Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Galaterbrevet Kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Galaterbrevet Kapitel 1

Brevhuvud och hälsning (Gal 1:1–5)

Översättning

    Paulus apostel, icke från människor eller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och Gud Fadern, som uppväckt honom från de döda, och alla de bröder som är här hos mig till Galatiens församlingar.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och från Herren Jesus Kristus, från honom som utgivit sig själv för våra synder för att rädda oss undan den nuvarande onda tidsåldern, allt efter vår Guds och Faders vilja. Honom tillhör äran i evigheternas evighet! Amen.

Kommentar

Paulus börjar med sitt eget namn. Det beror inte på egocentricitet. Det hör till den antika brevstilen. Först kommer avsändarens namn, ibland – som här – med en presentation. Varför Paulus genast stryker under, att han är apostel – dvs ett utsänt, befullmäktigat ombud – inte från människor utan från Gud, det förstår vi längre fram. Likaså varför han redan här stryker under vad som är huvudsumman av Kristi frälsningsverk: att han genom sin död har gjort oss fria.

Brevets orsak: galaterna är på väg att avfalla från evangeliet (Gal 1:6–10)

Översättning

    Jag fattar inte att ni så snart kan avfalla från honom, som har kallat er i Kristi nåd. Avfalla till ett annat evangelium — fast det inte finns något annat! Saken är ju bara den, att det finns några som förvirrar er och försöker förvrida Kristi evangelium. Men om det så vore vi själva eller en ängel från himmelen som förkunnade evangelium i strid med det som vi har förkunnat för er, så vare han förbannad. Som jag redan förut har sagt, och nu säger ännu en gång: om någon förkunnar evangelium för er annorlunda, och inte som ni har fått ta emot det, så vare han förbannad!

Hur är det nu? Är det människor jag försöker få på min sida? Eller Gud? Är det människor jag vill behaga? Om jag ännu alltjämt försökte behaga människor, så vore jag inte Kristi tjänare.

Kommentar

Sedan exploderar Paulus. Annars brukar han börja med en tacksägelse, där han inte försummar att tala om, vilken glädje han fått genom dem som han nu skriver till. Men här har han ingenting att glädja sig åt. Han är skakad och upprörd. Han skriver – eller snarare: han dikterar – med en lidelse och ett engagemang, som vibrerar genom hela hans brev. Det har hänt något förfärligt. Han måste varna och ropa, så som man gör när någon går i mörkret rakt mot ett stup. Hans galater har avfallit från evangeliet!

De har inte gått tillbaka till hedendomen. Inte heller har de gjort sig skyldiga till några grova moraliska felsteg. De tror alltjämt att de är goda kristna – rentav bättre kristna, strängare och med större krav på sig själva. Och ändå är allt förlorat, om Paulus inte kan få dem till besinning.

Detta är det märkliga med Galaterbrevet. Det behandlar ett problem, som är lika aktuellt i alla tider. Vad som hände i Galatiens församlingar händer ständigt på nytt.

Vad var det som hade hänt?

Det hade kommit stränga laglärare, säkert judekristna, som ville bättra på evangeliet. Visst var det sant, att vi måste tro på Jesus Kristus, men vi måste också… Och så kom de med nya villkor för frälsningen, villkor som alla gick ut på något som vi måste göra. De predikade alltså en annan frälsningsväg än evangeliets. De lade en annan grund för frälsningen och för rätten att kallas kristen och vara Guds barn, än detta att tro på Jesus Kristus.

Paulus börjar därför med att konstatera, att det bara finns ett evangelium. Han gör det med oblidkelig skärpa, så kompromisslöst och eftertryckligt som han någonsin kan. I Guds rike finna ingen pluralism. När det gäller vår frälsning, finns det bara en stor sanning. Lägger man något till eller tar man något ifrån, så är evangeliet inte längre något frälsande evangelium. Då drar man människor i fördärvet – och kommer själv under domen.

Motståndarna hade tydligen försökt att undergräva galaternas tilltro till Paulus genom att säga, att Paulus inte var någon verklig apostel. Han hörde ju inte till de tolv. På sin höjd var han en lärjunge till Petrus och de andra. Vidare hade de sagt, att han försökte ställa sig in hos hedningarna. Han ville bli populär och därför predikade han en bekvämare frälsningsväg än den stränga laglydnaden.

Paulus tar först upp den senare anklagelsen. Här kan ni se, säger han, att jag verkligen inte är rädd för att stöta mig med människor. Han vet att han har en sanning att stå för, och den måste fram, det må sen kosta vad det vill.

Paulus är Kristi apostel, betrodd med Kristi evangelium (Gal 1:11–24)

Översättning

    Ty, mina bröder, det skall ni veta, att det evangelium som har blivit predikat av mig, det är inte någon människolära. Inte heller har jag mottagit det eller blivit undervisad genom någon människa, utan genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Ni har nog hört, hur jag levde förut när jag var en övertygad jude. Jag förföljde hänsynslöst Guds kyrka och försökte förinta den. Jag gick längre i min judendom än många jämnåriga i mitt folk. Jag var en fanatisk ivrare för alla de bud och stadgar, som jag ärvt från mina fäder.

Men så behagade det Gud, som avskilt mig ända från moderlivet och kallat mig genom sin nåd, att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna det glada budskapet om honom bland hedningarna. Genast förstod jag, att jag inte behövde rådgöra om den saken med några mänskliga rådgivare. Inte heller reste jag upp till Jerusalem, till dem som före mig var apostlar. Utan jag for bort till Arabien, och sen vände jag åter tillbaka till Damaskus.

Längre fram, efter tre år, for jag upp till Jerusalem för att träffa Kefas, och jag stannade hos honom femton dar. Någon annan av apostlarna såg jag inte, utom Jakob, Herrens broder. Vad jag skriver till er — ja, Gud är mitt vittne att jag inte ljuger!

Sedan for jag till Syriens och Kilikiens bygder. Men personligen var jag okänd för de kristna församlingarna i Judeen. De hörde bara att man sade: Han som förut förföljde oss, han predikar nu det glada budskapet om den tro, som han förut försökte utrota. Och de prisade Gud för min skull.

Kommentar

Sedan går Paulus över till att visa, att han verkligen är apostel, kallad av Kristus själv, och att han fått sitt evangelium direkt från Kristus. Han menar då själva grundsanningen, den som det nu stod strid om: att frälsningen beror på tro. Allt vad Paulus visste om Jesu liv, om hans gärningar och hans ord, det hade han självfallet – som andra kristna – fått lära sig av dem som ”själva från början var åsyna vittnen och ordets tjänare” (Luk 1:1). Det fanns redan från början något som ”meddelades” och ”mottogs”, när budskapet om Jesus Kristus fördes ut i världen. Paulus syftar på denna fast utformade tradition, exempelvis när han säger: ”Jag har från Herren mottagit detta, som jag också har meddelat er (1 Kor 11:23). Men här gällde det själva kärnpunkten: att Kristi död på korset betyder att varje syndare, också den störste (en sådan som Paulus, förföljaren!) kunde få allt förlåtet.

Paulus berättar alltså hur det gick till när han blev omvänd. Han stryker under, att han inte är enbart en apostlalärjunge. Kristus har verkligen visat sig för honom och givit honom insikt i en sanning, som han nu är skyldig att föra vidare. Han är avskild från moderlivet (som profeten Jeremia!) och ”kallad” (som profeten Jesaja!). Gud har uppenbarat sin Son i honom och tagit honom i besittning. Han är nu Kristi tjänare, hans livegne, hans slav (grekiskan har samma ord för allt detta). Han har inte blivit skolad och utsänd av de andra apostlarna. Därför berättar han utförligt, hur litet han haft att göra med dem och församlingen i Jerusalem. Lukas har berättat om samma händelser ur andra synpunkter i Apostlagärningarnas 9 kapitel. Som så ofta i Bibeln är de två berättelserna inte avstämda efter varandra, så att vi utan vidare kan kombinera dem till en enhetlig berättelse. Luther skojar i sin Galaterbrevskommentar med kyrkofadern Hieronymus, som sliter hårt med sådana problem. Han säger: “Hieronymus svettas här och säger, att Lukas icke skriver något om att Paulus begivit sig till Arabien. Som om det vore nödvändigt att skriva en krönika över vad han företog sig dag för dag! Det är ju alldeles omöjligt. Det må räcka att vi har några drag och en sammanfattning av förloppet, varav vi kan hämta exempel och undervisning.”


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Galaterbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk