Översättning Alltså, mina bröder, ni älskade och efterlängtade, min glädje och min krona, stå fast i Herren så som jag sagt, mina älskade. Evodia förmanar jag, och Syntyche förmanar jag, att de skall vara sams i Herren. Ja, också dig Synzygus — du som verkligen förtjänar det namnet — dig ber jag att du tar dig an dem. De har ju kämpat tillsammans med mig för evangeliet, så som också Klemens och alla mina andra medarbetare, vilkas namn står skrivna i livets bok. Gläd er i Herren, alltid. Åter säger jag: gläd er. Låt människor se, hur storsinnade ni kan vara. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan lägg fram alla era önskningar inför Gud, genom bön och åkallan, med tacksägelse. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och tankar, i Kristus Jesus. Till sist, bröder: allt som är äkta, allt ädelt, allt rätt, allt rent, allt som är värt att älska och ära, allt som kan kallas dygd och förtjänar att prisas — det skall ni syssla med i era tankar. Den undervisning jag gett er, den lära jag förmedlat till er, det ni hört mig säga och sett mig göra, det skall ni omsätta i handling. Då skall fridens Gud vara med er. | Kommentar Brevet närmar sig sitt slut och Paulus sammanfattar. Åter bryter kärleken fram till dessa filipper, som han längtar efter. Han kallar dem sin ”krona”. Det är segerkransen som Kristus en gång skänker och som för Paulus består i att han fått föra andra till Kristus. Sen följer en mycket personlig förmaning. Det har uppstått konflikt mellan två kvinnor i församlingen. Vi vet inte vad det kan ha rört sig om. Vi ser att Paulus är noga med att vara opartisk: han riktar ordagrant samma förmaning till var och en av dem. Sedan vädjar han till ännu en okänd person, som han kallar Sy´nzygus. Det betyder ”en som bär samma ok” och används någon gång om en god kamrat eller ”parhäst”. Kanske är det inte något egennamn utan bara en karakteristik av en god vän. I så fall borde man översätta: ”Också dig, som verkligen varit en trogen medarbetare…” Vi får här ett exempel på kyrkotukten i urkyrkan. Motsättningar och osämja var något som inte fick finnas. Aposteln använder inte maktspråk, men han talar med en andlig auktoritet, som det inte kan ha varit lätt att negligera. Samtidigt är han erkännsam mot dem som han tillrättavisar. Han passar på att framhålla vad dessa båda kvinnor har uträttat. Och han tar tillfället i akt att tacka också sina övriga medarbetare. Vi märker att de måste ha varit många. Allt bars ju upp av frivilliga krafter: man drog andra till gudstjänsterna, man stod för sin nya tro bland sina gamla vänner, man hjälpte varandra inbördes, man upplät sina hem, man bad tillsammans. Att ”kämpa” bestod först och främst i att bedja (som vi ser bl a i början av Kol 2). Det är värt att lägga märke till vilken roll kvinnorna spelade som medarbetare i urkyrkan och hur de framhålls och äras av Paulus, samtidigt som han gör klart, att det inte är Herrens vilja att de skall vara herdar och lärare för församlingen. Så följer ännu en gång uppmaningen till glädje, den glädje som alltid finns där – glädjen i Herren, över det han gjort och gör, han som dött för oss, han som är med oss alla dagar och som skall komma åter. Han är nära, understryker Paulus. Och just därför att vi äger honom, kan vi vara storsinnade, generösa mot andra. Paulus använder ett svåröversatt ord, som betyder att man inte är småaktig och inte håller på sitt och tänker på sig själv, utan är hygglig, hjälpsam, villig att överse och gå till mötes alltså just det som följer av att vara glad i Kristus. Visst finns det bekymmer, men dem får man bära fram inför Gud. Paulus understryker att det gäller allt. Det är just vardagens besvärliga realiteter som vi får tala med Gud om. Då kommer de i sitt rätta ljus, och vi får alltid något att tacka för. Detta är vägen till frid. Friden är inte en ömtålig sinnesstämning, som vi måste försöka bevara. Tvärtom: Det är Guds frid som bevarar våra hjärtan och tankar därför att den är ett rätt förhållande till Gud, ett lyckligt barnaskap hos honom. Slutligen gör Paulus ett stort svep över allt gott och rätt, som han kan finna ord för, och säger: Det skall ni låta era tankar och ert medvetande fyllas av. Det är ett mycket viktigt råd i en värld där man – som hos oss – är omgiven av tänkesätt och levnadsvanor, som är diametralt motsatta mot livet i Kristus och som formar om oss och förvrider våra begrepp, om vi inte medvetet sätter in ett korrektiv. På varje punkt gäller det att göra klart för sig, hur man lever i tron på Kristus. Och åter säger Paulus: Kom ihåg vad ni fått lära av mig. |