Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Galaterbrevet Kapitel 5. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Galaterbrevet Kapitel 5

Att lita på sina gärningar är att förkasta Kristus (Gal 5:2–6)

Översättning

    Hör nu vad jag säger er, jag Paulus. Om ni låter omskära er, så får ni ingen nytta av Kristus. Ännu en gång betygar jag för var och en som låter omskära sig: han är skyldig att hålla hela lagen. Ni har förkastat Kristus, ni som vill bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden. Ty det är av ande, genom tro, som vi väntar att hoppet om rättfärdighet skall gå i uppfyllelse. För livet i Kristus Jesus betyder det ingenting, om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam genom kärlek.

Kommentar

Paulus kan nu sammanfatta allt vad han hittills har velat säga. Han gör det med yttersta skärpa. När det gäller grunden för vår rätt att vara Guds barn, då finns det ett obönhörligt antingen – eller. Antingen får vi förlåtelsen bara för Kristi skull. Eller också får vi den därför att vi lever rättfärdigt, och då gäller bara lagen och hela lagen. Man kan inte bygga dels på Kristus och dels på sin egen goda vilja och sin moraliska livsföring. Att komma stickande med något eget betyder att avmätta Kristus och inte längre ge honom äran att vara vår ende Frälsare. Naturligtvis förkastar inte Paulus de goda gärningarna. Tvärtom: de följer av tron. Är tron på Kristus äkta, så är den verksam genom kärlek. Men till grund för frälsningen duger inga gärningar. De får inte bli det som vi litar på, när vi frågar oss, om vi är riktiga kristna. Inte ens om det gäller så goda ting som andäktiga böner, stora missionsoffer, övervunnet spritmissbruk eller ett självuppoffrande arbete i församlingen och där hemma.

Varning och vädjan (Gal 5:7–12)

Översättning

    Det var en grann löpning ni gjorde. Vem har nu fått er att bryta loppet och bli olydiga mot sanningen? Det rådet fick ni inte av honom som kallar er. Litet surdeg syrar hela degen.” För min del har jag ändå den tilltron till er i Herren, att ni inte kommer att tänka annorlunda än jag. Men den som förvillar er, han kommer att få bära sin dom, vem han än är. Se på mig, bröder: tror ni att jag alltjämt skulle lida förföljelse, om jag hade fortsatt att predika omskärelse? Då vore ju korsets anstöt ur vägen. Men de som uppviglar er, de kunde gärna få gå så långt att de stympade sig.

Kommentar

Paulus tar – som ofta – en bild från idrotten. Galaterna hade ”jagat mot målet” (Fil 3:14), men nu har de brutit loppet. Så allvarligt är det med gärningsläran. Det kan tyckas röra sig om någon liten detalj – som omskärelsen. Men gör man detaljen till frälsningsgrund, så är varje småsak lika förödande farlig. Paulus påminner om hur litet jäst det behövs för att få hela degen att jäsa (han tycks citera ett ordspråk). Sen anslår han en ny ton och sätter ifråga om det verkligen kan vara så illa med galaterna. ”I Herren” – dvs därför att de alla är inlemmade i Kristus – vågar han hoppas, att galaterna ändå vet, vad de bygger sin tro på. De har bara blivit förvillade. Paulus påminner om hur allvarligt det är att föra människor vilse när det gäller själva grunden för frälsningen. Han säger grovkornigt, att de som lägger sådan vikt på omskärelsen gärna kunde få ”omskära sig ända till avstympning” (som det står i 1917 års översättning). Det fanns hednapräster – inte minst i Galatien – som gjorde på det viset. Men i Israel fick ingen sådan bli präst. I Pauli ord ligger undermeningen att villolärarna gärna kunde ge ett yttre bevis på hur odugliga de är som andliga ledare. Samtidigt påminner han om att han verkligen inte predikar den evangeliska friheten för att bli populär. Han skulle få det mycket lugnare om han höll med lagpredikanterna. Nu lider han förföljelse – och det bevisar på sitt sätt att han står för evangelium.

Striden mellan Anden och köttet (Gal 5:13–18)

Översättning

    Men ni, bröder, ni är kallade till frihet. Se bara till att friheten inte blir en förevändning för egennyttan, utan tjäna varandra i stället, drivna av kärleken. Ty hela lagen har sin uppfyllelse i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni bits inbördes och äter på varandra, så se till att ni inte blir uppätna av varandra. Vad jag vill säga är detta: vandra i ande, så kommer ni inte att göra det som köttet har begär till. Köttets begär står i motsats till Anden, och Andens till köttet. De båda ligger i strid med varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men drivs ni av ande, så står ni inte under lagen.

Kommentar

Resten av detta brev ägnar Paulus åt den andra sidan av samma sak. Han har gjort klart, vad som är grunden för vår frälsning: Kristus och inte våra egna gärningar. Nu går han över till att visa att gärningarna ändå har sin självklara plats i ett kristet liv. Har man fått liv genom tron på Kristus, så följer de goda gärningarna som en nödvändig konsekvens. Både tron och gärningarna är ett verk av Anden.

Det betyder att vi är fria från lagens träldom och tvånget att förtjäna vår salighet. Men vi är inte fria från tjänsten. Vårt nya liv i förlåtelsen innebär ju att vi har Kristus till vår Herre, och honom vill vi gärna tjäna. Problemet är att vi alltjämt har inom oss en kraft som strävar emot. Det är vår naturliga, medfödda egennytta. Paulus använder här ordet köttet. Det kan ibland beteckna de kroppar som Gud skapat (alltså något gott), men ofta betyder det något som Gud icke skapat: den onda viljan hos oss, det i vår natur som är fientligt mot Gud, något som Guds fiende Satan har satt dit. Denna vår medfödda egoism finns kvar också hos en kristen, som blivit Guds barn genom tron på Kristus. Den kan därför kallas ”den gamla människan”. Ibland kallar vi den för arvsynden (det nedärvda fördärvet i vår natur) eller rätt och slätt syndafördärvet. Man kan försöka återge det på svenska med sådana ord som ”egennyttan” eller ”själviskheten” eller ”jagiskheten”, men det säger bara delvis vad det är fråga om. Vi kommer därför i fortsättningen att säga ”köttet”, när grundtexten använder ordet i denna särskilda betydelse.

Sanningen är alltså den, att det finns två krafter som verkar i en kristen: Anden och köttet. De ligger i en ständig strid med varandra. Därför finns det alltid något som försöker hindra oss att utföra våra beslut. Vill vi tjäna Kristus, så försöker köttet bromsa oss. Skulle vi följa köttets förslag, så säger Anden nej. I denna strid har vi nu tagit Andens parti. Köttet är korsfäst, fastspikat så att det inte skall ha rörelsefrihet (vilket inte hindrar att det försöker komma med sina förslag och få dem igenom). Här är fråga om två motsatta livsprogram. Det ena är Andens: att tjäna varandra och älska varandra. Det andra är köttets: att hävda sig själv, vilket leder till att bitas inbördes. Det gäller därför att vandra i ande och drivas av Anden. Det är det som sker, när vi älskar Kristus, håller oss till honom, lyssnar till honom, talar med honom och lever inför hans ansikte. Då kommer vi inte att utföra det, som köttet föreslår. Och då står vi inte längre under lagen. Vi lever under nåden, i en ständig förlåtelse, också för den gudsfientlighet som alltjämt finns kvar inom oss och som ständigt på nytt frestar oss till fusk och försummelser.

Att ”vandra i ande” kan också återges med ”vandra i Anden”. Det är fråga om att leva ett liv som behärskas av den helige Ande. (Översättningen ”Låt er ande leda er” återger däremot inte grundtexten.) ”Drivas av ande” kan på samma sätt återges med ”drivas av Anden”. Det förra är den ordagranna översättningen, det senare återger meningen. Att man i förra fallet på svenska brukar skriva ”ande” med liten bokstav, i det senare ”Anden” med stor, beror på att det i senare fallet är fråga om ett egennamn, i det förra snarare en verkan av Anden. I sådana uttryck som ”i ande” eller ”genom ande” brukar man därför använda liten bokstav. Men där det är fråga om namnet på den helige Ande, bör man alltid använda stor bokstav, eftersom det rör sig om ett personligt väsen som bär detta namn. Men även i sådan uttryck som ”vandra i ande” är det fråga om något som sker bara där Anden finns och verkar. Jesus säger: Det som är fött av Anden, det är ande (Joh 3:6).

Köttets gärningar och Andens frukt (Gal 5:19–24)

Översättning

    Köttets gärningar är lätta att känna igen. De är otukt, orenhet, lösaktighet; avgudadyrkan, trolldom; fiendskap, gräl, avund, vredesutbrott, självhävdelse; söndring, partiväsen, missunnsamhet; fylleri, utsvävningar och annat av samma slag. Jag säger er på förhand — som jag redan har sagt — att de som gör sådant, de kommer inte att få ärva Guds rike. Men Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, älskvärdhet, godhet, pålitlighet, vänlighet, självbehärskning. Mot sådant är inte lagen. Och de som tillhör Kristus Jesus har korsfäst köttet med dess passioner och begär.

Kommentar

När Paulus räknar upp köttets” gärningar, så märker man snart hur felaktig den vanliga uppfattningen är, enligt vilken ”köttet” betyder vår kropp med dess behov, kanske framför allt sexualdriften. ”Köttet” är inte kroppen utan den gudsfientliga, egennyttiga viljan. Den kan visserligen yttra sig i otukt och last, dryckenskap och orgier (som Paulus också nämner), men sådant utgör bara tredjedelen av de exempel han räknar upp. De övriga har i hög grad att göra med själslivet, intellektet eller rentav religionen. Till köttets gärningar hör också falsk gudsdyrkan och all slags magi. Dit hör alla de vardagliga utbrotten av egocentricitet och aggressivitet, liksom på det sociala planet vår lust att bilda kotterier och kollektiv, som hävdar sina gruppintressen på andras bekostnad.

Det som Anden verkar kallar Paulus för ”frukt”. Vi är grenar i Kristi vinträd. Därför verkar en ny kraft i våra liv. Det är inte fråga om mänsklig ambition och egna prestationer. Det är något som växer fram genom att vi är ”i Kristus” och lever i förbindelse med honom. Först nämner Paulus kärleken och därnäst glädjen och friden. Det är ingen tillfällighet. Kärleken är det som bär upp och präglar allt det andra. Glädjen och friden hör också till det grundläggande. De består inte bara i känslor, och de beror inte på att allt nu går som vi skulle önska. De kan finnas också när vi drabbas av olyckor och mitt under förföljelser. Vi är ändå Guds barn. Alla de andra frukterna – det är naturligtvis bara fråga om exempel och inte någon systematisk uppräkning – kunde vara en beskrivning av Jesus själv. Livet från honom skapar likhet med honom. Här är inte fråga om ”dygder” eller ”egenskaper” som vi äger, utan gåvor som kommer från Kristus. De är alla typiska för Gudsriket, där man fått allt förlåtet och inte längre behöver hävda sig själv.

”Mot sådant är inte lagen”, säger Paulus och med det antyder han, att det inte är lagen som frambringar allt detta goda. Lagen kan förbjuda det onda och sätta en gräns för det, men att driva fram något verkligt gott, det förmår den inte. Det kan bara Anden.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Galaterbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk