Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 12. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 12

Loppet, vittnena och målet (Hebr 12:1–3)

Översättning

    Så låt nu också oss, som har en sådan sky av vittnen omkring oss, lägga av allt som tynger, även den synd som har lättast att snärja oss, och hålla ut i det lopp som vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst på honom som är trons upphovsman och fullkomnare, Jesus, som i stället för att ta den glädje som låg framför honom led korsets död utan att fråga efter vanäran, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat så mycket fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och inte tappar modet.

Kommentar

Nu kommer slutsatsen. Så många vittnen har vi, en hel sky som omger oss. De kan lära oss uthållighet, och den behöver vi. Att leva som kristen är att ha startat ett lopp som kräver en total insats. Också Paulus kunde använda den bilden. Också han kunde tala om hur man måste avstå från allt som hindrar. Men här kommer det till en ny detalj: den stora skaran av vittnen. Den bilden får inte pressas. Det är knappast de som ser på oss. Snarare är det vi som skall se på dem. De är vittnen i Nya Testamentets mening: vittnen som betygar att löftena håller, att Herren är trofast, att det lönar sig att hålla ut.

Vi skall alltså lägga av allt som tynger och särskilt synden som ”så hårt omsnärjer oss”, som det heter i 1917 års översättning. Här används ett ord som inte finns på något annat håll i hela den grekiska litteraturen. Det betyder ”något som har lättast (eller: mycket lätt) att snärja”. Det kan endera syfta på synden i allmänhet och dess förmåga att snärja in oss. Det kan också vara fråga om någon viss synd, som för oss är en skötesynd. båda översättningarna ger god mening.

Det gäller alltså att löpa och hålla blicken stadigt fäst på målet. Och målet är Jesus Kristus, ”trons upphovsman och fullkomnare”. ”Upphovsman” kan också översättas ”hövding” eller ”anförare”. I så fall blir meningen att Jesus är den som leder hela den stora skaran av dem som tror, den som nyss har skildrats för oss. Men den förra översättningen är nog sannolikare, eftersom författaren sedan säger att Jesus är trons ”fullkomnare”. Här använder han åter ett ord, som inte finns på något annat ställe i den grekiska litteraturen och som han själv tycks ha myntat. Meningen är klar: en som fullbordar och avslutar ett verk. Jesus Kristus, han som är den sanna Verkligheten, är den som väcker och fullkomnar den sanna tron, så att den borgar för sanningen och uppenbarar verkligheten.

Därför är också Jesus urtypen och förebilden för alla de trons hjältar, som nyss har passerat revy. Även de fick avstå från den glädje som låg inom räckhåll för dem: Abraham från släkt och hemland, Moses från sin äreplats vid Faraos hov, martyrerna från den frihet de kunnat få genom att förneka sin tro.

Orden ”i stället för att ta den glädje…” skulle också kunna översättas ”med tanke på den glädje…” Även så blir Jesus en förebild till trosvittnena, som ju hade sin blick fäst på den glädje som skulle komma.

Jesu exempel skall alltså få oss att hålla ut. Han mötte en ständig fiendskap (eller ”motsägelse” som det också kan översättas). En kamp kan vara svår, men om den är kort går den ändå att uthärda. Det kan vara långt svårare att stå fast, om man ständigt på nytt utsätts för chikaner och trakasserier. Det är den dagliga nötningen mot en fientlig och oförstående omgivning som brukar knäcka tron. Just därför manas vi att se på Jesus för att inte tröttna och ge upp.

Guds faderstuktan (Hebr 12:4–11)

Översättning

    Ännu har ni inte stått emot ända till blods i er kamp mot synden, och ni har glömt den förmaning, som ni får därför att ni är söner:

Min son, förakta icke Herrens tuktan och tappa icke modet när han går till rätta med dig. Ty den Herren älskar, den tuktar han, och han agar varje son som han har kär.

Att ni får lida, det tjänar till er fostran. Gud behandlar er som söner. Var finns den son som inte blir tuktad av sin far? Om ni inte får samma fostran som alla andra, är ni oäkta barn och inte söner. Om vi blev tuktade och ändå hade respekt för de fäder, som skänkt oss våra kroppar, hur mycket mer bör vi då inte underordna oss andarnas Fader, så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara under en kort tid, så gott de förstod, men Gud gör det till vårt sanna bästa, för att vi skall få del i hans helighet. All tuktan kan för ögonblicket tyckas ge mera sorg än glädje, men efteråt bär den frukt i frid och rättfärdighet för dem som fostrats genom den.

Styrk alltså maktlösa händer och vacklande knän, och jämna vägen framför era fötter så att den fot som haltar inte vrickas ur led utan blir frisk igen.

Kommentar

”Ännu har ni inte stått emot ända till blods.” Andra kristna hade fått göra det. I Jerusalem hade Stefanus och Jakob, Johannes broder, lidit martyrdöden. Den första församling som fick utstå en blodig förföljelse med många offer var den romerska (under Nero år 64-65). Orden passar alltså in på den endast om man antar att Hebréerbrevet är skrivet före år 65. Onekligen finns där en föraning av en annalkande storm, som kommer att ställa de kristna på hittills okända prov.

Men hur kan Gud ställa sina trogna på sådana prov? Tron på Guds faderskärlek tycks ibland kollidera med det som faktiskt sker med hans barn. Det tycks ha varit situationen bland dem som Hebréerbrevet riktar sig till. Och svaret blir: Har ni glömt vad Gud säger till sina barn? Just därför att de är hans barn, får de del av hans tuktan.

Att föräldrar skulle aga sina barn var på den tiden en självklarhet bland både judar och hedningar. Det hörde med till en god och ansvarsfull uppfostran. Tuktade man inte ett barn, så kände man inte något ansvar för det och hade inte heller någon verklig kärlek till det. Men det är inte några anvisningar om aga och tuktan av barn, som ges här (fast man nog i varje fall har rätt att dra den slutsatsen, att aga inte under alla förhållanden kan vara något förkastligt). Här konstateras bara att agan togs emot som en naturlig sak och att alla visste att den kunde vara ett uttryck för föräldrarnas kärlek och omtanke. Sen konstateras det, att vi har långt större anledning att se på samma sätt på vår himmelske Fader, när han agar oss. Han gör det av kärlek, till vårt bästa.

Detta är en viktig del av den kristna synen på de lidanden som drabbar också dem som tror. De är aldrig ett straff. För Jesu skull är alla synder förlåtna. Skulden är betald och straff kommer inte i fråga. Men som barn kan vi få en faderlig tuktan, som alltid syftar till något gott och som är ett av bevisen på att Gud älskar oss och att vi är i hans hand.

Förspill inte Guds nåd! (Hebr 12:12–17)

Översättning

    Vinnlägg er om frid med alla och om helgelse. Utan helgelse får ingen se Herren.

Se till att ingen förspiller Guds nåd, och att ingen bitter rot skjuter upp och ställer till olycka, så att många andra blir förgiftade av den. Låt ingen göra sig skyldig till otukt och gudlöshet som Esau, han som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. Ni vet ju också hur det gick. När han efteråt ville få ut den välsignelse han haft arvsrätt till, blev han avvisad fast han bad om den under tårar. Han fann inte vägen till omvändelse.

Kommentar

Alla måste hjälpas åt med de svagheter som finns i församlingen. Författaren tar åter fram ett par skriftcitat (Jes 35:3 och Ordspr 4:26). De talar om att ge hjälp åt dem som har svårt att klara sig. Det finns de som haltar sig fram – också på den smala vägen. De får inte stiga fel och vricka sig så illa, att de inte orkar vidare. Det finns bittra rötter – åter ett uttryck från Skriften (5 Mos 29:18) – men de får inte tillåtas skjuta skott och växa upp så att de sprider sitt gift. Som ett skrämmande exempel nämns Esau. Han framstår som urtypen för en människa som ”tog den glädje som låg framför honom”, en glädje som inte varade länge, och så förspillde det dyrbaraste han ägde. Han förstörde allt för sig, just på den avgörande punkten. Han gjorde vad som aldrig kunde ändras. Ändå hoppades han få sitt arv. Han bad om det under tårar. ”Men han fann inte vägen till omvändelse” (eller ”sinnesändring” som det heter på grekiska). Här skymtar åter det mörka mysteriet, som mött oss två gånger förut i detta brev. Det finns ett definitivt nej till Kristus, en inre förhärdelse, som aldrig går att ändra. Man kan möjligen ångra, att man handlat dumt. Man kan försöka få ut de fördelar man håller på att gå miste om. Men hjärtat har blivit oemottagligt för den ånger och den tro, som gör det möjligt att leva tillsammans med Gud. Man ”finner inte vägen till omvändelse”.

Sinai och Sion (Hebr 12:18–24)

Översättning

    Ni har ju inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg med flammande eld, inte till mörker, inte till nattsvart töcken och storm och dån av basuner, inte till en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra något mera, eftersom det som befalldes blev för mycket för dem. ”Om så bara ett djur rör vid berget, skall det stenas!” Så förskräckande var synen, att Moses sade: Jag skälver av skräck.

Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till mångtusende änglar, en högtidsskara och en församling av förstfödda söner som har sina namn skrivna i himmelen, till en domare som är allas Gud, till andarna av de rättfärdiga som nått fullkomningen, till medlaren för ett nytt förbund, Jesus, och till ett renande blod som talar bättre än Abels.

Kommentar

Gång på gång möter vi i Hebréerbrevet tanken på det ofattbart stora, som erbjuds oss i evangeliet, det som Jesus har antytt i liknelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan. Ett sådant erbjudande har aldrig givits förr och det kan aldrig överbjudas. Det gäller att ta vara på det.

Den tanken får nu en monumental sammanfattning, när författaren ställer Sinai och Sion mot varandra som symboler för det bästa som fanns förut och det överväldigande nya som har kommit.

Vi har inte kommit till Sinai, säger han. Judarna var med skäl stolta och lyckliga över att de fått stå vid Sinai berg och ta emot lagen från Gud, den som gav dem mer än något annat folk på jorden nånsin hade ägt. Och ändå: det var Lagen som de fått. De hade mött Guds majestät i hela dess förkrossande makt och höghet. Där var eld och mörka moln, storm och basunstötar. Det blev för mycket för dem. De bad att slippa höra mera. Det är tydligt att författaren vill framhålla, vad han som kristen visste: att lagen i sitt majestät också är något man måste frukta, något som kan få oss att bäva. Gud är icke att leka med. De dragen i bilden har renodlats här och understrukits med den frihet i utläggningen som vi mött flera gånger förut.

Men nu har Gud fört sitt folk från Sinai till Sion. Sion var borgklippan i Jerusalem. Den spelade samma roll för judarna som Akropolis för athenarna och Capitolium för en romare. För de kristna var Sion symbolen för Guds rike och det nya gudsfolket, Kyrkan. Och här beskrivs nu, vad detta nya Sion innesluter. Det är Guds stad, den som förut kallats staden med de fasta grundvalarna. Den är på en gång något tillkommande och övervärldsligt, det himmelska Jerusalem, och något som redan har en port och en förgård på jorden. Till Sion hör den himmelska härskaran av oräkneliga änglar, men också ”en högtidsskara och församling av förstfödda söner som har sina namn skrivna i himmelen”. Denna högtidsskara – en jublande församling som firar en glädjefest – finns både i himmelen och på jorden. Dit hör ”de rättfärdiga som har nått fullkomningen” och alla de trons hjältar som nått målet. Men också på jorden finns förstfödda söner som har sina namn skrivna i himmelen. Detta Sion är den levande Gudens stad, där den allsmäktige Domaren regerar. Men där tronar också medlaren för det nya förbundet, som gjutit det blod som renar. Det kallas i grundtexten ”ett stänkelsens blod” efter förebilden i det gamla förbundet, där man stänkte syndoffrets blod som ett reningsmedel. Kristi blod ”talar bättre än Abels”. Hans blod ropade till Gud och anklagade brodermördaren. Men Kristi blod talar med mäktig röst om en försoning som kan låta också blodröda synder bli snövita.

Dit har vi alltså kommit. Vad gör vi nu?

Risken och tryggheten (Hebr 12:25–29)

Översättning

    Se till att ni inte ”vill slippa höra” när han talar. Om dessa inte kunde undkomma, de som ville slippa höra när han förkunnade sin vilja på jorden, så kan vi det ännu mycket mindre, om vi vänder oss bort från honom som talar från himmelen. Hans röst kom den gången jorden att vackla. Nu har han givit ett löfte och sagt: En sista gång skall jag få inte bara jorden utan också himmelen att vackla. Detta ”en sista gång” visar att de ting som kan vackla skall förgås eftersom de är skapade, för att det skall bli kvar som inte kan vackla.

Låt oss alltså vara tacksamma att vi får del i ett rike som inte kan vackla, och låt oss visa vår tacksamhet på det sätt Gud vill, genom att tjäna honom med vördnad och fruktan. Ty vår Gud är en förtärande eld.

Kommentar

Ännu en gång varnar Hebréerbrevet sina läsare för att inte ta vara på den frälsning som nu bjuds oss. Det finns en risk att Guds folk åter gör som vid Sinai och vill ”slippa att höra”. Den gången gällde det en röst som ljöd här på jorden. Nu har Gud talat från himmelen. Han har sänt sin Son från himmelen och åter upphöjt honom dit, och från Faderns högra sida talar han nu till världen genom sitt evangelium. Något större och bättre har Gud inte att bjuda. Detta är Guds yttersta budskap. Något annat skall vi icke vänta på. Den som avvisar det, har avvisat Gud. Vad vi sen har att vänta är den sista stora uppgörelsen. När Gud slöt förbundet på Sinai vacklade jorden. Och genom profeten (Haggai 2:7) gav han löftet om en långt större omvälvning. För de kristna stod det klart, att det var den som Jesus talat om. Himlar och jord skall förgås och ge plats för nya himlar och en ny jord.

Och detta är den stora tryggheten, säger Hebréerbrevet. Vi har löfte om ett rike som inte kan vackla. Allt annat är förgängligt. Men den som har fått del i Kristi rike skall aldrig någonsin förgås. Här är grunden för en gränslös tacksamhet och trygghet, men inte för den belåtna säkerhet, som förvandlar evangeliet till en färglös truism, om en välmenande Gud som ingen behöver frukta. Tvärtom: ”Vår Gud är en förtärande eld” (åter ett citat: 5 Mos 4:24). Den Gud som talade på Sinai var den levande Guden. Han har inte ändrat sig. Men han har utfört ett under av barmhärtighet, som gör det möjligt för syndare att leva som hans barn. Om den saken talar evangeliet, och det är det evangeliet som Hebréerbrevet så inträngande ber oss ta vara på.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk