Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 11. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 11

Vad tron är (Hebr 11:1–3)

Översättning

    Tron borgar för verkligheten av det vi hoppas. Den ger visshet om det vi icke ser. För sin tros skull fick de gamle Gudserkännande. I tron förstår vi att universum har skapats genom Guds ord och att det vi ser blivit till genom något som inte syns.

Kommentar

Hela det kapitel som nu följer är ägnat åt en skildring av tron, belyst med idel exempel ur Gamla Testamentet. Alla dessa trons hjältar som hämtas fram litade på Guds löften, och kärnan i Guds löften var hela tiden det som skulle komma: Kristus och hans rike. Sammanhanget med det föregående är alltså klart. Inför hotet om förföljelse och frestelsen till avfall gäller det att tro på löftena.

Stycket börjar med något som man ofta uppfattat som en ”definition av tron”. Sen Luthers dagar har man brukat översätta: ”Tron är en fast tillförsikt om det man hoppas på”. Och den utsagan kan ju gälla om all religiös tro – och åtskillig annan. En modern människa drar då gärna slutsatsen, att tron är något ”rent subjektivt”, en personlig uppfattning som inte behöver ha något underlag i verkligheten. Men Hebréerbrevets författare menar raka motsatsen. Han talar om den kristna tron och hur den skiljer sig från all annan tro och alla privata meningar. Han använder ett ord, som vi mött två gånger förut (1:3 och 3:14) och som betyder ”verklighet”. Det står ordagrant: ”Tron är verkligheten i det man hoppas. Den är beviset för något man inte ser.” Författaren vill alltså säga, att där den äkta kristna tron finns, där är det Verkligheten själv – Gud med sitt eviga rike – som trätt in i vår värld. Det är detta som gör att tron finns. ”Det vi hoppas på” är alltså inte ett antagande eller en osäker aning. Det är något verkligt: Kristus och hans rike. Tron är ett bevis och en garanti för denna verklighet. Den som själv inte tror låter sig inte övertygas av sådana bevis. Han kan inte förstå att tron kan vara något annat än sådana antaganden och förhoppningar, som han själv kan ha. Men för den som äger tron – alltså gemenskapen med Kristus – är det ett övertygande bevis. Han får en visshet, som blir lika fast som vissheten om den yttre verkligheten.

Därför är tron något avgörande. Genom tron fick ”de gamle” – fäderna i Gamla Testamentet – Guds ”erkännande”. Gud har själv bekräftat att de vandrade på den rätta vägen.

Som ett första exempel tar författaren tron på skapelsen. Den är inte en teori om världens tillkomst. Den är något som vi ”förstår i tron”. Och tron består i att Verkligheten själv kommer till oss och öppnar våra ögon. Då ser vi att Gud är närvarande i allt som han skapat. Bakom det synliga står den Osynlige. Och vi ser och förstår vad Skriften menar när den låter oss veta, att Gud skapade allt detta genom sitt ord.

Sen följer en lång rad exempel ur Gamla Testamentet. Urkyrkan – liksom judarna – älskade sådana uppräkningar. Vi har exempel på dem i Stefanus försvarstal (Apg 7) och i Paulus predikan i det pisidiska Antiokia (Apg 13). Vi kan undra över att fädernas tro här jämställs med tron på Kristus, men för urkyrkan stod det klart, att det också för fäderna var en fråga om tron på Guds löften, som ända från början hade haft Messias och hans rike som sin kärna. I den meningen hade också fäderna trott på Kristus.

Urfädernas tro (Hebr 11:4–7)

Översättning

    I tro bar Abel fram ett bättre offer än Kain, och genom tron fick han det erkännandet att han var rättfärdig. Gud godkände ju hans gåvor, och genom tron talar han alltjämt, fast han blev dödad. För sin tros skull blev Henok upptagen, så att han slapp att dö. Man såg honom inte mer, eftersom Gud hade tagit honom bort från jorden. Innan han togs bort hade han fått det erkännandet, att han funnit nåd hos Gud. Men utan tro är det omöjligt att finna nåd hos Gud. Den som vill komma till Gud måste ju tro att han finns och att han har något att skänka dem som söker honom.

I tro byggde Noa en ark för att rädda de sina, varnad av en uppenbarelse om något som ingen ännu kunde se. Så blev han till en dom över världen men fick själv till arvedel den rättfärdighet som kommer av tron.

Kommentar

De tre första exemplen är hämtade från urhistorien. Först kommer Abel. Att Gud ”såg till Abel och hans offergåva” (1 Mos 4:4) var för judarna ett klart bevis på hans tro. Gud ser ju till hjärtat. En sådan trons människa kan bli dödad, men ändå fortsätta att tala. De orden kan syfta på att Abel kom att stå som exempel för alla kommande släkten. Möjligen syftar de på att hans blod ropade till Gud från jorden.

Det andra exemplet är Henok, den sjunde av urfäderna, om vilken det heter att han ”vandrade i umgängelse med Gud” (1 Mos 5:24) och att Gud tog honom bort så att man icke såg honom mer. Som tredje exempel följer Noa. Här blir likheten mellan urfäderna och urkristendomen uppenbar. Nos fick veta, att världens slut var nära och han trodde det. Han byggde en ark och blev räddad. Kristus har sagt att världen går mot sitt slut. Han har själv byggt arken där vi kan räddas: Kyrkan med dopet (1 Petr 3:20f).

Patriarkernas tro (Hebr 11:8–22)

Översättning

    I tro lydde Abraham när han blev kallad, och bröt upp till det land som skulle bli hans arvedel. Han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro fick han bo i löftets land som en främling på utländsk mark. Han bodde i tält med Isak och Jakob, som också de fått del i samma löfte. Det han väntade på var ju staden med de fasta grundvalarna, den som har Gud till sin byggmästare och sitt upphov. Genom tron fick också Sara kraft att bli stammoder, så överårig hon var, när hon litade på den som gett henne löftet. Därför blev också en enda man, som dessutom var så gott som död, upphov till en ätt så talrik som himmelens stjärnor och sanden på havets strand som ingen kan räkna.

I tron dog de alla, utan att ha fått vad de hade löfte om. De såg det bara i fjärran och hälsade det och bekände att de var gäster och främlingar på jorden. De som säger så visar att de söker ett hemland. Hade de tänkt på det land som de lämnat, kunde de ha vänt tillbaka. Men nu stod deras längtan till något bättre: det himmelska hemmet. Därför blygs Gud inte för dem och försmår inte att kallas deras Gud. Han har ju ställt en stad i ordning åt dem.

I tro bar Abraham fram Isak som ett offer, när han sattes på prov. Sin ende son var han redo att offra, han som fått löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall din släkt leva vidare. Han sade sig att Gud till och med är mäktig att uppväcka döda. Därför fick han honom också tillbaka, och i det ligger en förebild.

I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider. I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad, lutad mot änden på sin stav. I tro kunde Josef på sitt yttersta tala om Israels barns uttåg och ge befallning om hur man då skulle göra med hans ben.

Kommentar

Så följer Abraham, som också för Paulus var urbilden av en trons människa. Han bröt upp utan att veta vart vägen bar. Han levde i löftets land som en främling utan hemortsrätt. Han varken knatade eller tvivlade. Han var villig att offra Isak, fast han visste att det var på denne hans ende son som uppfyllelsen av löftena hängde. Han kunde ”icke se och dock tro” (Joh 20:29). Hans tro var framsprungen ur Verkligheten, ur Gud själv. Och i Abrahams offer ”ligger en förebild” – nämligen av Kristus, den ende Sonen, som offrades på Golgata för att sedan vända tillbaka från de döda. Här tär vi en antydan om att också Jesus måste tro utan att se. Hans lidande var ett verkligt lidande, med all den anfäktelse och ångest som vi människor kan känna i lidandet. Och hans tro var en verklig tro. Den hade sitt fäste i Verkligheten, i Gud.

Abraham, Isak och Jakob fick alla dö utan att se löftena uppfyllas. Det utlovade såg de bara i fjärran. De hälsade det. Och de såg, att det inte bara gällde ett land på jorden utan något långt bättre: ”staden med de fasta grundvalarna”, Guds rike, den stad som Gud byggt åt dem.

Så dog de alltså. Men ännu på dödsbädden såg de framåt. De bekräftade sin tro på löftena. De talade om kommande tider.

Trons storverk genom Moses (Hebr 11:23–29)

Översättning

    I tro hölls Moses efter födelsen under tre månader dold av sina föräldrar, som såg att det var ett välskapat barn och inte lät sig skrämmas av konungens påbud. I tro vägrade Moses sen han blivit stor att låta sig kallas Faraos dotterson. Han ville hellre lida tillsammans med Guds folk än för en kort tid njuta av synden. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens skatter, ty han såg för sina ögon den vedergällning som skulle komma. I tro lämnade han Egypten utan att frukta konungens vrede. Det var som om han såg den osynlige, och så höll han ut. I tro förordnade han om påsken och lät stryka blodet på dörrposterna, för att ängeln som förgjorde allt förstfött skulle gå förbi. I tro tågade de genom Röda Havet som på torra landet, men när egyptierna försökte gå samma väg dränktes de.

Kommentar

Den störste i raden var Moses. Också hans tro var en tro på det omöjliga. Redan hans föräldrar riskerade allt för en förhoppning som kunde tyckas orimlig. Och när Moses växte upp, handlade han tvärtemot vad vanliga människor skulle ha ansett självklart. De skulle ha tackat ödet eller sin lyckliga stjärna eller kanske rentav Gud för den chans de fått i livet. Moses gick trons väg – mot alla odds och allt som människor skulle ha kallat klokhet och förnuft. Och just därigenom blev han en räddare för sitt folk.

Det heter att Moses tog på sig ”Kristi smälek”. Kristus var nämligen med också i de händelser som Gamla Testamentet skildrar för oss. Paulus säger att klippan som gav vatten i öknen var Kristus (1 Kor 10:4). Allt syftade framåt mot honom och hans rike, även när de gamle inte själva förstod det.

Författaren vill alltså säga, att den kristna tron för världen ter sig som en satsning på något orimligt och omöjligt, medan den i själva verket är det enda riktigt realistiska, det enda som ger uttryck åt Verkligheten själv. Tron gör som Moses: den ser det osynliga, eller rättare Den Osynlige. Därför kan den hålla ut, den bär och brister inte. Och till slut får den rätt. Israel räddades genom Röda Havet, men egyptierna förgicks när de försökte gå samma väg utan tro.

Tron gör det omöjliga möjligt (Hebr 11:30–40)

Översättning

    Genom tron föll Jerikos murar, sen man tågat runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rahab att dödas tillsammans med de otrogna, hon som tagit emot spejarna som vänner.

Behöver jag säga mera? Tiden skulle inte räcka, om jag berättade om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, Samuel och profeterna och om allt de gjorde genom tron. De störtade konungariken, de förde rätten till seger, de fick löften infriade. De täppte till gapet på lejon, de släckte flammande eld, de räddades undan svärdets egg. Deras svaghet byttes i kraft, de blev hjältar i krig, de drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda som uppstått. Andra torterades till döds men avslog att bli fria, för att vinna en bättre frihet genom uppståndelsen. Andra åter fick lida skamstraff och slita spö, de fick pröva på bojor och fängelse. De blev stenade, de sågades itu, de blev halshuggna. De vandrade omkring i fårskinn och gethudar, de led nöd, de blev förföljda och misshandlade, dessa som var för goda för denna världen. De fick irra hemlösa bland öknar och berg, bland hålor och jordkulor. Och ingen av dessa, som dock fått Guds erkännande för sin tro, fick se löftena uppfyllas. Gud hade något bättre i beredskap med tanke på oss: de skulle inte nå fram till fullkomningen utan att vi var med.

Kommentar

Författaren fortsätter sin vandring genom Israels historia. Han påminner om Jerikos murar som föll och om skökan Rahab som blev räddad därför att hon slöt sig till Guds folk. Men så bryter berättaren av. Det blir för mycket för honom. Det finns så många trons människor att berätta om, att han ger upp. Han räknar upp några av domarna, han nämner Samuel och David, men sen går han över till en summarisk uppräkning av sådana märkliga händelser som hans folks historia vittnar om, händelser som alla är ett uttryck för trons oupplösliga samband med Guds verklighet. Åtskilliga av dessa exempel syftar på bestämda händelser i historien, andra nämner vad som gång på gång har upprepats. Att ”de täppte till gapet på lejon” kunde sägas om Simson och David, men också om Daniel i lejongropen. Att ”de släckte flammande eld” kan syfta på de tre männen i den brinnande ugnen. Att kvinnor fick sina döda tillbaka berättas om änkan i Sarepta och den fromma kvinnan i Sunem. Även om krig och segrar talas det ideligen i Gamla Testamentet – till undran och anstöt för många. Men vi ser här hur självklart det ansågs, att också krigiska bedrifter kunde vara ett utslag av tron. Det gällde ju att säkra Israels existens, och på den hängde hela Guds plan med mänskligheten.

Men dessa storverk, som gjordes i tro, gjorde inte livet lätt för dem som trodde. Också för de största bland dem gällde det att tro utan att se och att lita på löftena utan att ännu få vara med om uppfyllelsen. Att tro betydde att få lida och bli förföljd. Det följer en ny uppräkning, längre än den förra. Den innehåller idel exempel på lidanden som trons människor fått utstå. En del av dem är hämtade ur Skriften, andra ur Israels senaste historia, den som bara låg två hundra år tillbaka i tiden och skildrades i Mackabéerböckerna. Då hände det att hela familjer torterades till döds. De hade kunnat köpa sig fria om de bara avsagt sig sin religion, men de led hellre döden. I Israel hade man på Jesu tid en lång och bitter men också trosstärkande erfarenhet av vad det kostade att bekänna sig till den ende Guden i en hednisk värld.

Efter ”De blev stenade” står i många handskrifter ett ord som betyder att ”frestas” eller ”prövas” men också ”underkastas förhör under tortyr”. Det återges i 1917 års översättning med ”de blev marterade”.

”Söndersågad” blev enligt en senjudisk skrift profeten Jesaja, när han flytt undan sina förföljare och gömt sig i ett ihåligt träd, som förföljarna sågade ned.

Av alla dessa fick ingen ”se löftena uppfyllas”. Enskilda löften kunde väl uppfyllas – så som det nyss blev sagt. Men det stora och väsentliga som löftena gällde var ju Messias och hans rike, och detta, det viktigaste, såg de bara i fjärran. Tiden var inte fullbordad. Men nu hade det alltså kommit! Författaren och hans samtida hade fått det stora privilegiet att leva i en tid då Gud gjort vad hans trogna väntat på i tusen år och mera.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk