Israel, Guds utvalda folk, som är Kyrkan. Det Israel, som förkastat sin Messias, är (som det ordagrant heter) ”Israel efter köttet”, alltså i utvärtes, jordisk, nationell och politisk mening. Även i dess tempeltjänst (som ju en gång stiftades av Gud) gäller regeln, att de som äter av offren ”får del i altaret”. Paulus menar: i altarets helighet, i det som gör altaret till Guds altare. Det fanns ju offer som var ”högheliga” och som bara fick ätas av prästerna och bara på heligt rum. (Hur en from jude såg på detta kan man ana när man läser Hes 42:13–14.)

Men nu kan man med skäl fråga: Menar då Paulus att det verkligen finns en parallell mellan detta och avgudaoffren? Han har nyss sagt, att avgudarna inte existerar (8:4). Zevs och Afrodite, Serapis och Isis är fantasiskapelser. Men saken har en annan sida: det finns onda andemakter. Dessa är inte gudar. De är skapade som allt annat. Men de har avfallit, vänt sig emot Gud och utgör nu det som Jesus kallar för Satans rike. De andemakterna, säger nu Paulus under åberopande av Skriften, är verksamma också i den hedniska gudstjänsten. De drar människor bort från den sanne Guden. Det är denna ande man möter vid offermåltiderna. Därför kan man inte på en gång ha gemenskap med Kristus i nattvarden och vara med om den sortens gemenskap som tempelfesterna ger uttryck åt. Då gör man som Israels barn, som frestade Gud och utmanade hans vrede.

Hur skall man då handla? Paulus övergår nu till den frågan och nu blir han mycket aktuell. Vi har redan sett, att den moderna parallellen till frågan om offerfester och offerkött är frågan om hur en kristen skall förhålla sig till ”adiafora”. Paulus har nu lärt oss, att ”likgiltiga” ting inte alltid är likgiltiga. Man måste vara vaksam på den anda, som präglar dem. En kristen är en gäst vid Herrens bord. Det präglar hans liv. Han kommer från nattvarden och är på väg dit igen. Det bestämmer hans sätt att reagera inför omvärlden.

Kärleken är viktigare än friheten (1 Kor 10:23–11:1)

Översättning

    ”Vi har lov till allt.” Men allt är inte nyttigt. ”Vi har lov till allt.” Men det är inte allt som uppbygger. Tänk inte på dig själv utan på andra.

Allt som säljs på torget kan ni äta utan att göra några frågor för samvetets skull, ty ”jorden är Herrens och allt vad därpå är”. Om någon av dem som inte tror bjuder er hem till sig och ni vill gå dit, så kan ni äta av allt som sätts fram för er, utan att göra några frågor för samvetets skull. Men om någon säger er: ”Det här är offerkött”, då skall ni inte äta av det, för hans skull som lät er veta det och för samvetets skull. Jag menar inte för ditt eget samvetes skull, utan av hänsyn till den andres. Ty varför skall jag nödga en annans samvete att döma min frihet? Om jag för min del kan äta sådant med tacksamhet, så skall det inte behöva bli orsak till att man talar illa om mig för något som jag tackar Gud för.

Alltså: vare sig ni äter eller dricker eller vad ni än gör, gör det till Guds ära. Såra inga samveten, varken hos judar eller greker eller Guds församling. Gör som jag, som i allting försöker ta hänsyn till alla och inte tänker på vad som är bäst för mig själv utan för alla de andra, för att de skall bli frälsta.

(Kap 11) Följ mitt exempel, såsom jag följer Kristi.

Kommentar

Paulus citerar åter det slagord, som tydligen var en regel för vad man fick äta eller inte äta. Han säger som förut (6:12) att man ändå måste tänka på vad som är nyttigt. Han menar inte nyttigt att äta, utan nyttigt för gemenskapen i församlingen, sammanhållningen och tillväxten. Det ser man av fortsättningen: ”Det är inte allt som uppbygger.” För en kristen är inte den avgörande synpunkten, vad jag kan göra utan att själv ta skada. Jag måste först tänka på de andra.

Paulus övergår nu till att ge några konkreta regler. Offermåltiderna i templen har han redan talat om. Dem bör man hålla sig borta ifrån. Men från templen gick ju det offrade köttet vidare ut till saluhallar och privata hem. Kunde man då ta befattning med det? Ja, säger Paulus, utan risk och med gott samvete. Det kommer ju från Gud, det är skapat av honom. Paulus citerar en vers ur Psaltaren (24:1) som var väl känd från de judiska bordsbönerna. Man behöver inte ställa några frågor, när man handlar på torget. Inte heller om man blir bjuden till en hednisk familj, ”och ni vill gå dit”. Paulus menar tydligen att det får man pröva från fall till fall. Men har man gått dit, kan man äta av allt som bjuds. Dock med ett undantag. Det kan hända att någon påpekar att det är fråga om offerkött, någon som själv har betänkligheter och nu vill varna sin kristne broder. Då skall man icke äta, säger Paulus. Man skall ta hänsyn till den som velat varna. För honom är detta en samvetssak. Paulus har förut berört ett liknande fall (8:7–11) och pekat på risken att den ”svage” kan gå förlorad genom den ”starkes” exempel. Här pekar han på en annan sida av samma sak. Det är inte meningen, att jag skall använda min frihet så, att andra av samvetsskäl måste döma den. Det är utmärkt att kunna vara fri och tacka Gud för alla hans goda gåvor – även om det skulle vara offerkött – men jag skall inte använda den friheten så att andra av samvetsskäl måste ogilla vad jag gör. (Somliga tror att Paulus här citerar en tänkt invändning: ”Ja, men…” Emellertid står här i grekiskan inte ett ”Ja, men…” utan ett ”ty…”, och även fortsättningen gör att den här givna tolkningen förefaller mera sannolik.)

Den frihet en kristen har, den har han som Guds barn och den använder han till Guds ära. Det betyder att man tar hänsyn till andra. Man sårar inte deras samveten. Den självbelåtna och dömande fariseismen kan man utmana, men andras samveten skall man vara rädd om. Det är en allvarlig sak att bli orsak till att en människa handlar mot sitt samvete. Det kan skada den människans förhållande till Gud – eller kanske bryta ned hela den inre respekten för regler, som hon inte klarar sig utan.

Det grekiska ord, som här återgetts med uttrycket ”inte såra någons samvete” betyder egentligen att inte bli någon till en ”stötesten” – i biblisk mening: inte bli en sten, som bringar någon på fall. Paulus hänvisar här till sitt eget exempel, på samma sätt som förut i kapitel 9.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk