Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Tessalonikerbrevet Kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Tessalonikerbrevet Kapitel 2

”Såsom villolärare fast vi talar sanning” (1 Tess 2:1–4)

Översättning

    Ni vet ju själva, bröder, hur det gick när vi kom till er. Det blev inte förgäves. Fast vi nyss fått lida och blivit misshandlade i Filippi — som ni vet — gav oss vår Gud frimodighet att predika evangelium för er, trots hårt motstånd. Var förkunnelse grundar sig ju inte på någon villolära, inte heller på orena motiv, inte heller på förslagenhet. Utan därför att Gud har ansett oss dugliga att betros med evangelium, talar vi som vi gör. Det är inte människor vi vill behaga, utan Gud som prövar våra hjärtan.

Kommentar

Nu får vi akta oss att tro, att händelserna i Tessalonike innebar ett enda segertåg för Paulus och evangeliet. Hade Paulus varit en genomsnittlig nutidsmänniska, skulle vi ha varit berättigade att dra den slutsatsen av hans ord. Men Paulus visste att Guds Rikes framgångar inte riktigt liknar det som världen kallar succé. De kan vara förenade med lidanden och förföljelser och alla slags trakasserier från omvärlden. Det är något paradoxalt med dem. ”När jag är svag, då är jag stark”, kunde Paulus säga (2 Kor 12:10). Så var det också i Tessalonike.

Vad som hände där har Lukas skildrat i Apostlagärningarna. Eftersom Lukas vid den här tiden tycks ha uppehållit sig i Filippi i Makedonien, bör han ha haft goda möjligheter att få veta vad som hände. Av hans skildring framgår det att Paulus och Silas reste raka vägen till Tessalonike, sen de blivit illa misshandlade inför rätta i Filippi och tillbringat natten i fängelset. Resan bör ha tagit sex dagar om de gick till fots, och halva den tiden om de kunde kosta på sig att åka i vagn. I varje fall kunde det knappast ha gått mer än en vecka sen de misshandlades.

Detta är fakta bakom Paulus ord här i brevet om den frimodighet som han visste att han fått av Gud när han, trots att hans blånader och sår ännu inte kunde vara läkta, omedelbart började predika också i Tessalonike. Lukas berättar hur det gick till, och han låter oss veta vad som ligger bakom Paulus ord om ”hårt motstånd”. Det fanns en synagoga i Tessalonike. Paulus gick dit och predikade som vanligt, att Jesus var Messias och att Skriften lärde att Messias måste lida och uppstå från de döda. Några av judarna anslöt sig till honom, och det gjorde också en stor skara av dem som ”fruktade Gud”, alltså de greker som trodde på Israels Gud utan att vilja ta steget fullt ut och bli proselyter. Bland dem fanns åtskilliga förnäma damer i staden. I tre veckor fick Paulus hålla på, men sen ställde judarna till med tumult för att få honom utvisad. De ”bådade upp löst folk och dagdrivare” och dirigerade dem mot det hus, där Paulus bodde. Han råkade vara ute, men de fick tag på hans värd och släpade honom och några andra kristna inför domstolen. Där larmade de och skrek att dessa män var världsomstörtare, som ville avsätta kejsaren och göra Jesus till konung. Slutet blev att de anklagade släpptes mot borgen, sen de tydligen fått lova att Paulus skulle lämna staden. Det skedde också samma natt. Stämningen var tydligen så upphetsad, att man inte vågade låta honom visa sig på gatan vid dagsljus.

När Paulus nu skriver detta brev har det gått några månader, kanske ett halvår, sen allt detta hände. Och här får vi nu en levande bild av hur judarna gick till väga för att hetsa upp den grekiska stadsbefolkningen mot Paulus. Det är deras beskyllningar som Paulus tar upp och vederlägger. De utnyttjade tydligen möjligheten att utmåla Paulus som en kringstrykande charlatan, som försökte skaffa sig inflytande och pengar genom att komma med någon uppdiktad vishetslära. I antiken fanns det gott om sådana skojare och kvacksalvare, privatfilosofer och trollkarlar, som försökte slå mynt av människors godtrogenhet. Paulus konstaterar nu först av allt, att han inte har kommit med något som han själv hittat på eller haft privata fördelar av. Det är Gud som betrott honom med evangelium. Därför talar han som han gör.

Att kunna ge både evangeliet och sig själv (1 Tess 2:5–12)

Översättning

    Vi kom aldrig nånsin med smicker, det vet ni. Aldrig heller försökte vi under någon förevändning komma åt pengar — Gud är vårt vittne. Inte heller ville vi bli ärade av människor, varken av er eller av någon annan, fast vi som Kristi apostlar mycket väl kunde ha gjort vår myndighet gällande. I stället var det ömhet vi visade er, så som när en mor tar sig an sina barn. Vi höll så innerligt av er, att vi var villiga att ge er inte bara Guds evangelium utan också oss själva. Så kära hade ni blivit för oss.

Ni minns nog, bröder, hur vi mödade oss och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi förkunnade Guds evangelium för er. Ni kan vittna — och Gud med — hur gudfruktigt, rättskaffens och oförvitligt vi umgicks bland er som trodde. Och ni vet hur vi förmanade var och en av er, så som en far gör, och uppmuntrade er och lade er allvarligt på hjärtat att föra en vandel som var värdig den Gud som kallar er till sitt rike och sin härlighet.

Kommentar

Paulus behöver bara påminna om enkla fakta för att visa hur orimliga motståndarnas beskyllningar är. Samtidigt ger han oss – omedvetet – en klassisk skildring av en rätt präst och hans inställning både till sin förkunnelse och sin församling.

Han har inte kommit med smicker, inte försökt ställa sig in och bli populär, inte heller gjort sig märkvärdig i kraft av sitt ämbete. Lika litet har han haft sin egen ekonomi i tankarna. Paulus – som höll noga på den av Jesus givna principen, att ”de som förkunnar evangelium skall leva av evangelium” (1 Kor 9:14) – avstod för egen del från rätten till lön och livnärde sig på sitt tältmakeri. Det var bara från sina vänner i Filippi som han någon gång tog emot ett understöd. De hade hjälpt honom redan i Tessalonike (Fil 4:16), fast han inte påminner om det här – kanske för att det inte skall låta som om han väntat något liknande av andra församlingar.

Denna stora kärlek till evangeliet, som gör honom villig till de största offer, paras nu med en lika uppriktig kärlek till församlingen och de enskilda människorna. Det var inte bara hans uppgift att ge dem evangeliet. Det uppdraget försöker somliga fullgöra utan att verkligen intressera sig för de enskilda människorna. Paulus brydde sig om dem. Han kan tala om hur innerligt han höll av dessa tessaloniker, och de måste ha vetat att han talade sanning. Han säger att han och hans medhjälpare inte bara var villiga att ge dem evangeliet, utan också sig själva. De gav dem sin tid och sin kärlek, utan reservationer. Och de tog sig an var och en särskilt när de förmanade och uppmuntrade. Det är just vad Lukas berättar att Paulus kunde säga om sitt arbete i Efesus några år senare (Apg 20:31). Vad han gjorde i Tessalonike var inget undantag.

Av andra Paulusbrev kan vi se, att motståndarnas argument i stort sett förblev desamma. De bestod i personliga angrepp, som satte Paulus heder i fråga. Och Paulus motargument liksom hans uppträdande under förföljelserna följde i stort sett samma linjer. Vad han säger i detta tidiga brev återkommer nästan punkt för punkt i andra sammanhang (exempelvis 1 Kor 9 och 2 Kor 6 och 12).

Ordet verkar både tro och våldsamt motstånd (1 Tess 2:13–16)

Översättning

    Och därför tackar vi Gud, ständigt på nytt, för att ni, när vi fick förmedla Guds ord till er, inte tog emot det som människoord, utan som Guds ord, vilket det verkligen är, ett ord som också visar sig verksamt i er som tror. Ni bröder har nu fått uppleva detsamma som de Guds församlingar i Judeen som bekänner sig till Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden genom era egna landsmän som de fått utstå av judarna, de som dräpte både Herren Jesus och profeterna, och som nu har förjagat oss och drar över sig Guds misshag och är fiender till alla människor, när de försöker hindra oss att tala till hedningarna, så att de kan bli frälsta. Länge har de hållit på att fylla sina synders mått, men nu till slut har vredesdomen kommit över dem.

Kommentar

Det är en sak som Paulus ständigt på nytt måste tacka Gud för när han minns vad som hände i Tessalonike. Det är att man där på rätt sätt ”tog emot” Ordet som han ”förmedlade”. Paulus använder uttryck som betyder att han förmedlade ett givet budskap, som han själv fått från Kristus och som skulle ges vidare oförändrat, så som man mottagit det. Det budskapet blev nu mottaget som ett ord ifrån Gud, vilket det verkligen är. Och därmed visade det också sin kraft genom att bli verksamt i dem som trodde det.

Men Ordet visar sin kraft också när man inte tror det. Det väcker ett våldsamt motstånd. Den som avvisar det förblir inte oberörd. Han måste göra sig hård. Ordet oroar honom och därför vill han tysta ner det. Det var vad som hände i Tessalonike. Vi får här veta – vad som inte berättas i Apostlagärningarna – att de kristna där blev utsatta för förföljelser av sina grekiska landsmän. Och vi får bekräftat, att församlingarna i Palestina hade fått lida genom judarna. Judarna framstår för Paulus som ett varnande exempel på hur farligt det är att höra Guds ord utan att vilja böja sig för det. Han säger att de har förföljt profeterna och dödat sin Messias, och nu försöker de hindra det goda budskapet om frälsningen att nå ut till hedningarna. Överallt försöker de ställa till oroligheter och har också lyckats jaga bort Paulus – nu senast från Tessalonike och Berea.

Vad Paulus här säger om judarna är inte antisemitism. Paulus älskade sitt judiska folk. Han har givit gripande uttryck åt den saken, särskilt i Romarbrevets nionde och tionde kapitel. Hans övertygelse var, att till slut hela Israel skall bli frälst (Rom 11:26). Man bör lägga märke till att när Paulus här kallar judarna för ”fiender till alla människor” så är det uteslutande av den orsaken att de försöker hindra andra folk att bli frälsta genom tron på den Messias som de själva förkastat. I den mån de gör det handlar de som fiender till den mänsklighet som Gud vill nå med sitt evangelium. Paulus visste vad han talade om. Han hade upplevt hela bitterheten av att se sina landsmän försöka hindra just det, som var deras största uppgift, den som gav dem en särställning bland alla jordens folk: att komma med budskapet om Guds frälsning till hedningarna.

Apostelns oro och längtan (1 Tess 2:17–3:5)

Översättning

    När vi blev skilda från er, bröder — för en liten tid och bara till det yttre, inte i hjärtat — var det vår varmaste önskan och vår stora längtan att få möta er igen. Därför hade vi bestämt oss för att resa till er — jag Paulus både en och två gånger — men Satan hindrade oss. Ty vem skulle väl vara vårt hopp och vår glädje och vår stolthets krona, om inte just ni inför vår Herre Jesus när han kommer åter? Det är ni som är vår ära och vår glädje!

(Kap 3) När vår längtan blev oss över mäktig, beslöt vi alltså att ensamma stanna kvar i Athen, och skickade Timoteus, vår broder och Guds tjänare i arbetet för Kristi evangelium, för att han skulle styrka er och uppmuntra er i tron, så att ingen skulle börja vackla under dessa lidanden. Ni vet ju själva, att lidanden får vi räkna med. Redan när vi var hos er, sade vi er i förväg att vi kommer att bli förföljda, och så gick det ju också, som ni vet. Det var därför som jag, när jag inte längre kunde härda ut, skickade bud för att få veta hur det var med er tro, om möjligen frestaren hade frestat er och vår möda hade varit förgäves.

Kommentar

Så länge Paulus var kvar i Berea i Makedonien bör han ha kunnat få nyheter från Tessalonike. Men när han blev tvungen att fly också från Berea och kom till Athen, kan det ha blivit svårare med den saken, och han låter oss veta, att han levat i stor oro. Mer än en gång hade han beslutat att resa tillbaka till Tessalonike – ”men Satan hindrade oss”. Vi skulle troligen ha skrivit: men olyckligtvis gick det inte. Eller: men vi hade otur och det kom hinder emellan. Men Paulus ser allt som händer under missionsarbetet som ett led i den stora kampen mellan Gud och Satan. Om vi skulle fråga honom, om han verkligen menar att Satan kan korsa Guds planer, skulle han förmodligen svara: För tillfället, ja. Men i längden drar han ändå det kortaste strået.

När Paulus brådstörtat fick lämna Berea, hjälpte honom hans vänner att komma till Athen (Apg 17:14 f). Han var då ensam, men lät hälsa Timoteus och Silas att de så snart som möjligt skulle komma efter. Tydligen kom åtminstone Timoteus ned till Athen, eftersom Paulus här kan berätta, att det var därifrån han skickade honom tillbaka till Makedonien för att höra hur det stod till i Tessalonike. Han säger, att han inte stod ut längre med sin oro. Hans längtan efter nyheter blev honom övermäktig. När han säger att ”vi beslöt att ensamma stanna kvar i Athen”, talar han troligen bara om sig själv, eftersom en författare eller brevskrivare på den tiden brukade säga ”vi” när han menade ”jag”.

Troligen hade Paulus i Berea hört om förföljelserna mot de kristna i Tessalonike. Det var säkert inte fråga om en organiserad förföljelse från den romerska statens sida. Den skulle komma längre fram. Lukas talar i Apostlagärningarna om ”löst folk och dagdrivare” som judarna hade hetsat upp. Vi kan gissa att det rörde sig om trakasserier, skadegörelse och misshandel. Paulus konstaterar nyktert, att sådant får en kristen räkna med. Redan från början hade han sagt tessalonikerna att de skulle bli förföljda. Så blev det också. I Nya Testamentet är förföljelsen inte något oerhört, som man blir chockad av. Snarare är det ett tecken på att man verkligen tillhör Kristus.

Paulus visste, att inte alla tar emot evangeliet. Det var en sak som han tog med jämnmod. Men det hindrade inte att han kunde oroa sig och sörja djupt över varje enskild människa som var i fara att gå förlorad. Den oron kunde bli så stark att han ”inte längre härdade ut”, som han säger här. Han skulle få känna av den oron också i fortsättningen. Sex år senare skriver han till Korint: Till råga på allt blir jag var dag överlupen av bekymmer för alla församlingarna. Vem blir svag utan att jag känner min svaghet? Vem kommer på fall utan att jag blir bränd? (2 Kor 11:28 f).


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Tessalonikerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk