Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 10. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 10

Det evigt giltiga offret (Hebr 10:1–18)

Översättning

    Av de goda ting som skulle komma, finns det en skugga i lagen, men inte tingen själva i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom de offer, som man varje år bär fram på samma vis, skänka dem som träder fram inför Gud en fullkomning som består. Annars skulle man ju ha slutat att offra. De som höll gudstjänst behövde ju inte ha dåligt samvete för sina synders skull, om de en gång för alla blivit renade. Men offren kommer varje år på nytt med en påminnelse om synderna, eftersom det är omöjligt att blodet av tjurar och bockar skulle kunna utplåna synder. Därför säger Kristus när han träder in i världen:

Offer och gåvor begärde du inte, men du gav mig en kropp. Brännoffer och syndoffer ville du inte ha. Då sade jag: Se här är jag. I bokrullen står skrivet om mig. Jag kommer för att göra din vilja, o Gud.

Först säger han: ”Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer begärde du inte, och dem ville du inte ha” — fast de bärs fram enligt lagen. Sedan säger han: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja”. Han upphäver alltså det första och fastställer det andra. Genom denna ”vilja” har vi blivit helgade, genom att Jesus Kristus en gång för alla har offrat sin kropp. Alla andra präster står dag efter dag i sin tjänst och bär ideligen fram samma offer, vilka ändå aldrig kan utplåna synderna. Men Kristus har framburit ett enda offer för synderna och för alltid satt sig på Guds högra sida, där han nu väntar på att hans fiender skall läggas under hans fötter. Genom ett enda offer har han för alltid fullkomnat dem som blir helgade. Om det vittnar också den helige Ande för oss. Efter att ha sagt:

Detta är det förbund jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren:

Jag skall lägga mina bud i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen, och deras synder och deras missgärningar skall jag aldrig mera minnas.

Men där synderna är förlåtna, där behövs inte mera något offer för deras skull.

Kommentar

Författaren kan nu ge en sammanfattning av det han kallade för ”huvudpunkten” i sitt budskap. Översteprästen och allt annat, som hörde till prästadömet och offertjänsten i det gamla Israel var bara en skugga av ”de goda ting som skulle komma”. Han som skulle komma kastade en skugga framför sig, men det var ännu inte hans verkliga gestalt man såg. I väntan på honom fick offren göra sin tjänst. I dem låg en ständigt förnyad påminnelse om synderna, en påminnelse av allvarligaste slag. Den sade ju: Du hade förtjänat att dö, du som brutit Herrens lag. Den bekännelsen gjorde den offrande till sin. Offret betydde också att man betygade sin vilja att gottgöra vad man brutit, även om man aldrig kunde göra det till fyllest. Också i Israel visste de fromma, att inga offer kunde gottgöra vad man brutit.

Så kommer Messias, Kristus. Varför han kom sägs i Psaltaren, som citeras här (40:7–9). De kristna läste nämligen Psaltaren som en bok där de åter och åter hörde Kristus tala. De gjorde det med större rätt än vi vanligen tänker på. Som from jude hade Jesus gång på gång sjungit och bedit alla dessa böner. Orden hade alltså gått över hans läppar, och så hade de fått en djupare innebörd än när vanliga människor tog dem i sin mun. Här säger nu Kristus, att den Gud som inte begär offer har givit honom en kropp. I den hebreiska texten talas här om ”öron”, men i Septuaginta växlar texten mellan läsarterna ”öron” och ”kropp”. I fortsättningen beror meningen på hur man för samman orden. Så som de fattas här får man en klar mening, som syftar på Kristus: Gud gav honom en kropp, för att han skulle kunna uppfylla Guds vilja och frambära den som ett offer. Om honom stod det också skrivet i ”bokrullen”, alltså i Skriften.

När nu Kristus säger detta, betyder det att Gud upphäver den gamla ordningen och fastställer en ny. Kristus frambär det fullkomliga offret, det som verkligen kan ta bort all synd och ”för alltid fullkomna dem som blir helgade”. Denna förlåtelse är nämligen hel och fullkomlig. Den som har del i det verk, som den store översteprästen har utfört, hans skuld är för alltid utplånad. Inför Gud står han nu så ren, som om han varken haft eller har den minsta synd.

Det är två saker som här förutsätts vara så självklara, att de inte behöver sägas. Det sägs ingenting direkt om hur Kristi offer fick denna försonande kraft genom att han gjorde världens synd till sin och tog alla dess konsekvenser på sig, så att han led döden i vårt ställe. Det sägs knappast heller något om hur vi får del i detta försoningsverk genom tron på Kristus. Det skymtar flera gånger som något självklart, men det som dominerar är varningen för avfall. Hebréerbrevet riktar sig till människor som tror. Tron är den självklara förutsättningen. Men tron får inte bli så självklar att man inte vårdar sig om den.

Vad det innebär att tro (Hebr 10:19–25)

Översättning

    Så kan vi då, bröder, frimodigt gå in i det allraheligaste genom Jesu blod. Han har öppnat en ny väg till livet åt oss, in genom förlåten — det är genom sin jordiska kropp. När vi har en så stor överstepräst över Guds hus, så låt oss gå fram med uppriktiga hjärtan, i full trosvisshet, med hjärtat rentvått från samvetets anklagelser och kroppen tvagen i det vatten som renar. Låt oss orubbligt stå fast och bekänna vårt hopp. Trofast är han som har givit oss löftet. Låt oss ge akt på varandra för att sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte utebli från våra sammankomster, utan låt oss uppmuntra varandra, så mycket mer som ni ser att dagen nalkas.

Kommentar

Författaren är nu färdig med det han ville säga om grunden för vår tro. Nu följer en inträngande maning att ta vara på det som vi äger i vår tro. Först och främst gäller det att våga tro att man får vara Guds barn. En kristen får inte säga: ”Jag vet inte om jag vågar kalla mig en kristen”. Kristus har öppnat en ”ny och levande väg” in till Gud själv. En ”levande” väg (som det ordagrant heter) kan betyda att det är han, den levande Herren, som är vägen, men troligen bör man översätta ”en väg till livet”. Vi kan gå ”in genom förlåten”. Bilden är alltså hämtad från templet. Syndare fick inte ens blicka in i det allra heligaste. Men Kristus har öppnat vägen för oss alla genom förlåten ”det är genom sin jordiska kropp”. Liknelsen kan tyckas egendomlig, men man förstår den bättre, om man tänker på att förlåten, som var ett hinder, nu har blivit en öppen port. Det gäller också om Kristi kropp. I den bar han det stora hindret, våra synder, upp på korset, i den blev de försonade. Därför finns det en fullkomlig förlåtelse och vägen till Gud ligger öppen.

Alltså bör vi gå fram på den vägen, ända fram till Gud, ”med uppriktiga hjärtan”, så att vi inte smusslar undan något av vår synd, och ”i full trosvisshet”, så att vi vågar tro att vi får komma för Kristi skull. Vårt hjärta är ju rentvått från alla samvetets anklagelser, och vi har blivit döpta. På dopet syftar orden att vi till kroppen blivit ”tvagna i det vatten som renar”. Dopet är i Nya Testamentet den säkra grunden för både tro och liv hos en kristen. Dopet är inte en enstaka händelse i det förflutna. Det är något som man lever i och förtröstar på, något som förpliktar och skänker trosvisshet.

Denna tro skall nu också bekännas inför världen. En kristen blygs inte för sitt hopp. Det kristna hoppet är vissheten att Kristus kommer åter och att allt till slut beror på vår ställning till honom. Vi har hans löfte, vi tror honom på hans ord, och sen får världen säga vad den vill.

Till tron hör slutligen också ansvaret för församlingen. Som kristen är man en lem i Kristi kropp, med ansvar för alla de andra lemmarna. Därför skall vi ”sporra varandra till kärlek och till goda gärningar”. Vi får inte utebli från gudstjänsterna. I förbigående får vi höra, att sådant förekom också på den tiden. Av fortsättningen kan vi se. hur allvarligt man tog det med den saken. Vad som nu följer är ju en varning för det avfall som inte kan botas. I stället skall vi uppmuntra varandra – först och främst genom att inte utebli utan troget vara med. Och så följer påminnelsen om att ”dagen nalkas”, den stora dagen då Kristus kommer. Kanske har författaren sett ett tecken på dess närhet just i detta att det fanns många som tycktes tröttna och utebli. Ty så kommer det ju att gå, när tiden nalkas sitt slut.

Ännu en varning för avfall (Hebr 10:26–31)

Översättning

    Om vi nämligen syndar med vett och vilja sen vi kommit till insikt om sanningen, så återstår inte längre något offer för våra synder, utan bara en förfärlig väntan på domen och en nitälskan, vars glöd skall förtära Guds fiender. Den som enligt två eller tre vittnen har förkastat Mose lag blir utan förbarmande dödad. Hur mycket svårare straff tror ni då inte den har förtjänat, som trampar Guds Son under fötterna och vanhelgar det förbundsblod som har helgat honom och smädar nådens Ande? Vi vet vem som har sagt: Min är hämnden. Jag skall vedergälla det. Och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

Kommentar

Ännu en gång upprepas varningen för avfall. Det finns ett avfall som aldrig kan botas. Det är inte fråga om enstaka syndafall och inte om de många synder, som också en kristen har att bekänna och bekänner var gång han ber ett ”Fader vår”. Här är fråga om att synda medvetet och uppsåtligt, fast man fått pröva och ta emot allt vad Kristus kan ge. Det är fråga om ett avgörande val, där man slutgiltigt går över till Guds fiender. Det gäller en livsinställning där man ”trampar Guds Son under fötterna” och medvetet smädar allt det som kommer från Kristus, väl vetande vad det är fråga om. Evangelium är inte ett budskap som säger att alla till slut kommer till Gud. Alla kan göra det, genom att följa Kristus, den store översteprästen, ända in i det allra heligaste. Men man kan också säga nej och stanna utanför. Har man rentav förts dit in och fått se vad det gäller, och sen åter går ut, slutgiltigt klar över att detta vill man inte vara med om, då är saken avgjord. Och författaren påminner oss – inte minst oss moderna – att det slutar illa. Han tar fram två satser ur Gamla Testamentet (5 Mos 32:35 f), av vilka den senare påminner om att också Guds eget folk står under hans dom. (I 1917 års översättning står det att Gud ”skaffar rätt” åt sitt folk, men grundtexten, både den hebreiska och grekiska, har ordet ”dömer”, som för judarna betydde att sitta till doms, vare sig man fällde eller friade.)

Förföljelse och ståndaktighet (Hebr 10:32–39)

Översättning

    Tänk nu tillbaka på den första tiden, då ljuset kom till er och ni fick utstå så mycket kamp och lidande, både genom att själva offentligen bli avhånade och plågade, och genom att stå på deras sida som behandlades på det viset. Ni delade lidandet med dem som satt i fängelse, och när man plundrade er på era ägodelar lät ni det gladeligen ske, eftersom ni visste att ni ägde något bättre som inte kunde tas ifrån er. Kasta nu inte bort er frimodighet. Den har med sig rik lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat er. Ty

ännu en helt liten tid så kommer han som skall komma, och han skall icke dröja. Men min rättfärdige skall leva av tro. Skulle han dra sig undan, så vänder sig mitt hjärta ifrån honom.

Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går i fördärvet. Vi hör till dem som tror och räddar sina själar.

Kommentar

Författaren gör nu som förra gången, då han gav sina läsare en kraftig varning (6:1–9): han tröstar dem med att han är säker på att det inte skall gå så illa med dem. Han menar sig ha goda skäl till det. Han påminner dem om hur det var ”i den första tiden”, när ljuset kom till dem genom evangelium och de blev kristna. Det är tydligt att den tiden ligger någon tid tillbaka, men om det rör sig om år eller årtionden kan vi inte säga. I varje fall fick de i denna första tid utstå förföljelser. Ingen tycks ha blivit dödad, men det kan ändå ha varit, svårt nog. Flera fick schavottera offentligen, de blev avhånade, misshandlade och utplundrade. Det kan ha skett i samband med upplopp och pöbeluppträden, men även myndigheterna måste ha varit inblandade. eftersom somliga hade satts i fängelse. Det var ett vanligt straff att förklara den anklagades egendom förverkad, och kanske var det detta som drabbat de kristna. De får nu beröm för sitt mod. De har stått fast under alla vedervärdigheter. De har utan klagan funnit sig i att bli utplundrade, och de har – vilket kanske krävt det mesta modet – utan betänkande ställt sig solidariska med dem som angreps för sin tro.

Vi skulle gärna velat veta något mera om dessa händelser. Då hade vi kanske kunnat säga, var och när och till vem detta brev är skrivet. Men den sortens lidanden och förföljelser, som det talas om här, hörde till vanligheten i den första missionstiden. Vi möter dem gång på gång i Apostlagärningarna. Beskrivningen kunde passa exempelvis på Tessalonike eller någon av församlingarna i Galatien. Ofta har man antagit, att adressaterna är att finna i Rom. Där tycks faktiskt svåra oroligheter ha förekommit bland judarna i samband med den kristna missionen på 40-talet. Däremot passar antydningarna inte in på den blodiga förföljelsen under kejsar Nero efter Roms brand år 64. Somliga har menat att det är den som författaren här – flera årtionden senare – ser tillbaka på, men detaljerna i bilden stämmer inte. Snarare skulle brevet ha kunnat skrivas, när den stora förföljelsen var på väg. I den situationen kunde de allvarliga varningarna för avfall passa in.

Författaren manar alltså till frimodighet. Han använder ett ord som har en bibetydelse av modigt uppträdande inför dem som har makten. Det modet kunde behövas nu. Han stryker också under, att det behövs uthållighet, om man skall kunna göra Guds vilja. Provets stund har kommit – eller rättare sagt provets tider. Det är inte säkert att det blir frågan bara om ett kort och avgörande prov. Nöden kan bli lång och tålamodsprövande. Ändå är tiden kort. Herren är nära. Tanken på Jesu återkomst är levande – så som den alltid var i urkristendomen. ”Han skall icke dröja.” Och det skulle visa sig, att Herren faktiskt var nära, även om han dröjde. Vissheten att han kommer att segra och att var dag för oss närmare den dagen har i alla nödtider gett kristendomen en kraft att bära vidriga öden och överleva blodiga förföljelser.

Ordet om att den rättfärdige skall leva av tro. citeras också i ett viktigt sammanhang hos Paulus (Rom 1:17). Det är hämtat från profeten Habackuk, ur ett sammanhang som här återges enligt Septuaginta och ganska mycket avviker från den hebreiska texten. Hos Paulus ligger huvudvikten på tron på Kristus som dött för oss. Här gäller det snarare tron på Kristus som kommer åter. Det ena utesluter inte det andra. Det hoppet gjorde att man alltid levde inför hans ansikte. Väntetiden blev fylld av hans närvaro. Därför blev tiden kort och man fick en förmåga att härda ut, som man annars inte skulle ha haft. Därför kunde kristendomen också bestå, när man så småningom upptäckte att man hade tagit miste i sin tro att det bara skulle dröja några år eller möjligen årtionden. Det som bar och gav mening åt tillvaron, var tron att han skulle komma, även om man inte visste när. Löftet stod kvar och man levde alltjämt i samma väntan, under samma hopp och i samma tro.

Om den tron talar nu författaren i nästa kapitel.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk