Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Första Tessalonikerbrevet Kapitel 4. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Tessalonikerbrevet Kapitel 4

Kristet liv är ett liv i renhet (1 Tess 4:1–8)

Översättning

    För övrigt, bröder, ber och förmanar vi er på Herrens Jesu vägnar, att mer och mer förkovra er i det liv som ni fått lära av oss att ni skall leva för att behaga Gud — så som ni redan lever. Ni vet ju, vilka föreskrifter vi förmedlade till er från Herren Jesus. Detta är nämligen Guds vilja, när det gäller er helgelse, att ni skall avhålla er från otukt och att var och en av er skall förstå att skaffa sig en egen hustru i helgelse och ärbarhet, inte i begärelse och lystnad som hedningarna, de som inte känner Gud, och att ingen i den saken får kränka eller bedra sin broder. Herren är ju den som vedergäller allt sådant, vilket vi också har sagt er i förväg och lagt er på hjärtat. Gud har ju inte kallat oss till orenhet utan till helgelse. Den som förkastar detta, han förkastar i själva verket inte någon människa utan Gud själv, som skänker er sin helige Ande.

Kommentar

Det är lärorikt att se, vad Paulus här tar fram som väsentligt. Det gäller ju människor som för ett år sedan var hedningar och nu börjat ett nytt liv på en alldeles ny grund.

Först påminner Paulus om att det gäller ”det liv som ni fått lära av oss” enligt ”föreskrifter som vi förmedlade till er från Herren Jesus”. Aposteln förmanar ”på Herrens Jesu vägnar”. Vad han kommer med är inte några privata meningar. Det är vad man i urkyrkan kallade ”paradosis”, den fast utformade apostoliska traditionen av Jesusord och av ord om Jesus, den som lärdes ut i allt missionsarbete.

Vad Paulus här ger är en ”parenes”, dvs etiska förmaningar. Han talar alltså inte om det viktigaste i den kristna förkunnelsen: Jesu liv, död och uppståndelse. Det är konsekvenserna för vår livsföring det gäller.

Den första konsekvensen, som Paulus nämner, är ett liv i renhet. De kristna – liksom judarna – visste att de stod för en moral som radikalt skilde sig från omvärldens. För antikens människor var det nästan självklart, att sexualiteten var ett högsta livsvärde. Den store kyrkohistorikern Eusebius (död omkring 3d0) påpekar, hur alla kulturer som föregick den kristna såg livets mening i njutningen, framför allt den sexuella. Det var judarna och de kristna som visste, att det sexuella som alla andra värden måste underordnas Guds vilja och hans avsikter. De visste genom daglig erfarenhet att otukt och hedendom hörde ihop. Här gick en av de uppenbara gränserna mellan en hednisk och en kristen livsföring. Det är den gränsen som Paulus nu inskärper på nytt. Sexualiteten är inte någon självklar rättighet. Gud har satt en bestämd gräns för den: envar skall ha sin egen hustru. Och hustrun är inte ett sexualobjekt, utan makarnas förhållande skall bestämmas av ”helgelse”, alltså kärlek, ansvar, omtanke och hänsyn, och av ”ärbarhet”, alltså respekt för den andra partens egenvärde och integritet. Därför är troheten väsentlig. Ingen får kränka eller bedra sin nästa ”i den saken”. De orden syftar sannolikt på sexuallivet. Men eftersom liknande uttryck kan användas om rättstvister och ibland om affärer, är tolkningen osäker. Fortsättningen talar i varje fall om det rätta bruket av sexualiteten och inskärper, att man förkastar Gud själv, om man sätter sig över det som apostlarna här lärde på Jesu uppdrag.

På den punkten fick urkyrkan kämpa en hård kamp, också mot riktningar som gav sig ut för att vara kristna (som gnosticismen), men som ville anpassa sig efter det allmänna livsmönstret och accepterade en ”frigjord” sexualitet. Det har tiderna igenom varit ett av tecknen på inre upplösning av den kristna tron, när man inte hållit gränsen klar mot hedendomens syn på sexualiteten.

Kristet liv är ett liv i kärlek (1 Tess 4:9–12)

Översättning

    Om er inbördes kärlek behöver jag inte skriva till er. Ni har ju själva fått lära er av Gud att älska varandra, och ni bevisar också kärlek mot alla bröderna i hela Makedonien. Men vi förmanar er, bröder, att förkovra er ännu mera och sätta en ära i att leva i stillhet och sköta ert eget och arbeta med era händer, så som vi ålade er att göra för att visa dem som står utanför att ni för ett ordentligt liv och inte behöver be någon om hjälp.

Kommentar

Det andra som Paulus nu framhåller som väsentligt är den inbördes kärleken. Det betyder inte att den kommer i andra hand. Tvärtom: den är fundamental. Och den är självklar. Har vi kommit till tro, så är ”Guds kärlek utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande” (Rom 5:5). Men i sina brev tar Paulus först fram sådana förmaningar, som för tillfället är mest aktuella. Därför började han med den markanta gränslinjen mot hedendomen. Om kärleken behövde han egentligen inte tala. Tessalonikerna hade ju bevisat sin kärlek också mot andra kristna i Makedonien. Det aktuella kommer fram i ett varnande tillägg: Kärleken skall visa sig också i dagligt arbete. Var och en skall sköta sina plikter. Det tycks som om några i Tessalonike fallit för frestelsen att ta sig ledigt och syssla med annat, eftersom de trodde att Kristi återkomst var omedelbart förestående. Det trodde nu också Paulus, men han visste att den stunden är fördold för oss och att vi skall verka så länge dagen varar. Han inskärper alltså att en kristen skall sköta sina plikter i familjen och samhället. Så länge Gud låter världen bestå, skall det dagliga arbetet gå sin gilla gång. Det är inte meningen att man skall leva på andras arbete.

Hur blir det med de döda vid Kristi återkomst? (1 Tess 4:13–18)

Översättning

    Bröder, vi vill att ni skall veta hur det blir med de avsomnade, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Vi tror ju att Jesus har dött och uppstått. På samma sätt skall Gud genom Jesus låta de avsomnade träda fram tillsammans med honom. Detta kan vi nämligen säga er som ett ord från Herren: Vi som lever och lämnas kvar tills Herren kommer åter, vi skall inte alls komma före de avsomnade. Ty det skall ljuda ett befallande ord, en ärkeängels röst och en Guds basun, och då skall Herren själv stiga ned från himmelen. Först skall de som dött i tron på Kristus stå upp. Sedan skall vi, som lever och har lämnats kvar, tillsammans med dem ryckas bort i skyar för att möta Herren därovan. Och så skall vi alltid få vara hos Herren. Trösta alltså varandra med de orden.

Kommentar

Man levde alltså i en intensiv väntan på Kristi återkomst. Att ”tjäna den levande och sanne Guden” var liktydigt med att ”vänta hans Son från himmelen” (1:10). Man väntade honom var dag och räknade med att han skulle komma innan man rycktes bort av döden. Men nu hade tydligen några av församlingen dött, och Timoteus hade ställts inför frågan: Hur kommer det att gå med dem? Får de inte vara med, när Kristus kommer tillbaka? Vi kan undra över att Paulus inte hade undervisat om den saken. Ibland påstås det att urkristendomen vann sina segrar genom att utlova ett evigt liv efter döden. Men det var inte det som var det väsentliga. Det glada budskapet handlade inte först och främst om liv efter döden utan om liv med Kristus här och nu, ett liv där allt var förlåtet, men där man fick räkna med lidande och förföljelser.

Paulus tröstar de oroliga med det beskedet, att de som dött i tron inte blir bortglömda när Kristus kommer. Tvärtom: de kommer före oss. De står upp och får träda fram tillsammans med Herren, när han visar sig i sin härlighet. Detta kan Paulus säga ”som ett ord från Herren”. Var det en del av den paradosis, som han mottagit från apostlarna? Det är möjligt, men knappast troligt. Något sådant Jesusord finns inte bevarat i Nya Testamentet, och Paulus använder inte heller något av de uttryck som visar att han återger vad han lärt av apostlarna. Vi får räkna med att Paulus här talar om någon uppenbarelse som han fått av Kristus. Han hade inte bara mött honom utanför Damaskus utan också senare i livet och kunde berätta om vad Herren sagt honom (exempelvis i 2 Kor 12:9).

Annars är det lätt att känna igen Jesu egna ord i det som Paulus här talar om. Jesus hade ju sagt, att han skulle komma på himmelens skyar, att han skulle sända ut sina änglar vid ljudet av en mäktig basun (Matt 24:31) och att de som trodde då skulle bli ”uppryckta” eller ”tagas med” av änglarna (Matt 24:40 f).

Man kan lägga märke till att Paulus använder uttrycket ”vi som lever och har lämnats kvar”. Tydligen räknade han själv med att få uppleva Kristi återkomst under sin livstid. På den punkten skulle han litet längre fram ändra mening. Han hade förstått att det kunde dröja och han räknade med att själv få bli en av dem som genom döden skulle få ”komma hem till Herren” (2 Kor 5:8, Fil 1:20 f).


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Tessalonikerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk