Översättning Har vi liv genom ande, så låt oss vandra i ande. Låt oss inte framhålla oss själva, inte utmana varandra, inte avundas varandra. (Kap 6) Ja, bröder, även om ni beslår någon med en överträdelse, så upprätta honom i all vänlighet, ni som är andliga människor. Och håll ett öga på dig själv, så att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor: då uppfyller ni Kristi lag. Ty om någon tror att han är något — fast han ingenting är — så bedrar han sig själv. Var och en må pröva vad han själv har uträttat. Då kommer han att behålla berömmet för sig själv, utan att snegla på någon annan. Var och en har sin egen börda att bära. Den som får undervisning i ordet skall dela med sig av allt gott åt den som undervisar. Låt inte lura er. Gud kan man inte förakta. Vad man sår, får man också skörda. Sår man i köttets åker, så får man skörda fördärv av köttet. Sår man i Andens åker, så får man av Anden skörda evigt liv. Låt oss inte förtröttas att göra gott. I sinom tid får vi skörda, bara vi håller ut. Låt oss alltså, medan vi ännu har tillfälle, göra gott mot alla, först och främst mot dem som är våra syskon i tron. | Kommentar Paulus går nu över till att förmana. Som vanligt gör han det först sen han grundligt förklarat, att allt kristet liv måste växa fram ur livsgemenskapen med Kristus. Annars leder förmaningar bara till moralism. De förmaningar han nu ger är inte heller någon uttömmande redogörelse för hur man skall handla i olika situationer (alltså vad man kallar ”kasuistik”) utan strödda, skenbart osammanhängande råd och regler, säkert i många fall föranledda av den kännedom Paulus hade om förhållandena i de galatiska församlingarna. Först ger han grundregeln, utifrån det som han nyss sagt: Vi har liv genom ande, vi är födda på nytt i dopet. Alltså skall vi nu låta oss drivas av Anden och vandra i ande”. Att ”vandra” är det bibliska ordet för att ”föra en vandel, uppföra sig, vandra sia väg fram genom livet. Att vandra i ande betyder att bära Andens frukter, dem som Paulus nyss har exemplifierat. Här kommer de tillbaka: att inte ”framhålla oss själva”, inte vara självupptagna, egenkära, prestigehungriga. Sådant leder bara till att vi utmanar varandra – till kritik och till att försöka ”vara värst” – och att vi blir avundsjuka. Nu vet Paulus mycket väl, att sådant händer. Men, säger han, även om ni tar någon på bar gärning med något som är uppenbart på tok, så skall ni hjälpa honom till rätta ”i saktmods ande” som det ordagrant heter med ett svåröversatt uttryck; och det bör vi kunna eftersom vi äger Anden. Men eftersom vi också har en gammal människa inom oss, får vi passa oss, även när vi förmanar. Det är just i det sammanhanget – när det gäller att ta sig an felande bröder – som Paulus säger de berömda orden: Bär varandras bördor. Det är att uppfylla Kristi lag, kärlekens lag. Men just när man får hjälpa andra är det så lätt att tro att man själv är något. Det är att bedra sig själv. Vi skall sluta att jämföra oss med varandra. Det är sina egna gärningar man skall pröva. Resultatet blir väl oftast syndabekännelse, men ibland också tacksägelse, den ”berömmelse” som Paulus ibland talar om och som vi har rätt till, den glada stoltheten över Kristus och det han gör också i våra liv. Men detta får man inte jämföra med det som andra har fått eller gjort. Den eventuella berömmelsen” får vändas i bön och tack till Kristus. Till slut står man ensam inför honom, också med sin börda. Vi skall bära varandras bördor, bekymmer och svagheter; men skuldbördan, den är min egen. Den kan man inte dela. Den kan bara Kristus lyfta av. Paulus rundar av det hela med en allvarlig förmaning att ”vandra i anden och sluta upp på Andens sida emot köttet.
|
