Översättning För övrigt, bröder, ber och förmanar vi er på Herrens Jesu vägnar, att mer och mer förkovra er i det liv som ni fått lära av oss att ni skall leva för att behaga Gud — så som ni redan lever. Ni vet ju, vilka föreskrifter vi förmedlade till er från Herren Jesus. Detta är nämligen Guds vilja, när det gäller er helgelse, att ni skall avhålla er från otukt och att var och en av er skall förstå att skaffa sig en egen hustru i helgelse och ärbarhet, inte i begärelse och lystnad som hedningarna, de som inte känner Gud, och att ingen i den saken får kränka eller bedra sin broder. Herren är ju den som vedergäller allt sådant, vilket vi också har sagt er i förväg och lagt er på hjärtat. Gud har ju inte kallat oss till orenhet utan till helgelse. Den som förkastar detta, han förkastar i själva verket inte någon människa utan Gud själv, som skänker er sin helige Ande. | Kommentar Det är lärorikt att se, vad Paulus här tar fram som väsentligt. Det gäller ju människor som för ett år sedan var hedningar och nu börjat ett nytt liv på en alldeles ny grund. Först påminner Paulus om att det gäller ”det liv som ni fått lära av oss” enligt ”föreskrifter som vi förmedlade till er från Herren Jesus”. Aposteln förmanar ”på Herrens Jesu vägnar”. Vad han kommer med är inte några privata meningar. Det är vad man i urkyrkan kallade ”paradosis”, den fast utformade apostoliska traditionen av Jesusord och av ord om Jesus, den som lärdes ut i allt missionsarbete. Vad Paulus här ger är en ”parenes”, dvs etiska förmaningar. Han talar alltså inte om det viktigaste i den kristna förkunnelsen: Jesu liv, död och uppståndelse. Det är konsekvenserna för vår livsföring det gäller. Den första konsekvensen, som Paulus nämner, är ett liv i renhet. De kristna – liksom judarna – visste att de stod för en moral som radikalt skilde sig från omvärldens. För antikens människor var det nästan självklart, att sexualiteten var ett högsta livsvärde. Den store kyrkohistorikern Eusebius (död omkring 3d0) påpekar, hur alla kulturer som föregick den kristna såg livets mening i njutningen, framför allt den sexuella. Det var judarna och de kristna som visste, att det sexuella som alla andra värden måste underordnas Guds vilja och hans avsikter. De visste genom daglig erfarenhet att otukt och hedendom hörde ihop. Här gick en av de uppenbara gränserna mellan en hednisk och en kristen livsföring. Det är den gränsen som Paulus nu inskärper på nytt. Sexualiteten är inte någon självklar rättighet. Gud har satt en bestämd gräns för den: envar skall ha sin egen hustru. Och hustrun är inte ett sexualobjekt, utan makarnas förhållande skall bestämmas av ”helgelse”, alltså kärlek, ansvar, omtanke och hänsyn, och av ”ärbarhet”, alltså respekt för den andra partens egenvärde och integritet. Därför är troheten väsentlig. Ingen får kränka eller bedra sin nästa ”i den saken”. De orden syftar sannolikt på sexuallivet. Men eftersom liknande uttryck kan användas om rättstvister och ibland om affärer, är tolkningen osäker. Fortsättningen talar i varje fall om det rätta bruket av sexualiteten och inskärper, att man förkastar Gud själv, om man sätter sig över det som apostlarna här lärde på Jesu uppdrag. På den punkten fick urkyrkan kämpa en hård kamp, också mot riktningar som gav sig ut för att vara kristna (som gnosticismen), men som ville anpassa sig efter det allmänna livsmönstret och accepterade en ”frigjord” sexualitet. Det har tiderna igenom varit ett av tecknen på inre upplösning av den kristna tron, när man inte hållit gränsen klar mot hedendomens syn på sexualiteten. |