Översättning

  Men Anden säger uttryckligen, att i de yttersta tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och läror som kommer från demonerna. De skall lita på hycklande lögnare, som är brännmärkta i sina egna samveten, sådana som säger att man icke får gifta sig och att man skall låta bli att äta sådant som Gud har skapat till att mottas med tacksägelse av dem som tror och har lärt känna sanningen. Allt vad Gud har skapat är ju gott och ingenting är förkastligt, när man tar emot det med tacksägelse. Det blir ju helgat genom Guds ord och bön.

Kommentar

Så följer en varning för det stora avfallet, som måste komma. Jesus hade förutsagt det (Matt 24:10 f). Lukas berättar, hur han hört Paulus tala om det (Apg 20:29 f). ”Anden” hade uttryckligen sagt det, troligen även genom de urkristna profeternas mun. Och Paulus menar säkert, att de villolärare, som Timoteus har att kämpa emot i Efesus, är samma andas barn. Världshistorien har gått in i sin sista epok. Den stora slutkampen mellan Gud och Satan har börjat. Ingen vet när slutet kommer, men redan nu är de krafter verksamma, som kommer att prägla den yttersta tiden.

Alla falska läror som drar människor bort från Kristus har något demoniskt i sig. De som förkunnar dem går djävulens ärenden, även om de talar om Gud. Bilden av villolärarna som tecknas här har säkert hämtat sina drag från samtiden. Det var fråga om stränga asketer, med väldiga krav på människorna. Man skulle leva i celibat och det fanns många slag av mat och dryck som man inte fick smaka. Det kan ha varit fråga om gnostiker. Som vi redan hört fanns det en gnostisk frälsningslära som förkastade äktenskapet. Det kan också ha varit fråga om ”judaister” som höll på renhetsföreskrifterna i fråga om mat och dryck och som i likhet med munkarna i Qumran menade att sann gudsfruktan krävde celibat. Kanske rörde det sig om en blandning av bådadera. Gnosticismen hade en nästan obegränsad förmåga att suga upp andra religioner och forma om dem.

Paulus svarar – som en kongenial lärjunge till Jesus – att allt som Gud skapat är gott. Visst finns det mycket i skapelsen som har fläckats och orenats av synd. (Köttet som man köpte på torget kunde ju vara offrat åt avgudarna.) Men det hade ingenting att betyda, om man tog emot det i tro, med ”tacksägelse”. Paulus använder här ordet ”evkaristi” och tänker på bordsbönen som Jesus och alla fromma judar läste. Man välsignade Gud för hans gåvor och tog emot dem ur hans hand. Oftast hörde också någon psaltarläsning till. Så helgades allt ”genom Guds ord och bön”. De som försökte göra sig själva rena genom sin askes måste veta, att de ändå inte blev rena. De måste vara ”brännmärkta i sina samveten”. Det var den värsta formen av hyckleri, den som fariséerna råkat ut för.

Översättning

  Om du klargör detta för bröderna, är du en rätt tjänare åt Kristus Jesus, en som lever av trons ord och av den goda läran som du alltid har följt. Men de gudlösa myterna med deras käringprat skall du visa ifrån dig. Öva dig i stället i gudsfruktan. Kroppslig träning är nyttig till en viss grad, men gudsfruktan är nyttig till allt, eftersom den har med sig löften som gäller både detta livet och det som kommer. Detta är ett fast ord, väl värt att tas emot. Det är för den sakens skull vi arbetar och kämpar, eftersom vi har satt vårt hopp till den levande Guden, han som är en frälsare för alla människor, först och främst för dem som tror. Ålägg dem detta och lär dem så.

Kommentar

Åter hör vi den skarpa domen över de ”gudlösa myterna”, mot vilka Timoteus skall ställa ”den goda läran” och ”trons ord”. Motståndarna förstod inte vad tro var. De litade på sina påkostande gärningar och sina stora offer. De älskade att spekulera med förnuftets hjälp, så som ”religiöst intresserade” människor så ofta gör. Mot detta ställer Paulus tron på evangelium. Man skall ”öva sig i gudsfruktan”. Ordet för ”öva sig” är detsamma som vi har i ”gymnastik”. Det var grekernas ord för de kroppsövningar som de satte så högt. Paulus vet att sådant kan vara nyttigt, men bara på ett begränsat och relativt obetydligt område, nämligen för detta livet. En annan tolkning säger att Paulus syftar på asketernas ”övningar”. I båda fallen blir det samma motsättning till den ”övning” som gäller både detta livet och det som kommer. Den övningen består i att hålla sig nära Kristus i tron och få hjälp att döda sin gamla människa och leva i glädje och tacksamhet över förlåtelsen.

Översättning

  Låt ingen förakta dig för att du är ung. Bli i stället ett föredöme för dem som tror, i ditt tal, i din livsföring, i kärlek, i tro och i renhet. Ägna dig nu, till dess jag kommer, flitigt åt att föreläsa skrifterna, att förmana och undervisa. Försumma inte den nådegåva som finns hos dig, den som gavs dig genom profetord under äldsterådets handpåläggning. Tänk på detta, lev i detta, så att det blir uppenbart för alla vilka framsteg du gör. Ge akt på dig själv och på din undervisning. Håll troget ut med allt detta. Gör du det, så frälsar du både dig själv och dem som hör dig.

Kommentar

Timoteus är alltjämt ung. Om detta brev är skrivet omkring år 65 bör han ha varit ungefär 35 år gammal, eftersom han var helt ung när Paulus tog honom i sin tjänst i Lystra, troligen under sommaren år 50. Nu skulle han undervisa (och kanske tillrättavisa) dem som kunde vara dubbelt så gamla. Paulus påminner om att han kan göra det med frimodighet fast han är så mycket yngre. En kristen förkunnare får inte sin auktoritet genom den mognad och erfarenhet, som vi alla får med åren. Auktoriteten ligger i det uppdrag han fått av Kristus. Men han skall vara trogen mot Kristus inte bara i sina ord utan också i sin livsföring. Det väsentliga i hans gärning, det som han framförallt skall ägna tid och krafter åt är att föreläsa skrifterna, förmana och undervisa, alltså att leda gudstjänsterna, predika och själavårda. Böcker var dyra och sällsynta. Därför var skriftläsningen vid gudstjänsten så viktig. Först och främst läste man Gamla Testamentet. Men som vi strax skall få se (5:18), kunde man redan vid denna tid tala om Jesu ord som ”Skriften”. Vi vet att även Pauli brev kunde läsas upp vid gudstjänsten. Med ”förmaning” kan menas både predikan och enskild själavård. Även ”undervisning” kan syfta på predikan men innefattar också all den undervisning som annars behövdes, exempelvis för dem som skulle döpas.

Så får vi veta att Timoteus ägde en nådegåva, en karisma, som han fått när han invigdes till sitt ämbete. Vi vet inte vilken karisma det kan ha varit. Paulus kallar sådant som gåvan ”att förmana” eller ”att undervisa” eller ”att vara föreståndare” för karismer. I varje fall var det en gåva som inte fick läggas i träda.

Vi får här också en glimt av hur det kunde gå till när någon bekläddes med ett uppdrag i urförsamlingen. Det skedde under handpåläggning av presbyteriet, alltså det kollegium av ”äldste” som ledde en församling. Självfallet deltog även Paulus i handpåläggningen (2 Tim 1:6). Det tillgick alltså ungefär som vid en svensk prästvigning, där biskopen och hans assistenter gemensamt lägger sina händer på ordinanderna. Redan Moses hade genom handpåläggning insatt Josua i hans ämbete (4 Mos 27:18 f), så att denne blev ”full med vishetens ande” (5 Mos 34:9). Vid sidan av handpåläggningen förekom det profetiska ordet, kanske i form av skriftläsning, kanske som ett särskilt budskap genom någon av profeterna. Paulus manar Timoteus att ständigt tänka på vad han blivit vigd till. Det skall prägla hela hans liv. Han skall ge akt på två saker: sig själv och sin undervisning, alltså både på sitt hjärta, sitt innersta Gudsförhållande, det som ingen ser, och på sin ämbetsutövning, sin predikan och sin undervisning, där alla skall märka hur deras lärare själv växer till andligen. Det gäller att själv bli frälst och att frälsa andra. Att en människa kan ”frälsa” andra (naturligtvis genom att föra dem till Kristus, Frälsaren) säger Paulus också i andra sammanhang (Rom 11:14, 1 Kor 7:16).