Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Filipperbrevet Kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Filipperbrevet Kapitel 1

Brevhuvud (Fil 1:1–2)

Översättning

    Paulus och Timoteus tjänare åt Kristus Jesus till alla de heliga i Kristus Jesus som finns i Filippi med deras biskopar och diakoner. Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Kommentar

Att Paulus och Timoteus står sida vid sida i brevöverskriften, visar att brevet från början var tänkt som en hälsning från dem båda. Men att det är Paulus som har fört pennan – eller snarare dikterat brevet – är uppenbart. Han säger hela tiden ”jag” och längre fram talar han om Timoteus i tredje person.

Bland mottagarna nämns särskilt filippernas ”biskopar och diakoner”. Paulus använder här de ord som alltjämt är i bruk i kyrkan. Ordet ”diakon” (= tjänare, näml åt församlingen) användes redan då om en församlingstjänst av ungefär samma slag som ordet betecknar i dag. Så är det inte med ordet ”biskop”. Det betyder från början ”föreståndare” eller ”tillsyningsman” och användes i Nya Testamentet om de män – tydligen flera till antalet – som hade hand om församlingsledningen, både andligen och materiellt.

De kallas omväxlande biskopar (episkope) och presbyterer (samma ord som vi har i ”präst”). Som kyrkans ledare fungerade i den första generationen apostlarna och sedan sådana lärjungar till apostlarna som Titus och Timoteus. I början av 100-talet finner vi så att namnet ”biskop”. har börjat användas på det sätt som sedan dess varit brukligt: om den som var ledare för församlingarna inom ett visst område (vanligen en stad med kringliggande landsbygd).

Tacksägelse och förbön (Fil 1:3–11)

Översättning

    Jag tackar min Gud så ofta jag tänker på er och ständigt på nytt i alla mina böner ber för er alla med glädje. Jag tackar honom för att ni så troget stått med i arbetet för evangelium från första dagen ända till nu. Jag gör det i den förvissningen, att han som har börjat sitt goda verk i er, han skall också föra det till fullbordan, fram till den dag då Kristus Jesus kommer. Det är som sig bör, att jag tänker så om er alla. Jag bär er ju i mitt hjärta, både när jag sitter i fängelset och när jag står inför rätta för att försvara och bekräfta evangeliet — er som alla har del med mig i nåden. Ja, Gud är mitt vittne, han vet att jag längtar efter er alla, med det hjärtelag som Kristus Jesus skänker. Och det är min bön, att er kärlek skall bli allt mer och mer överflödande i kunskap och moget omdöme, med den rätta blicken för vad som är väsentligt, för att ni på Kristi dag skall vara rena från allt som blir till fall, rika på rättfärdighetens frukt, den som verkas av Jesus Kristus, Gud till ära och pris.

Nu vill jag att ni skall veta, bröder, att det som hänt mig snarare har lett till framgång för evangeliet. Att jag bär mina bojor för Kristi skull, det har blivit uppenbart för hela pretoriet och för alla de andra. För de flesta av bröderna har mina bojor genom Kristus blivit en sådan källa till förtröstan att de vågar predika Guds ord utan ett spår av fruktan.

Kommentar

Paulus börjar – som så ofta – med en tacksägelse, som här får en särskild värme. Man märker att han är lycklig över sina filipper. Han kom till dem för första gången ungefär tio år tidigare. Han fick inte stanna mer än en kort tid i staden. Efter att ha blivit olagligt misshandlad, kastad i fängelse och sen åter lössläppt av de ganska tillstukade och förlägna romerska myndigheterna på platsen – så som det berättas i Apostlagärningarna 16 – hade han fortsatt till Tessalonike. Men följden av detta korta besök hade blivit en livskraftig och trogen församling, av vilken han tydligen haft idel glädje. Paulus är väl medveten om att det återstår mycket att göra, när människor så plötsligt har kommit till tro (som t ex fångvaktaren, som blev döpt med hela sitt hus den natten, då en jordstöt skakade staden och fängelset öppnades). Men Paulus litar på Gud. Har han kallat en människa, som har svarat ja, så för han också sitt verk till fullbordan. Paulus antyder vad som behövs: en kristen fostran som ger kunskaper – självfallet i den kristna läran – och därtill ”ett moget omdöme” (man kunde också översätta: en allsidig insikt, en vidgad erfarenhet, ett helgat förstånd) som gör det möjligt att se klart i nya situationer och fälla riktiga omdömen i alla de trassliga frågor som har betydelse för ett kristet liv.

Också en olycka kan Gud använda (Fil 1:12–20)

Översättning

    Visst finns det de som förkunnar Kristus av avund och självhävdelse. Men andra gör det i god avsikt. De predikar Kristus av kärlek. De vet ju att jag har fått uppdraget att försvara evangeliet. De andra gör det för att hävda sig, av orena motiv, i tron att deras framgångar skall plåga mig, när jag själv sitter fjättrad. Än sen? Kristus blir ju i alla fall predikad, det må nu ske för syns skull eller i sanning. Och det gläder jag mig åt. Och inte bara det — jag kommer att få mera glädje. Jag vet att detta som drabbat mig kommer att leda till frälsning för mig, genom er förbön och genom stödet av Jesu Kristi Ande, till uppfyllelse av min innerliga längtan och mitt hopp att jag inte på någon punkt skall komma på skam, utan att jag med min kropp skall få vittna till Kristi ära, med all frimodighet, nu som alltid förr, det må sen ske genom liv eller död.

Kommentar

Paulus övergår så till att ge de upplysningar om sig själv, som filipperna säkert med spänning väntat på. Redan i tacksägelsen antydde han, att han tänkte på sina vänner både under de långa timmarna i fängelset och när han var upptagen av försvaret inför domstolen (där det – typiskt nog – för Paulus inte i första hand gällde honom själv utan att ”försvara och bekräfta evangeliet”). Paulus befinner sig nu ”i pretoriet”. Det kan betyda två saker: endera residenset i någon provinshuvudstad, vilket skulle passa in på Cesarea, där Paulus satt fången i två år, eller också det kejserliga gardets kaserner i nordöstra utkanten av Rom, dit Paulus kan ha blivit förd medan förhandlingarna pågick i rätten. Det senare är nog det troligare, eftersom vi inte vet något om att målet mot Paulus togs upp till verklig domstolsförhandling i Cesarea. I varje fall är det tydligt, att Paulus väntar ett avgörande i rätten, som kan medföra en dödsdom. Han åtnjuter inte den relativa frihet, som han hade under de två första åren i Rom (Apg 28:30f). Han är inspärrad och bär bojor. Men ändå är han så pass fri, att han kan ta emot besök och tala med sin omgivning. Och nu visar det sig att just detta, att han hamnat här i pretoriet, har betytt en framgång för evangeliet. Här som överallt annars har han fått människor att lyssna. Han tycks ha satt sig i en viss respekt, alldeles som på den stormiga resan till Malta, där han till slut var den som alla såg upp till och litade på. På så sätt har också de kristna i staden blivit mera frimodiga. Tydligen är det fråga om en stor församling, vilket också pekar på Rom snarare än Cesarea. Där finns många som missionerar. På somliga av dem ser Paulus med skepsis. De vill hävda sin prestige. Troligen har de känt sig illa berörda av att denna nykomling fått så stort anseende. Nu när han sitter inspärrad passar de på att försöka manövrera ut honom. Men Paulus tar det lugnt. Kristus blir ju ändå predikad. Det är ju icke fråga om någon olikhet i läran. I så fall skulle Paulus ha reagerat lika skarpt som i brevet till galaterna. Här är det fråga om personliga brister hos dem som predikar ett rent evangelium. Vad Paulus här säger kan alltså inte – som ibland sker – användas som försvar för att det finns olika samfund med var sin lära.

Dö eller leva kvar? (Fil 1:21–26)

Översättning

    Att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det blir en vinst. Men om nu livet här i världen betyder ett arbete som bär frukt? Då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen. Jag skulle gärna bryta upp och få vara hos Kristus, vilket ju vore vida bättre. Men att jag stannar kvar här i världen, det behövs bättre för er skull. Om den saken är jag viss, och därför vet jag, att jag skall leva kvar och kommer att få stanna hos er alla, till gagn och glädje för er i tron. Så kommer den glada stolthet ni känner över Kristus Jesus att bli ännu större, för min skull, när jag återigen får komma till er.

Kommentar

Paulus har alltså gjort sig förtrogen med tanken, att han kanske skall dö inom en nära framtid. Det fyller honom snarare med glädje än fruktan. Vi kan här se, vad som skapar det kristna hoppet inför döden. Det är den livsgemenskap med Kristus, som redan har börjat. Paulus vet, att han tillhör Kristus. Att leva betyder för honom ”Kristus”, dvs att ständigt ha att göra med Kristus och ständigt vara i hans hand. Skulle han dö, så får han alltjämt vara hos Kristus. Och hemma hos honom, i hans rike, är det vida bättre än här. Men nu har han ju också en uppgift här i världen, något som hans Herre vill använda honom till. Paulus formulerar här en sats, som gäller för oss alla: så länge vi behövs, får vi stanna. Det är lika oriktigt att vilja komma till himmelen för att slippa besvärliga plikter på jorden som att gå så upp i sina plikter, att man inte kan tänka sig att lämna dem åt någon annan. Paulus är alltså viss om att bli frikänd och att ännu en gång få komma till Filippi. Att han fick rätt, därpå tyder bl a de brev han några år senare skrev till Titus och Timoteus. Paulus talar om den ”glada stolthet i Kristus Jesus” som en kristen kan känna. Han använder ett svåröversatt ord, som innebär att man triumferar och jublar i en glad och frimodig visshet om att ha fått något som man verkligen kan vara stolt över – i all ödmjukhet, eftersom det är en gåva från Kristus.

Stå fast i förföljelsen: (Fil 1:27–30)

Översättning

    Se nu bara till, att ni för ett liv som är värdigt Kristi evangelium, så att jag — på besök hos er eller frånvarande, hur det nu blir — får höra om er, att ni står fast i en och samma ande och med en själ kämpar för tron på evangelium, utan att på något vis låta er skrämmas av motståndarna. För dem blir det ett tecken att de går mot undergången, för er att ni kommer att bli räddade — ett tecken från Gud själv. Det har ju förunnats er att höra samman med Kristus, inte bara genom att tro på honom utan också genom att lida för hans skull. Ni har nu samma kamp att utstå, som ni den gången såg att jag hade och alltjämt hör att jag måste utkämpa.

Kommentar

Det har brutit ut förföljelser mot församlingen i Filippi. Paulus uppmanar sina vänner att också när de blir illa behandlade uppföra sig på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium. De skall hålla orubbligt samman och stå orubbligt fast, också när man försöker skrämma dem med de grövsta hotelser. En sådan orubblighet blir ett tecken från Gud, säger han. Förföljarna kan ju inte undgå att fråga sig om de kristna ändå har rätt och om de själva alltså är på väg mot fördärvet. Förföljelsen är på sätt och vis ett privilegium, säger Paulus. Vi får höra samman med Kristus också på det viset att vi får dela hans lidanden och smälek. Det gäller också helt vanliga kristna. Filipperna kan ju själva se, att de nu får uppleva detsamma, som de både sett och hört att Paulus råkat ut för.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Filipperbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk