Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Galaterbrevet Kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Galaterbrevet Kapitel 2

Pauli evangelium har bekräftats av de andra apostlarna (Gal 2:1–10)

Översättning

    Senare, efter fjorton år, for jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas och tog med mig även Titus. Det var en uppenbarelse som fick mig att resa. Jag framlade för dem det evangelium som jag predikar bland hedningarna, enskilt, inför dem som stog högst i anseende, för att övertyga mig att det som jag nu gör och har gjort inte är förspilld möda. Men inte ens Titus, som följde med mig och som ju var grek, blev tvungen att omskära sig — så som det begärts av några falska bröder, som nästlat sig in för att spionera på den frihet, som vi har i Kristus Jesus, i avsikt att trälbinda oss. För dem gav vi inte efter — inte ens för tillfället — och fogade oss inte, eftersom vi ville att evangeliets frihet skulle bevaras åt er.

Men bland dem som ansågs något vara — hurdana de var, hör inte hit; Gud frågar inte efter rang och värdighet… Mig pålade de i varje fall inte några ytterligare krav. Tvärtom, de såg att jag hade fått mig anförtrott att predika evangelium bland de oomskurna liksom Petrus bland de omskurna. Han som givit Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, han hade också givit mig kraft att vara det bland hedningarna. När de nu fick klart för sig vilken nåd som blivit mig given, räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, Jakob och Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna. Vi skulle gå till hedningarna och de till de omskurna. Det enda de begärde var att vi skulle komma ihåg de fattiga, och just det har jag vinnlagt mig om att göra.

Kommentar

Paulus berättar så om den resa till Jerusalem, där han fick högtidligen bekräftat, att hans evangelium var det rätta evangeliet. Han stryker under att Titus, som var med på resan, blev accepterad fast han inte var omskuren. De som hade krävt att de hednakristna skulle omskäras fick alltså orätt. Paulus tvekar inte att kalla dem ”falska bröder”. Han underkänner deras kristendom. De uppträdde så som gärningslärans representanter har gjort i alla tider. De spionerade för att finna ut, vad deras friare bröder nu hade för sig – för att rapportera det för Jakob i hopp att han skulle ingripa och se till, att alla följde det mönster som gärningsläran föreskrev. Paulus understryker, att han inte vek en tum för dem. Han som annars var villig att gå alla till mötes och kunde bli en jude för judarna och en grek för grekerna, han sade obönhörligt nej i detta fall. Här gällde det evangeliets sanning. Det gällde den grundsats, som kyrkan står och faller med (”articulus stantis el cadentis ecclesiae”). Då kan man inte ge efter. Det finns saker som man i och för sig mycket väl kan göra och som kan vara nyttiga (t ex att fasta, att iaktta bestämda högtidsdagar, att låta alla präster vigas av biskopar, att avstå från alkoholhaltiga drycker). Men om någon gör sådant till villkor för en rätt kristendom och kräver att det skall iakttas för att man skall kunna ha kristen gemenskap, då måste man säga nej. Då har man kommit till en punkt där det gäller evangeliets sanning. Då står man ”in statu konfessions”, dvs i ett läge där man måste avlägga en bekännelse genom att säga nej.

Det var bara en sak, som Paulus fick lova: att han skulle ”komma ihåg de fattiga”. Därmed menas urförsamlingen i Jerusalem. De som blivit kristna hade ofta förlorat sitt arbete och blivit utstötta ur sin släkt, vilket i antiken betydde att gå miste om allt det vi kallar sociala förmåner. De utstötta hade frikostigt delat vad de ägde, och deras medkristna hade avyttrat sina tillgångar, och nu levde de i stort betryck. Det var därför man beslöt att organisera en insamling i de andra församlingarna. Paulus har mycket att berätta om den i sina brev.

Konflikten med Petrus i Antiokia (Gal 2:11–14)

Översättning

    När Kefas kom till Antiokia, fick jag emellertid lov att träda upp emot honom inför hela församlingen, därför att han gjorde

Kommentar

något som var uppenbart förkastligt. Förut, innan några från Jakob kom dit, hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna. Men när de nu kom, drog han sig undan och bröt gemenskapen, därför att han var rädd för de omskurna. Och även de andra judarna började skrymta på samma sätt som han, så att till och med Barnabas drogs med i deras skrymteri. Men när jag såg att de inte vandrade på rätt väg och följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför hela församlingen: Om du som är jude kan leva på hedniskt vis i stället för på judiskt, varför vill du då tvinga hedningarna att leva som om de vore judar?

Kommentar

Paulus har emellertid något mera att berätta. Tydligen fanns det judekristna som inte accepterade uppgörelsen i Jerusalem. De höll sig inte stilla utan reste omkring och agiterade. Nu hade de kommit också till Galatiens församlingar. Paulus berättar därför att han mött dem förut i Antiokia. Han talar om, vad han sade vid det tillfället. Han låter oss ana, vilken hemlig fruktan de där lagivrarna kunde injaga. De framträdde som de avgjorda och helhjärtade, de som krävde att man skulle gå lydnadens väg ända till slutet, kosta vad det ville. Och de förstod att antyda, att de hade Jakob, Jesu egen bror, bakom sig. Så gick det, som det så ofta går. Petrus ville inte riskera att bli utmålad som mindre pålitlig. Alltså bröt han gemenskapen med hedningarna, som han förut hade ätit tillsammans med – något som för en lagfrom jude var otänkbart.

Vi märker att ”judar och ”hedningar här står som namn på folk, inte på religioner. Hedning” kallades var och en som icke var jude. Även de hednakristna kan kallas hedningar (eftersom de ju inte hörde till judafolket), liksom de judekristna alltjämt kunde kallas judar, när man ville skilja dem från grekerna i samma församling.

Rättfärdig blir man genom tro, inte genom gärningar (Gal 2:15–21)

Översättning

    Vi själva är visserligen av födelsen judar och inte hedniska syndare. Men då vi nu vet att en människa inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Kristus Jesus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall bli rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen enda människa rättfärdig.

Men om nu vi, som vill bli rättfärdiga i Kristus, befinns vara syndare, vi också, då har väl Kristus blivit en tjänare åt synden? Kommer inte på fråga! Om jag däremot bygger upp den falska tron igen, den som jag rivit ned, då bevisar jag inför alla att jag är en överträdare. Jag har ju dött bort från lagen genom lagen, för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus. Nu lever inte mer jag. Det är Kristus som lever i mig. Det liv som jag alltjämt lever i köttet, det lever jag i tro, nämligen i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Skulle rättfärdigheten komma genom lagen, ja, då dog Kristus till ingen nytta.

Kommentar

Konflikten i Antiokia ger nu Paulus anledning att återupprepa det viktigaste han har att säga i frågan om frälsningen. Vi kan inte avgöra, var berättelsen om det som hände i Antiokia tar slut. Omärkligt glider han över till att tala direkt till galaterna. Det är ju detta som är huvudsaken för honom: att få sagt detsamma som han den gången sade.

Paulus deklarerar alltså hur han tänker. Visserligen är han född jude och skulle kunna åberopa allt det, som en lagfrom jude räknar sig till godo. Han är inte någon ”hednisk syndare”. Det var ju så hans landsmän såg på de andra folken. Men Paulus vet, att judar och hedningar är lika långt borta från Gud och att det bara finns en väg som leder hem till honom, lika för dem alla. Visserligen har judarna lagen. Men det hjälper dem inte. Av laggärningar blir intet kött rättfärdigt.” Paulus använder här uttryck från Gamla Testamentet, som inte är lätta att återge på svenska. Med laggärningar eller lagens gärningar menas sådana gärningar, som lagen kräver. Det är alltså inte bara fråga om yttre bud, om sådant som fasta, offer, sabbat och renhetsföreskrifter, utan framför allt om kravet på rättrådighet, kärlek, sanning och gudsfruktan. Ordet ”kött” kan betyda kroppen eller människan. ”Allt kött betyder då ”allt levande”, ”alla varelser”. Men ibland – och särskilt i Nya Testamentet – betyder det vår fördärvade natur. På detta ställe betyder det ”ingen levande människa”, ”ingen skapad varelse”, men det ligger i uttrycket en antydan om varför vi aldrig blir färdiga med lagens goda gärningar: vi är av köttslig natur, vi har något inom oss som strävar emot och aldrig blir Gud underdånigt. Vad som slutligen menas med ”rättfärdig” kan kanske enklast återges med orden ”färdig med det rätta”. Rättfärdig är den, som fullgör allt vad Gud begär av oss.

Paulus konstaterar alltså, att det är just detta som vi aldrig blir färdiga med. Därför har Gud öppnat en annan väg för oss. Han har låtit sin Son dö till försoning för vår synd. Tror vi på honom, så är allt förlåtet.

Men då blir ju Kristus en tjänare åt synden? Paulus har säkert fått höra den invändningen många gånger. Kristus blir ju bara en hjälp för oförbätterliga syndare, en ursäkt för att ingenting är som det skall. Nej, säger Paulus. Visserligen är både Petrus och Paulus syndare, liksom alla som tror på Kristus. Men det är skillnad på syndare. De som tror och lever i förlåtelsen, de påverkas också av den (den saken tar Paulus upp längre fram). Det är inte fråga om att vara medvetna, fräcka överträdare. Det skulle jag vara, säger Paulus, om jag tog mig före att bygga upp den falska bro till frälsningen, som jag nu har rivit ned på Kristi befallning! (Orden ”den falska tron” står inte i grundtexten. Paulus talar bara om att bygga upp det som han rivit ned, men man kan sluta av sammanhanget, att det är den falska tron på gärningarna som han har i tankarna.)

Alltså, säger Paulus, har jag genom lagen dött bort från lagen. Genom att verkligen försöka bli rättfärdig genom lagen har jag fått lära den bittra läxan, att det är omöjligt för mig. Slutet blir att lagen dömer mig till döden. Därför har jag sagt farväl till lagen som en väg till Gud. Nu har det verkliga livet börjat för mig – livet i Kristus. Tro inte, att jag är fri från lagen på det viset att jag kan göra vad jag vill. Nej, jag är korsfäst med Kristus. Jag har överlämnat mitt liv åt honom. Det är ju han som svarar för mig. Det är han som lever i mig. Han har gjort mig till en lem på sin kropp, en del av sig själv. Alltså lever jag i tron på honom, fast jag lever kvar här ”i köttet”. Det betyder: som en skapad varelse, lik andra människor, underkastad samma frestelser och samma förgängelse och med samma gamla människa alltjämt kvar inom mig (fast korsfäst, inte fri att göra vad den vill!). Detta liv lever jag nu i tron på den Herre, som har offrat sig för mig och givit mig rätten och möjligheten att vara Guds barn. Det är detta stora erbjudande, denna Guds obegripliga och fantastiska nåd, som jag icke får förkasta. Jag skulle göra det, om jag nu började komma med mina gärningar och erbjuda dem åt Gud som betalning för frälsningen. Kunde den betalningen gälla, då hade Kristus aldrig behövt lida döden.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Galaterbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk