Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Galaterbrevet Kapitel 6. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Galaterbrevet Kapitel 6

Förmaningar (Gal 5:25–6:10)

Översättning

    Har vi liv genom ande, så låt oss vandra i ande. Låt oss inte framhålla oss själva, inte utmana varandra, inte avundas varandra.

(Kap 6) Ja, bröder, även om ni beslår någon med en överträdelse, så upprätta honom i all vänlighet, ni som är andliga människor. Och håll ett öga på dig själv, så att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor: då uppfyller ni Kristi lag. Ty om någon tror att han är något — fast han ingenting är — så bedrar han sig själv. Var och en må pröva vad han själv har uträttat. Då kommer han att behålla berömmet för sig själv, utan att snegla på någon annan. Var och en har sin egen börda att bära. Den som får undervisning i ordet skall dela med sig av allt gott åt den som undervisar. Låt inte lura er. Gud kan man inte förakta. Vad man sår, får man också skörda. Sår man i köttets åker, så får man skörda fördärv av köttet. Sår man i Andens åker, så får man av Anden skörda evigt liv. Låt oss inte förtröttas att göra gott. I sinom tid får vi skörda, bara vi håller ut. Låt oss alltså, medan vi ännu har tillfälle, göra gott mot alla, först och främst mot dem som är våra syskon i tron.

Kommentar

Paulus går nu över till att förmana. Som vanligt gör han det först sen han grundligt förklarat, att allt kristet liv måste växa fram ur livsgemenskapen med Kristus. Annars leder förmaningar bara till moralism. De förmaningar han nu ger är inte heller någon uttömmande redogörelse för hur man skall handla i olika situationer (alltså vad man kallar ”kasuistik”) utan strödda, skenbart osammanhängande råd och regler, säkert i många fall föranledda av den kännedom Paulus hade om förhållandena i de galatiska församlingarna.

Först ger han grundregeln, utifrån det som han nyss sagt: Vi har liv genom ande, vi är födda på nytt i dopet. Alltså skall vi nu låta oss drivas av Anden och vandra i ande”. Att ”vandra” är det bibliska ordet för att ”föra en vandel, uppföra sig, vandra sia väg fram genom livet. Att vandra i ande betyder att bära Andens frukter, dem som Paulus nyss har exemplifierat. Här kommer de tillbaka: att inte ”framhålla oss själva”, inte vara självupptagna, egenkära, prestigehungriga. Sådant leder bara till att vi utmanar varandra – till kritik och till att försöka ”vara värst” – och att vi blir avundsjuka. Nu vet Paulus mycket väl, att sådant händer. Men, säger han, även om ni tar någon på bar gärning med något som är uppenbart på tok, så skall ni hjälpa honom till rätta ”i saktmods ande” som det ordagrant heter med ett svåröversatt uttryck; och det bör vi kunna eftersom vi äger Anden. Men eftersom vi också har en gammal människa inom oss, får vi passa oss, även när vi förmanar. Det är just i det sammanhanget – när det gäller att ta sig an felande bröder – som Paulus säger de berömda orden: Bär varandras bördor. Det är att uppfylla Kristi lag, kärlekens lag. Men just när man får hjälpa andra är det så lätt att tro att man själv är något. Det är att bedra sig själv. Vi skall sluta att jämföra oss med varandra. Det är sina egna gärningar man skall pröva. Resultatet blir väl oftast syndabekännelse, men ibland också tacksägelse, den ”berömmelse” som Paulus ibland talar om och som vi har rätt till, den glada stoltheten över Kristus och det han gör också i våra liv. Men detta får man inte jämföra med det som andra har fått eller gjort. Den eventuella berömmelsen” får vändas i bön och tack till Kristus. Till slut står man ensam inför honom, också med sin börda. Vi skall bära varandras bördor, bekymmer och svagheter; men skuldbördan, den är min egen. Den kan man inte dela. Den kan bara Kristus lyfta av. Paulus rundar av det hela med en allvarlig förmaning att ”vandra i anden och sluta upp på Andens sida emot köttet.

Egenhändigt brevslut av Paulus (Gal 6:11–18)

Översättning

    Se här med vilka stora bokstäver jag nu egenhändigt skriver till er. Alla som vill ställa sig väl med världen, de vill tvinga er till omskärelse, bara för att slippa den förföljelse, som Kristi kors har med sig. De håller inte ens själva lagen, de där som håller på omskärelsen. Men de vill att ni skall omskäras för att de skall få berömma sig av sin makt över era kroppar. Men Gud förbjude, att jag nånsin skulle berömma mig av något annat än vår Herres Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. Omskärelse eller inte, det betyder ingenting, utan bara detta om jag är en ny skapelse. Över alla dem som lever efter den grundsatsen må frid och barmhärtighet komma, över dem och över Guds Israel.

Må nu ingen framgent vålla mig bekymmer. Jag bär ju Jesu sårmärken på min kropp. Vår Herres Jesu Kristi nåd vare med er ande, mina bröder. Amen

Kommentar

Hittills har Paulus dikterat. Nu fattar han själv pennan och skriver med stora bokstäver (ungefär som när vi stryker under). Han sammanfattar ännu en gång huvudtanken i brevet. Kravet på omskärelse betyder att förneka det som skett på korset. Det är en falsk andlighet, som i själva verket betyder att man låter sin gamla människa sticka upp huvudet och hävda sig. För Paulus är korset det avgörande. Där gick domen över allt det, som världen och den gamla människan traktar efter – också lusten att vara något genom sin religion och att själv åstadkomma något som gäller i Guds ögon. Här gäller varken omskärelse eller motsatsen. Allt hänger på om vi har del i Kristus och hans liv och alltså har blivit en ny skapelse. Tro på Kristus, inte självfrälsning, det är grundsatsen. Och så slutar Paulus med en välsignelseönskan över dem som följer den grundsatsen, över ”Guds Israel, det sanna Israel, Guds egendomsfolk, som är Kristi kyrka.

När Paulus slutat fogar han till ett litet postskriptum, en sak han velat säga men först nu kommit ihåg. Han vädjar till galaterna att inte göra honom fler bekymmer. Han bär ju Jesu sårmärken på sin kropp. Han tänker på alla sina ärr, de som påminner om att han fem gånger genomgått det hårdaste spöstraff som judarna kunde utmäta – ”fyrtio slag på ett när”. I Lystra hade han blivit stenad och lämnad kvar på marken som död. Och tre gånger hade han piskats, troligen av romarna under pinliga förhör. Han måste ha varit överhöljd med ärr. Och detta är hans legitimation, följden av att han verkligen varit sin Herre trogen och är värd att lyssna till.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Galaterbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk