Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 14. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 14

Kärlek är förmer än nådegåvor, och profetia är förmer än tungotal (1 Kor 14:1–6)

Översättning

    Sök först och sist efter kärleken. Men försök också få de andliga gåvorna, i synnerhet att kunna profetera. Den som talar i tungor han talar ju inte för människor utan för Gud. Ingen förstår honom. Det är hemligheter han talar i anden. Men den som profeterar, han talar för människor, till uppbyggelse, förmaning och tröst. Den som talar i tungor uppbygger sig själv. Men den som profeterar bygger upp Kyrkan. Jag skulle önska att ni alla talade med tungor, men ännu hellre att ni profeterade. Den som profeterar är förmer än den som talar med tungor såvida denne inte uttyder sitt tal så att församlingen blir uppbyggd. Antag, bröder, att jag kommer till er och talar med tungor. Vad nytta gör jag er med det, om jag inte talar sådant som innehåller en uppenbarelse eller profetia eller ger er kunskap eller undervisning?

Kommentar

Paulus säger ännu en gång, varför han just i detta sammanhang har sjungit kärlekens lov. Han har velat visa vad som är värdefullare och nödvändigare än nådegåvorna. Missförhållandena i Korint berodde ju till stor del på att nådegåvorna hade missbrukats. De hade gjort människor uppblåsta. De hade orsakat söndring. Man hade åberopat sig på profetisk inspiration eller på andegiven kunskap, när man satte sig över Kristi bud. I synnerhet var det tungotalet som hade överskattats.

Paulus stryker alltså under att det först och sist gäller att söka efter kärleken. Man skall ”förfölja” den eller ”jaga efter” den, som det grekiska uttrycket egentligen betyder, alltså sträva efter kärleken, oavlåtligt och uthålligt; utan att nånsin ha fått nog av den. Men sedan visar Paulus att han ingalunda underskattar nådegåvorna. De är verkligen något som man bör sträva efter. Det är falsk ödmjukhet att tro sig för ringa till en egen nådegåva. Men här finns en rangordning. Paulus ägnar ett långt avsnitt åt att göra klart att tungotalet har en särställning, men inte som den högsta och förnämsta av Andens gåvor – så som man tydligen haft benägenhet att tänka i Korint. Tungotalet skiljer sig från alla de andra gåvorna i ett viktigt avseende, säger Paulus. Alla de andra är till nytta för församlingen. Anden delar ju ut dem just med tanke på den saken (12:7). Tungotalet är ett undantag. Det är till nytta bara för den som själv får den gåvan. Därför säger nu Paulus, att han hellre skulle se att alla hade profetians gåva. Det är en gåva, som korintierna först och främst borde eftersträva.

Profetians gåva är gåvan att genom en direkt ingivelse av den Helige Ande tala Guds ord ”till uppbyggelse, förmaning och tröst”. Det fanns ”profeter” i kyrkan, som var allmänt erkända som bärare av denna gåva. De räknades till församlingens ledare, näst efter apostlarna. Samma gåva kunde tydligen – mer eller mindre tillfälligt – falla också på andra kristna, så att de profeterade. En sådan profetia kom alltid spontant, utan att det kunde avtalas eller förberedas. I det avseendet liknade den tungotalet. Men olikheten är, säger nu Paulus, att profetian ger uppbyggelse. Som vi redan sett (10:23) betyder uppbyggelse i Nya Testamentet att Guds kyrka bygges upp genom att vi var för sig fogas in där som levande stenar. Uppbyggelsen är något som ger sammanhållning inbördes och binder oss fastare vid Kristus. Däremot betyder uppbyggelse icke – som ibland hos oss – att bli angenämt gripen eller rörd. Därför kan det vara svårt att översätta Pauli ord, när han talar om uppbyggelse. (Han tycks vara den förste som använt ordet så som det används i Nya Testamentet.) När Paulus säger: ”Den som talar tungomål uppbygger sig själv”, betyder detta inte: Han upplever något som han finner uppbyggligt. Utan det betyder snarare: Han uppför en byggnad för sig själv, på egen hand, utan direkt nytta för Kristi stora kyrkobygge. Motsatsen är profetian, som bygger upp församlingen, Kristi kyrka. Därför är det så viktigt att tungotalet blir tolkat. Som vi redan sett (12:10) räknades det som en särskild andegåva att kunna tolka det som sagts i tungotal. Den som talat (eller någon annan) frambar – på ungefär samma sätt som den som profeterade – ett budskap som man tog emot som tolkning av tungotalet. Genom den charismatiska rörelsen har sådana Andens gåvor återigen blivit en verklighet på många håll, där man förut knappast kunde föreställa sig något konkret bakom Pauli ord.

Vad Paulus här säger är en tillämpning av det han nyss sagt om kärleken: den söker icke sitt. Därför skall alla sanna nådegåvor vara till för de andras skull, icke för charismatikernas egen. Kärleken uppblåses icke. Inte heller räknar en verklig charismatiker sin gåva som ett bevis för en högre andlighet än andra kristnas.

I vers 6 får vi en antydan om vad som kunde förekomma vid gudstjänsten. Samtidigt får vi hjälp att förstå vad som menades med profetia. Profetian nämns nämligen vid sidan av tre andra ting, som den måste ha skilt sig ifrån. ”Undervisningen” var den grundläggande undervisningen om ting, som redan från början var givna, allt detta som ”mottagits” från Herren genom hans apostlar och ”överlämnats” till församlingen. Den undervisningen meddelades – i varje fall i första hand – av församlingens ”lärare”, som fick upprepa, förklara och utlägga denna grundläggande kunskap. ”Kunskapen” (gnosis) var den djupare insikt, som räknades som en nådegåva. Den innebar förmågan att se Herrens vilja och mening i nya situationer och finna den rätta vägen även där man inte hade något direkt Jesusord att gå efter. ”Uppenbarelsen” var något ännu mera speciellt, något som Kristus på ett särskilt sätt (kanske genom en dröm) låtit någon veta, ofta i en bestämd angelägenhet, som när Paulus berättar att han gjorde en resa till Jerusalem på grund av en uppenbarelse (Gal 2:2). Profetian handlar alltså inte om sådana speciella uppenbarelser, den kommer inte med sådant som är fullständigt nytt. Den upprepar inte heller sådant som hör med till den vanliga undervisningen. Utan den innebär ett andeburet budskap, som förklarar och inskärper Guds vilja och förklarar Guds mening, kanske med det som sker i världen. kanske i fråga om förhållandena i församlingen, kanske med tanke på angelägna uppgifter. Sakligt sett behövde det inte vara några nyheter. Det innebar snarare att gamla sanningar blev levande och rätt tillämpade. Profeten talade på Guds vägnar. Han ”visste Guds hemligheter” (13:2). Därför kunde han också tala om Guds frälsning och prisa hans verk med nya ord och från nya synpunkter. En föreställning om hur sådan profetia kunde låta, får man om man läser början av brevet till Efesierna (1:3–14).

Budskapet kräver begripliga ord (1 Kor 14:7–14)

Översättning

    På samma sätt är det ju med döda ting, som ger ljud ifrån sig, en flöjt till exempel eller en cittra. Om tonerna inte kan skiljas från varandra, hur kan man då veta vad som spelas? Och om trumpeten bara ger ett oklart ljud, vem rustar sig då till strid? Likadant är det med er: om ni inte frambringar tydliga ord med tungan, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni talar ju i vädret.

Det finns, vem vet hur många språk i världen, och inget består av ljud utan mening. Förstår jag nu inte meningen med ljuden, så förblir jag en främling för den som talar, och han för mig. Likadant är det med er: när ni nu är så ivriga att få andegåvor, så var ivriga att få hela överflödet av de gåvor som kan bli församlingen till uppbyggelse.

Därför skall den som talar med tungor bedja Gud om gåvan att uttyda. Om jag nämligen bär fram min tacksägelse som tungotal, så är det min ande som ber, men mitt förstånd får ingen behållning.

Kommentar

Som den folktalare han är tar nu Paulus drastiska exempel för att visa, hur orimligt det är att sätta tungotalet främst bland charismerna. Han vet vad som ligger bakom denna överskattning: tron att Anden kan gripa och behärska en människa utan att det sker genom Ordet. I stället är det så, att Anden måste få tala genom lag och evangelium, så att människan blir överbevisad om sin synd och förs till tro på Kristus. Ett förment Andens verk utan Ordet är lika orimligt som en melodi utan urskiljbara toner. Paulus har nyss sagt, att om man talar både människors och änglars tungomål, men inte har kärlek, så är man bara en dånande malm eller en skrällande cymbal. Den påminnelsen klingar igenom, när han nu jämför tungomålstalet med musikinstrument som åstadkommer buller men ingen musik. Han fortsätter med exempel från det mänskliga språket, som går ut på detta: Man måste kunna förstå. Förstår man inte språket, så är man, säger Paulus, en ”barbar” för den som talar. Barbar betydde en främling som inte kunde tala grekiska.

Så sätter Paulus fingret på den ömma punkten. Korintierna är ”ivriga att få andegåvor”. Det lyser fram på flera håll i brevet. Charismatikerna ansågs vara de fullmogna, de som hade Andens insegel. Sådana ville alla bli. Framför allt gällde det att få tungotalets gåva. Detta är fel, säger Paulus. Ni skall rikta er iver åt annat håll, ledda av den kärlek som inte söker sitt. Vad ni skall önska er, det är ett överflödande mått av de gåvor genom vilka församlingen bygges upp. Och dit hör – som han nyss sagt – inte tungotalet. Därför skall den som fått tungotalets gåva också bedja om gåvan att uttyda. Han behöver uttydningen också för sin egen del. Det är något som fattas, när han talar med tungor. Hans förstånd får ingen behållning.

Översättning

    Hur skall jag nu göra? Jag skall bedja med anden, men jag skall också bedja med förståndet. Jag skall lovsjunga med anden, men jag skall också lovsjunga med förståndet. Ty om det bara är min ande som prisar Gud, hur skall då någon, som sitter på deras plats som ännu inte är döpta, kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han vet ju inte vad du säger. Nog är din tacksägelse god, men ingen annan blir uppbyggd av den. Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än ni alla. Men vid gudstjänsten vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd till undervisning också för andra än tio tusen i tungotal. Bröder, var nu inte barn till förståndet, utan var barn och små när det gäller ondskan, men fullvuxna när det gäller förståndet.

Kommentar

Nu skall ingen tro att Paulus dömer ut tungotalet. Han är väl medveten om dess värde. Om den saken anser han tydligen inte att han behöver tala. Han nämner i förbigående, att han själv har tungotalets gåva, mer än någon annan i Korint. Han talar alltså inte som räven om rönnbären.

Vad han vänder sig emot är missuppfattningen att just denna gåva skulle ge en kristen en särställning eller att man genom den kan komma Gud närmare än man gör när Anden verkar genom det hörbara, begripliga Ordet. Därför betonar han här förståndets betydelse. Bed gärna i anden – men också med förståndet. Han tillägger: Sjung gärna i anden. Tydligen kände man också då till att tungomålstalet kunde bryta fram som sång, så som det händer i den charismatiska rörelsen i våra dagar.

Vad menar nu Paulus med förståndet? Uppenbarligen menar han inte förnuftet hos den naturliga människan, som inte fattar vad som hör Guds Ande till (2:14f). Utan han talar om tankeförmågan hos en människa som kommit till tro på Kristus och fått del av Anden. Detta förstånd har en viktig och nödvändig funktion i trons sammanhang. Evangeliet, Guds budskap, uppfattas också med tanken. Både ånger och tro har att göra också med vårt tänkande. Som god jude visste Paulus att vi skall älska Gud av allt vårt förstånd.

Det är detta som begränsar värdet av tungotalet. Paulus tar ett exempel från gudstjänsten. Någon ber tacksägelsebönen (ordet, som Paulus använder, tyder på att det gäller någon av de lovsägelser, som hörde till de stående momenten i gudstjänsten och ofta bads av någon profet). Om nu denne börjar tala med tungor, hur skall då en vanlig gudstjänstdeltagare kunna instämma med sitt Amen? Paulus talar här om en särskild grupp, som hade sin bestämda plats. Han använder för dem ett ord som betyder ”lekman” i motsättning till fackkunnig. Längre fram (v 23) kan vi se, att det gäller någon som inte hörde till församlingen men som inte heller räknades som otrogen. Man har därför förmodat att det rör sig om människor, som börjat komma regelbundet och visat sitt tydliga intresse, fast de ännu inte begärt att få bli döpta och upptagna i församlingen. Utifrån det antagandet har ordet här återgivits med ”en som ännu inte är döpt”. Det är begripligt om Paulus hade en särskild omtanke om sådana och var dubbelt angelägen att de skulle förstå vad som sades vid gudstjänsten.

Paulus ställer alltså upp regeln: Hellre fem ord (fem stod ofta för ”några få”) med förståndet än tio tusen (en myriad, uttrycket för ett ofantligt stort antal) i tungotal. Och han slutar med förmaningen att inte vara barn till förståndet utan fullvuxna – med tydlig adress till de charismatiker, som ansåg sig vara de fullmogna, medan de mindre andebegåvade ansågs stå kvar på det andliga barnstadiet.

Profetia och tungotal som tecken (1 Kor 14:21–25)

Översättning

    I Lagen står det skrivet: ”På främmande tungomål och med främlingars läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig, säger Herren”. Alltså är tungotalet ett tecken, inte för dem som tror utan för de otrogna, medan profetian är till, inte för de otrogna utan for dem som tror. Om nu hela församlingen komme samman till gudstjänst och alla talade med tungor, och några komme dit som ännu inte är döpta eller som hör till de otrogna, skulle de då inte säga att ni var från vettet? Men om alla profeterade, och någon otrogen kom in eller någon som inte är döpt ännu, då skulle han känna sig överbevisad och dömd av alla, hans hjärtas hemligheter skulle avslöjas, och så skulle han falla ner på sitt ansikte och ge Gud äran och betyga att Gud verkligen är ibland er.

Kommentar

I ”Lagen” (som här betyder Gamla Testamentet) har Paulus funnit ett ställe hos profeten Jesaja, som sagt honom något om tungotalet. Stället handlar om obegripligt, extatiskt tal. Paulus hämtar – som vanligt – en lärdom också för sin egen tid och menar att detta extatiska tal, nu som då, kan vara ett tecken för dem som inte velat tro Guds begripliga och klara ord – nämligen ett domens tecken, ett bevis på Guds vrede över deras obotfärdighet. Tungotalet verkar alltså förhärdande på dem som inte tror. För dem som tror har det däremot ingen betydelse. Det har ingenting att säga dem. Tvärtom är det med profetian. Den är till för att skapa tro och har betydelse för dem som tror, inte för de otrogna. Paulus tar ett exempel från gudstjänsten. Hans ordval visar, att han tänker på den stora, för alla gemensamma gudstjänsten, då man samlades ”på samma ställe”, som det heter i grundtexten (jmf 11:20). Om alla då skulle tala med tungor, hur skulle det då gå med de utomstående eller med dem som börjat dras till Kristus? Tungotalet skulle bara göra dem hårda och avvisande. Den skulle bli ett domstecken. Men om de möttes av profetian, så skulle de komma under Andens inflytande. Det är nämligen i det begripliga ordet, icke i tungotalet, som Anden talar till dem som skall frälsas.

Det kan låta som en motsägelse av Paulus, när han här räknar med att profetian är till för dem som inte tror, medan han nyss sade att den var till bara för dem som tror. Förklaringen är sannolikt, att Paulus med ”otrogna” på första stället menar dem som visar evangeliet ifrån sig, medan han på det senare stället menar dem som ännu inte kommit till tro men som öppnar sig för Ordet. För de förra har profetian ingen mening, för de senare uppenbarar den sanningen.

Detta ställe lägger ytterligare några drag till bilden av profetian. Genom den utför Anden sitt verk att ”överbevisa världen om synd” (Joh 16:8). Anden genomskådar oss och det andefyllda profetiska ordet avslöjar oss på ett sätt som väcker verklig ånger.

Anvisningar för gudstjänsten i fråga om tungotal och profetia (1 Kor 14:26–33)

Översättning

    Alltså, bröder: när ni samlas till gudstjänst, så medverkar var och en på sitt sätt, kanske med en psalm eller någon undervisning eller en uppenbarelse eller med tungotal eller uttydning. Allt skall vara sådant att det tjänar till uppbyggelse. Är det fråga om tungotal, så får två eller högst tre tala, en i sänder, och det skall finnas en som uttyder. Finns det inte det, så skall han som talar med tungor tiga vid gudstjänsten. Han får tala för sig själv och för Gud. Av profeterna får två eller tre tala, och de andra skall pröva vad som sagts. Om någon av dem som sitter där får en uppenbarelse, så skall den förste tiga. Ni kan alla få profetera i tur och ordning, så att alla får lära sig något och alla blir förmanade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna. Gud är ju icke oordningens Gud utan fridens.

Kommentar

Paulus drar nu slutsatserna och ger anvisningar för gudstjänsten. Det är fråga om den stora, gemensamma gudstjänsten, som i regel var förbunden med nattvard. Den stod under ledning av en eller flera ”föreståndare”. Där förekom skriftläsning, gemensam bön och sång, delvis efter en fast och inarbetad ordning, i huvudsak övertagen från synagogan. Om den saken talar Paulus inte, eftersom det inte fanns någon anledning till det. Man får komma ihåg att Paulus i sina brev för det mesta behandlar sådant, som inte fungerade som det skulle. Man kan alltså inte använda vad Paulus säger i detta kapitel som en beskrivning av en normal urkristen gudstjänst. Vad Paulus behandlar är den del av gudstjänsten, som präglades av de charismatiska inslagen. Han har hela tiden i tankarna de människor med andegåvor, som han talat om ända sen början av kapitel 12. De bidrar var på sitt sätt vid gudstjänsten. Det kan vara fråga om en psalm (vilket vanligen betyder en psaltarpsalm, fast det här kan vara fråga om en nydiktning. Psaltarpsalmerna sjöngs ju gemensamt och krävde inte någon insats av en enskild). Undervisning och uppenbarelse har Paulus redan talat om (v 6). I fråga om tungotal ger Paulus anvisningar som tydligen är avsedda att rätta till missförhållanden som förekommit. Vid varje gudstjänst får två eller högst tre tala och de får inte tala på samma gång. Paulus anser det självklart, att den som har Anden också har kontroll över sitt tungotal. I varje fall skall det finnas en uttydare med, annars får tungotalaren tiga. Sin gåva får han göra bruk av i sin enskilda andakt. Något liknande gäller profeterna. Två eller tre av dem får tala, och vad de säger skall prövas och bedömas av ”de andra”. Troligen menar Paulus de andra profeterna. Det hörde med till profetens andliga utrustning att han kunde genomskåda det som var falskt. Risken att råka ut för falska profeter och för ”profetiska” budskap, som bara var människoord, förefanns ju alltid. Därför skulle endast den profetia godtas, som de andra profeterna godtog. Paulus ger också den föreskriften, att den av profeterna som talar, skall tiga och lämna ordet vidare, om någon ”som sitter där” får en uppenbarelse, alltså något budskap från Gud som han menar sig vara kallad att framföra just nu. Det fanns alltså en yttre ordning som också charismatikerna fick underkasta sig. Att det finns en yttre ordning innebär inte att man utsläcker Anden. Paulus understryker det, när han säger: Ni kan alla få profetera i tur och ordning. Han menar: Ni alla som verkligen är profeter. Han ger inte någon generell tillåtelse för alla i församlingen att i tur och ordning få ordet. Profetera kunde bara den, som av Gud fått en profetia att frambära. Rätten att medverka vid gudstjänsten berodde på att man fått ett uppdrag av Gud, genom Anden. Samtidigt måste man vara erkänd av församlingen, vare sig man var profet eller lärare eller talade med tungor eller hade någon annan gåva, och man fick underordna sig dem som ledde gudstjänsten. För urkyrkan var detta något helt naturligt. Det var ju samme ene Ande som verkade i den yttre ordningen som i charismerna. Gud är icke oordningens Gud utan fridens, säger Paulus. ”Friden” (schalom) var för en jude just Guds goda ordning, som låter allt samverka efter hans vilja. Därför var det också självklart, att en charismatiker kunde låta bli att profetera eller tala med tungor, om ordningen i församlingen fordrade det. ”Profeternas andar underordnar sig profeterna” enligt regeln att ”allt skall vara sådant att det tjänar till uppbyggelse”. Den regeln måste all kristen gudstjänst följa, om den verkligen skall vara gudstjänst. Både det som säges och sjunges, det som läses och bedes, både musik och arkitektur skall tjäna uppbyggelsen i biblisk mening, alltså inte stämning och känslor utan det Andens verk som förenar oss fastare med Gud och varandra i Guds kyrka.

Kvinnorna vid gudstjänsten (1 Kor 14:34–38)

Översättning

    Liksom i alla kristna församlingar skall kvinnorna tiga vid gudstjänsterna. Det är icke tillåtet för dem att tala där, utan de bör underordna sig, så som också lagen säger. Men är det så att de vill veta något, så får de fråga sina egna män därhemma, ty det är en skam för en kvinna att tala vid gudstjänsten. Eller är det från er som Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? Om någon tror att han är en profet eller begåvad med Anden, då måste han inse, att det jag nu skriver till er är ett bud från Herren. Om någon inte erkänner det, så kommer Gud inte att kännas vid honom.

Kommentar

Paulus fortsätter att ge anvisningar för gudstjänsten. Det gäller alltjämt frågan vem som får framträda och tala. Paulus använder alldeles samma ord som förut, när han nu åter talar om att ”tala” eller ”tiga vid gudstjänsten”, och orden måste rimligen ha samma innebörd. Olikheten är att han nu använder fler argument och ger mera eftertryck åt sina anvisningar, tydligen därför att det fanns somliga i Korint som inte ville foga sig efter dem.

Denna gång gäller det om kvinnor kan uppträda och tala bland dem som undervisar och förmanar församlingen vid den gemensamma gudstjänsten. Så har tydligen skett i Korint, men Paulus säger nej. ”Liksom i alla kristna församlingar skall kvinnorna tiga vid gudstjänsterna.” Det är dessa ord som så ofta citeras i den felaktiga formen ”Kvinnan tige i församlingen”. Den formuleringen ger fel innebörd åt Pauli ord, om man nämligen låter ”församling” betyda lokalförsamlingen med alla dess olika arbetsformer, eller rent av samhället, politiken och yrkeslivet. Här är det fråga om gudstjänsten. I Nya Testamentet använder man ett och samma ord (ekklesia) för Kyrkan, lokalförsamlingen och gudstjänsten. Det beror på att Kyrkan – som ju är Kristi kropp – på varje plats framträder och blir synlig i den lokala församlingen och i dess gudstjänst. Att det i detta sammanhang är fråga om gudstjänsten, syns tydligt av det föregående, där det exempelvis heter att tungomålstalaren (om det inte finns någon uttydare) skall ”tiga vid gudstjänsten” (i ekklesia). Och att det är fråga om den stora, för alla gemensamma gudstjänsten, framgår tydligt av vad Paulus tidigare sagt (v 23 och 26). Vad han här säger, gäller alltså inte utan vidare för andra sammankomster, exempelvis för dem som hölls i enskilda hem. Vi har redan (i kap 11) sett att en kvinna kunde både profetera och bedja (= ”leda i bön”). Paulus har ingenting emot det, bara hon följer reglerna för det som ansågs värdigt och passande. I varje fall måste detta ha gällt för mindre möten och sammankomster. Hur det var vid den gemensamma gudstjänsten vet vi inte. Pauli ord tyder närmast på att det var gällande norm ”i alla kristna församlingar”, att kvinnorna inte profeterade vid församlingens huvudgudstjänster. Men säkert är det inte. Profetissor fanns redan i Israel, och de hade en självklar rätt att träda fram och profetera, fast det var lika självklart att de inte kunde bli rabbiner eller präster. Det är därför möjligt att man lyssnat till kvinnliga profeter, närhelst de framträdde, utan att det ansågs bryta mot den vedertagna regeln att en kvinna inte skall ”tala vid gudstjänsten”.

Vad menas då med att ”tala vid gudstjänsten”? Av sammanhanget framgår, att det är fråga. om att framträda med något slag av förkunnelse, som riktar sig till hela den församlade menigheten. Av fortsättningen kan man se, vad det är som både församlingen och Paulus i första hand måste ha tänkt på. Paulus tar nämligen upp en tänkt invändning, som lyder ungefär: ”Får jag då inte ens fråga om något?” För att förstå innebörden måste man veta, att urkristen predikan brukade ha formen av samtal. Rabbinerna bedrev som regel sin undervisning i form av samtal med frågor, som läraren besvarade. I berättelsen om Jesus vid tolv års ålder i templet finner vi just den situationen. Gossen Jesus har tagit plats bland Israels lärare och visar med sina frågor och svar, att han är den store Läraren. På samma sätt kunde församlingens ”lärare” vid gudstjänsten utlägga evangeliet för församlingen genom inbördes frågor och svar. Vi har exempel på ett sådant samtal i berättelsen om söndagsgudstjänsten i Troas, där Paulus ”samtalade med bröderna” till långt in på natten (Apg 20:7, 9, 11). De ord (det är två olika) som Lukas använder, kan också översättas ”predikade”. Man kan ibland lika väl använda den ena översättningen som den andra (t ex Apg 18:4, 19, 19:8). Det fornkyrkliga ordet för predikan (homilia, varav vi har fått termen homiletik = predikokonst) betyder egentligen samtal, just därför att predikan brukade ha den formen. Paulus har nu tydligen sett, att den som ställde frågor också hade en möjlighet att börja tala till församlingen och alltså gripa in i lärarens uppgift. Därför avvisar han – ganska bryskt – den tänkta invändningen med en hänvisning till att den kvinna som vill veta något får fråga sin egen man därhemma. Man kan jämföra det beskedet med det som tungotalaren fick: Finns ingen uttydare, så får han tala med tungor i sin enskilda andakt, alltså där hemma. Eller med beskedet till dem som inte vill vänta tills alla samlats vid den gemensamma gudstjänsten utan börjar måltiden med detsamma: de kan äta i sina hem. Det finns regler för gudstjänsten som man får underordna sig, utan att man därför behöver gå miste om något av det goda man har rätt till.

Att det just är lärarens funktion vid predikan (med eller utan samtal) som Paulus har i tankarna, det bekräftas av hans ord i brevet till Timoteus (1, 2:12): Jag kan inte tillåta en kvinna att uppträda som lärare.

Vilka skäl anför nu Paulus? De är fyra till antalet: Så kräver allmänt vedertagen kristen ordning, så står det i Lagen (= Gamla Testamentet), så måste det vara enligt vanliga krav på skick och ordning, och så har Herren (= Kristus) sagt att det skall vara. Man kan lägga märke till att det är samma typ av argument, fyra till antalet, som Paulus tidigare (i kap 9) har använt för att visa, att evangeliets tjänare har rätt till lön. Även där anför han, att detta är allmän kristen ordning (v 5), att det är föreskrivet i Lagen (v 9f), att det är allmänt erkänd mänsklig ordning (v 7) och slutligen att det är ett bud från Kristus själv (v 14).

Det är alltså inte bara fråga om att respektera vad som allmänt anses riktigt och anständigt. Sådant skall respekteras, ty kärleken uppträder inte ohöviskt och ovärdigt. Men vad som anses opassande i en tid, kan gå an i en annan, och då kan man naturligtvis ändra den kyrkliga ordningen – om det nu bara var det passande och anständiga man hade att ta hänsyn till. Men här kommer det till andra argument.

Paulus begär av kvinnorna – liksom av profeter och tungotalare och f ö av alla kristna (Ef 5:21) – att de skall ”underordna sig”, vilket betyder att gå in under en Guds ordning. Att det är fråga om en Guds ordning är klart för Paulus, dels därför att Skriften (= Gamla Testamentet) säger så, dels därför att han här har ett bud från Herren (= Kristus) att åberopa. Vi har förut sett hur noga Paulus är med att skilja på de frågor, där han kan åberopa ett ord från Herren och de, där han säger sin egen mening. Här har man alltså ett ord från Herren, som binder både honom och församlingen. Och Paulus går nu till rätta med korintierna, därför att de – tydligen under åberopande av Andens ledning – vågar sätta sig över vad Herren har påbjudit. Han frågar dem: Är det från er som Guds ord har gått ut? Är det bara till er som det har kommit? Har ni monopol på det? Är det ni som bestämmer över det? Det har ju inte utgått från er, utan från Jerusalem, från Herren. Måste inte ni som alla andra kristna rätta er efter vad det faktiskt innehåller? Hänvisningen till Andens ledning slår Paulus bort med en bister hänvisning till det enkla faktum, att den som verkligen är en profet och leds av Guds Ande, han vet att detta är Herrens bud och sätter sig icke upp emot det. Och så slutar han med en varning: Den som inte vill erkänna detta, honom kommer Gud inte att kännas vid.

Vår förutvarande kyrkobibel översätter här: ”Vill någon icke inse detta, så vare det hans ensak.” Det beror på att man följer en annan läsart, som emellertid är så svagt betygad, att nyare översättningar däribland NT-81 – följer den säkrare text (det rör sig bara om en skillnad på två bokstäver) som ger betydelsen, att den som inte erkänner detta, han blir själv inte erkänd, nämligen av Gud. Det är samma tanke som vi finner i evangelierna (Matt 7:21–23, 25:12). Man kan hamna i den situationen att Herren säger: Jag kände er aldrig. Är denna läsart den riktiga, rör det sig alltså för Paulus här om en ”frälsningsfråga”. Vi får emellertid komma ihåg, att den andra läsarten kan vara den ursprungliga. I så fall har Paulus sagt, att om någon inte vill rätta sig efter detta, så skall man inte bry sig om honom utan ignorera honom och låta honom själv svara för sin okunnighet.

Sammanfattning (1 Kor 14:39–40)

Översättning

    Alltså, mina bröder, var ivriga att få profetians gåva, och hindra inte tungotalet. Men låt allt gå värdigt till och med ordning.

Kommentar

Nu sammanfattar Paulus med ett ”Alltså”. Slutsumman blir att profetian skall sättas främst, medan också tungotalet får komma med. Men vad som än förekommer vid gudstjänsten, skall det gå värdigt till och med ordning. Det är samme Ande som verkar i både profeter och lärare. Anden uppenbarar sig både i tungotalet och i undervisningen. Där det är fråga om äkta andegåvor, där underordnar sig charismatikerna under den yttre ordningen i Guds kyrka. Också den är av Gud.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk