Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Brevet till Titus - Inledande kommentar PDF Skriv ut E-post

Bo Giertz kommentar:

Brevet till Titus

Inledning

Titus omnämns tolv gånger i Nya Testamentet (därav åtta i Andra Korintierbrevet) men – underligt nog – inte på något ställe i Apostlagärningarna. Vi vet att han var grek. Han följde med Paulus när denne någon gång på 40-talet tillsammans med Barnabas reste upp till Jerusalem. Paulus berättar att det var några som krävde att Titus skulle omskäras, vilket Paulus bestämt vägrade att gå med på, ”eftersom vi ville att evangeliets frihet skulle bevaras” (Gal 2:1–4). I Andra Korintierbrevet får vi veta att Titus blivit sänd till Korint (troligen under hösten 55) för att sondera läget i församlingen, som hade berett Paulus stora bekymmer. Paulus väntade med oro på nyheter, när han nästa vår var på väg till Korint. När han inte som han hoppats mötte Titus i Troas, fortsatte han till Makedonien. Där mötte han Titus, som kom med idel goda nyheter, full av glädje över det mottagande han fått. Det var efter att ha mottagit dessa goda nyheter som Paulus skrev det brev, som vi kallar Andra Korintierbrevet (2 Kor 2:12 f, 7:5 f, 13 f). I det brevet får vi också höra, att Titus på nytt skickades till Korint, bl a för att leda slutspurten av den stora insamling till de fattiga i Jerusalem, som han redan förberett. I det sammanhanget kallar Paulus honom för ”min närmaste man och medarbetare i allt som rör er” (8:23).

Här får vi nu höra att Titus befinner sig på Kreta, återigen på apostelns uppdrag och med fullmakt att handla på hans vägnar. Tidpunkten är oviss. Den saken kommer att avhandlas närmare i kommentaren (1:5). I detta brev får vi också veta, att Paulus tänker skaffa Titus avlösning i arbetet och vill att han skall söka upp aposteln (3:12). En sista gång hör vi honom omnämnas i Andra Timoteusbrevet (4:10), där det i förbigående nämns att han rest till Dalmatien. Enligt senare tradition slutade han som biskop på Kreta, men det kan vara legendbildning. I varje fall har han hört till Paulus mest betrodda medarbetare och visat sig användbar i svåra och känsliga uppdrag.
Det finns påfallande likheter mellan detta brev och Första Timoteusbrevet. De krav som ställs på kyrkliga funktionärer är delvis ordagrant desamma. Detta är ett starkt argument för de båda brevens äkthet. Hade de skrivits i efterapostolisk tid är det svårt att förstå vad dessa upprepningar skulle ha tjänat till. Men är det fråga om brev från Paulus till två olika medarbetare på olika platser men med snarlika uppdrag, blir likheterna naturliga.

Kvar står i så fall frågan, vem som har fört pennan på Paulus vägnar. Till språk och innehåll är pastoralbreven – som vi sett i inledningen till Första Timoteusbrevet – så särpräglade och så lika, att man har skäl att tro, att Paulus lämnat det mesta av arbetet åt en medarbetare. Vem han varit, kan vi inte veta. De medarbetare vi känner till namnet är nästan alla uteslutna. Har de rätt som menar att pastoralbreven skrevs under tredje missionsresan och i Cesarea åren 56–58, så finns det dock en medarbetare, som kan ha varit med vid alla de tillfällen, då breven antas ha kommit till, och det är makedoniern Aristarkus. Vi vet mycket litet om honom, men Lukas nämner honom som en trogen följeslagare som följde Paulus ända till Rom, och aposteln kallar honom på ett ställe ”min medfånge”. Han kan i varje fall tjäna som exempel på att det i Paulus omgivning fanns trogna följeslagare, om vilkas insatser vi ingenting vet. Har däremot pastoralbreven kommit till sedan Paulus blev frigiven, kan han ha haft nya medarbetare, vilkas namn vi aldrig lär få veta.

Även om Paulus använt en medhjälpare, som satt sin prägel på den språkliga utformningen, så har han dock i varje fall sanktionerat innehållet. Därmed fick brevet apostolisk auktoritet. Apostlarnas anseende i urkyrkan berodde ju inte på deras begåvning eller vältalighet. Sin auktoritet hade de som Kristi befullmäktigade ombud. De var bärare av traditionen från Jesus, betrodda med evangeliet. Det var detta budskap som hade auktoritet. Apostlarna skulle vaka över att det inte förvanskades. Vad de godkände var alltså förbindande. Pastoralbreven visar oss hur förpliktande detta apostoliska arv är för Kyrkan i alla tider. Det är kanske deras viktigaste budskap till vår tid.

  

Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Brevet till Titus

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk