Översättning

    Alltså, mina bröder, ni älskade och efterlängtade, min glädje och min krona, stå fast i Herren så som jag sagt, mina älskade.

Evodia förmanar jag, och Syntyche förmanar jag, att de skall vara sams i Herren. Ja, också dig Synzygus — du som verkligen förtjänar det namnet — dig ber jag att du tar dig an dem. De har ju kämpat tillsammans med mig för evangeliet, så som också Klemens och alla mina andra medarbetare, vilkas namn står skrivna i livets bok.

Gläd er i Herren, alltid. Åter säger jag: gläd er. Låt människor se, hur storsinnade ni kan vara. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan lägg fram alla era önskningar inför Gud, genom bön och åkallan, med tacksägelse. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och tankar, i Kristus Jesus.

Till sist, bröder: allt som är äkta, allt ädelt, allt rätt, allt rent, allt som är värt att älska och ära, allt som kan kallas dygd och förtjänar att prisas — det skall ni syssla med i era tankar. Den undervisning jag gett er, den lära jag förmedlat till er, det ni hört mig säga och sett mig göra, det skall ni omsätta i handling. Då skall fridens Gud vara med er.

Kommentar

Brevet närmar sig sitt slut och Paulus sammanfattar. Åter bryter kärleken fram till dessa filipper, som han längtar efter. Han kallar dem sin ”krona”. Det är segerkransen som Kristus en gång skänker och som för Paulus består i att han fått föra andra till Kristus.

Sen följer en mycket personlig förmaning. Det har uppstått konflikt mellan två kvinnor i församlingen. Vi vet inte vad det kan ha rört sig om. Vi ser att Paulus är noga med att vara opartisk: han riktar ordagrant samma förmaning till var och en av dem. Sedan vädjar han till ännu en okänd person, som han kallar Sy´nzygus. Det betyder ”en som bär samma ok” och används någon gång om en god kamrat eller ”parhäst”. Kanske är det inte något egennamn utan bara en karakteristik av en god vän. I så fall borde man översätta: ”Också dig, som verkligen varit en trogen medarbetare…” Vi får här ett exempel på kyrkotukten i urkyrkan. Motsättningar och osämja var något som inte fick finnas. Aposteln använder inte maktspråk, men han talar med en andlig auktoritet, som det inte kan ha varit lätt att negligera. Samtidigt är han erkännsam mot dem som han tillrättavisar. Han passar på att framhålla vad dessa båda kvinnor har uträttat. Och han tar tillfället i akt att tacka också sina övriga medarbetare. Vi märker att de måste ha varit många. Allt bars ju upp av frivilliga krafter: man drog andra till gudstjänsterna, man stod för sin nya tro bland sina gamla vänner, man hjälpte varandra inbördes, man upplät sina hem, man bad tillsammans. Att ”kämpa” bestod först och främst i att bedja (som vi ser bl a i början av Kol 2). Det är värt att lägga märke till vilken roll kvinnorna spelade som medarbetare i urkyrkan och hur de framhålls och äras av Paulus, samtidigt som han gör klart, att det inte är Herrens vilja att de skall vara herdar och lärare för församlingen.

Så följer ännu en gång uppmaningen till glädje, den glädje som alltid finns där – glädjen i Herren, över det han gjort och gör, han som dött för oss, han som är med oss alla dagar och som skall komma åter. Han är nära, understryker Paulus. Och just därför att vi äger honom, kan vi vara storsinnade, generösa mot andra. Paulus använder ett svåröversatt ord, som betyder att man inte är småaktig och inte håller på sitt och tänker på sig själv, utan är hygglig, hjälpsam, villig att överse och gå till mötes alltså just det som följer av att vara glad i Kristus. Visst finns det bekymmer, men dem får man bära fram inför Gud. Paulus understryker att det gäller allt. Det är just vardagens besvärliga realiteter som vi får tala med Gud om. Då kommer de i sitt rätta ljus, och vi får alltid något att tacka för. Detta är vägen till frid. Friden är inte en ömtålig sinnesstämning, som vi måste försöka bevara. Tvärtom: Det är Guds frid som bevarar våra hjärtan och tankar därför att den är ett rätt förhållande till Gud, ett lyckligt barnaskap hos honom.

Slutligen gör Paulus ett stort svep över allt gott och rätt, som han kan finna ord för, och säger: Det skall ni låta era tankar och ert medvetande fyllas av. Det är ett mycket viktigt råd i en värld där man – som hos oss – är omgiven av tänkesätt och levnadsvanor, som är diametralt motsatta mot livet i Kristus och som formar om oss och förvrider våra begrepp, om vi inte medvetet sätter in ett korrektiv. På varje punkt gäller det att göra klart för sig, hur man lever i tron på Kristus. Och åter säger Paulus: Kom ihåg vad ni fått lära av mig.

Översättning

    Det har varit mig en stor glädje i Herren, att ni nu till slut fått det så bra, att ni kunnat tänka på mig. Det gjorde ni också förut, fast ni inte hade tillfälle att visa det. Inte för att jag kan klaga över att något har fattats mig. Jag har lärt mig att reda mig med vad jag har. Jag kan ha det knappt. Jag kan också ha överflöd. Jag har blivit invigd i konsten att leva på alla slags vis: att vara mätt lika väl som att vara hungrig, att ha överflöd lika väl som att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. Men det var vackert gjort av er att ni ville dela min börda. Ni vet ju också, ni filipper, hur det var under evangeliets första tid, när jag lämnade Makedonien. Ingen församling hade så nära gemenskap med mig, att det kunde föras räkenskap över utgifter och inkomster — ingen enda utom ni. Också när jag var i Tessalonike, skickade ni mig både en och två gånger vad jag behövde. Inte för att jag har något stort begär efter själva gåvan, utan det jag verkligen önskar mig, det är en avkastning av den som blir ett stort plus på ert eget konto.

Nu har jag kvitterat ut allt, och jag har mer än jag behöver. Jag är väl försörjd sen jag fått er gåva genom Epafroditus — ”en ljuvlig doft”, ett sådant offer, som Gud tar emot med glädje. Och min Gud skall ge er fullt upp av allt som ni behöver, ur sin härlighets rikedomar, i Kristus Jesus. Vår Gud och Fader tillhör äran, i evigheternas evighet. Amen.

Hälsa till varje kristen, i Kristus Jesus. De bröder som nu är hos mig hälsar till er. Alla kristna här hälsar till er, särskilt de som är anställda vid kejsarens hov.

Herrens Jesu Kristi nåd vare med er ande.

Kommentar

Paulus har en särskild anledning att skriva detta brev. Han vill tacka för en gåva och erkänna mottagandet. Han spar detta till sist, säkert med avsikt. Det finns viktiga saker i förhållandet mellan aposteln och hans församling, som får gå före. Och när tacket nu kommer, får det en utformning, som ger själva pengarna en underordnad plats. Många har tyckt att detta tack är tämligen svalt. Men det beror på att Paulus – och filipperna – hade sinne för de rätta proportionerna. Vad Paulus gläder sig över, är först att filipperna själva fått det litet bättre, vidare att de genast tänkt på sin fängslade apostel och velat lätta hans börda. Vad han nu främst önskar sig är att denna gåva – som i själva verket är en offergåva åt Gud, av kärlek till Kristus, för evangeliets skull – skall bära sådan frukt att filipperna själva får gagn av den. Paulus menar kanske att framgångarna för evangeliet i Rom måste betyda en vinst också för de kristna ute i provinserna. Eller också tänker han på att en sådan osjälvisk gåva brukar betyda att Gud har en gengåva av något slag i beredskap.

Medan Paulus tackar får han tillfälle att säga några väsentliga saker om en kristen människas frihet och oberoende av yttre förhållanden. Han har fått lära sig att reda sig med vad han har. ”Att reda sig” kunde också översättas ”att vara oberoende”, i stånd att klara sig. Paulus använder ett ord (samma som vårt ”autarki”) vilket i den stoiska filosofien betecknade den vises upphöjda likgiltighet inför alla sorger. Hos stoikerna var det en kylig oberördhet, något som man lade sig till med för att slippa oro och smärta. Även inför sina närmastes lidanden skulle den vise kunna säga: ”Det rör mig inte.” För Paulus var det något som kom från Kristus och gjorde honom rustad att tjäna andra människor. När Paulus säger att han ”blivit invigd” i konsten att leva under alla slags förhållanden, använder han ett annat uttryck, som syftar på att bli invigd i någon av mysteriereligionernas hemliga riter. Här finns en bättre invigning, menar Paulus, den som Gud ger när vi står kvar mitt i vardagens påfrestningar för att tjäna honom.

Paulus påminner filipperna om att de är den enda församling, av vilken han tagit emot sådana gåvor. Han ser det som det yttre beviset på att de står honom särskilt nära. Och sedan ger han det formella erkännandet, kvitteringen, på hela beloppet. (Han använder i det här avsnittet upprepade gånger den tidens bokföringstermer.)

Till sist kommer som vanligt några personliga hälsningar. Han sänder dem till alla som är kristna i Filippi. (Som vanligt står det ”heliga” i grundtexten.) Och så hälsar han, först från dem som nu är hos honom – troligen när han avslutar det här brevet – och från alla andra kristna i staden. Sist kommer en hälsning från ”dem av kejsarens hus”. Det uttrycket betyder inte kejsarens släkt utan det användes om hela den här av tjänare och tjänstemän (ofta slavar eller frigivna), som hade hand om den kejserliga hovförvaltningen och ekonomien. De fanns både i Rom och runt om i riket. Varför Paulus skickar denna särskilda hälsning vet vi inte. Kanske filipperna hade bekanta bland dem och kanske Paulus inte ville nämna deras namn för den händelse brevet skulle komma i orätta händer. Det artade sig ju till förföljelse i Filippi och han själv kunde när som helst bli dömd som statsfiende. Det kan också tänkas att Paulus skickar denna hälsning som en uppmuntran. Den påminde ju om att kristendomen trängde fram överallt och nu hade anhängare också vid kejsarhovet.

Som vanligt slutar Paulus inte med det ”Lev väl!” som annars var det vanliga i antiken, utan skickar en av dessa slutönskningar, som för oss så lätt blir tomma ord men som för mottagarna var fyllda av levande, självupplevt innehåll. ”Herrens Jesu Kristi nåd” var ju det revolutionerande nya, det som förvandlat allt för dessa filipper, källan till deras glädje, tryggheten under förföljelserna och den drivkraft som fick dem att jaga mot målet.