Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första Tessalonikerbrevet Kapitel 5. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Första Tessalonikerbrevet Kapitel 5

Vänta, vaka och vara nyktra (1 Tess 5:1–11)

Översättning

    När det sen gäller tider och stunder, så är det onödigt att skriva till er, bröder. Ni vet ju själva mycket väl, att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Bäst de säger ”Allt lugnt! Ingen fara!” kommer fördärvet plötsligt över dem, lika plötsligt som värken över en barnaföderska, och de har ingen möjlighet att komma undan. Men ni, bröder, lever inte i mörkret, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är ju alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten och inte mörkret. Låt oss alltså inte sova som de andra, utan låt oss vaka och vara nyktra. De som sover, de sover ju om natten, och de som berusar sig, de är druckna om natten. Men vi som hör dagen till, vi skall hålla oss nyktra och spänna på oss trons och kärlekens harnesk och ha hoppet om frälsning som hjälm. Gud har ju icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva med honom, vare sig vi alltjämt är vakna eller har somnat in. Trösta alltså varandra och uppbygg varandra inbördes — så som ni redan gör.

Kommentar

Lärjungarna hade frågat Jesus, när han skulle komma tillbaka. Hans svar blev – kort sammanfattat – att ingen kunde veta den dagen men att de alltid skulle vara vakande och beredda. Det är det Paulus nu påminner om. Som vanligt citerar han inte Jesus direkt, men vad han säger är genomdränkt av Jesusord. Detta är utmärkande för Paulus när han skriver sina brev. Han förutsätter att de kristna fått lära sig dessa ord, ungefär så som människor förr kunde sin katekes i en gammalkyrklig församling. Sådant behövde inte upprepas på det begränsade utrymmet i ett brev. Men Paulus anspelar på det och påminner om det med egna bilder och nya uttryck. Bilden av tjuven som kommer överraskande om natten är direkt hämtad ur Jesu undervisning. Men också talet om människornas säkerhet, om katastrofen som kommer så plötsligt och som inte kan undgås, liksom maningen till vaksamhet och varningen för att sova eller berusa sig, har sina motsvarigheter i Jesu ord, fast Jesus använder andra bilder (syndafloden och Sodoms förstöring, tjänarna som väntar sin herre osv).

Paulus lägger alltså – som Jesus – hela vikten på vaksamheten. Det tjänar ingenting till att försöka räkna ut när Herren kommer. Det gäller i stället att vara beredd. Paulus har en målande bild för den saken. För en kristen har det blivit dag. ”De andra” lever i mörkret. För dem är det natt. De kan inte se vägen och vet inte vart de går. Många sover den andliga sömnen, långt borta från Gud, från ljuset och verkligheten. Andra berusar sig, de lever för att njuta och missbrukar Guds goda gåvor. Men för den som känner Kristus har solen gått upp. Han ser både målet och vägen. Därför håller han sig nykter, både i bokstavlig och överförd bemärkelse. Den andliga nykterheten – som det talas om på ett tiotal ställen i Nya Testamentet – innebär balans och besinning, ett klart omdöme och en sund realism, som inte låter sig imponeras av tomt prat, inte heller om det låter fromt. Otron brukar se på den kristna tron som orealistiska drömmar och inbillningar. Den som känner Kristus vet, att det är otron som inte ser nyktert på verkligheten, därför att den inte vill se sanningen om sig själv. Den tröstar sig med illusionen om att människan i grunden är god eller att utvecklingen till slut måste gå mot en bättre värld. Den kristne vet vad kampen gäller och tar på sig sin vapenrustning, den som bara Kristus kan ge. Paulus talar utförligare om den i Efesierbrevet (6:11 f). Här nämner han bara bröstpansaret och hjälmen som gav en legionär det viktigaste skyddet i striden. Det skyddet får en kristen genom tron, hoppet och kärleken. Alla tre är oupplösligt förbundna med Kristus. Tron är tron på honom, kärleken är hans kärlek som vi har fått del i, hoppet är vissheten om att han kommer tillbaka och att segern är hans. Den som på det viset är förenad med Kristus, han orkar med att se nyktert och realistiskt på världen. Hur mäktig ondskan än kan förefalla, blir det ändå till slut Kristus som segrar.

Till sist vänder Paulus tillbaka till utgångspunkten: tessaionikernas oro för sina döda. Paulus har nu gjort klart, att den som tillhör Kristus, han gör det i liv och död. Det gör ingen skillnad, om vi ”alltjämt är vakna eller har somnat in”. (Paulus använder här återigen de orden i överförd mening, men med en annan innebörd än nyss.)

Förhållandet till ledarna och bröderna i församlingen (1 Tess 5:12–15)

Översättning

    Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta de män som arbetar så hårt för er skull, de som är era föreståndare i Herren och förmanar er. Ge dem allt ni kan av aktning och kärlek till tack för deras arbete. Håll frid inbördes.

Vi förmanar er, bröder: Visa de oordentliga tillrätta, uppmuntra de modlösa, ta er an de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont, utan satsa all er kraft på att göra gott mot varandra och mot alla.

Kommentar

Paulus tillfogar – som så ofta – några korta förmaningar. De kan ha föranletts av svårigheter som han visste fanns i församlingen. De låter oss alltså ana vad det var för inre problem som en nygrundad församling kunde ha att kämpa med. Samtidigt visar de att här inte bara fanns god vilja utan en djup kristen övertygelse, som kunde motivera människor att vara osjälviska och förlåtande långt utöver den gräns som vanligen anses rimlig.

Det första Paulus tar upp är förhållandet till församlingens ledare. Uppenbarligen har det funnits sådana. Lukas låter oss veta att Paulus redan på sin första missionsresa utsåg ”äldste” i varje församling (Apg 14:23). Han tycks ha gjort det också i Tessalonike. Namnen på dessa församlingsledare kunde växla. Ibland kallas de (som här) ”föreståndare”, ibland får de heta ”äldste” och ibland ”herdar och lärare”. Paulus understryker att de är föreståndare ”i Herren”, alltså på hans uppdrag och vägnar. Därför har de fullmakt och uppdrag att ”förmana”. Ordet som Paulus använder har en bibetydelse av att ge en tillsägelse eller en varning. Det kan (som längre fram i detta stycke) översättas med ”tillrättavisa”. Troligen har en och annan i församlingen tagit illa upp. Paulus låter därför förstå, att det just är meningen att det skall finnas sådana ledare i församlingen, och att man skall uppskatta dem för deras nit och visa dem både aktning och kärlek. Och när han tillägger ”Håll frid inbördes” är det nog just med tanke på somligas kritik mot församlingens ledare.

Sen talar Paulus om det inbördes ansvaret inom församlingen. Han ger några praktiska tillämpningar av den syn på kyrkan, som han utvecklat i andra sammanhang. Vi är lemmar i en och samma kropp. De starkare lemmarna skall ta sig an de svaga. Konkret kan det betyda att tillrättavisa de ”oordentliga” – kanske de som ställer till konflikter eller missköter sitt arbete – eller att ha hjärta för de försagda och modlösa och svaga och ta sig an dem. Den självklara lusten att låta onda människor få betalt med samma mynt skall hållas efter ordentligt. Ont skall lönas med gott. Gott skall man göra mot alla, inte bara mot sina vänner och inte bara någon gång.

En levande kristendom (1 Tess 5:16–22)

Översättning

    Var alltid glada. Bed utan uppehåll. Tacka Gud i alla livets förhållanden. Så ville Gud ha det bland er, när han gav er Kristus Jesus.

Släck inte Andens eld. Förakta inte profetiskt tal. Granska allt, behåll det som är gott, avhåll er från allt ont, vad det än är.

Kommentar

Så följer några laddade imperativer, som mästerligt fångar något av det tillsynes orimliga, som följer av att vi har tagit emot Guds stora gåva: Kristus Jesus. Att alltid vara glad är en orimlighet, så länge vi bara har våra egna och denna världens resurser att lita till. Lika orimligt är det att bedja utan uppehåll. Men i gemenskapen med Kristus börjar man ana vad det är fråga om. Man har något att vara glad över, vad som än händer. Man lever i en gemenskap som inte upphör när ens tankar måste syssla med annat. Man har hela tiden Kristus i sin närhet och man är medveten om det. Och man kan tacka i alla livets förhållanden, kanske inte för allting men ändå mitt under allt, vad som än händer.

Mera speciellt är det som följer. Man skall inte förakta ”profetiskt tal”. Egentligen säger Paulus ”profetiorna” och tänker säkert på de profetiska, direkt inspirerade inslagen i gudstjänsten. Somliga hade kanske en benägenhet att nedvärdera dem. Det har alltid funnits en frestelse till det bland dem som står för den kyrkliga organisationen och den goda ordningen. Men Andens eld får inte släckas. Den yttre ordningen med dess auktoritet – som Paulus nyss har hävdat – står inte i motsats till det karismatiska i den äkta kristendomen. Bådadera skall ha sin plats. Men man skall inte okritiskt acceptera allt som ger sig ut för att vara andeinspirerat. Paulus tänker nog i första hand på profetian, när han säger att den skall prövas och granskas. Han ger samma regel åt korintierna (1 Kor 14:29). Men regeln kan också ha en vidare tillämpning. Man bör lägga märke till att det ord som här har översatts med ”granska” betyder att kritiskt pröva och undersöka något för att se om det håller måttet. I 1917 års översättning heter det ”Pröven allting” och ibland har man tagit det som en uppmaning att vara med om allt möjligt för att vinna egna erfarenheter. Orden innebär snarare att man skall vara försiktig och se sig för innan man ger sig in på något nytt.

Slutönskningar (1 Tess 5:23–28)

Översättning

    Må nu Gud själv, han som är fridens Gud, helga er till hela er varelse och bevara er välbehållna och oförvitliga till ande, själ och kropp vid vår Herres Jesu Kristi återkomst. Trofast är han som kallar er, han skall också fullborda sitt verk.

Bröder, bed för oss.

Hälsa alla bröderna med en helig kyss. Jag ber och besvär er i Herrens namn att detta brev blir uppläst inför alla bröderna.

Vår Herres Jesu Kristi nåd vare med er.

Kommentar

I sin slutönskan knyter Paulus an till huvudtemat: glädjen över att tessalonikerna har tagit emot evangeliet och nu väntar på Herren Kristus. Han kan inte önska dem något bättre än att Kristus skall fullborda detta verk. Och han vet att Kristus har makt till det.

Så följer den ofta återkommande uppmaningen: Bed för oss.

Därmed tar Paulus avsked, på orientaliskt sätt med en kyss, som han ber mottagarna låta gå vidare i hela kretsen av troende. Slutligen ger han befallning om att hans brev skall läsas upp för hela församlingen. Det är enda gången vi hör honom göra det. Kanske var det ännu något så ovanligt med ett brev från en apostel, att det måste betonas att det inte var något privatbrev. Längre fram blev det en självklarhet. Ett apostoliskt brev sparades och lästes vid gudstjänsterna. Man visste ju att apostlarna talade på Kristi vägnar, och man tog emot deras ord som ett ord från Herren själv.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Första Tessalonikerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk