Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 3. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 3

Sonen är förmer än Moses (Hebr 3:1–6)

Översättning

    Därför mina bröder, ni heliga som fått del av den himmelska kallelsen, håll blicken fäst på Jesus, vår apostel och överstepräst, som vi bekänner oss till. Han var trogen mot den som gett honom uppdraget, alldeles som Moses var ”trogen i hela Guds hus”. Men han är långt mer värd att äras än Moses, lika mycket som en byggmästare skall hedras framför huset som han byggt. Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt. När Moses var ”trogen i hela hans hus”, var han det som tjänare och som vittne om något som skulle förkunnas i framtiden. Men Kristus var trogen som son och styresman över Guds hus. Och det är vi som är hans hus, såframt vi ända till slutet oryggligt haller fast vid vår frimodighet och vårt segervissa hopp.

Kommentar

Åter kommer en vädjan till bröderna. De är ”heliga”, vilket inte betyder moraliskt fullkomliga, utan avskilda åt Gud. De har nämligen nåtts av ”en himmelsk kallelse” och tagits upp i Guds rike. Därför skall de nu stadigt se på Jesus. Han är vår ”apostel och överstepräst”. ”Apostel” kallades ett befullmäktigat sändebud, som kunde handla och tala på sin herres vägnar. Det är just det som Sonen har gjort. Det är honom som vi bekänner oss till. Vi vet att han troget utförde det uppdrag han fått.

Här följer nu en jämförelse med Moses, som också var trogen i det uppdrag han fått. För judarna var Moses den störste som någonsin levat. Gud hade visat honom ett förtroende, som inte ens profeterna fått, och han hade varit ”trogen i hela Guds hus” (4 Mos 12:7) – han som Jesus. Och ändå – vilken skillnad! Moses var trogen som tjänare. Han tjänade i det hus, som Gud skapat. Det han gjorde var inte något slutgiltigt, utan bara ett vittnesmål om något som skulle komma. Men Kristus är Sonen, som med rätta är styresman över det hus han själv varit med om att skapa. Hans hus är det nya Israel, det som skall bestå. Och där är vi upptagna. Om vi… Här kommer åter förmaningen. Det gäller att hålla fast vid det vi fått: frimodigheten och det segervissa hoppet. Här är inte fråga om känslor och stämningar eller om personliga karaktärsegenskaper. Det är fråga om en verklighet som ger oss grundad anledning att vara frimodiga. Det ”segervissa hoppet” återger ett svåröversatt uttryck, som talar om ”hoppets stolthet” (eller ”berömmelse”). Det är fråga om den segervissa, i motståndarnas ögon övermodiga glädje och trygghet som evangeliet skänker.

Varning för otro (Hebr 3:7–19)

Översättning

    Därför, såsom den helige Ande säger:

I dag, om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder reste sig mot mig, den dag de ville pröva mig i öknen. De frestade mig och satte mig på prov, fast de fått se mina gärningar i fyrtio år. Därför blev mig det släktet förhatligt, och jag sade: Alltid far de vilse i hjärtat. Men de ville icke veta av mina vägar. Så svor jag då i min vrede: Aldrig skall de komma in i min vila.

Se till, mina bröder, att inte någon av er bär på ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden, utan uppmuntra varandra alla dagar, så länge det heter ”i dag”, så att ingen av er blir förhärdad genom syndens makt att bedra. Vi har ju fått del i Kristus, om vi bara intill slutet orubbligt håller fast vid det som blev verkligt för oss redan i början.

När det heter:

I dag, om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när de reste sig mot mig,

vilka var det då, som reste sig mot honom, fast de fått höra honom? Var det inte alla de, som drog ut ur Egypten under Moses? Vilka var det som blev honom förhatliga under de fyrtio åren? Var det inte de som syndade och föll döda ned i öknen? Vilka gällde den eden, att de inte skulle komma in i hans vila, om inte dem som vägrade att lyda? Vi ser alltså, att det var för sin otros skull som de inte kunde komma in.

Kommentar

Åter följer en förmaning, som är en konsekvens av det som nyss har konstaterats. Jesus är långt förmer än Moses, den största människa som levat på jorden. Att få höra evangeliet om Jesus är att ställas inför ett erbjudande och en möjlighet, som går utöver allt annat och ställer oss i ett val med eviga konsekvenser. Här gäller det att lyssna och att inte förhärda sitt hjärta. Vi står i samma situation som den som skildras i 95 psalmen. Där påminner Gud sitt folk om vad som hände under ökenvandringen – alltså på Moses tid – när folket satte sig upp mot sin Gud och gick miste om löftet att komma in i det utlovade landet. Som vanligt följer Hebréerbrevet den grekiska texten i Septuaginta. I den hebreiska nämns ett par ortnamn (Meriba och Massa) som de grekiska översättarna omskrivit enligt den betydelse namnen hade (2 Mos 17:7). Hebréerbrevets författare har läst texten så att de fyrtio åren kommit att gälla Guds gärningar i öknen i stället för den tid Gud vredgades på sitt folk, vilket ju sakligt sett inte spelar stor roll.

Den gången var alltså Guds folk på vandring mot det land där de skulle få komma in i Guds vila. Så var det nu också med Kyrkan, Guds nya Israel, som hade kallats ut ur otrons mörker, det andliga Egypten, och var på väg mot det utlovade Riket. Alla hade fått uppleva att det var fråga om en ökenvandring med faror och försakelser. Det var lätt att börja längta tillbaka till Egypten. Det är det som Hebréerbrevet nu varnar för. Otroshjärtat inom oss kan ta makten. Vi måste uppmuntra varandra. Ännu heter det ”i dag”. Kallelsen från Gud når oss varje dag på nytt. Det gäller att hålla fast ”vid det som blev verkligt för oss redan i början”. Här översatte man förr ”vid vår första tillförsikt”, men det tycks saknas grund för den översättningen. Det rör sig om ett ord som vi tidigare (1:3) översatt med ”väsen”. Grundbetydelsen tycks vara ”verklighet”, någontings sanna väsen. Den verklighet som det här är fråga om, den som mötte de kristna från första början, är Kristus själv.

Vilka var det som aldrig kom fram? Den skakande tragiken ligger i svaret: Just de som en gång samlats kring Moses till det stora uppbrottet ur Egypten, de som fått se Guds mäktiga gärningar. Skulle nu samma tragik upprepas på nytt? Här hade man samlats kring Kristus, man hade sett Guds väldiga gärningar och varit med om det stora uppbrottet. Skulle man ändå till slut bli liggande död i öknen? Vad var det som skulle bli avgörande för utgången?

Hebréerbrevet svarar: Det är tron, tron på Kristus, hövdingen som Gud sänt oss för att föra oss in i sin vila.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet - (Kommer när hela är publicerad)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk