Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Galaterbrevet Kapitel 3. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Galaterbrevet Kapitel 3

Erfarenheten visar att rättfärdigheten kommer av tron (Gal 3:1–5)

Översättning

    Å, ni dåraktiga galater! Vem är det som har förhäxat er? Jesus Kristus blev ändå förkunnad för er så klart att ni kunde se den korsfäste för era ögon! En enda sak vill jag att ni skall svara på: Kom det sig av laggärningar att ni fick motta Anden, eller kom det sig av att ni lyssnade i tro? Är ni verkligen så dåraktiga? Ni som har börjat i Anden, vill ni nu sluta i köttet? Har ni upplevt så mycket till ingen nytta? Om det nu verkligen varit till ingen nytta… Alltså: När nu Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er, gör han det som en följd av era laggärningar eller därför att ni lyssnar i tro?

Kommentar

Paulus påminner återigen om hur det var, när galaterna fick höra evangeliet. Kristus målades för dem, så att de såg den korsfäste. (Paulus använder ett uttryck som också kunde användas om offentliga anslag, synliga för alla.) Och med tron på den korsfäste kom Anden. Den upplevelsen måste ha varit stark och påtaglig – kanske genom tungomålstal och säkert genom något slag av ”kraftgärningar”, eftersom Paulus strax efteråt hänvisar till dem. Detta är bevis nog, menar Paulus. Här kan ni själva se, att det berodde på tro och inte på lagens gärningar.

Galaterna hade alltså ”börjat i Anden”. Det som skedde bland dem var Guds eget verk, det som bara Anden kan utföra. Skulle nu alltsammans sluta i köttet”? Alltså som ett verk av människor? Skulle den gamla människan få ta väldet på nytt med sin egenrättfärdighet och sin lust att göra sig gällande? Det är lika illa, menar Paulus, som om det hela skulle sluta i hednisk omoral och lastbarhet. Bådadera innebär att man ”slutar i köttet”, borta från Gud.

Skriften lär att rättfärdigheten kommer av tron (Gal 3:6–14)

Översättning

    Det var ju likadant med Abraham! ”Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet.” Ni ser alltså, att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn. Skriften förutsåg, att Gud skulle rättfärdiggöra hedningarna genom tron. Därför gav den i förväg det glada budskapet åt Abraham: ”I dig skall alla folk bli välsignade.” Alltså blir de som håller sig till tron välsignade tillsammans med Abraham, honom som trodde. Men de som håller sig till laggärningar, de lever under en förbannelse. Det står nämligen skrivet: ”Förbannad är var och en som inte förblir vid allt det som är skrivet i lagens bok och fullgör det.” Och att ingen blir rättfärdig inför Gud genom lagen, det är uppenbart, eftersom ”den rättfärdige skall leva av tro”. Men i lagen beror det inte på tro, utan det står: ”Den som fullgör dessa bud, han skall leva genom dem.”

Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han i vårt ställe tog på sig förbannelsen. Det står ju skrivet: ”Förbannad är var och en som blivit upphängd på trä.” Så skulle välsignelsen från Abraham nå ut till hedningarna genom Jesus Kristus, och så skulle vi genom tron få den utlovade Anden.

Kommentar

Från erfarenheten går Paulus vidare till skriftbevisen. Redan Abraham blev ju rättfärdig genom tron. Paulus har sett att det står så i Skriften (1 Mos 15:6). Den gamle, barnlösa Abraham hade fått det löftet, att han skulle bli stamfader till ett folk, oräkneligt som himmelens stjärnor. Det var en orimlighet. Men ”han trodde på Herren” och det räknades honom till rättfärdighet. Abraham står i Gamla Testamentet som portalfiguren till frälsningshistorien. Han fick lämna allt för att bli något som en gång skulle visa sig vara till välsignelse för alla folk. Denna utkorelse av Gud och detta löfte har en grundläggande betydelse. I ett annat sammanhang (Romarbrevets 4 kap) framhåller Paulus att löftet gavs, innan Abraham ännu fått omskärelsen. Det hade alltså ingenting att göra med lagen. Det var ren nåd. Och Abraham trodde – även där det kunde se alldeles omöjligt ut, lika omöjligt som att Gud skulle kunna uppväcka Jesus (Rom 4:20–25) eller att Gud skulle kunna göra den ogudaktige rättfärdig (Rom 4:5). Men just så handlar Gud! Det har han visat ända från början, just när han handlade med Abraham och grep in i världshistorien på detta avgörande sätt.

Det finns alltså ett löfte från Gud, ett löfte som redan från början talade om hur frälsningen skulle ges åt världen. Paulus menar att det ligger en särskild mening i att löftet gavs åt Abrahams ”säd”, ett ord som på grekiska (till skillnad från svenskan) finns också i flertal. Här står det i ental, och i det ligger en hänsyftning på Kristus, säger Paulus. (Man får använda ett ord som ”avkomling” eller ”ättling” för att återge Pauli tankegång på svenska.) I andra sammanhang visar han, att han är väl medveten om att ordet kan syfta på ett helt folk, på hela Israel. Men han menar tydligen, att här ligger en särskild hänsyftning i ordvalet. Bibelordet har ju ofta ett djup, som man inte pejlar vid första genomläsningen. Det visste också judarna och det visar oss Jesus. Så menar Paulus, att ordvalet här vittnar om Guds djupaste frälsningsplan. Gud började frälsningsverket med att kalla en enda man, trons fader, Abraham. I tidens fullbordan blev åter hela frälsningsverket sammanfattat i en enda man, Abrahams avkomling, hans ”säd”, Jesus. Och liksom Abraham blev till ett stort folk, så skulle också Kristus bli huvudet för en tallös släkt, som alla skulle vara ”av Abrahams tro”.

Det viktiga för Paulus är nu, att detta Guds löfte utgör grunden för hans frälsningsverk i alla tider. Redan från första början har Gud lovat att frälsa var och en som tror. Därför kan man dra en gräns tvärs genom alla folk. Det finns de som ”håller sig till tron” och de som ”håller sig till gärningarna”. Den vanliga indelningen mellan onda och goda, moraliska och omoraliska, bra folk och dåligt folk, gäller alltså inte inför Gud. De som tror att de har det rätt ställt inför Gud därför att de lever ett hederligt liv och sköter sig – vad man sen lägger in i det – de lever i själva verket under en förbannelse. Skall lagen gälla, så skall den gälla helt. Då skall man fullgöra allt. Då är vi alla förlorade.

Men nu har Kristus friköpt oss från lagens förbannelse. Han tog på sig förbannelsen. Lagen kan inte upphävas. Den är ju ett uttryck för Guds vilja. Därför blev också Jesus ställd under lagen. Han uppfyllde den. Han ensam har gjort allt vad lagen kräver. Men just han tog på sig vad vi andra hade brutit. När han blev dömd till döden och korsfästes, menade motståndarna att Gud hade visat att han var en bedragare, dömd av Gud. Det var just därför de ville att han skulle korsfästas. Det stod ju i lagen att den som blir korsfäst, han är förbannad – dömd av Gud själv. Men när Gud lät det ske, var det för att visa, att hans dom över synden står fast, samtidigt som han ville friköpa oss som dragit den domen över oss. Ordet ”friköpa” är hämtat från slavhandeln. Man kunde förlora sin frihet – t ex som krigsfånge eller gäldenär – och hamna på slavmarknaden. Men i denna förtvivlade situation kunde man räddas – om någon ville betala vad det kostade.

Här gäller inte lagen utan löftet (Gal 3:15–18)

Översättning

    Bröder, låt mig ta ett exempel ur vardagslivet. När ett testamente har vunnit laga kraft, då kan ingen göra det ogiltigt eller lägga till något. Nu gavs ju löftena åt Abraham och hans ”avkomling”. Det står inte ”hans avkomlingar” med syftning på flera, utan ordet syftar på en enda: ”och åt din avkomling”, vilken är Kristus.

Nu menar jag en utfästelse, som Gud givit gällande kraft, kan ju inte göras ogiltig genom en lag, som gavs 430 år senare, så att lagen skulle upphäva löftet. Om arvet skulle utfalla enligt lagen, så vilar det inte längre på löftet. Men Gud gav arvet åt Abraham som en gåva, genom ett löfte.

Kommentar

Paulus gör sedan en jämförelse med det som gäller för ett testamente. Vad han vill säga blir ännu klarare, om man vet att ”testamente” och ”förbund” är samma ord i grekiskan. (Det är därför vi talar om Gamla och Nya Testamentet, när vi menar de skrifter som handlar om det gamla och det nya förbundet.) Paulus framhåller, att nådeförbundet med Abraham, det som alltjämt gäller oss, är äldre än lagens förbund på Sinai. Och liksom ett gällande testamente inte kan upphävas, så kan inte heller lagen göra Guds oryggliga löfte och hans frälsningsplan om intet.

Lagen är en tuktomästare till Kristus (Gal 3:19–29)

Översättning

    Vad tjänade då lagen till? Den blev tillagd för lagbrottens skull, och den skulle gälla intill dess att den avkomling föddes, som löftet gällde. Den gavs genom änglar, i en medlares hand. En medlare förutsätter två parter. Men Gud är en.

Strider då lagen mot Guds löften? Nej, långt ifrån! Hade en lag blivit given, som kunde skänka oss liv, då skulle rättfärdigheten verkligen komma av lagen. Men nu har Skriften inneslutit alltsammans under synd, för att det som Gud utlovat skulle skänkas åt dem som tror — genom tro på Jesus Kristus.

Men innan tron kom, höll lagen oss inspärrade bakom lås och bom, i väntan på den tro, som skulle uppenbaras. Lagen har alltså blivit en övervakare, som skulle fostra oss till Kristus, för att vi skulle bli rättfärdiga genom tron. Men när nu tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare. Alla är ni Guds barn, genom tron, i Kristus Jesus. Ni alla, som blivit döpta till Kristus, ni har iklätt er Kristus. Här är inte längre fråga om jude eller grek, om slav eller fri, om man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och tillhör ni Kristus, så är ni avkomlingar till Abraham och arvingar till löftet.

Kommentar

Men varför fick vi då lagen? Jo, säger Paulus, Gud ville att synden skulle bli avslöjad. Den skulle framstå som lagbrott, som överträdelse, som något som uppenbart strider mot Guds vilja. Vi människor skulle veta, när vi gör Gud emot. Och vi skulle lära oss att vi behöver nåd och förlåtelse.

Lagen leder oss alltså inte till Gud. Tvärtom: den spärrar in oss i ett fängelse, där vi sitter som överbevisade missdådare. Innan Kristus kom, höll lagen Guds folk under denna stränga tuktan. Lagen var en ”övervakare”. På grekiska heter det ”paidagogos”, och med det menades en slav som skulle följa och övervaka ett barn, rustad med en käpp och befalld att inte lägga fingrarna emellan, om det fanns minsta anledning till aga och avbasning. En sådan barsk tuktomästare är lagen. Men Paulus tillägger: en tuktomästare till Kristus. Guds avsikt var att föra Israels folk och hela mänskligheten till Kristus. Ännu i dag använder han lagen för att visa oss, varför vi behöver Kristus.

Lagen är alltså något sekundärt, ett hjälpmedel till tron. Paulus framhåller att den gavs 430 år efter löftet till Abraham. Det står i Andra Mosebok (12:40) att Israel var 430 år i Egypten. Det bör alltså ha förflutit längre tid än så mellan Abraham och Moses. Paulus nämner alltså en ungefärlig siffra. Det är ju inte hans mening att lämna en exakt kronologisk uppgift (så som man skulle ha gjort i en uppslagsbok eller en historisk uppsats) utan bara att visa, att lagen blev given långt efter löftet. Alltså har själva siffran ingen betydelse. Så är det ofta med de notiser om yttre förhållanden som vi får i Bibeln. Man skall inte läsa dem så som man läser uppgifterna i en uppslagsbok utan minnas de ord av Luther, som vi redan citerat: ”Det må räcka att vi har några drag och en sammanfattning av förloppet, varav vi kan hämta exempel och undervisning.”

Paulus nämner nu också att lagen gavs genom änglar och genom en medlare. Medlaren är Moses. Änglarna på Sinai nämns inte i vårt Gamla Testamente, men man vet att judarna – som bl a åberopade Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet – förutsatte, att änglarna medverkade. Även Stefanus säger det (Apg 7:53). Även i detta ser Paulus en olikhet mot löftet. Löftet gavs av Gud ensam. Den gången var det bara han som handlade, av ren nåd, utan att någon människa kunde göra till eller från. Lagförbundet på Sinai var en annan sak. Det slöts mellan två parter, mellan Gud och hans folk (som representerades av medlaren Moses). Israel tog emot lagen och lovade att leva efter den. På det villkoret skulle Israel vara Guds folk. Det förbundet har Israel brutit otaliga gånger. Det är ingenting att bygga på som en grund för frälsningen. Men löftet, som Gud gav åt Abraham, det står fast.

Frälsningen kommer alltså inte genom lagen. Tvärtom, Skriften har ”inneslutit alltsammans under synd”. Den visar oss, att – som det heter i psalmen – här på denna jorden är synden med i allt. Ingenting som vi är eller gör blir fullkomligt. Det motsvarar inte lagens krav på en fullkomlig kärlek, som gör att man älskar Gud över allt och sin nästa lika mycket som sig själv. Men när Skriften övertygar oss om den saken, gör den det för att få oss att se och förstå, vad den egentligen vill säga: ”att det som Gud lovat skulle skänkas åt dem som tror – genom tro på Jesus Kristus”.

När Kristus har kommit, har en helt ny tid börjat i världens historia. Paulus säger: Tron har kommit. Han menar: Frälsaren har kommit. Honom får vi tro på och honom kan vi tro på, eftersom också Anden har kommit med evangeliet, med Ordet, som skapar tron i våra hjärtan. Genom denna tro blir vi alla Guds barn. Vi är det ”i Kristus Jesus”. Detta ”i” är bokstavligen menat. Vi är inlemmade i Kristus. Det blev vi i dopet. Alla som blivit döpta, har iklätt sig Kristus. De är inneslutna i honom, de är hans lemmar, de är inhöljda i en barmhärtighet som genomdränker allt med förlåtelse. De är iklädda den rätta bröllopsdräkten, Kristi rättfärdighet. Den överskyler och utplånar all skuld. Den gör att vi kan och får vara Guds älskade barn – när vi tror på Kristus.

Tron på Kristus är alltså den avgörande gränsen. Har man passerat den, så är man Guds barn, och som Guds barn är vi alla lika älskade av Gud, lika mycket värda i hans ögon, lika omslutna av hans kärlek. Här – när det gäller vår rätt att vara Guds barn – upphör alla de skiljelinjer att gälla, som annars gäller bland människor. Här är inte längre fråga om jude eller grek. Kristna av alla folk och alla raser står Gud lika nära. Här är inte fråga om slav eller fri. Kristna ur alla slags förhållanden och samhällsklasser är lika dyrbara i Guds ögon. Här är inte heller fråga om man och kvinna. Paulus säger här man och kvinna, därför att det rör sig om ett citat från Bibelns första kapitel. Egentligen heter det ”icke mankön och kvinnokön”. När det gäller frälsningen, rätten att vara barn hos Gud, är män och kvinnor – och barn! – fullkomligt likställda. Det betyder inte att den olikhet, som Gud skapat, när han ”skapade dem till man och kvinna”, skulle vara upphävd. Så länge vi lever här på jorden, skall ”en man hålla sig till sin hustru och de två skall bli ett kött”. De har delvis olika funktioner (som Paulus närmare utvecklar bl a i Ef 5). Homosexuella handlingar avvisar Paulus bestämt. Men könsskillnaden är upphävd på det viset, att alla är ett i Kristus. Vi är inte alla lika. De olikheter, som Gud har skapat, består alltjämt. Men vi är alla lika mycket värda, därför att vi tillhör Kristus. Det betyder – och här sammanfattar Paulus – att vi tillhör ”avkomlingen”, den som utlovades. Vi är hans syskon. Alltså är vi också avkomlingar till Abraham och arvingar till löftet.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Galaterbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk