Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Andra Tessalonikerbrevet Kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Andra Tessalonikerbrevet Kapitel 2

Den Laglöse och Jesu återkomst (2 Tess 2:1–12)

Översättning

    Men vi har en bön till er, bröder, som rör vår Herres Jesu Kristi återkomst, då vi skall samlas kring honom: Låt er inte så fort bringas ur fattningen och skrämmas genom något som påstås komma från oss, det må nu vara en andeuppenbarelse eller ett ord eller något som stått i ett brev, något om att Herrens dag redan skulle vara inne. Låt ingen på något vis bedraga er. Först måste det stora avfallet komma, och den Laglöse måste träda fram, han som är Fördärvets man? Motståndaren, som förhäver sig över allt som kallas Gud och heligt, så att han tar plats i Guds tempel och låter förkunna att han är Gud. Kommer ni inte ihåg, att jag sade er det medan jag var hos er? Ni vet vad som nu är hindret, så att han inte kan träda fram förrän hans tid kommer. Laglöshetens hemlighet har ju redan satt sina krafter i rörelse. Nu behövs det bara att den som hindrar kommer bort. I den stunden kommer den Laglöse att träda fram. Herren Jesus skall förgöra honom med sin andedräkt och förinta honom när han kommer i sin härlighet. Den Laglöse kommer i Satans ärende med alla slags kraftgärningar, med lögnens tecken och under och med ondskans hela makt att förföra dem som går förlorade därför att de inte lät kärleken till sanningen få makt över sig så att de kunde räddas. Därför låter Gud villfarelsen komma över dem med all sin makt, så att de sätter tro till lögnen. Så blir alla de dömda, som inte satte tro till sanningen utan hade sin glädje i ondskan.

Kommentar

Paulus kommer nu in på det tema, som tydligen är orsaken till att han skriver ett nytt brev till tessalonikerna. Han vill rätta till en missuppfattning i fråga om Kristi återkomst. Några har fått för sig att Herrens dag redan är inne och att världen skall gå under inom den närmaste framtiden. Somliga har slutat upp att arbeta. Man har åberopat något som Paulus skall ha sagt någon gång när han talade som profet eller i sin undervisning eller i sitt förra brev. Det är nog inte – som somliga menat – fråga om ett förfalskat Paulusbrev. Den uppfattningen utgår ifrån att orden ”som påstås komma ifrån oss” bara syftar på brevet. (I grekiskan står de närmast efter ”ett brev”.) Men de kan lika väl syfta också på det föregående, och då får texten den mening som har återgivits här.

Paulus vill nu ställa det till rätta. Han börjar med maningen: Låt ingen bedraga er! Det är nog en avsiktlig påminnelse om den maning som Jesus en gång gav lärjungarna, just när det gällde tiden för hans återkomst (Mark 13:5). Jesus hade sagt att många bedragare skulle komma och att många skulle bli förvillade, men också att mycket skulle ske innan änden kom. Och nu påminner Paulus om vad som först måste ske. Det kommer ett stort avfall (då kärleken hos de flesta skall kallna, hade Jesus sagt, Matt. 24:12). ”Den Laglöse” skall träda fram. Det är tydligen samma gestalt som hos Johannes kallas ”Antikrist” och i Uppenbarelseboken ”Vilddjuret”. Det är en inkarnation av ondskan. Han kallas ”Fördärvets man” därför att han är alltigenom fördärvad, han sprider fördärv och går själv i fördärvet. Han förkroppsligar det stora upproret mot Gud. Ännu har han inte kommit, men de krafter han förkroppsligar är redan nu verksamma. Paulus kallar dem ”laglöshetens hemlighet”. I det uttrycket ligger både att dessa krafter verkar på ett fördolt sätt, också där man minst anar det, och att de är ett mysterium (Paulus använder just det ordet), något outgrundligt som vi aldrig riktigt kan fatta.

Vi möter här samma framtidsperspektiv som hos Jesus och i Uppenbarelseboken. Världen går inte en ljus och harmonisk utveckling till mötes. Det pågår en kamp på liv och död mellan Gud och Satan. Satan leder det stora upproret mot Gud, han kommer att båda upp all sin makt och det kommer att se ut som om han skulle segra. Men då är tiden inne för den stora slutuppgörelsen, då Kristus kommer åter.

Allt detta finns omtalat också på andra ställen i Nya Testamentet, även tanken att allt sker efter en plan som Gud har fastställt. Det är därför som den Laglöse inte kan träda fram förrän hans stund har kommit. Men här möter vi en ny tanke, som bara finns belagd hos Paulus: det finns ett ”hinder”. Det kan samtidigt kallas ”den som hindrar” eller ”den som håller tillbaka”. Det blir inte fri väg för den Laglöse förrän detta hinder är borta, vare sig det nu röjs undan av fienden eller återkallas av Gud (orden kan betyda bådadera). Men vilket är detta hinder? Vad tänker Paulus på? Man har föreslagit romarriket och kejsaren eller evangeliet och dess apostel, Paulus, eller några skyddande himmelska makter som håller andra makter bundna, så som det antyds i Uppenbarelseboken (9:14 f). Det bästa är nog att instämma med kyrkofadern Augustinus: Jag måste säga rent ut, att jag inte vet vad han talar om.

Man har velat finna en helt annan uppfattning av ändens tid och Kristi återkomst i Andra Tessalonikerbrevet än i Första. Enligt den ena uppfattningen skulle Kristus komma helt oförutsett, som en tjuv om natten, men enligt den andra skulle hans ankomst föregås av tecken som man kan ge akt på. Men båda dessa sätt att se finns redan hos Jesus, så nära sammanvävda i traditionen att det inte går att säga att något av dem skulle vara det ursprungliga. Samtidigt som Jesus betonar hur överraskande den dagen kommer, ”i en stund då ni inte väntar det”, talar han om hur den föregås av tecken som låter förstå att han är nära. Båda dragen behövs för att bilden skall bli fullständig. Vi skall veta att världen går in i en slutlig kris. Vi skall inte tappa vår tro när den kommer. Samtidigt skall vi veta, att Kristi dag kommer som en överraskning. Vi kan inte förutsäga den, varken så att vi säger ”Det dröjer ännu länge” eller så att vi tar för givet att vi har den alldeles inpå oss och kan skjuta våra jordiska plikter ifrån oss.

Vi lever alltså mitt i den stora uppgörelsen mellan Gud och Satan, mellan Sanningen och Lögnen. Ingen undgår att välja, och hur man väljer beror på vad man i grund och botten trivs med och älskar. Sanningen är inte bara en teoretisk insikt om fakta. Den är Guds plan och mening med tillvaron. Som motsats till sanningen nämns här två gånger ondskan. Vill man inte tro sanningen och ge den rätt, blir man utlämnad åt ondskan med dess kusliga makt att övertyga och förblinda. Det kan vara ett straff som drabbar en människa redan här. Hon kan inte längre se sanningen. Men i så fall beror det på att hon sade nej till den medan hon ännu kunde se.

Ni är utvalda – stå alltså fast! (2 Tess 2:13–17)

Översättning

    Men för er skull, bröder, ni Herrens älskade, måste vi ständigt tacka Gud, för att han från begynnelsen utvalde er till att frälsas genom helgelse i Anden och tro på sanningen. Till det kallade han också er genom vårt evangelium, för att ni skulle få del i vår Herres Jesu Kristi härlighet.

Alltså, bröder, stå fast och håll er till det som ni har mottagit av oss och fått lära er, muntligen eller genom brev. Men vår Herre Jesus Kristus själv och Gud vår Fader, som älskat oss och i sin nåd har skänkt oss en tröst som varar i evighet och ett gott hopp, han må trösta era hjärtan och styrka er i allt gott, både i ord och gärning.

Kommentar

Paulus skyndar sig nu att försäkra, att detta onda inte skall drabba de kristna i Tessalonike. Att de tog emot evangeliet, det visar att de hör till Guds älskade, till dem som från begynnelsen är utvalda till frälsning. Det betyder inte att de kan göra sig säkra. Tvärtom – just därför gäller det att stå fast. Frälsningen sker inte automatiskt. Detta är den stora paradoxen, som vi ständigt på nytt möter i Nya Testamentet: Gud har älskat mig, han har genom Kristus tagit mig till sitt barn, ingenting skall kunna rycka mig ur hans hand. Och just därför måste jag vaka och bedja, beredd att kämpa och lida för att övervinna det som vill dra mig bort från Gud. Paulus påminner om vad som först och främst behövs i den kampen: att ”hålla fast vid apostlarnas undervisning” (Apg 2:42). Paulus använder här ordet paradosis, som betecknade den heliga traditionen, som apostlarna mottagit av sin Mästare och genom Anden som han hade lovat dem. Det fanns alltså vid denna tid, innan ännu något skrivet evangelium hade kommit till, en fast och avgränsad kristen kunskap som man inte fick ändra på.

Så följer en välsignelseönskan som låter som om Paulus hade tänkt att sluta här. Men han har något mer att säga.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Andra Tessalonikerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk