Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Brevet till Titus Kapitel 3. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Brevet till Titus Kapitel 3

Sammanfattning (Titus 3:1–3)

Översättning

    Påminn dem att de skall underordna sig de lagliga myndigheterna och lyda dem. De skall vara redo till allt gott, inte smäda någon och inte gräla, utan vara tillmötesgående och på allt sätt visa vänlighet mot alla. Även vi var ju en gång oförståndiga, olydiga och på villovägar, slavar under alla slags begär och lustar. Vi levde i elakhet och avund. Vi förtjänade att avskys och vi hatade varandra.

Kommentar

Nu följer en kort rekapitulation av en av huvudtankarna i brevet. En kristen skall vara ett föredöme som medborgare och medmänniska. Mot staten och myndigheterna skall han vara lojal. Här finns ingen antydan om att den lojaliteten kan bli ett problem. Den förefaller lika självklar, som när Paulus skrev Romarbrevets trettonde kapitel. Det tyder på att detta har skrivits före den neronska förföljelsen år 64-65.

Vidare skall en kristen vara en god medmänniska. Det gäller vad vi skulle kalla vanlig hygglighet. I själva verket var den inte alls ”vanlig” på den tiden. Vi får en skildring av det liv, som dessa nyblivna kristna tidigare levde. Paulus hänvisar till fakta, som alla kände till. Det var en värld, där ”vanlig hygglighet” var något ganska okänt, en tillvaro där det gällde att hävda sig med alla medel, en vardag full av konflikter och intriger, avund och elakhet.

Dopets innebörd (Titus 3:4–7)

Översättning

    Men när Gud vår Frälsare uppenbarade sin godhet och sin kärlek till människorna, då frälste han oss, inte på grund av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan för sin barmhärtighets skull, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, som han frikostigt utgöt över oss genom Jesus Kristus vår Frälsare, för att vi skulle bli rättfärdiggjorda genom hans nåd och arvingar till det eviga livet, det som är vårt hopp.

Kommentar

I denna onda värld kom evangeliet och gjorde allting nytt. Gud grep in, och han gjorde det mycket påtagligt och uppenbart: genom dopet. Vi ser här, hur klart man såg att allt berodde på Guds ingripande. Visst hade man avgjort sig och gjort bättring. Men man visste att det inte kunde frälsa någon. Frälst blev man genom det som Gud gjorde. Och Gud handlade i dopet. Dopet kallas här ett bad till ny födelse. För ”ny födelse” används ett ord som annars bara förekommer på ett enda ställe i Nya Testamentet (Matt 19:28), där Jesus talar om det väldiga ingripande av Gud genom vilket världen skall födas på nytt. Här är alltså fråga om att födas till ett nytt liv, ett liv som hör samman med det rike, som skall komma. Genom dopet blir man upptagen i Guds rike och förnyad i den helige Ande. Anden hör nämligen med till Guds rike: Den ges ”genom Jesus Kristus vår Frälsare”, åt alla dem som genom dopet inlemmas i honom. Det är samma tanke som Paulus utvecklar i Romarbrevets sjätte kapitel. Genom dopet blir vi ”sammanvuxna med honom”. Det betyder att vi får del i hans rättfärdighet, vi blir ”rättfärdiggjorda genom hans nåd” och därmed också ”arvingar till det eviga livet”.

Vi människor är benägna att tro på egna upplevelser och känslor. Det är de som skall ge oss visshet. Urkristendomen byggde på Guds löften, på Kristus och hans ord. Det var dopet som frälsade, inte något som vi kände eller utförde. Därför blev det heller aldrig någon diskussion om barndopet. Kunde Gud frälsa en gammal syndare, så kunde han också frälsa ett barn. Men naturligtvis skulle gåvan – frälsningen och Anden – vårdas och brukas i tro, hela livet igenom.

Tro och gärningar contra spekulationer och villolära (Titus 3:8–11)

Översättning

    Detta är ett fast ord, och jag vill att du vittnar om det med kraft och övertygelse, så att de som sätter sin tro till Gud tänker på att också vinnlägga sig om goda gärningar. Sådant är gott och nyttigt för alla människor. Men dåraktiga spekulationer och prat om antavlor och diskussioner och tvister om lagen skall du dra dig undan. De är onyttiga och meningslösa. Den som kommer med kätterier skall du visa ifrån dig, sen du varnat honom en eller två gånger. Du kan vara viss om att en sådan är helt förvänd och begår synd. Han har dömt sig själv.

Kommentar

På detta Guds verk i dopet skall man alltså tro. Det är ett fast ord, säger Paulus, och Titus skall vittna om det med kraft. Och just denna tro – att man av Gud själv tagits ut ur världen och fått del i det nya riket – skall driva oss till ett nytt sätt att leva. Gärningarna kommer alltså av tron. Allt detta är tankar, som vi känner igen från Pauli tidigare brev. Här ställs de nu i medveten motsättning till det, som inte är tro utan mänskliga spekulationer, och inte goda gärningar utan självtagna påhitt med vilka man vill visa sin gudsfruktan. Inte heller här får vi någon klar bild av vad irrlärarna stod för. ”Tvister om lagen” tyder på att det kan vara fråga om ”judaister” som ville tvinga på de kristna de mosaiska bestämmelserna om sabbat eller omskärelse eller otillåten mat. I så fall kan ”antavlorna” (det grekiska ordet är ”genealogia”, vilket också vi har som lånord) betyda judiska stamträd och släktregister, av vilka man drog fantasifulla slutsatser. Men ”dåraktiga spekulationer” passar utmärkt in på gnostikernas vildvuxna myter om skapelsen och de många eonerna och alla deras gudomligheter, som också bildade ett slags stamträd. Sådana spekulationer tycks med sina gåtfulla namn ha haft en stor dragningskraft på antikens människor. Det heter exempelvis om skapargudens barn i en gnostisk skrift, som vi redan talat om (se 1 Tim 2:11 f): Den förste är Athoth. Den andre är Harmas, som är det onda ögat. Den tredje är Kalila-Oumbri. Den fjärde är Yabel. Den femte är Adonaion, som kallas Sabaoth. Den sjätte är Kain, som människorna kallar solem. Den sjunde är Abel… Och så vidare, med en sällsam blandning av bibliska och hedniska namn. Sådana läror kunde förkunnas med en stor säkerhet av människor som påstod sig ha tillgång till hemliga skrifter av vördnadsvärd ålder. Vi kan förstå att Paulus anser alla diskussioner om sådant för onyttiga och meningslösa. Kommer någon med falska läror, skall man inte försöka föra någon dialog med honom. Man skall varna honom ”en eller två gånger”. Kanske tänker Paulus här på Jesu anvisningar (Matt 18:15 f). Första gången kan det ske mellan fyra ögon, nästa gång i vittnens närvaro. Sedan skall irrläraren avvisas. Han har dömt sig själv, när han inte vill ge sanningen rätt. Någon tanke på en ”pluralistisk” sanning hade urkristendomen inte. Jesus Kristus var sanningen, och den sanningen måste man acceptera.

Anvisningar och hälsningar (Titus 3:12–15)

Översättning

    När jag skickar Artemas eller Tykikus till dig, så försök komma till mig i Nikopolis så snart du kan. Där har jag nämligen beslutat övervintra. Zenas, den lagkunnige, och Apollos skall du utrusta ordentligt för deras resa, så att ingenting fattas dem. Och vårt folk måste lära sig att verkligen göra goda gärningar, när det gäller sådana nödvändiga behov. Annars blir de utan frukt.

Alla som är här hos mig hälsar till dig. Hälsa dem som älskar oss därför att vi har samma tro.

Nåd vare med er alla.

Kommentar

Brevet slutar med ett par praktiska anvisningar. Titus får löfte om snar avlösning. Vem Ártemas var vet vi inte. Om Tykikus vet vi att han följde Paulus till Jerusalem och att han längre fram blev den som reste med hans brev till Efesus och Kolosse. Paulus kallar honom en ”trogen tjänare och medarbetare i Herren”. När Titus fått avlösning. skall han söka upp Paulus i Nikopolis där aposteln tänker övervintra. Det fanns flera städer med det namnet, men troligen menas här en hamnstad vid Adriatiska havet, från vilken man kunde segla över till Italien.

Vidare ger Paulus anvisning om att två medarbetare skall förses med vad de behöver för en resa som de tydligen skall företa i missionens tjänst. Den ene kallas ”Zenas, den lagkunnige”. Om honom vet vi ingenting. Apollos kan däremot vara den lärde och skriftkunnige jude från Alexandria, som omtalas på flera ställen i Apostlagärningarna och Första Korintierbrevet. Paulus stryker under att församlingarna måste lära sig att känna sitt ansvar för missionsarbetet och bära kostnaderna för det. Sådant är att ”verkligen göra goda gärningar”. Sviker de på den punkten, så blir deras kristendom utan frukt.

Brevet slutar med en kort hälsning. Några namn nämns inte. Det kan vara ett tecken på att de har rätt, som menar att Paulus inte själv varit på Kreta (se kommentaren till 1:5).

Åtminstone de sista raderna bör Paulus ha skrivit med egen hand, enligt sin vana att på det viset godkänna ett brev, där någon annan fört pennan.

Därmed slutar pastoralbreven, i den ordning de nu står i vår bibel. När de än kan vara skrivna, ger de en inblick i urkristet församlingsliv, som visar hur evangeliet redan den gången hotades av radikala försök att förvandla det och fylla de ursprungliga orden med ett nytt innehåll. Mot alla sådana försök ställer pastoralbreven det apostoliska arvet med dess krav på en trohet som inte kompromissar. Det är deras budskap till alla kommande tider.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Brevet till Titus

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk