Översättning

  Alltså, då vi nu har denna tjänst, som vi fått genom Guds förbarmande, så tappar vi inte modet. Tvärtom: vi har avsagt oss allt ovärdigt hemlighetsmakeri, vi begagnar oss inte av knep, och inte heller förfalskar vi Guds ord. Utan det är genom att lägga fram sanningen som vi anbefaller oss själva och vädjar till var människas samvete, med Gud för ögonen. Och om vårt evangelium är dolt av ett täckelse, så finns det täckelset hos dem som går förlorade. Denna tidsålders gud har ju förblindat de otrognas hjärtan, så att de inte kan se det ljus som strålar kring evangeliet om Kristi härlighet, hans som är Guds avbild. Vi förkunnar ju inte oss själva, utan Kristus Jesus som Herre och oss som tjänare åt er, för Jesu skull. Ty den Gud som sade: ”Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken.

Kommentar

Paulus kan nu dra slutsatserna och tillämpa dem på sig och sina motståndare. Han vill visa, att han handlat just så som en riktig apostel måste handla. Han är en tjänare åt evangeliet, alltså åt det nya förbundet. Därför vågar han tala och handla som han gör. Vi anar att han menar: till skillnad från motståndarna. Han är inte rädd för att lägga fram evangeliet sådant det är. Han försöker inte hemlighålla vissa delar och ta fram dem bara när han kan räkna på medhåll. Han använder inga finurliga omskrivningar, för att undgå anstöten. Med ett ord: han förfalskar inte Guds ord. Det är ju detta som i alla tider har varit frestelsen för dem som skall predika: att anpassa sig, att korta av budskapet, att ta fram bara det som är gångbart.

Begär man nu att Paulus skall legitimera sig och visa vem han kan referera till, så svarar han, att han refererar till Gud och till var människas samvete genom att lägga fram evangeliet så som han fått i uppdrag att förkunna det. Visserligen händer det, säger han, att somliga inte fattar något. Motståndarna tycks ha anklagat Paulus för att vara obegriplig med sin lära om trons rättfärdighet. Paulus svarar: obegriplig är den läran bara för dem som ingen nåd vill ha, dem som går förlorade. Guds fiende har gjort somliga så blinda att de inte kan se Kristi härlighet, fast den i själva verket är Guds. Att Paulus predikar som han gör, beror inte på att han förkunnar sina egna idéer och framhäver sig själv – något som motståndarna velat påstå – utan det beror på att han förkunnar Kristus. Och just så måste Kristus förkunnas, om bilden skall bli riktig. Paulus talar som han gör därför att han vill tjäna och hjälpa sina åhörare. Skaparen, som en gång sade sitt ”Varde ljus”, han har skapat ljuset också i Paulus hjärta och låtit honom se Kristi härlighet. Och det ljuset måste han nu bära vidare ut i världen. Paulus talar här i första hand om sig själv, men det han säger har sin tillämpning på alla kristna, som ju alla ”med avhöljt ansikte skådar Herrens härlighet” (3:18).

Översättning

  Men denna skatt har vi i lerkärl, för att det skall bli klart att den överväldigande kraften kommer från Gud och inte från oss själva. Vi är trängda från alla sidor, men inte utan utväg, offer för ovisshet men inte för misströstan, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte förlorade. Alltid bär vi med oss Jesu död i våra kroppar, för att också Jesu liv skall ta gestalt i dem. Ännu levande blir vi ständigt utlämnade åt döden, för Jesu skull, för att också Jesu liv skall ta gestalt i vår dödliga natur. Så utför döden sitt verk i oss, men i er verkar livet. Vi äger samma trons Ande, som det talas om i Skriften: ”Jag trodde, därför talade jag.” Så tror också vi, och därför talar vi också. Vi vet ju att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka också oss med honom och låta oss träda fram tillsammans med er. Allt sker för er skull, för att nåden skall nå så många fler och komma tacksägelsen att överflöda, Gud till ära.

Kommentar

Paulus fortsätter att tala om sig själv och sin tjänst som apostel. Han har fått en skatt, nämligen evangeliet och tjänsten i det nya förbundet. Men den skatten har han i lerkärl, nämligen i en bräcklig och plågad människokropp. (Lerkärlet är alltså inte bibelordet, som i sin bräcklighet ändå skulle rymma ordet från Gud, så som detta ställe ibland utläggs.)

Åskådligt skildrar Paulus hur han har det som apostel. Han är alltid i faror och trångmål, men Gud ger alltid en utväg. Han ställs ständigt inför nya problem, där han inte vet hur han skall handla, men han behöver aldrig misströsta, eftersom Gud leder honom. Han blir ständigt förföljd, men Gud överger honom inte i nöden. Han blir slagen till marken – rent bokstavligt, av stenar som träffar honom eller fångknektar som slår honom ikull – men han är inte förlorad för det. Han bär Jesu död med sig i sin kropp. Han är ju förenad med Jesus. Jesus lever i honom. Det betyder att han får dela Kristi lidanden och får ”bli honom lik genom att dö som han” (Fil 3:10). Paulus vet, att gemenskapen med Kristus betyder att dela både hans lidanden och hans uppståndelse, både hans smälek och hans härlighet. Och vem skulle göra det, om inte först och främst aposteln som är hans sändebud, hans befullmäktigade talesman och ombud? I aposteln utför nu alltså döden sitt verk, men det sker för att livet skall segra, i alla dem som han får föra till Kristus. Man märker av Pauli ord att han räknar med att han som apostel skall lida mer än de andra, i deras ställe och till deras bästa.

Till slut citerar Paulus ett ord ur Psaltaren. Han gör det på det sätt som var vanligt bland judarna. De var väl förtrogna med sina psalmer, och man behövde bara anföra en enda rad, så stod hela sammanhanget klart för dem. Här tar Paulus en rad ur psalm 116. Här talar en man ”som var storligen plågad”, som var omvärvd av dödens band och kom i nöd och bedrövelse men blev räddad av Herrens hand. Paulus vet, att han fått samma ”trons Ande” som talar ur den psalmen – tron på den Gud som låter oss äga skatten i lerkärl, han som är mäktig att rädda oss undan döden, både i livsfara och när vi till slut vilar i graven. Om alla sina lidanden kan Paulus säga: Allt sker för er skull. Allt sker för att skatten skall givas åt desto fler, åt ”de många” som Jesus talade om.

Så har Paulus återigen försvarat sig, inte med argument som logiskt överbevisar en opartisk domare utan genom att peka på sådant som han vet är sant inför Gud. Hur människor tänker och dömer, det har till slut ingenting att betyda. Han vet vem han tjänar. Han är så uppfylld av detta, att han tillhör Kristus och tjänar evangeliet, att han ständigt på nytt måste tala om Kristus och hans evangelium. Men just därför blir hans självförsvar ett budskap till alla kristna i alla tider. Vad Paulus här säger om skatten i lerkärl, om den frälsning och det lärjungaskap, som innebär att dela allt med Kristus, också lidandet, det har något väsentligt att säga oss inte minst i vår tid, där vi är så rädda för allt som gör ont och kanske står inför så stora lidanden.

Översättning

  Därför tappar vi inte modet. Även om vår utvärtes människa bryts ner, så förnyas ändå vår invärtes människa dag efter dag. Den nöd vi just nu lider, den väger inte tungt, och den bereder åt oss en härlighet, som mångfaldigt uppväger allt vad tänkas kan och som varar i evighet. Vi har ju inte till ögonmärke det som syns utan det som inte syns. Det som syns, det varar en tid. Det som inte syns, det varar i evighet.

(Kap 5) Vi vet att om det tältet rivs ner, som är vår jordiska boning, så har vi en byggnad som Gud har gjort, en boning i himmelen som inte är människoverk utan evig. Just därför suckar vi och längtar efter att få överkläda oss med den boning som kommer från himmelen. Har vi iklätt oss den, behöver vi inte bli nakna. Även vi som ännu bor i våra tält, suckar och är betryckta, eftersom vi ville slippa bli avklädda och i stället få överkläda oss, så att det dödliga bleve uppslukat av livet. Men den som har gjort allt detta möjligt för oss, det är Gud, och som underpant har han givit oss Anden. Alltså är vi alltid vid gott mod. Vi vet att så länge vi är hemma i kroppen, är vi borta från Herren. Vi vandrar i tro, utan att se. Men vi är vid gott mod och skulle helst flytta bort ur kroppen och komma hem till Herren. Därför sätter vi vår ära i att bereda honom glädje, vi må nu vara hemma eller borta. Alla måste vi ju träda fram inför Kristi domarsäte, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, allteftersom han har handlat, det må nu vara gott eller ont.

Kommentar

Paulus har målat en apostels vedermödor i kraftiga färger. Nu ger han en lika färgstark bild av det som håller honom uppe och gör att han kan vara vid gott mod. Han talar alltjämt om sig själv, men vad han säger har sin tillämpning på alla kristna.

Den utvärtes människan, kroppen, fysiken, bryts ner, det må nu ske genom förföljelse och misshandel som hos Paulus, eller genom sjukdom och åldrande. Men den som genom tron lever i gemenskap med Kristus – ”i Kristus” som Paulus brukar säga – har också en ”invärtes människa”. Och den förnyas dag för dag. Därför vågar Paulus säga, att hans tunga lidanden inte väger tungt. Sådant bereder åt oss en härlighet som mångfaldigt uppväger allt vad vi nu lider. Det gäller bara att se det som kommer, det som är osynligt men verkligt, och inte stirra sig blind på det lidande som man just nu har för ögonen.

Sen utvecklar Paulus innebörden i uppståndelsetron. Det är tankar, som vi väl känner igen från Första Korintierbrevet (kap 15). Varje människa behöver en kropp, både här och i evigheten. Vår jordiska kropp är förgänglig. Paulus liknar den vid ett tält, en boning som är något av ett provisorium och när som helst kan tas ner. Men Gud har en bättre boning i beredskap åt sina barn. Paulus menar den kropp, som skall bli vår vid uppståndelsen. Den finns hos Gud. Redan nu finns hos Kristus det nya liv, som vi då får del av. Det finns där som en framtida gestalt för var och en av hans lemmar. Med denna nya ”boning” skall vi en gång ”överklädas”. Just därför att det är fråga om en kropp kan Paulus samtidigt använda bilden av ett hus och av en dräkt. Bådadera är ju något som man innesluts i.

Paulus hoppas nu att Kristus skall komma medan han ännu lever. Det skulle betyda, att han fick ”överkläda sig” så att hans dödliga kropp förvandlades och blev lik den Uppståndne. Han skulle alltså slippa ”avkläda” sig och bli ”naken”, alltså dö och läggas i graven, som ett ”naket korn” (1 Kor 15:37) som dör för att i sinom tid stå upp i ny gestalt.

Paulus är väl medveten om vilka fantastiska tankar detta är. Det vore idel orimligheter, om inte Gud hade gjort det möjligt. I Kristi uppståndelse har han visat, vad han har makt att göra, och han har givit oss en ”underpant” (1:22), en bekräftande ”handpenning” på det utlovade, genom att skänka oss Anden. Upplevelsen av livet i Anden med dess visshet och dess nya kraft var för urkristendomen ett avgörande bevis på att kristustron inte var en illusion.

Alltså kan vi vara vid gott mod, säger Paulus, fast vi ännu måste vandra vår väg fram i tro, utan att se. Guds härlighet kan vi se. Den strålar fram i Kristi ansikte. Frälsaren kan vi se. Men honom ser man i tron, inte ”ansikte mot ansikte”. Att vi är vid gott mod hindrar inte att vi längtar hem. Så länge vi bor på jorden, bor vi i tält. Modernt uttryckt: Vi är kampare. Men vi har Kristus med oss i lägret. Vi vill leva så att vi gör honom glädje. Slutet på den korta tiden i tält blir ju en räkenskap, med ansvar för allt vad vi gjorde.