Översättning Vi tackar ständigt Gud för er alla, när vi kommer ihåg er i våra förböner och inför vår Gud och Fader ständigt på nytt tänker på era gärningar i tron, era mödor i kärleken och er uthållighet i hoppet om vår Herre Jesus Kristus. Vi vet ju att ni bröder, ni Guds älskade, hör till de utvalda. När därför vårt evangelium kom till er, så var det inte bara med ord, utan också med kraft och med helig Ande och övertygande makt. Ni vet ju också, hur vi uppträdde bland er för att tjäna ert bästa. Och ni själva blev våra efterföljare — och även Herrens — och mitt i all förföljelsen tog ni emot Ordet med den glädje som den helige Ande ger. Så har ni blivit ett föredöme för alla dem som tror, både i Makedonien och i Akaja, och från er har ordet om Herren gått ut och genljudit. Inte bara i Makedonien och Akaja utan överallt har man hört om den tilltro ni har till Gud, så att vi ingenting behöver säga. De berättar ju själva om oss, hur vi blev mottagna hos er och hur ni omvände er från avgudarna till Gud, för att tjäna honom som är den levande och sanne Guden och vänta hans Son från himmelen, honom som han uppväckte från de döda, Jesus, han som räddar oss undan den vredesdom som kommer. | Kommentar Med påtaglig glädje talar Paulus om sina ännu färska minnen från Tessalonike. Han tycks ha uppehållit sig där en knapp månad. Han fick lämna staden efter ett våldsamt tumult, där den uppagiterade massan försökte gripa honom men bara fick tag på några av församlingen som släpades inför magistraten och släpptes först sen de ställt borgen, troligen som säkerhet för att Paulus skulle försvinna ur staden. Tydligen är det nu första gången som Paulus skriver, sedan han – som vi strax får höra – fått goda nyheter. Och nu låter Paulus förstå, vilken glädje han haft av tessalonikerna. När han ber för dem – som han oavlåtligen gör – tränger sig minnena fram. Deras kristendom var äkta, både i fråga om tron, hoppet och kärleken. Tron visade sig i gärningar, kärleken i all den möda de tog på sig, och hoppet i deras uthållighet under förföljelserna. Paulus vågar försäkra dem att de är Guds älskade. För oss låter det som en banalitet. För judarna var det något oerhört, som bara kunde sägas om Moses och Elias och andra stormän. Han försäkrar tessalonikerna att de hör till de utvalda. Därför gick det som det gick, när han kom till dem. Evangeliet som han predikade fylldes av Andens övertygande makt. Det togs emot med glädje mitt under förföljelserna. Och ryktet om det som skedde gick ut över hela Makedonien och Akaja – de två romerska provinser som motsvarar det nuvarande Grekland. Ryktet blev en mäktig förkunnelse om Kristus. Paulus tycks ha mött det när han kom till orter, där han aldrig förut hade varit. Han räknar det som ett stycke av det glada budskapet: Kristus verkar också nu, och det verket vittnar om honom. På tre rader ger oss Paulus huvudsumman i den kristna missionen: Man omvände sig från avgudarna till att tjäna den ende sanne Guden (med allt vad det innebar av en ny livsföring). Det var en huvudpunkt också i den judiska missionen. Men här tillkom något avgörande: tron på Kristus. Han var den som uppstått, den som kunde rädda undan död och dom. Och man väntade var dag på hans ankomst. |