Översättning

    Detta är huvudpunkten i det jag talar om: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himmelen och som gör prästerlig tjänst i helgedomen, i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa. Den som blir överstepräst tillsätts ju för att bära fram gåvor och offer. Därför måste också Kristus ha något att bära fram. Vore han nu på jorden, skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns de som bär fram offergåvorna enligt lagens bud. Men helgedomen där de tjänar är bara en avbild och en skugga av den som finns i himmelen. Det visar den befallning som Moses fick, när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du fick se på berget.

Kommentar

Författaren har nu kommit till huvudpunkten i det han vill säga. Han stryker själv under det. Han har funnit ett nyckelord, när det gäller att tolka Kristi verk i hela dess fundamentala betydelse för världen: Kristus är vår överstepräst. Det betyder inte bara att han ”sitter på högra sidan om Majestätets tron i himmelen”. Den saken visste alla kristna. Det hörde med till det grundläggande, som alla lärt sig redan från början. Nej, Kristus gör också ”prästerlig tjänst” i det verkliga templet, det som finns i himmelen. I grundtexten används här ett grekiskt ord, som vi har som lånord: Kristus är ”liturg” i himmelen. Han tjänar i ”det sanna uppenbarelsetältet”. Gud hade ju befallt Moses att resa ett flyttbart tempel under ökenvandringen, det som blev en föregångare till templet i Jerusalem. Men det var bara ”en avbild och skugga”. Den riktiga helgedomen finns i himmelen, och där försiggår en gudstjänst, en himmelsk liturgi, som har avgörande betydelse för vår frälsning. Hebréerbrevet kommer nu att skildra vad Kristus som överstepräst gör i denna tempeltjänst. Men för att vi skall förstå det rätt, är det ännu en sak som först måste sägas.

Översättning

    Kristus däremot har fått ett prästämbete som står långt högre, liksom han är medlare för ett vida bättre förbund, stadfäst genom bättre löften. Hade det inte funnits något att klandra hos det förra förbundet, så hade Gud inte behövt bereda plats för ett nytt. Men nu klandrar han dem och säger:

Se dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och Juda hus, icke ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den gången jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land. Ty vid mitt förbund höll de icke fast, och jag lät dem vara, säger Herren. Detta är det förbund jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem på deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Ingen skall längre behöva undervisa sin landsman, och ingen sin broder och säga: Lär känna Herren! Alla skall de känna mig från den minste till den störste bland dem, ty jag skall ha förbarmande med deras missgärningar och aldrig mera minnas deras synder.

Genom att tala om ett nytt förbund visar Gud att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och överårigt, det är snart färdigt att försvinna.

Kommentar

Genom Kristus har Gud slutit ett nytt förbund med sitt folk. Det gamla förbundet slöts på Sinai. Dess grundval var lagen. I lagen ingick också allt det som reglerade tempeltjänsten och prästadömet i Israel. Det var det högsta och bästa, som Gud dittills hade givit världen. Och ändå var det bara en förebild till något bättre. Det kunde inte åstadkomma något som verkligen befriade människorna från synden och förde dem till Gud. I så fall hade det inte behövts ett nytt förbund. Men redan på profeternas tid hade Gud talat om det nya förbundet, som han skulle sluta med sitt folk. Hebréerbrevet citerar här ett långt stycke ur profeten Jeremia (ur ett viktigt och innehållsdigert kapitel, det 31:a). Där utlovar Gud ett nytt förbund. Han förebrår sitt folk att det brutit hans förbund, men lovar ett bättre i kommande dagar.

Författaren visste naturligtvis, att Jesus när han stiftade nattvarden hade sagt, att nu slöts detta nya förbund. Men det påminner han inte om. Det var viktigare för honom att påminna om att Gud sagt det i Skriften. Skriften var för både judar och kristna Gamla Testamentet. Ingen kunde förneka, att Gud där hade talat om ett nytt förbund, liksom att han hade lovat att sända sin Messias. Evangeliet, den glada nyheten, var just, att nu hade Messias kommit och med honom det nya förbundet. Och till det nya förbundet hörde också en ny tempeltjänst.