Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 9. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 9

Helgedomen i det gamla förbundet (Hebr 9:1–5)

Översättning

    Nu hade också det gamla förbundet sina stadgar för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. I uppenbarelsetältet inreddes ett främre rum för ljusstaken och bordet med skådebröden. Det är det som kallas ”Det heliga”. Bakom ytterligare ett förhänge fanns ett rum som kallades ”Det allraheligaste”. Där stod det gyllene rökelsealtaret och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den förvarades en gyllene kruka med manna och Arons stav som grönskat och förbundets tavlor. Ovanpå den stod härlighetens keruber, som bredde sina vingar över platsen för försoningen. Men om det hinner vi nu inte tala närmare.

Kommentar

Som bakgrund till Kristi prästerliga tjänst tecknar nu författaren bilden av uppenbarelsetältet i öknen (det som i den gamla bibelöversättningen kallas ”tabernaklet”). Det är alltså inte det herodianska templet i Jerusalem han skildrar. Där fanns varken Arons stav eller krukan med mannat eller lagens tavlor, som för länge sedan hade gått förlorade. Men det var ökentidens helgedom som var gjord efter en himmelsk förebild. Alltså hade den något att säga om det osynliga tempel, där Kristus var överstepräst.

Skildringen är hämtad ur den grekiska Bibeln. Det ser man bland annat av att krukan kallas ”gyllene”. I den hebreiska texten talas det bara om en kruka (2 Mos 16:33). Att det talas om ”ytterligare ett förhänge” beror på att det fanns ett sådant också vid ingången till ”Det heliga”. Rökoffersaltaret stod framför det inre förhänget men räknades till ”det allra heligaste” (1 Kon 6:22).

”Platsen för försoningen” var locket på arken. Det hade ett namn, som har brukat översättas med ”nådastolen”. Paulus använder samma ord om Kristus, när han säger att Gud ställt fram honom som ett ”medel till försoning” (Rom 3:25). Det var här som översteprästen på den stora försoningsdagen stänkte blodet av de djur som offrades till försoning för folkets synder.

Alla dessa detaljer kunde utläggas allegoriskt, som bilder av Kristus och hans frälsning. Men författaren säger att det tänker han inte göra. Han vill koncentrera sig på ”huvudpunkten”, som han nu vänder tillbaka till.

Den hittillsvarande prästtjänsten (Hebr 9:6–10)

Översättning

    Så blev alltså det hela ordnat. I det yttre tältet går prästerna ut och in medan de fullgör sin tjänst. Men i det inre går bara översteprästen in, en enda gång om året, och då alltid med blod, som han offrar för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder. Därmed visar den helige Ande att vägen in i helgedomen inte ligger öppen för oss, så länge det första tältet alltjämt äger bestånd. Detta är en bild som har sin tillämpning på den tid som nu är. Här kommer människor med gåvor och offer, som aldrig kan fullkomna den offrande på det vis som samvetet kräver. Det är ju bara fråga om yttre föreskrifter — alldeles som stadgarna om mat och dryck och olika slags reningar — föreskrifter som skulle gälla tills tiden var inne för en bättre ordning.

Kommentar

Vi har fått en bild av det första templet. Nu skildras den tjänst, som prästerna gjorde där. Den bilden blir samtidigt en bild av det viktigaste och djupaste i Kristi verk.

Uppenbarelsetältet hade alltså två rum. I det yttre försiggick de dagliga offren. Där gick prästerna ständigt ut och in. Men den tjänsten var inte tillräcklig. Det fanns ett viktigare offer, försoningsoffret på den stora försoningsdagen, det som bara översteprästen kunde frambära, när han – en enda gång om året – fick gå in i det allra heligaste och stänka det offrade blodet på förbundsarkens lock.

Detta är nu en förebild och ”liknelse” (författaren använder det ordet: parabolé), som syftar på hela den tid i Israels historia som nu nått sin fullbordan. Alla dessa offer var ofullkomliga. Varför de ändå var påbjudna av Gud, säger författaren längre fram. Här påpekar han bara att de aldrig kunde ”fullkomna den offrande” så att han verkligen blev fri från sina synder. De dagliga offren räckte inte. Då hade inte den stora försoningsdagen behövts. Men också den var bara en förebild till det stora och avgörande som skulle ske. Detta ”visar den helige Ande”. Det är nämligen han som talar i Skriften, också genom berättelserna om det som skedde i Israel. I dess historia och dess lagstiftning finns bilden invävd av Honom som skulle komma. Också dessa ”yttre föreskrifter”, som bara gällde för en tid – ”tills tiden var inne för en bättre ordning” – var något av en profetia, som pekade framåt och lät ana vad som skulle komma.

Här talas om att prästerna ”går in” i templet. Det låter alltså som om de alltjämt gjorde det, och Hebréerbrevet bör alltså ha skrivits före år 70. I samma riktning pekar det som sades i föregående kapitel, när det heter att Kristus om han nu – då författaren skriver – hade levat på jorden, inte ens skulle ha varit präst ”eftersom det redan finns de som frambär offergåvorna” (8:4). Eller när det heter, att det gamla förbundet ”snart är färdigt att försvinna” (8:13). Hade templet verkligen fallit och den gamla offertjänsten upphört, skulle författaren nog ha gjort åtminstone en antydan om det. Det skulle ju ha betytt en övertygande bekräftelse av det han sade.

Kristi översteprästerliga tjänst (Hebr 9:11–14)

Översättning

    Men Kristus har kommit som överstepräst för det goda vi nu äger. Han har gått in i det allraheligaste genom den större och fullkomligare helgedom som inte är gjord av människohand (det vill säga: inte tillhör denna skapade värld). Där gick han in, inte med blodet av bockar och kalvar utan med sitt eget blod, en gång för alla, och vann en evig förlossning. Redan blodet av bockar och tjurar kan helga med utvärtes renhet, liksom askan av en kviga, när den stänks på dem som blivit orenade. Hur mycket mer skall då inte Kristi blod kunna rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan tjäna den levande Guden, då han nu framburit sig själv genom evig ande som ett felfritt offer åt Gud.

Kommentar

Sådana var alltså förebilderna. Nu kommer uppfyllelsen: Kristus. Han är den verklige översteprästen, som har framburit det försoningsoffer, som verkligen gäller. Han kom som överstepräst ”för det goda som vi nu äger” eller (enligt en annan läsart) ”för det goda som vi nu väntar på”. Detta ”goda” rymmer både något som vi redan fått: förlåtelse och barnaskap, och något som kommer: den fullkomliga tjänsten hos Gud i himmelen.

Det verkliga templet, det allraheligaste, där Gud själv bor, finns i himmelen. Det är dit som Kristus har gått in, inte som den jordiska översteprästen ”med blodet av bockar och kalvar” utan med sitt eget blod. Det offret är för evigt giltigt. Det har skaffat en evig förlossning. Det behöver alltså inte upprepas utan har skett en gång för alla. Det har framburits ”genom evig Ande”. Det har visserligen skett på ett synligt vis, genom en händelse i historien som tilldrog sig i Jerusalem och på Golgata. Men samtidigt hände det något i evigheten, bortom tid och rum. Det som syntes var att onda människor begick ett justitiemord. Men samtidigt var det Gud med sin Ande som verkade. Det skedde något nödvändigt, som måste ske inför Gud och inom Gudomen själv, något som kunde göra syndare till Guds barn. Kristus gick in i det allra heligaste och frambar sig själv som ett offer åt Gud.

I den gamla offertjänsten bar man fram ”blodet av bockar och tjurar”. (På den stora försoningsdagen offrade översteprästen just en tjur och en bock.) Eller man blandade askan av en röd kviga med vatten och stänkte det på den som orenat sig, exempelvis genom att komma i beröring med en död. Detta skänkte ”utvärtes renhet”. Det fick gälla som bot mot kultisk orenhet och annan befläckelse, ibland även mot moralisk skuld, men bara tills vidare och bara i yttre mening. Verklig rening av samvetet och verklig frid med Gud kunde det inte skänka. Men Kristi blod har förmågan att ”rena våra samveten” genom att skänka full och fullkomlig förlåtelse.

Betydelsen av Kristi blod och av hans död (Hebr 9:15–28)

Översättning

    Därför är det ett nytt förbund och ett nytt testamente som Kristus förmedlar. Han har dött till förlossning från synderna under det gamla förbundet, för att de kallade skulle få det eviga arv som var utlovat. Där det finns ett testamente måste det ju styrkas att den som upprättat det är död. Ett testamente gäller bara efter döden. Det är utan kraft så länge upphovsmannen lever. Därför kunde inte heller det gamla förbundet få gällande kraft utan att blod blev utgjutet. När lagens alla bud blivit upplästa av Moses inför allt folket, tog han blod av kalvar och bockar tillsammans med vatten och scharlakansröd ull och isop och stänkte det på själva boken och allt folket och sade: Detta blod beseglar det förbund som Gud föreskrivit för er. På samma sätt stänkte han blod på tältet och alla de föremål som hörde till gudstjänsten. Enligt lagen måste nästan allting renas med blod, och utan att blod utgjuts, finns ingen förlåtelse.

Alltså måste avbilderna av de himmelska föremålen renas med sådana medel. Men själva de himmelska urbilderna krävde bättre offer än så. Kristus gick ju inte in i en helgedom som var gjord av människohand och bara en avbild av den verkliga, utan han gick in i själva himmelen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. Han gjorde det inte för att åter och åter offra sig själv — så som översteprästen varje år går in i det allraheligaste med blod, som inte är hans eget. I så fall hade ju Kristus varit tvungen att förnya sitt lidande många gånger ända sen världens skapelse. Men nu i tidens fullbordan har han en gång för alla trätt fram för att genom offret av sig själv taga bort syndaskulden. Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en enda gång blivit offrad för att utplåna mångas synder, och sedan skall han för andra gången uppenbaras, inte för att utplåna synder utan till frälsning för dem som väntar honom.

Kommentar

Grekiskan har samma ord för ”förbund” som för ”testamente” (diathéke). I översättningen har vi här använt båda orden. Vi kan tycka att det rör sig om helt olika ting, men också ett testamente är ju en överenskommelse, som berör två parter. Visserligen är den ena parten – den som upprättar testamentet – helt suverän och kan ensam föreskriva villkoren. Men så var det ju också i förbundet mellan Gud och Israel. Det var ett förbund ”som Gud föreskrivit för er”, som det heter litet längre fram. Och Guds förbund innehöll bestämmelser om ett ”arv” som skulle komma att utfalla. Alltså var det naturligt för Hebréerbrevets författare att tala om ”förbundet” som om det samtidigt var ett testamente. Även i svenskan gör vi så, när vi kallar det nya förbundets skrifter för ”Nya Testamentet”.

Författaren har nu lagt märke till ännu en likhet med ett testamente, som han vill framhålla. Ett testamente får ju inte gällande kraft, om inte upprättaren har dött. Så är det också med de båda förbunden. Det nya fick gällande kraft genom Kristi död. Men också det gamla sattes i kraft genom en ställföreträdande död. Den gången räckte det med offren. De blodiga offren hade sin djupaste betydelse i detta, att de med skakande allvar klargjorde, hur allvarligt det var att synda. Den som kränkte Guds lag skulle döden dö. Men nu fick syndaren på det gamla förbundets tid komma med ett offer, som påminde honom om att han hade förtjänat att dö, men att Gud tillät honom att offra ett djur i sitt ställe. Genom Guds medgivande fick blodet denna renande kraft – tills tiden var inne för en bättre ordning. Så beseglades det gamla förbundet med offerblod, och enligt lagen används blodet som ett reningens medel och en väg till syndernas förlåtelse – tills vidare. På det viset blev det möjligt för syndare att trots allt få leva i Guds närhet.

Men allt detta var nu bara förebilder. Det verkliga templet fanns ju i himmelen, och skulle syndare någonsin kunna träda in där behövdes det ett bättre offer. Det var det som Kristus bar fram när han offrade sig själv. ”Han gick in i själva himmelen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” Att offret skedde en gång för alla framhålls med eftertryck. Den gamle översteprästen måste gå in i det allraheligaste vart år på nytt. Men Kristi offer räcker till för att en gång för alla försona alla världens synder och ta bort deras skuld. Författaren påminner om en parallell med oss människor. Det finns två saker som bara skall hända en enda gång med oss: döden och domen. På samma sätt har Kristus dött en enda gång och sen kommer han – en gång, slutgiltigt och oåterkalleligt – till domen. Olikheten är att vi döms, medan det är han som dömer. Och det finns en inbördes olikhet mellan de två händelserna i Kristi liv. Han dog för att ta bort synderna. När han kommer åter kan ingenting mera göras för den saken. Då kommer han till frälsning för dem som redan tagit emot syndernas förlåtelse.

Det kan tyckas underligt att ”de himmelska urbilderna” skulle behöva renas genom offer, så som det skett med deras avbilder på jorden. Men författaren tänker här snarare på en invigning till ett reningsmedel än på en rening. I båda fallen gällde det att öppna en väg till Gud och skapa en möjlighet för syndiga människor att leva i gemenskap med Gud. I båda fallen krävdes det en försonande kraft, som bara Gud kunde ge, och i båda fallen fanns den kraften i offren – fast offren i det gamla förbundet bara var en förberedelse, en interimslösning i väntan på något bättre.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk