Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Korintierbrevet Kapitel 15. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Korintierbrevet Kapitel 15

Uppståndelsens faktum (1 Kor 15:1–11)

Översättning

    Jag vill påminna er, bröder, om det evangelium jag predikade för er, det som ni också tog emot, det som ni också står fast vid, det som också blir er till frälsning, om ni håller fast vid de ord i vilka jag gav er evangeliet — försåvitt det inte var till ingen nytta att ni kom till tro. Jag förmedlade till er som ett huvudstycke vad jag själv fått mottaga: att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna, att han blev begraven, att han uppstod på tredje dagen enligt skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Sedan visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång. De flesta av dem lever ännu, fast några är avsomnade. Sedan visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som är som ett ofullgånget foster. Jag är ju den ringaste bland apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, jag som har förföljt Guds kyrka. Genom Guds nåd är jag vad jag är, och Guds nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla — fast inte jag, utan Guds nåd som var med mig. Det må nu vara jag eller någon av de andra — så är det vi predikar och så var det ni kom till tro.

Kommentar

Paulus är alltså färdig med det han vill säga om gudstjänsten. Nu återstår ännu en sak, en fundamentalt viktig sak: uppståndelsen. Några har förnekat att det finns någon uppståndelse. Paulus går i svaromål, klokt och pedagogiskt. Han säger att han vill påminna om evangeliet, det som de alla tror på och vet att de måste hålla fast vid om de skall bli frälsta. Paulus påminner om att han gav det med bestämda ord – som de säkert fick lära sig – detta som han själv ”mottagit” och nu ”förmedlade” så att korintierna i sin tur kunde ”mottaga” det. Det är alltså återigen fråga om ”paradosis”, den urkristna, fast utformade lärotraditionen. Nu påminner Paulus om ett huvudstycke i denna paradosis, och citerar det själv. Det är den urkristna bekännelsen till Kristi död, begravning och uppståndelse. I den ingår också i kortast möjliga form ett omnämnande av den Uppståndnes uppenbarelser, eller snarare några av dem. Först kommer uppenbarelsen för Petrus, den som finns omnämnd i förbigående hos Lukas (24:34). Sen följer uppenbarelsen – tydligen den på påskdagens kväll – för ”de tolv”. Paulus använder annars inte den beteckningen på apostlarna, vilket visar att han här citerar en fast formel. Sen berättar Paulus en sak, som gett upphov till många spekulationer, nämligen att Jesus visade sig ”för mer än fem hundra bröder på en gång”. Den händelsen finns inte omnämnd i evangelierna, såvida det inte möjligen kan vara den uppenbarelse i Galiléen, som Matteus berättar om (28:16f). Men Paulus är säker på sin sak. Det finns mängder av ännu levande vittnen att åberopa, säger han. Rimligen har han själv mött några av dem. Sen följer i uppräkningen Jakob, säkert Jesu broder. Att Jesus visat sig för honom berättas inte heller i evangelierna, men det stämmer med fornkyrklig tradition och med det faktum att Jakob, som under Jesu livstid tydligen inte hörde till lärjungarna, måste ha blivit omvänd strax efter hans död. När Paulus sen nämner ”alla apostlarna” har man antagit att det rör sig om den andra uppenbarelsen i apostlakretsen, den som Johannes berättar om (20:26f). Och till slut nämner Paulus också sig själv, som den allra siste och ringaste, ovärdig att kallas apostel och ändå brukad som redskap för ett verk, som ingen av de andra fått utföra. Det kan förresten göra detsamma, säger Paulus, vem av oss som arbetat mest. Det viktiga är att så här lär vi, allesammans. Detta är evangelium.

Uppståndelsens fundamentala betydelse (1 Kor 15:12–19)

Översättning

    Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå, att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Finns det ingen uppståndelse från de döda, så har inte heller Kristus uppstått. Har Kristus inte uppstått, då är vår förkunnelse bara tomma ord. Också er tro är bara tomma ord. Då står vi där som falska vittnen om Gud, vi som har vittnat tvärtemot Gud att han uppväckte Kristus, som han alltså inte har uppväckt eftersom de döda inte kan uppväckas. Kan de döda inte uppväckas, så har inte heller Kristus blivit uppväckt. Men om Kristus inte har blivit uppväckt, då är er tro en illusion. Då är ni alltjämt kvar i era synder. Då har också de gått förlorade som har dött i tron på Kristus. Om det bara var här i livet som Kristus var vårt hopp, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.

Kommentar

Hur kunde då några säga, att det inte finns någon uppståndelse? Vi kan undra över att det fanns någon i församlingen som påstod det. I själva verket är det inte så svårt att förklara utifrån det vi förut hört om korintierna och deras överskattning av sina stora andliga upplevelser. Troligen förnekade ingen att Kristus uppstått. Inte heller förnekade man det eviga livet. Men man sade, att det redan hade börjat. Den Andens fullhet, som man gjorde anspråk på att äga, den var det eviga livet. Redan nu var man ett med Kristus och regerade med honom (4:8)! Man behövde ingen uppståndelse. Man var ju redan andlig, förvandlad, ”fullkomlig” och kunde gå raka vägen in i Guds himmelska rike när man dog. I själva verket tänkte man ungefär som många människor idag (fast de ingalunda är charismatiker utan ganska ljumt religiösa), sådana som tror på ”själens odödlighet” men inte på de dödas uppståndelse.

Detta är inte kristendom, säger Paulus. Finns det ingen uppståndelse från de döda, så har inte heller Kristus uppstått. Kristi uppståndelse är nämligen något som med nödvändighet hänger ihop med de dödas uppståndelse. Finns det ena, så måste det andra finnas, inte som en naturlag utan enligt Guds frälsningsplan. Kristus stod upp bara för att vi också skulle få göra det. Skulle det verkligen visa sig, att vi inte står upp, då är hela evangeliet en illusion. Då har Kristus aldrig stått upp. Då är vi alla kvar i våra synder och går död och dom till mötes. Då finns det inget hopp för dem som dött i tron på Kristus.

Paulus skräder alltså inte orden. Han drar sig inte för att ställa upp antagandet att evangeliet är en illusion, och konstaterar att i så fall är han själv och alla kristna de mest beklagansvärda av alla människor. Detta vågar han säga, därför att det inte finns en skymt av tvekan i fråga om själva faktum: Kristus har uppstått.

Uppståndelsens innebörd (1 Kor 15:20–28)

Översättning

    Men nu har Kristus uppstått från de döda, som förstlingen bland de avsomnade. Genom en människa kom döden in i världen; därför har också uppståndelsen från de döda kommit genom en människa. Ty liksom genom Adam alla måste dö, så skall också genom Kristus alla göras levande. Men var och en i sin bestämda ordning: Kristus som förstlingen, sen vid hans tillkommelse de som tillhör honom. Sen kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort om intet alla furstar, alla väldigheter och makter i andevärlden. Han måste nämligen regera, tills Gud lagt alla fiender under hans fötter. Den siste fienden som tillintetgörs är döden. Ty ”allt lade han under hans fötter”. När det heter ”allt”, så är naturligtvis Gud undantagen, han som underordnar allt under Kristus. När Gud har underordnat allt under honom, då skall Sonen själv underordna sig under den som underordnat honom allt, för att Gud skall bli allt i alla.

Kommentar

Faktum står alltså fast för Paulus, höjt över varje möjlighet till tvivel. Kristi uppståndelse är den stora vändpunkten i världens historia. Den betyder inbrottet av en ny tid, den första början av en ny tidsålder. Kristus är bara ”förstlingen”, lik det allra första av årets nya skörd. Han skall följas av alla de ”avsomnade” (och med det menar Paulus alltid dem som dött i tron på Kristus). Liksom hela den gamla mänskligheten ledde sitt ursprung från Adam och hade ärvt döden efter honom, så finns det nu en ny mänsklighet, som andligen härstammar från Kristus och får liv genom honom. Uppståndelsen betyder att man går in i denna nya värld och blir lik Kristus. Var och en i sin ordning: först har Kristus uppstått. När han kommer åter, kommer turen till alla dem som tillhör honom. De blir honom lika. Sen är Gud färdig med denna världen. Hela den gamla världen förgår. Alla dess makter detroniseras. Eftersom Paulus här ger dessa makter samma namn som i Efesierbrevet (1:21) är det troligt att han liksom där talar om makter ”i den himmelska världen”, alltså andemakter, skapade av Gud men upproriska mot honom. Alla Guds fiender blir till slut krossade, sist av alla själva döden. När Kristus så har segrat, överlämnar han riket åt sin Fader, och underordnar sig själv under honom. Så visar han att detta att underordna sig hör med till hans rikes innersta väsen. Detta, som den fallna världen icke kan fatta, eftersom den är inställd på att hävda sig, det blir nu uttrycket för tillvarons djupaste mening och lycka: att gå in under Guds ordning, att bli just det som Gud hade menat och tänkt, så att Gud blir allt i alla. Alla de makter, som inte velat gå in under Guds ordning, de tvingas att böja sig. Även de måste underordna sig, men för dem blir det icke en lycka utan en dom.

Hur det till slut går för de människor, som inte hör Kristus till, det yttrar sig Paulus inte om i det här sammanhanget. I andra sammanhang har han talat om det på samma sätt som Jesus. Det finns de som inte kommer in i Guds rike utan måste gå bort, så som de själva valt att göra här i tiden.

Vårt kristna liv vittnar om vår uppståndelsetro (1 Kor 15:29–34)

Översättning

    Varför låter annars somliga döpa sig för de döda — om de döda överhuvud inte uppstår? Varför skall man då låta döpa sig för dem? Varför skulle vi själva oavlåtligt utsätta oss för faror? Ja, bröder, så sant som ni är min berömmelse i Kristus Jesus vår Herre: jag lider döden var dag. Om jag hade trott som de flesta tror, när jag kämpade med vilddjuren i Efesus, vad skulle det då ha tjänat till? Om de döda inte uppstår — ”låt oss då äta och dricka. I morgon skall vi ju dö!” Låt er inte förvillas. ”Ett dåligt sällskap bryter ner den bästa sed.” Nyktra till på allvar och synda inte! Några av er har ingen riktig kunskap om Gud. Till er skam måste jag säga det.

Kommentar

Paulus tar två argument ur den dagliga erfarenheten. Kristna människor skulle inte kunna handla så, som de faktiskt handlar, om det inte funnes någon uppståndelse. Det ena exemplet förefaller oss gåtfullt. Paulus säger att det finns de som låter döpa sig för de döda. Han anbefaller inte den seden, men underkänner den inte heller, utan konstaterar bara faktum: Så gör somliga, och det skulle inte ha någon som helst mening, om de döda inte skulle uppstå. Vi vet ingenting närmare om denna sed. Även för de fornkyrkliga författarna var den okänd och de kan inte säga, vad Paulus syftar på. Den sannolikaste förklaringen är, att det förekom att en familj som döptes ville taga med också någon nyss avliden medlem i dopet. Det kunde ju finnas personer, om vilka man visste att de gärna velat vara med om de levat. Och så döptes någon av familjens medlemmar också för den döde.

Detta är nu endast en gissning. I varje fall visar denna sed hur viktigt dopet ansågs vara och hur naturligt det var för urkristendomen att betrakta familjen och släkten som en enhet, också när det gällde tron. Det var därför man utan betänkande döpte hela familjer, när de som hade avgörandet begärde dopet för sig och de sina.

Det andra argumentet tar Paulus ur sin och andra kristnas dagliga erfarenhet. Att vara kristen betydde att riskera förföljelse. På sig själv kunde Paulus tillämpa ett psaltarord (som han ordagrant citerar i Rom 8:36) om att ständigt lida döden. Nu senast hade han i Efesus ”kämpat med vilddjuren”, vilket sannolikt skall förstås som en bild: han hade varit utlämnad åt rasande människor. (Biskop Ignatius av Antiokia som femtio år senare fördes till Rom för att kastas för vilddjuren på arenan, använder den bilden om sitt liv bland vakterna under fångtransporten.) Vem skulle kunna leva på det viset, om man bara räknade med detta livet? Finns bara detta livet, så blir den naturliga slutsatsen, att man bör ta vara på det och försöka få ut så mycket lycka av det som möjligt. Det var ju så fäderna resonerade i Jerusalems yttersta dagar (Paulus citerar här Jes 22:13). Men det sättet att tänka skall en kristen vara på vakt emot, också när det dyker upp i den egna kretsen. Paulus citerar på nytt, denna gång en versrad ur en grekisk författare, som var mycket läst i skolorna. Det var ”dåliga sällskap” som det varnas för, är för Paulus i det här sammanhanget just dessa som förnekar uppståndelsen. Här gäller det att nyktra till och se hur galet detta är. De som låter sig påverkas av sådant tal har ingen riktig kunskap om Gud.

Hur uppstår de döda? (1 Kor 15:35–58)

Översättning

    Nu kanske någon frågar: Hur uppstår de döda? Med hurdan kropp träder de fram? Du dåraktiga människa, det du sår, det får ju inte liv om det inte dör. Och det du sår, det har ju inte samma gestalt som den planta, som skall komma upp. Det är ett naket korn, kanske vete, kanske något annat. Gud ger det den gestalt som han vill, åt varje frö en särskild kropp. Alla levande varelser har inte samma slags kött. Människor har ett slags kött, husdjuren ett annat, fåglarna ännu ett annat och fiskarna ännu ett. Det finns himmelska kroppar och det finns jordiska kroppar. Men de himmelska har sin särskilda härlighet, de jordiska har en annan. Solen har sin härlighet och månen har sin. Stjärnorna har sin, och den ena stjärnan skiljer sig från den andra i härlighet.

Så är det också vid de dödas uppståndelse. Vad som sås förgängligt, det uppstår oförgängligt. Vad som sås i ringhet, det uppstår i härlighet. Vad som sås i svaghet, det uppstår i kraft. Här sås en jordisk kropp, där uppstår en andlig kropp. Om det finns jordiska kroppar med själ i sig, så finns det också andliga kroppar. Därför heter det också: Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ. Den siste Adam blev en ande, som ger liv. Men det som var ande kom inte först, utan det som var själ. Sedan kom det som var ande. Den första människan var från jorden, danad av stoft. Den andra människan är från himmelen. Sådan som den jordiska människan var, sådana är också de jordiska, och sådan den himmelska är, sådana är också de himmelska. Och liksom vi varit avbilder av den jordiska, så skall vi också bli avbilder av den himmelska. Vad jag menar, bröder, är detta: Kött och blod kan inte ärva Guds rike. Inte heller kommer det förgängliga att ärva oförgänglighet. Se, jag vill låta er veta en hemlighet. Vi kommer inte alla att avsomna, men alla skall vi bli förvandlade, i ett nu, på ett ögonblick, vid ljudet av den sista basunen. Ty en basun skall ljuda, och de döda skall stå upp, oförgängliga, och vi andra skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste klädas i oförgänglighet och detta dödliga klädas i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga har klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen!

Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!

Alltså mina älskade bröder, var fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk. Ni vet ju att ert arbete inte är fåfängt i Herren.

Kommentar

Paulus tar nu upp den kritiska fråga, som alltid brukar möta uppståndelsetron: Hur tänker ni er egentligen att en förmultnad och förskingrad kropp skall kunna stå upp igen? Det är en dum fråga, menar Paulus. Vi tror ju på Gud som den allsmäktige Skaparen. Åt allt som existerar har han givit form och substans, och det har han gjort fullkomligt suveränt. Han låter ett frö bli en planta, som ser alldeles annorlunda ut. Det finns en oändlig variation av kroppar, och de är byggda på olika sätt. Alla har de sin ”härlighet”. När Paulus använder det ordet om solen, månen och stjärnorna, kunde man möjligen översätta det med ”strålglans” eller något liknande. Men nu säger han ju också att de jordiska kropparna har en härlighet, fast av annat slag. Och vi hörde förut (11:7) att mannen ”är Guds avbild och härlighet”. Härligheten är här inte en yttre strålglans, utan något som hänger samman med att tingen har utgått ur Guds hand och återspeglar något av Guds härlighet, vart på sitt sätt. Vad Paulus vill säga är detta: Skapelsen visar oss i sin otroliga mångfald, att den är ett verk av den Gud, som förmår att frambringa vad han vill i ständigt ny rikedom.

Så är det nu också med uppståndelsen, säger Paulus. Den innebär en ny skapelse. Gud gör något som är annorlunda, något som inte fanns förut, något som blir vida bättre än allt vi känner till här på jorden. Men det är ändå den dödliga, svaga, jordiska kroppen som står upp, fast i totalt ny gestalt. Nu är vi ”jordiska kroppar med själ i sig”. Ordagrant säger Paulus ”psykiska kroppar”, ett uttryck som påminner om den ”psykiska människan”, som han tidigare talat om (2:14). Det betyder den naturliga människan med sin kropp och sitt psyke. Denna ”psykosomatiska” varelse känner vi väl till och den förefaller oss alldeles naturlig. Men, säger Paulus, på samma sätt finns det ”pneumatiska kroppar”, verkliga, konkreta kroppar, byggda på något nytt sätt och fyllda av Anden. Som jordiska människor bär vi den förste Adams gestalt. Men nu finns det en ny mänsklighet, som har tagit sin begynnelse med den siste Adam, dvs den uppståndne Kristus. Han är ”den andra människan”, begynnelsen till en ny skapelse. ”Den andra människan” är himmelsk, vilket inte betyder att den är okroppslig. Det är alltjämt fråga om en reell och konkret verklighet. Uppståndelsen betyder inte att ”anden” blir ”fri från kroppen”, utan att den döda människan får en ny kropp, en kropp av samma slag som den som Kristus fick i uppståndelsen. Kött och blod kan inte ärva Guds rike. Det betyder: det slags materiella kroppslighet, som vi nu består av, finns inte längre i den värld, som kommer när Gud gör allting nytt. Därför säger Paulus, att de som lever vid Kristi tillkommelse kommer att bli förvandlade – lika totalt som de döda, när de uppstår. Så blir döden ”uppslukad”, begravd och förintad i det nya som kommer. Förgängligheten, som vidlåder allt skapat i denna värld, har förvandlats till något oförgängligt. Gud har gjort allting nytt.

Enligt vår moderna världsbild är hela skapelsen uppbyggd av samma slags primära beståndsdelar: atomkärnor och elektroner m.m. Gud har använt samma slags byggstenar för att skapa hela, denna förbryllande mångfald av död och levande natur. Den tro som Paulus här skildrar, innebär att Gud kommer att skapa en ny värld, lika verklig som vår, men byggd på ett alldeles nytt och annorlunda sätt, som vi nu inte kan göra oss någon åskådlig föreställning om. Vi vet bara att denna nya verklighet på en enda punkt redan har framträtt mitt i denna gamla värld: i Kristi uppståndelse.

Så slutar Paulus med ett jubelrop, alldeles som han gör på ett par ställen i Romarbrevet. Och liksom han där fyra gånger avslutar ett kapitel med de ord, som allt hänger på, så gör han det också här: Genom Jesus Kristus vår Herre! Också i detta kapitel har Paulus visat, hur helt avgörande Kristi insats är. Det är genom Kristus vi har möjligheten att räddas undan synd och död. Paulus passar på att med en enda liten sats påminna om det, som han säkert sagt många gånger och som vi hör honom utförligt utveckla i Romarbrevet och Galaterbrevet: Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. ”Udden” var namnet på den vassa spetsen på en oxpik. Döden är tyrannen som driver oss framför sig som boskap. Och dödens udd är synden. Men det är lagen som gör att synden fördömer och dödar. Det är Guds egen rättfärdighet som gör det omöjligt för oss att komma till Gud och leva i hans närhet. Fortsättningen behöver Paulus inte säga. Han vet att korintierna känner till det: Kristus har gått in under lagens dom, tagit på sig vår synd och friköpt oss från lagen, synden och döden.

Alltså kan vi – just för uppståndelsens skull – arbeta vidare med ett gott hopp och stå fasta mitt i alla stormar, ”alltid överflödande i Herrens verk”, dvs redo att göra mera än vår skyldighet, mera än någon väntat, alltid fyllda av en glädje och tacksamhet, som väller upp inom oss och flödar över, som en följd av detta glada faktum: Herren är verkligen uppstånden!


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Korintierbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk