Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Filipperbrevet Kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Filipperbrevet Kapitel 2

Var eniga och ödmjuka och se på Kristus (Fil 2:1–11)

Översättning

    Om ni nu vet något om trösten i Kristus, om kärlekens uppmuntran, om Andens gemenskap, om innerlig barmhärtighet och medkänsla, så gör min glädje fullkomlig genom att tänka på samma sätt och vara fyllda av samma kärlek, så att ni är ett hjärta och en själ, fria från all självhävdelse och lust att briljera. Var blygsamma i stället, så att ni anser de andra för mer än er själva, och så att ni inte var för sig ser på ert eget bästa, utan i stället var och en på de andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i gudsskepnad, men inte såg på sin jämlikhet med Gud som en rövad skatt, utan utblottade sig själv och antog tjänareskepnad, när han blev lik oss människor. Till det yttre var han som en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden — ja, intill döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och givit honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himmelen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.

Kommentar

Under förföljelsen gäller det nu att hålla samman i en obrottslig enhet. Paulus manar till den saken så innerligt han någonsin kan. Han påminner om allt vad filipperna fått uppleva: den tröst de fått av Kristus, den uppmuntran som kärleken (Guds kärlek!) ger dem, deras erfarenhet av Andens gemenskap (både detta att de har Anden och att de är ett i Anden) och all den barmhärtighet, som de fått röna av Gud och av varandra. Han menar: Om ni nu vet, vad detta betyder – och det vet ni! – så gör min glädje fullkomlig genom att hålla orubbligt samman, förenade i samma tro och samma kärlek, utan tanke på prestige eller rangordning. När Paulus förmanar, utgår han alltid från tron på Kristus. Han ger inte goda råd, som var och en kan följa med litet god vilja. Det är bara i gemenskapen med Kristus som de får någon verklig mening. Oskrymtad blygsamhet – så att man räknar andra för mer än sig själv – får bara en avslöjad syndare, som vet att han lever på Kristi nåd. Att se till de andras bästa och inte sitt eget är tvärt emot vår natur. Men det blir naturligt och riktigt när vi blivit lemmar i Kristus, varandra till tjänst.

Därför pekar Paulus här följdriktigt på Kristi exempel. Kristus levde hos Gud, han var jämlik med Gud. Men han räknade det icke som ett ”rov”, ett ”byte”, något som man är förtjust att ha kommit över och vill behålla till varje pris (det betyder det grekiska ordet), utan han var villig att utblotta sig och bli som en av oss och komma som en tjänare för vår skull. Han ödmjukade sig och blev lydig, ända till döden på korset. Därför har Gud upphöjt honom, den som vi förnedrat och som låtit sig förnedras. Gud har upphöjt honom så högt som någon kan upphöjas. Han har givit honom namnet som är över alla namn. Det namnet är Guds eget namn, Herren (på grekiska Kurios, det ord som i den grekiska översättningen av Gamla Testamentet användes för JHVH, det namn som var för heligt för att uttalas av människoläppar). I det namnet skall alla knän böja sig. Alla kommer att se och erkänna att det var så: denne Jesus Kristus var Gud. Det minskar inte Guds ära. Tvärtom, det sker ”Gud Fadern till ära”. Man kan inte ära Gud högre än genom att bekänna att han utgivit sin Son för vår skull och gjort honom till en Frälsare för alla.

Det som Paulus här säger om Kristus har en språklig uppbyggnad, en rytm och en klang, som gör att man förmodat att det rör sig om en hymn, använd i gudstjänsten. I varje fall får vi här en sammanfattning av det urkristna budskapet och urförsamlingens bekännelse till Jesus Kristus. Det är en bekännelse till hans ”preexistens”. Före sitt inträde i världen levde han hos Fadern, delaktig av hans gudom. Men han avstod från det fulla bruket av sina gudomliga egenskaper och antog mänsklig gestalt. Han blev ”född av kvinna och ställd under lagen” (Gal 4:4). Till skillnad från alla andra människor levde han i fullkomlig lydnad, ända till försoningsdöden på korset. Därför har Gud upphöjt honom och givit honom seger, för att hela världen skall kunna se sanningen och tillbedja honom som Gud och Frälsare.

Var lydiga som Kristus (Fil 2:12–18)

Översättning

    Därför, mina älskade, ni som alltid varit lydiga, var det också nu, inte bara så som ni var i min närvaro, utan ännu mycket mera i min frånvaro. Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning. Gud är ju den som verkar i er, både det ni vill och det ni gör, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt detta utan att knota och tveka, så att ni blir oförvitliga och rena, Guds skuldlösa barn mitt i ett vrångt och avogt släkte, i vilket ni lyser som stjärnor i denna mörka värld, ni som håller fast vid livets ord — till berömmelse för mig på Kristi dag, till bevis att min möda inte varit förgäves och mitt slit inte meningslöst. Även om mitt blod nu blir utgjutet över det offer, som jag frambär på Guds altare — offret av er tro — så gläder jag mig och delar med mig av den glädjen åt er alla. Gläd er, också ni, på samma vis och dela er glädje med mig.

Kommentar

Paulus drar nu slutsatsen med tanke på de förföljda filipperna. Har Kristus varit lydig intill döden, så skall också vi vara det. Och filipperna har alltid varit lydiga, tillägger han. Lydnaden för Kristus visar sig i att man med fruktan och bävan arbetar på sin frälsning. Man vet ju att man kan gå förlorad. Man vet att det är något som vi måste göra: hålla fast vid ordet, ta emot det och ta det på allvar. Men samtidigt vet vi, att det är Gud som verkar här. Paulus säger det så tillspetsat, att det låter som en paradox: arbeta på er frälsning, ty här verkar Gud. Men denna paradox motsvarar den faktiska verkligheten. Gud ger oss den rätta viljan och leder våra önskningar ät rätt håll. Det är han som ger oss både lust och kraft att göra det rätta. Men när detta sker inom oss, upplever vi det som en kamp. Vi har ju en gammal människa inom oss, som vill hindra oss och som ständigt på nytt måste korsfästas. När Guds goda avsikt med oss förverkligas, fortgår inom oss denna kamp, som inte kan föras utan ”fruktan och bävan”. Vi vet ju att vi kan gå förlorade. Vi kan göra allt det, som Paulus här uppmanar oss att inte göra. Vi kan knata, vi kan tveka – och just det gör vår gamla människa ständigt på nytt. Men om vi låter oss ”drivas av Anden” (Gal 5:18), så blir vi ”oförvitliga och rena, Guds skuldlösa barn”, som lever under en ständig förlåtelse och är rena inför Gud – fast vi har vårt syndafördärv kvar.

Det är meningen att vi skall vara ljuspunkter i denna mörka värld och lysa som stjärnor på natthimlen. Det kan vi, om vi håller fast vid Ordet, det Ord som ensamt kan skänka liv. Som alltid ser Paulus framåt mot målet: den dag då Kristus kommer. Då hoppas han, att hans filipper skall träda fram som det levande beviset på att allt hans slit inte varit förgäves. Vi märker, att också Paulus gör sitt arbete under fruktan och bävan. Han vet risken. Det som han fruktar för, är inte att han nu kan bli avrättad, utan det är att han själv eller hans andliga barn kan gå förlorade. Martyriet tar han med jämnmod. Han jämför det med ett av drickoffren i templet. Liksom man då göt ut vinet över altaret som ett offer åt Gud, är han beredd att låta sitt blod utgjutas. Han står där som en av prästerna i templet och frambär ett tackoffer åt Gud – offret av den tro, som har väckts till liv bland hedningarna genom den apostoliska tjänst han har fått utföra. Det är den gåva han nedlägger på Guds altare. Blir nu blott den gåvan mottagen, blir deras tro fast förankrad i Gud, så får gärna hans blod utgjutas som ett drickoffer över den gåvan. Paulus bara gläder sig och ber filipperna dela hans glädje. Nästa bud från Rom som når församlingen i Filippi kan vara budet om hans martyrdöd. Skulle det gå så, skall de inte sörja utan glädja sig med honom. Det är den hälsningen han här skickar dem.

Resplaner och anbefallning för Timoteus och Epafroditus (Fil 2:19–30)

Översättning

    Nu hoppas jag — i Herren Jesus — att snart kunna få skicka Timoteus till er, så att också jag kan få glädja mig, när jag hör hur det står till med er. Ingen har jag som är som han, ingen som så uppriktigt kommer att ha omsorg om er. Alla söker de sitt, inte det som hör till Kristi tjänst. Men han har bestått provet, det vet ni. Som en son tjänar sin far, så har han tjänat vid min sida till gagn för evangeliet. Honom hoppas jag nu kunna sända, så snart jag kan överblicka, vad som nu närmast kommer att hända med mig. Det är mitt fasta hopp i Herren, att jag också själv snart skall få komma till er.

Jag tror det blir nödvändigt att jag nu sänder till er Epafroditus, min broder, medarbetare och medkämpe, som kommit hit på ert uppdrag för att sörja för mina behov. Han längtar nämligen efter er alla och oroar sig, eftersom ni fått höra att han varit sjuk. Han har verkligen varit svårt sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom och även över mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg. Nu sänder jag honom så snart jag någonsin kan, så att ni får glädja er över återseendet och jag själv blir lättare om hjärtat. Tag emot honom i Herren med all glädje och håll sådana män i ära. För att tjäna Kristi verk har han varit döden nära, och han har satt sitt liv på spel för att fullgöra det, som ännu fattades i den tjänst ni ville göra mig.

Kommentar

I början av brevet nämndes Timoteus som avsändare. Medan Paulus dikterat – vilket kan ha tagit sin rundliga tid och kanske fått ske med avbrott, eftersom en fånge inte råder över sin tid – har brevet blivit ett mycket personligt brev från Paulus själv, och när Timoteus nu kommer med i bilden, behandlas han inte längre som brevskrivare. Paulus säger saker om honom, som Timoteus aldrig skulle ha sagt om sig själv. Paulus hoppas kunna sända honom snart, tydligen på ett kort besök, för att själv få nyheter från Filippi. (Så som han en gång skickade Timoteus från Aten till Tessalonike, 1 Tess 3:1–8.) Men först vill han se, om processen möjligen går mot ett avgörande. I så fall vill han tydligen avvakta utgången, innan han sänder iväg Timoteus. Vi märker hur stort värde han sätter på honom. Han älskar honom som en son. Han talar med tydlig besvikelse om ”alla” de andra. Vilka han har i tankarna vet vi inte. Han måste syfta på en grupp medarbetare. Att några predikade Kristus av orena motiv, det har han redan sagt. Men då nämnde han också att några gjorde det i god avsikt. Här måste han alltså syfta på någon annan grupp av medhjälpare. Bland dem är Timoteus den ende som han litar på. Som en son tjänar sin far, så har Timoteus tjänat, inte Paulus, men tillsammans med Paulus, i evangeliets tjänst.

Om det nu dröjer med Timoteus resa, så tänker Paulus i varje fall så snart som möjligt sända iväg Epafrodi´tus. Han hade kommit från Filippi, på församlingens uppdrag, med en gåva som man samlat in för att göra det lättare för Paulus att klara sig under fängelsevistelsen. Tydligen har Epafroditus sedan enligt församlingens önskan stannat i Rom för att vara Paulus till hjälp. Under vistelsen där har han fått någon sjukdom, kanske en av de infektioner det var så lätt att ådra sig i storstaden. Han har varit nära att dö. Nu längtar han hem och vill resa tillbaka. Paulus förstår och jämnar vägen för honom, för att ingen skall tro att han rymt från sina plikter. Aposteln hade nog gärna behållit honom som medhjälpare, men han menar det säkert uppriktigt, när han säger att han kommer att bli lättare om hjärtat, när Epafroditus lyckligen kommit hem till de sina.

Vi hör Paulus flera gånger använda uttrycket ”i Herren”, när han talar om sina planer och förhoppningar. Det visar, hur han planerade: under bön om Jesu ledning, i syfte att tjäna hans sak, i förlitan på hans hjälp och villig att låta honom ändra också på det som Paulus helst av allt skulle ha önskat.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Filipperbrevet - (Kommer när hela är publicerad)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk