Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 11. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 11

Det apostoliska arvet (1 Kor 11:2)

Översättning

    Jag måste ge er beröm för att ni i allting försöker minnas hur jag gjorde och för att ni håller fast vid de lärdomar, som jag förmedlade till er.

Kommentar

Paulus har nyss sagt, att korintierna bör ha honom till exempel för att veta hur de skall handla. Nu skyndar han sig att tillägga, att de verkligen försöker göra det. De håller fast vid de lärdomar, som han förmedlat till dem. Paulus använder här några uttrycksfulla termer, som tyvärr är svåra att återge på svenska. Han talar om något som på grekiska heter paradosis och betyder ”något som överlämnas”, alltså vad som på norska kallas ”overlevering” och som vi i brist på ett svenskt ord kan kalla ”tradition” (fast det ordet har så många betydelser att det lätt kan missförstås). Det som avses är en summa lärdomar, både teoretiska och praktiska, som härstammade från Jesus och som hade mottagits och bevarats av apostlarna för att ges vidare åt andra. Att ge dem vidare kallas i Nya Testamentet att ”överlämna” (eller ”förmedla”) dem. En kristen skulle ”mottaga” denna traderade kunskap. Det finns knappast något svenskt ord, som helt kan återge vad som ligger i ”paradosis”. Det är en lära om Jesus, om kristen tro och kristet liv, och samtidigt en undervisning som kommer från Jesus, ett andligt arv, som blivit betrott åt apostlarna och kyrkan och som noga skall bevaras och föras vidare.

Man och hustru. Vad som passar sig vid gudstjänsten (1 Kor 11:3–16)

Översättning

    Men jag vill att ni skall veta detta: Kristus är var mans huvud, mannen är hustruns huvud och Gud är Kristi huvud. Var man som ber eller profeterar med något på huvudet, han vanärar sitt huvud. Och varje kvinna som ber eller profeterar utan slöja på huvudet, hon vanärar sitt huvud. Det kan komma på ett ut om hon rakar håret av sig. Vill en kvinna inte bära slöja, kan hon lika gärna låta skära håret av sig. Är det nu skamligt för en kvinna att låta skära håret av sig eller raka sitt huvud, så bör hon också bära slöja. En man behöver icke ha något på huvudet eftersom han är Guds avbild och härlighet. Men kvinnan är mannens härlighet. Mannen är ju inte tagen av kvinnan utan kvinnan av mannen. Mannen blev inte heller skapad för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens. Därför bör kvinnan ha en ”makt” på sitt huvud för änglarnas skull. Men i Herren är det så, att varken kvinnan är något utan mannen eller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan blev tagen från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan — men alltsammans kommer från Gud.

Vad tycker ni själva? Passar det sig att en kvinna ber till Gud med obetäckt huvud? Lär er inte själva naturen, att om en man har långt hår, så är det en skam för honom, men om en kvinna har det, så är det en heder för henne? Håret har hon ju fått som en slöja. Vill nu någon säga emot, så har vi i varje fall inte den seden, och inte heller någon annan av Guds församlingar.

Kommentar

Paulus har nu ett tillägg att göra till det som han redan ”förmedlat” av detta andliga arv. Detta tillägg gäller man och hustru och deras förhållande, inbördes och till Kristus. Paulus säger, att Gud är Kristi huvud, Kristus är mannens huvud och mannen är hustruns huvud. Men vad betyder detta?

Det kan inte gärna vara en skala av gradvis fallande värde, eftersom Kristus inte är mindre värd än Gud. Det måste vara något i förhållandet mellan Fadern och Sonen som har sin motsvarighet i förhållandet mellan Kristus och mannen och mellan en man och hans hustru.

Förhållandet mellan Fadern och Sonen är ju en fullkomlig enhet i vilja och väsen. ”Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör” (Joh 5:20). Sonen å sin sida älskar Fadern och gör hans vilja i allt, lydig intill döden. Något liknande gäller om förhållandet mellan Kristus och den som har honom till sitt huvud. Att ha honom till sitt huvud betyder att vara sammanvuxen med honom (Rom 6:5) genom dopet och tron. Den som är det, får ”del i Kristi tankar” (1 Kor 2:16). Han älskar sin Herre, och den kärleken betyder en spontan och frivillig lydnad, som inte upplevs som något tvång utan som en trygghet och en lycka.

Kan nu detta ha någon motsvarighet i förhållandet mellan man och hustru? I Efesierbrevets femte kapitel kan vi finna åtminstone en antydan om svaret. Också där säger Paulus att en man är sin hustrus huvud, men där är det förhållandet mellan Kristus och kyrkan som får förklara vad han menar. Kristus är huvudet för kyrkan, som han älskar och som han offrat sig för. Efter hans föredöme skall mannen älska sin hustru och offra sig för henne. På det viset skall han vara hennes ”huvud”. Hustrun å sin sida skall ”underordna” sig, vilket betyder ”gå in under Guds ordning”. Det är alltså inte fråga om chefskap eller lydnad på världens vis, där den ena parten har all rätt och kan utnyttja den för egna egoistiska syften. Utan det är fråga om en personlig gemenskap i kärlek, en gemenskap av unik art, som bara är möjlig mellan man och hustru, liksom gemenskapen mellan Kristus och hans kyrka är något alldeles egenartat. I båda fallen är det fråga om en gemenskap, där ena parten har en självklar funktion som huvud, utan att det på något vis upplevs som ett tvång eller en orättvisa.

Ett sådant förhållande är bara möjligt, där Kristus finns med. Där det inte finns tro, kan det inte förverkligas. Människor utan tro brukar inte ens kunna fatta, att ett sådant inbördes förhållande är möjligt. De uppfattar det som en orättvisa, som strider mot alla regler om jämlikhet. Världen är ju full av förtryck och orättvisor. Mot dem sätter man kravet på lika rätt för alla. Och det är en klok och riktig ordning i det världsliga samhället. Man kan inte göra borgerlig lag av det som bara är möjligt i Guds rike. När man försökt det – t ex just i förhållandet mellan man och hustru – har det lett till stora orättvisor. I denna världen måste man räkna med att människor vill härska och utnyttja andra. Man får balansera anspråken och kraven och försöka skapa rättvisa. Jämlikhet blir en fråga om rättvist fördelad makt. Men i Kristi rike råder en annan ordning, som vänder upp och ned på världens begrepp om makt och rättigheter. I Kristi rike finns varken anspråk eller rättigheter. Allting är en oförtjänt gåva. Ingen är värdig det som man får. Var och en får sin uppgift, allteftersom Gud vill. Friheten består just i att kunna leva efter Guds vilja, i den uppgift och på den plats där han vill ha mig. Gud har olika funktioner, uppgifter och roller i beredskap åt olika människor. Det är han som bestämmer och delar ut, inte vi som kräver och har anspråk. I Guds rike upplever man inte den ordningen som någon orättvisa. Detta gäller nu också om man och kvinna, deras inbördes förhållande i äktenskapet och deras uppgifter i församlingen.

Detta är alltså grundsynen. Utifrån den tar Paulus upp en detaljfråga, som tydligen blivit aktuell i Korint. Det gäller hur man skall uppträda vid gudstjänsten. Det fanns gudstjänster av två slag: dels de små sammankomsterna i hemmen, hos människor som upplät sina hus, dels den stora, gemensamma gudstjänsten på söndagen (”första veckodagen”), då alla samlades ”på samma ställe” som termen löd (grundtexten har den i vers 20), och då det bl a firades nattvard. Vid de små sammankomsterna i hemmen gick det enklare till med gemensam bön, kanske också undervisning, profetia och tungotal. Paulus talar här om att ”bedja” och ”profetera”. Med bedja menar han ungefär detsamma som vi brukar kalla att ”leda i bön” och alltså bedja högt medan de andra instämmer med sitt Amen. Att profetera var att tala efter Andens direkta ingivelse, inspirerade ord till förmaning, varning eller tröst. Det var alltså fråga om budskap från Gud (inte nödvändigtvis något som rörde framtiden!) som gavs åt sådana charismatiker som hade profetians gåva. Det var inte fråga om predikan eller undervisning i vår mening, utan om ett Andens budskap, som kom oförberett, direkt från Gud.

Paulus utgår ifrån att också kvinnor kan bedja och profetera. Det var något självklart, åtminstone vid sammankomsterna i hemmen. (Hur det var vid den allmänna gudstjänsten är en fråga som vi får återkomma till i kap 14.) Vad frågan nu gällde var de yttre formerna. Den vanliga kristna seden – som delvis avvek från både judisk och hednisk – var den att männen bad och profeterade med blottat huvud, medan kvinnorna bar en slöja över håret. Nu hade det tydligen förekommit i Korint, att en del kvinnor lade av slöjan och uppträdde på samma sätt som männen. Mot detta till synes oväsentliga brott mot seden opponerar nu Paulus på det kraftigaste. Det kan bero på att han visste, att det bakom den ändrade seden låg en medveten förnekelse av den kristna synen på äktenskapet, den som vi finner exempelvis i Efesierbrevets 5 kapitel. Om det fanns de som ville visa, att de satte sig över denna Guds ordning, så är det ju inte underligt om Paulus reagerade. Men hans sätt att argumentera tyder snarare på, att han gjorde det därför att den nya seden upplevdes som grovt oanständig.

Det finns en rad svårtolkade ställen i texten, som gör det vanskligt att få klarhet om hur Paulus resonerar. Vi vet inte säkert vad som menas med en ”makt” på huvudet. Troligen avses den slöja (eller snarare häfta), som kvinnorna bar vid gudstjänsten. Man kan se den på många avbildningar i katakomberna. Den täckte hjässan och föll ned över axlarna men lämnade ansiktet fritt. Men varför skulle den bäras ”för änglarnas skull”? Det är möjligt, men inte säkert, att Paulus syftar på att änglarna följer vad som sker här på jorden. Därför skall man icke bedröva dem genom att bära sig illa åt, allra minst under gudstjänsten, när himmelen öppnar sig över oss och den himmelska härskaran lovsjunger tillsammans med kyrkan på jorden.

Det var inte underligt om det uppfattades som i hög grad otillbörligt att en kvinna lade av slöjan, när hon skulle bedja. Slöjan var en hustrus tecken på anständighet, det som på gatan och i det offentliga livet markerade att hon hade berättigade krav på respekt och aktning. Det var de prostituerade som uppträdde barhuvade och kunde snagga eller raka av håret. Paulus vädjar både till korintiernas känsla för anständighet och till naturens egen ordning, i vilken han ser något som låter oss ana Guds mening.

Hur skall man i dag ställa sig till sådana föreskrifter som aposteln här ger? Det beror på motiveringen. Är de betingade av hänsynen till vanlig anständighet, så blir tillämpningen beroende av vad som i varje tid upplevs som anständigt. I den evangeliska kyrkan har man fattat dessa apostelns utsagor på det viset, och alltså ansett att de inte behöver bokstavligen tillämpas i en tid, då ingen längre tar anstöt av att en kvinna uppträder barhuvad i kyrkan.

Till de många svårtydda ställena i detta avsnitt hör också Pauli ord om att mannen är Guds avbild och härlighet (doxa) och att kvinnan är mannens härlighet. Vad menas med ”härlighet”? Längre fram (15:40) talar Paulus om den härlighet som finns hos både jordiska och himmelska kroppar och tycks mena det återsken av Skaparens goda mening, som lyser fram överallt i hans skapelse. Nu är människan kronan i Guds skapelse och återspeglar alltså på ett särskilt sätt hans ”härlighet” (om hon nämligen är frälst från sitt fall genom tron på Kristus). Vad som väcker vår undran är att Paulus tillämpar detta på mannen, medan det i skapelseberättelsen heter, att ”Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem”. Tydligen tänker Paulus på vad som står i andra kapitlet av Första Mosebok, nämligen att mannen först var ensam och att Eva skapades av Adams revben för att vara honom till hjälp. Möjligen tänker Paulus också på något, som han säger i ett annat sammanhang (Ef 3:15), nämligen att allt sant faderskap på jorden har sitt namn efter Fadern i himmelen och alltså återspeglar något av Faderns väsen. I den meningen kan mannen tänkas på sitt särskilda sätt återspegla Guds härlighet.

Svårare är det att förstå vad Paulus menar, när han säger att kvinnan återspeglar mannens ”härlighet”. Det kan inte betyda, att mannen skulle stå i ett mera direkt förhållande till Gud än kvinnan gör. Paulus lär ju med största möjliga eftertryck, att alla människor har förlorat ”härligheten från Gud” (Rom 3:22) och att alla kan återfå den på samma villkor, nämligen genom tron på Jesus. Men då är vi alla ett i Kristus, på lika grunder, lika älskade av Gud och i lika mån hans barn, som ju Paulus också framhåller (Gal 3:26f).

Nu säger Paulus själv, att alla de tankar, som judarna hämtade ur skapelseberättelsen, får en ny innebörd ”i Herren”, alltså bland dem som hör Kristus till. I det gamla Israel – liksom i hela den antika världen – rådde en patriarkalisk samhällsordning. Med patriarkalism menas den ordning, där familjefadern har makten, också i rent juridisk mening, och där kvinnan måste inta en underordnad plats i samhället och yrkeslivet. Judarna brukade motivera sin patriarkalism utifrån skapelseberättelsen. Paulus säger nu alltså, att patriarkalismen inte gäller ”i Herren”. Där är det i stället så, att man och kvinna är ömsesidigt beroende av varandra. De är till för att tjäna varandra som lemmar i en och samma kropp. Olikheten mellan man och kvinna består, men den är en olikhet till inbördes tjänst, inbördes uppskattning och inbördes gemenskap. Den nytestamentliga uppfattningen är inte patriarkalisk. Nya Testamentet har inga betänkligheter i fråga om yrkeskvinnor (sådana som Lydia från Tyatira, Apg 16:14), inte heller inför andra exempel på att patriarkalismen är upphävd, så som den punktvis var redan på den tiden. Den rollfördelning mellan man och hustru som faktiskt finns i Nya Testamentet kan bara fungera rätt, när den tillämpas av kristna människor som lever i tro på Kristus och i kärlek till varandra, med all den hänsyn, ömhet och omtanke som kommer av tron. Förvandlar man denna nytestamentliga syn till borgerlig lag, så förvanskar man den. Det gjorde man i det gamla manssamhället, till stor orätt mot kvinnan.

Kan vi åberopa skapelseberättelsen så som Paulus gör här? Svaret blir naturligtvis nej, om man anser att skapelseberättelsen inte är något annat än primitiva sagor. Men kristenheten har alltid varit övertygad om att Gud har velat säga oss något med dessa berättelser. given den som anser att vi här har att göra med en starkt stiliserad historia, kanske med ”symboler”, brukar betona att just dessa ”symboler” står som uttryck för eviga sanningar. Vi får inte glömma, att Jesus själv åberopar ett ord ur just skapelseberättelsen (1 Mos 2:24) som grundläggande för hela vår syn på äktenskapet. För en kristen blir det därför alltid en väsentlig fråga, hur vi i dag skall gestalta vårt liv enligt Guds vilja, så som den uppenbaras för oss också i skapelseberättelsen. Man kan inte besvara den frågan enbart med en hänvisning till ”nutida tänkesätt”. Tvärtom kan det visa sig, att många nutida tänkesätt är uttryck för en falsk tro, som fått olyckliga följder för den moderna människan.

Rätt nattvardsfirande (1 Kor 11:17–34)

Översättning

    När jag nu ger er föreskrifter, så är det en sak jag inte kan berömma hos er: att ni kommer samman på ett sätt som blir mera till skada än gagn. För det första påstås det, att när ni samlas till församlingens gemensamma gudstjänst, så delar ni upp er i grupper — och delvis tror jag det är så. Nu kan också partierna bland er ha sin betydelse: genom dem blir uppenbarat vilka bland er som håller måttet. När ni alltså samlas till gemensam gudstjänst, kan ni inte fira Herrens måltid. Vid måltiden äter ju var och en i förväg sin egen mat. Den ene sitter där hungrig, den andre överlastar sig. Har ni då inte era hem, där ni kan äta och dricka? Eller har ni så litet aktning för Guds församling, att ni låter de fattiga bli utskämda? Vad skall jag säga om er? Berömma er? Inte i den här saken!

Jag har nämligen mottagit detta från Herren, som jag också förmedlat till er: I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, bad tacksägelsebönen, bröt det och sade: Detta är min kropp, den som offras för er. Gör detta till min åminnelse. På samma sätt tog han också kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker den, så gör det till min åminnelse. Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer.

Alltså: den som äter brödet eller dricker av kalken på ett ovärdigt sätt, han försyndar sig mot Herrens kropp och mot hans blod. Därför skall en människa pröva sig själv och sedan äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker utan att besinna att detta är Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det så många svaga och sjuka ibland er och ganska många är det som avsomnar. Dömde vi oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men blir vi nu dömda, så är det Herren som tuktar oss för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.

Alltså, mina bröder: när ni samlas till nattvard, så vänta på varandra. Är någon hungrig, så får han äta hemma, för att inte er sammankomst skall bli er till dom. — Om det övriga skall jag ge föreskrifter när jag kommer.

Kommentar

Paulus har alltså givit föreskrifter om gudstjänsten. Det ger honom anledning att gå in på ett allvarligt missförhållande. Troligen har det inberättats av dem, som kommit med brev från Korint. Det gäller nattvarden. Den firades vid den allmänna söndagsgudstjänsten, där hela församlingen kom samman. Vid denna tid var den ännu förbunden med en verklig måltid. De som kunde förde med sig bröd och vin, kanske också annan mat. Allt lades samman och åts gemensamt. Detta var ”Herrens måltid”, som alltså hade två beståndsdelar: dels det vi nu kallar Herrens nattvard, dels något som i urkyrkan kallades för ”kärleksmåltid” (agape). Ordet förekommer i vårt Nya Testamente bara på ett ställe (Judas brev, v 12), men saken nämns bl a i Apostlagärningarna. Nattvarden tycks ha varit infogad i kärleksmåltiden som dess höjdpunkt. Ganska snart började man skilja dessa båda måltider åt, och vi kan redan här se vilka problem som gjorde det önskvärt.

Paulus säger det rent ut: så som kärleksmåltiden urartat gör den mer skada än nytta. Den skulle firas i samband med den stora gemensamma gudstjänsten. När Paulus talar om att samlas till denna, använder han, som vi redan nämnt, i vers 20 ett i kyrkan vedertaget uttryck, som egentligen betyder ”att samlas på samma ställe”. Man var väl medveten om att det låg något nödvändigt och omistligt i detta, att alla i församlingen regelbundet samlades på samma ställe. Församlingen var ju Kristi kropp, och vid den gemensamma gudstjänsten framträdde kroppen i synlig gestalt. Enheten i Kristus fungerade.

Men nu hade det – som Paulus redan nämnt – uppstått kotterier och partibildningar i Korint. Kanske delade man upp sig efter partilinjer också vid gudstjänsten. I varje fall märktes de sociala rangskillnaderna. Paulus gör en bister kommentar. Sådana partibildningar kan ha en nytta med sig: de sållar agnarna från vetet. Detta säger han naturligtvis inte som ett försvar för gruppbildningarna. Det är en varning: det som är orätt (i teori eller praktik) drar till sig dem som inte har det rätt ställt och avslöjar dem.

I Korint blev nu följden att församlingen splittrades. Några isolerade sig och höll måltid för sig själva. De åt själva upp vad de hade haft med sig. De fattiga, som kommit tomhänta, fick bli utan. Och eftersom man vid nattvarden använde vin (riktigt vin, inte druvsaft), kunde somliga dricka mer än de tålde. Det blev aldrig någon gemensam måltid och nattvarden firades inte enligt Kristi instiftelse.

Därför ger nu Paulus sina förhållningsorder. Först att den som kan bör äta sig mätt innan han går hemifrån. Vidare att alla skall vänta på varandra – tydligen för att allt som medförts skall läggas samman och delas ut åt alla, så att också de fattiga kan äta sig mätta. Och slutligen att nattvarden skall firas enligt Kristi instiftelse, så att alla har klart för sig, vad det är som man nu tar emot.

Detta ger Paulus anledning att citera instiftelseorden. Han nämner uttryckligen, att han ”mottagit” detta från Kristus själv – inte från Jesus under hans jordeliv men som en del av den paradosis, som vi nyss talade om. Detta är alltså ett stycke av den stående undervisning, som meddelades överallt, där man missionerade. Man bör lägga märke till att Paulus skriver detta 20-25 år efter nattvardens instiftelse. Flertalet av dem som var med den gången levde ännu. Paulus hänvisar också till vad som allmänt lärdes i kyrkan. Det var en lätt kontrollerbar och väl betygad tradition han förde vidare. Därtill lägger han ett eget påpekande: att fira nattvard är också en förkunnelse. Vi förkunnar Kristi död, och samtidigt vet vi att han är den som kommer.

Med detta vill nu Paulus inskärpa vad som är nattvardens väsen. Här ges Kristi kropp och Kristi blod under gestalten av bröd och vin. Därför är det så allvarligt att fira den på ett ovärdigt sätt. Värdig att ta emot en sådan gåva är ingen. Den ges oss oförtjänt. Men den oförtjänta gåvan kan man ta emot på ett ovärdigt sätt, och det sker när man inte besinnar att det är Kristus själv man tar emot. Paulus använder här ett ovanligt uttryck och säger ”den som inte gör skillnad på Kroppen”. Han menar: den som tar emot brödet och vinet som om det vore vanlig mat och dryck, eller som firar hela denna måltid som om det vore bara en stund av stämning eller gemenskap människor emellan. Man måste med andra ord hålla gränsen klar mellan nattvard och kärleksmåltid. Man får inte ta emot det bröd och vin, som ger oss del i Kristus (såsom Paulus sagt i föregående kapitel), som om det vore vanligt bröd och vin. Det är ju Kristi kropp och hans blod man får del av. Det är dem man försyndar sig emot, när man deltar i nattvarden tanklöst, i otro eller obotfärdighet. Därför skall man pröva sig före nattvardsfirandet. En sådan självprövning leder alltid till att man finner sig ovärdig. Men den skall inte leda till att man blir borta från nattvarden. Paulus förutsätter som självklart att den skall leda till att man ”sedan skall äta av brödet och dricka av kalken”, just därför att man behöver Kristus och hans förlåtelse. Använder man däremot nattvarden vårdslöst och ovärdigt, så drar man över sig Kristi tuktan. Paulus ser den saken mycket konkret. Han ser allting som händer honom och andra som ett uttryck för en gudomlig styrelse med mening i. Så betraktar han nu också en del fall av sjukdom och död – förmodligen oväntade – som inträffat i Korint. Naturligtvis menar han inte att all sjukdom är en automatisk följd av bestämda synder. Inte heller menar han, att det är fråga om ”straff”. Straff finns bara för dem som går förlorade. Korintierna är dock döpta. De är trots allt ”i Kristus”. Därför drabbas de av Guds aga, hans foderliga tuktan, just för att de inte skall komma under den dom som drabbar världen. Man bör alltså lägga märke till att Paulus inte menar, att ett ovärdigt bruk av nattvarden betyder att man drar över sig en oåterkallelig dom, en missuppfattning som på sina håll skapat en oevangelisk fruktan för nattvarden.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk