Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 4. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 4

Löftet om att få dela Guds vila (Hebr 4:1–11)

Översättning

    Låt oss alltså vara på vår vakt, så att ingen av er visar sig ha blivit efter, fast löftet att få komma in i hans vila alltjämt står kvar. Vi har ju fått höra det glada budskapet, alldeles som de. Men för dem blev ordet som förkunnades till ingen nytta, eftersom det inte genom tron togs upp i deras hjärtan. Det är nämligen vi som tror som får komma in i den vila om vilken det står:

Så svor jag då i min vrede: aldrig skall de komma in i min vila,

— fastän Guds verk varit fullbordade ända sen världens skapelse. Han säger ju på ett ställe om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. Här däremot heter det: I min vila skall de aldrig komma in. Kvar står alltså löftet att några skall få komma in i den vilan. Men de som först fick det glada budskapet kom inte in för sin olydnads skull. Därför fastställer nu Gud på nytt en dag, när han så långt efteråt genom David säger ”i dag”, så som vi redan hört:

I dag om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan.

Om Josua verkligen hade fört dem in i vilan, skulle Gud inte efteråt ha talat om en annan dag.

Alltså återstår en sabbatsvila för Guds folk. Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud ifrån sina. Låt oss alltså sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen följer deras exempel och kommer på fall genom sin olydnad.

Kommentar

Israeliterna i öknen ställs alltså fram som ett varnande exempel (så som också Paulus gör, exempelvis i 1 Kor 10). Det nya Israel kan lära av sina fäder i det gamla. Alla har vi fått höra ”det glada budskapet”. Det betyder här så mycket som Guds löften, hans kallelse, budskapet om hans frälsning. Men det hjälper inte att höra, om man inte tar emot Ordet i tro, så att det blir ”inblandat” eller ”inmängt” i den som lyssnar (så som det ordagrant står). Det finns en risk att bli efter och aldrig komma in i Guds vila.

Vilken ”vila” är det fråga om? Hebréerbrevets författare har naturligtvis sett, att det från början gällde löftet att komma till ro i ett eget land, det som Gud hade lovat sitt folk. Men här måste också menas något annat. Josua förde nämligen inte folket in i den vila, som det är fråga om. I så fall skulle Gud inte senare ha upprepat sitt löfte (”genom David” heter det här i enlighet med en uppgift i Septuaginta, som inte finns i den hebreiska Bibeln). Skriftens ord riktar sig nämligen till dem som hör det. Så länge Ordet ljuder och säger sitt ”i dag” gäller alltjämt dess löften. Det är den övertygelsen som ligger bakom den textutläggning vi möter här – liksom bakom all verklig förkunnelse.

Slutsatsen blir att det är fråga om samma vila, som det talas om redan i skapelseberättelsen, när det heter att Gud ”vilade från alla sina verk”. Författaren säger inte hur han tänker sig den vilan. Det är fråga om något som vi inte riktigt kan föreställa oss: Guds eviga frid, tryggheten i en värld där allt är som det skall vara, en värld utan oro och fruktan, utan jäkt och stress, utan faror och besvikelser. Den vilan har funnits sen världens begynnelse. Djupast sett var det den som Gud ville föra sitt folk in i. Men den gången svek folket. Ändå fick löftet stå kvar. Och nu gäller det allvar. Det finns en ”sabbatsvila” som vi är kallade att gå in i. Vi kan få dela Guds egen vila med all dess ljuvlighet och trygghet.

Och så kommer åter förmaningen: Låt oss sträva efter att komma in i den vilan. Låt oss ta varning av dem som förspillde sina möjligheter.

Det levande Ordet (Hebr 4:12–13)

Översättning

    Ty Guds ord är levande och kraftfullt och skarpare än något tveeggat svärd. Det tränger så djupt, att det skiljer på själ och ande, på märg och ben. Det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon, och inför honom måste vi göra räkenskap.

Kommentar

Så har författaren låtit Skriften tala. Och nu påminner han om vad som skiljer detta ord från alla andra.

Det är ett levande ord. Det berättar inte bara vad någon har sagt eller gjort. Här är det Gud som talar och handlar. Han kommer med krav och med tröst, med dom och förlåtelse.

Därför är Ordet kraftfullt. Det är en lära ”med makt och myndighet” som folket sade i Kapernaum. Det kan bränna som en eld. Det kan vara en hammare som krossar klippor. Det kan föda nytt liv.

Det är som ett skarpslipat svärd. Det tränger obönhörligt igenom. Det blottlägger och avslöjar, också sådant i vårt inre som vi knappast ens själva visste om. Detta är nog innebörden i orden att det skiljer på själ och ande, märg och ben (eller ”leder och märg”, som det egentligen står). Det blottar våra innersta avsikter och är en domare över dem, en makt som prövar för att godkänna, rätta eller döma.

Allt detta gör Ordet, därför att det är den levande Guden som talar. Vi märker att fortsättningen av texten tycks handla om Gud själv: allt ligger blottat för hans ögon. Det är inför honom som vi får göra räkenskap, också när han kommer i sitt ord.

Man har med rätta kallat dessa båda verser för en sammanfattning av Nya Testamentets ”bibelsyn” – om vi nu får använda ett så missvisande ord. Det utmärkande för denna ”syn” är ju just, att vi inte kan ställa oss vid sidan av Guds ord och se på det för att bilda oss en mening om det. I Ordet är det tvärtom Gud som ser på oss, talar till oss, ställer oss till svars och låter oss veta, hur vi ter oss i hans ögon.

Sammanfattning: Vi har en stor överstepräst (Hebr 4:14–16)

Översättning

    Eftersom vi nu har en stor överstepräst, som farit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, så låt oss hålla fast vid bekännelsen. Vi har ju inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som varit frestad i allt, på samma sätt som vi, fast utan synd. Låt oss alltså frimodigt gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Kommentar

Hebréerbrevets författare är nu färdig med första delen av sin skrift. Han gör en sammanfattning som samtidigt leder över till skriftens huvudtema: Kristus som den store översteprästen. Vi har redan fått höra att Sonen är vida större än både änglarna och Moses, och att hans storhet når sin höjdpunkt i hans verk som vår överstepräst. Vi blir nu påminda om att han ”farit upp genom himlarna”, det vill säga att han ”satt sig på Majestätets högra sida” som det hette redan i inledningen. Vi blir erinrade om att han fått lida och blivit frestad, och att han just därför kan hjälpa dem som frestas. Han kan ”ha medlidande med våra svagheter”. Ordet ”med-lidande” skall tas mycket bokstavligt. Det betyder inte ett billigt överseende, som ingenting kostar. Tvärtom: han har verkligen lidit med oss och för oss. Han har delat sina syskons svårigheter i allt - bara med det undantaget att han förblivit utan synd, ”lydig intill döden på korset” som Paulus säger. Därför är hans kungatron en nådens tron, dit syndare kan våga sig fram för att få barmhärtighet och hjälp ”i rätt tid”, när den behövs som bäst, också när det ser som mest hopplöst ut. Det är denna tro vi bekänner oss till, och vid den bekännelsen skall vi hålla fast – också genom att våga gå fram till nådens tron.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk