Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Hebréerbrevet kapitel 13. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Hebréerbrevet kapitel 13

Tre etiska grundregler (Hebr 13:1–6)

Översättning

    Håll kärleken till bröderna levande. Glöm inte att visa gästfrihet. Genom den har somliga utan att veta det fått ta emot änglar i sitt hus. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som blir pinade, som om det gällde er egen kropp.

Äktenskapet skall hållas i ära bland er alla, och ingen äkta säng får kränkas, ty otuktiga och äktenskapsbrytare kommer Gud att döma. Lev inte för pengarna utan nöj er med vad ni har. Han själv har ju sagt: Aldrig någonsin skall jag överge dig eller svika dig. Alltså kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare. Jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig?

Kommentar

Det följer nu – som ofta hos Paulus – en rad tämligen löst hopfogade förmaningar, i en korthuggen och koncis stil som starkt påminner om apostelns. Först kommer en påminnelse om tre etiska grundregler, som möter oss gång på gång också hos Paulus. Den börjar med kärleken till bröderna. Gästfriheten nämns som en speciell men viktig tillämpning av kärleken. Antikens värdshus var ofta lokaler med tvivelaktigt rykte. Det betydde mycket för resande kristna att kunna bli mottagna i kristna hem.

Den andra huvudregeln gäller äktenskapets helgd. Bland hedningarna var det illa ställt med den saken. Det hörde till kristendomens stora insatser att den skapade goda hem. Man var väl medveten om hur strängt Jesus hade tagit det med äktenskapets oupplöslighet.

Den tredje regeln gäller pengarna. Girighet och otukt räknades till de synder som var mest förödande för tron. Kärleken till pengarna uteslöt kärleken till Gud. Synen på pengarna var rent religiöst motiverad: En kristen får och kan lita på Gud. Han behöver inte bygga sin existens på ett fundament av pengar. Författaren bestyrker det med två citat ur Skriften (Josua 1:5 och Psalt 118:6).

Herdarnas betydelse (Hebr 13:7–8)

Översättning

    Glöm inte dem som har varit era ledare och talat Guds ord till er. Lägg märke till vad deras liv ledde fram till och kom ihåg deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet.

Kommentar

Församlingen skall tänka på dem som ”talat Guds ord” där. De kallas ”ledare”. I grundtexten används ett ord som annars betecknar furstar, höga ämbetsmän och militära befälhavare, men som i Hebréerbrevet och Första Klemensbrevet används om församlingens ledare, sådana som annars kan kallas herdar och lärare, presbyterer och episkoper eller något annat. Här rör det sig om sådana som redan är döda. Det kan vara de som först förde evangeliet till församlingen (så som det berättas i 2:3) eller – kanske troligare – sådana i församlingen som av apostlarna eller deras medhjälpare blivit utsedda till ledare. Församlingen skall ha dem i minne och tro som de. Ty Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Detta välkända ord tycks stå här litet oförmedlat, men meningen kan vara att det evangelium och den apostoliska kristustro, som församlingen från början fått ta emot av sina ledare, aldrig kan ändras. Det bekräftas av den omedelbara fortsättningen där det varnas för nya läror.

Ingenting får ställas vid sidan av Kristus (Hebr 13:9–14)

Översättning

    Låt er inte ryckas med av allsköns främmande läror. Det är gott att få styrka sitt hjärta med nåd och inte med offermåltider, som aldrig har varit till gagn för dem som sysslat med sådant. Vi har ett eget altare, från vilket de som tjänar i uppenbarelsetältet inte har rätt att äta något. När blodet av offerdjuren bärs fram av översteprästen som syndoffer i det allraheligaste, då bränns ju deras kroppar upp utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten, för att han med sitt eget blod skulle helga Guds folk. Låt oss alltså gå ut till honom, utanför lägret, och bära hans smälek. Här har vi inte någon stad som förblir, men vi sträcker oss mot den som skall komma.

Kommentar

”Allsköns främmande läror” har tydligen utövat en viss lockelse på somliga inom församlingen. Situationen påminner om den vi möter i Kolosserbrevet eller pastoralbreven, men det är svårt att säga vilka läror det rör sig om i varje särskilt fall. Som motsats till den rätta kristna tron på nåden – alltså på Kristus allena – ställs här ”offermåltider”. I grundtexten står det endast ”mat”. Somliga tror att det rör sig om judiska föreskrifter angående ren och oren föda. Men i fortsättningen talas det om det som kommer från altaret, och därför är det snarare fråga om offermåltider. Både judar och hedningar kunde ju peka på sina offer som en beprövad väg till gemenskap med Gud. Här svaras nu, att också vi kristna har ett altare. Det måste vara fråga om Kristus och hans offer på Golgata. Kanske tänker författaren särskilt på nattvarden. Han nämner ju att det kommer något från detta altare som kan ätas. ”De som tjänar i uppenbarelsetältet” kan vara det judiska prästerskapet. I så fall tyder det på att templet alltjämt består och att översteprästen alltjämt bär fram blodet av offerdjuren. Men orden kan också syfta på ”judaister” som alltjämt håller på den gamla ceremoniallagen.

Författaren har funnit ännu en detalj av vikt i den gammaltestamentliga förebilden: Offerdjurens kroppar brändes utanför lägret. Så led Jesus utanför stadsporten, utanför den heliga staden, utstött av sitt folk. Det gjorde han för att med sitt eget blod – icke med bockars och kalvars! – rena folket. Och dit ut skall vi följa den smädade, som är vår Frälsare. Man har velat tolka detta som en uppmaning till judekristna att inte längre halta på båda sidor utan förstå, att något nytt har kommit som i längden inte kan rymmas inom judendomen. Hur mycket de än bemödar sig om lagtrohet kommer de inte att accepteras. Men orden har säkert haft aktualitet även för de hednakristna. Också de frestades att försöka bli tolererade genom att anpassa sig efter de religiösa bruk som omgivningen iakttog. Men en kristen kunde inte leva som alla andra. Anstöten var ofrånkomlig.

Vårt allmänna prästadöme (Hebr 13:15–16)

Översättning

    Låt oss alltså genom honom ständigt bära fram ett lovets offer till Gud — jag menar: en frukt från läppar som prisar hans namn. Och glöm inte att göra gott och dela med er, ty sådana offer har Gud behag till.

Kommentar

Varje gång det har talats om ”präster” i det föregående har det menats offerpräster, de som tjänade i templet och var en av förebilderna till den store översteprästen Kristus. Sen Kristus en gång för alla offrat sig själv är den gamla offertjänsten i templet överflödig och meningslös. Men det finns en offertjänst som fortsätter. Alla som tror på Kristus är kallade att utöva den: en andlig tempeltjänst som består dels i att frambära lovets offer och dels i att offra sin kraft, sin tid och sina pengar i nästans tjänst, alltså ett offer av tillbedjan och tjänande. Ty ”sådana offer har Gud behag till” – inga andra. Det är detta som kallas ”det allmänna prästadömet”. Och till det är alla döpta invigda.

Ordet ”präst” används alltså här i sin gammaltestamentliga betydelse och har ingenting att göra med det vi vanligen kallar ”präster” och ”prästämbete”. Det kristna prästämbetet är nämligen något nytt som kommit med Kristus, ett uppdrag att förkunna evangeliet och vara herdar och lärare för församlingen. Det är alltså inte en offertjänst utan ett läroämbete.

Respekten för läroämbetet (Hebr 13:17)

Översättning

    Lyd era ledare och rätta er efter dem. De vakar ju över era själar, därför att de en gång skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra det med glädje och inte med suckan, ty det vore inte lyckligt för er.

Kommentar

Åter nämns ”ledarna”, dessa om vilka det nyss sades att de talat Guds ord till församlingen. Här får vi höra att de ”vakar över era själar”. De har sitt uppdrag från Gud och inför honom skall de en gång avlägga räkenskap. Därför skall man lyssna till dem och rätta sig efter dem – självfallet: när de talar Guds ord. Det förutsätts, som vi kan se av pastoralbreven, att herdarna troget skall hålla sig till evangeliet och bära fram Ordet så som det blivit dem givet. När de gör det, skall man också ta emot det och rätta sig efter det. Och Hebréerbrevets författare tillfogar den för många moderna människor chockerande reflektionen, att om en god herde måste sörja över sin hjord, så är det värst för hjorden.

Slutönskan och hälsningar (Hebr 13:18–25)

Översättning

    Bed för oss. Vi tror oss ha rent samvete och vi försöker i allting handla på rätt sätt. Jag ber er särskilt om förbön, för att desto förr kunna få komma tillbaka till er.

Men fridens Gud, han som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört den store herden för fåren, vår Herre Jesus, upp ifrån de döda, han må fullkomna er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Måtte han genom Jesus Kristus verka i oss det som är gott i hans ögon. Hans är äran i evigheternas evigheter! Amen.

Nu ber jag er, bröder, att inte ta illa upp att jag förmanat er. Jag har försökt skriva helt kort till er. Jag kan tala om för er att vår broder Timoteus blivit frigiven. Om han snart kommer hit, skall jag besöka er i hans sällskap.

Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De som är från Italien hälsar till er.

Nåd vare med er alla.

Kommentar

Så ber brevskrivaren om förbön, så som Paulus också brukar göra. Sen följer en högtidlig slutönskan som manar fram bilden av den store herden och påminner om en huvudtanke i brevet: det nya förbundet och blodet som beseglat det. Slutet blir en typisk ”doxologi” och ett Amen.

Här kunde brevet ha slutat, men det följer ännu ett par personliga rader, sådana som också Paulus tillfogar i flera av sina brev. Först kommer några vänligt avväpnande ord, där författaren ber adressaterna överse om han talat väl djärvt. Sen följer en personlig upplysning, den enda i hela detta brev: Timoteus har blivit frigiven. Det ger oss ingen ledning för dateringen, eftersom vi inte vet när eller hur Timoteus hamnat i fängelse. Försöker man kombinera denna uppgift med dem som kan hämtas ur breven till Timoteus och Titus, kan man inte säga mer än att Hebréerbrevet bör ha kommit till efter dessa.

Hälsningen från ”dem som är från Italien” säger inte heller mycket. Som vi sett i inledningen är den troligtvis att fatta som en hälsning från utflyttade landsmän till hemlandet Italien, där adressaterna alltså är att finna. Bland mottagarna hälsas ”ledarna” särskilt. De utgör en grupp för sig, vid sidan av den övriga församlingen, ”alla de heliga”. De heliga är som bekant i Nya Testamentet ett av namnen på de kristna.

Det finns mycket i detta kapitel som påminner om Paulus språk och stil. Likheterna är så stora, att man rentav framställt en teori om att Hebréerbrevet skulle vara skrivet av en medarbetare till Paulus, mer eller mindre på hans uppdrag, vartill Paulus skulle ha fogat ett egenhändigt postskriptum. En annan teori säger, att Hebréerbrevet från början är en predikan eller traktat, som på begäran sänts till en annan församling – kanske Rom – och att sista kapitlet eller en del av det är tillfogat som ett slags följeskrivelse från den som ombesörjt översändandet.

Sådana teorier – mer eller mindre sannolika – kan varieras i det oändliga, utan att vi kommer sanningen nämnvärt närmare. I själva verket är det tämligen betydelselöst om vi vet av vem och till vem detta brev har skrivits. Det märkliga är, att även om det skulle vara skrivet till judekristna i en mycket speciell situation, så har det ärende till kristna i alla tider. Det ställer fram Kristus som den absolut unike i världens historia. Det manar hans bekännare att ta konsekvenserna av sin tro och göra klart för sig att evangeliet betyder ett erbjudande från Gud, så överväldigande stort att allt annat får komma i andra hand. Det innebär en nyttig uppgörelse med all halvhjärtad kristendom, som anser det mer eller mindre självklart att man är kristen men samtidigt räknar med en mängd andra former av tro och moral som också kan ha sitt berättigande. Gentemot detta ställer Hebréerbrevet på äkta apostoliskt vis evangeliet om Kristus som den uppenbarade, ofrånkomliga och för alltid giltiga sanningen.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Hebréerbrevet

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk