Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Petrus första brev kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Petrus första brev kapitel 1

Brevhuvud (1 Petr 1:1–2)

Översättning

    Petrus Jesu Kristi apostel till de utvalda som lever som främlingar kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien, utvalda enligt vad Gud Fadern i förväg bestämt genom Andens helgande verk till lydnad och till rening genom Jesu Kristi blod, med önskan om nåd och frid i överflödande mått.

Kommentar

Som alltid i antiken börjar brevet med ”undertecknarens” namn, det som hos oss kommer allra sist. Petrus presenterar sig som ”Jesu Kristi apostel”, alltså ett befullmäktigat ombud som kan tala med auktoritet på Kristi vägnar. Mottagarna är de kristna i Mindre Asien. ”Asien” är den romerska provinsen med det namnet, en del av det vi nu kallar Mindre Asien. Den låg längst i väster. Bitynien och Pontus låg vid norra kusten, Galatien och Kappadokien inne i landet. De kristna är ”de utvalda som lever som främlingar”. Att de är utvalda betyder att de är Guds utvalda folk, det sanna Israel, egendomsfolket som ärvt alla de löften och förmåner som Gud gett sitt folk Israel. Samtidigt är de ”främlingar”. Det grekiska ordet betyder invandrare i ett främmande land, folk utan hemortsrätt. De lever ”kringspridda”, eller ”i diasporan” som det heter i grundtexten. Med diaspora menade judarna den del av folket som ända sen den babyloniska fångenskapens tid hade skingrats i världen och på Jesu tid var mångdubbelt talrikare än judarna i Palestina. Här används nu ordet om de kristna. Det är de som är Guds folk, kringspritt i hela världen. De är utvalda av Gud. De har blivit hans folk ”genom Andens helgande verk”, det som Anden utför genom Ordet. De har nämligen tagit emot evangeliet i lydnad och ”till rening genom Jesu Kristi blod”.

Så har Petrus på några korta rader summerat det genomgripande som skett med dessa människor. Gud har gett dem en särställning, den högsta som kan tänkas. Och samtidigt har de blivit främlingar för den hedniska omgivning där de lever. Vad det betyder av förmåner, faror och förpliktelser kommer brevet att handla om.

Den outsägliga glädjen (1 Petr 1:3–9)

Översättning

    Lovad vare vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader som i sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda — till att äga ett arv som aldrig kan förskingras, aldrig befläckas och aldrig förvissna. Det arvet finns bevarat i himmelen åt er som av Guds kraft, genom tron blir bevarade till den frälsning som ligger redo för att uppenbaras i den yttersta tiden. Därför fröjdar ni er och jublar, även om ni ännu en liten tid, där så måste ske, får sörja under alla slags prövningar. Det sker ju för att ni skall få visa äktheten i er tro. Den är långt mer värd än guldet, som är förgängligt men ända visar sin äkthet när det prövas i eld. Den tron är det som vinner berömmelse, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig. Honom älskar ni fast ni inte sett honom. Ni tror på honom, fast ni ännu inte ser honom, och ni jublar i en glädje, så härlig att det inte finns ord för den, ni som är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.

Kommentar

Brevet börjar nu med en tacksägelse, en verklig fanfar av jubel och glädje, som kan ge oss en föreställning hur det lät när en urkristen profet – en sådan som Silvanus – vid nattvardsfirandet prisade Gud för hans outsägliga välgärningar. De som tolkar detta brev som en predikan om dopet framhåller att det var där som man ”föddes på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda”. Det är ju just vad Paulus säger (Rom 6:3 f). Vi döps till Kristi död för att stå upp med honom ”så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet”. Några vill rentav se detta avsnitt som en inledningsbön till en dopförrättning, något som det onekligen skulle passa till. Samtidigt tycker vi oss höra en personlig ton. I Petrus mun får orden en särskild betydelse. Han hade bokstavligen fötts på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse. För förnekaren Petrus hade allt varit hopplöst, till den stund då den Uppståndne kom till honom, som den förste bland alla apostlarna (Luk 24:34, 1 Kor 15:5).

Frälsningen kallas ett arv. Det är något man har rätt till och äger, fast det ännu inte har fallit ut. Det är väl förvarat i himmelen, och även arvingarna blir väl förvarade av Gud själv, när de tror. Därför fröjdar de sig och jublar. De har större skäl till det än någon som hittat en skatt i en åker – eller fått tretton rätt på tipset, för att tala nutidssvenska.

Men mitt i detta jubel kommer påminnelsen om att det är en glädje ”under alla slags prövningar”. Också för dem kan man tacka. De ger oss möjligheten att visa äktheten i vår tro. Den är som guldet, som prövas i elden, där det inte blir till slagg. Även tron har sitt eldprov (som det uttryckligen heter längre fram, 5:12). Och att man består i provet blir garantin för den härlighet och ära som kommer.

Trons djupaste väsen fångas i orden: Honom älskar ni fast ni inte sett honom. Åter tycker vi oss höra ett personligt tonfall hos Petrus. Han älskade sin Herre, och han visste vilket privilegium det var att han fått se honom, både före och efter uppståndelsen. Nu gläder han sig över de många tusen som älskar Jesus utan att ha fått se honom. Kanske tänker han på Frälsarens ord till Tomas: Saliga är de som inte ser och ändå tror. I ett avseende är han deras like: Han är på väg att nå målet för sin tro, sin själs frälsning. Så är det med frälsningen. Den är på en gång något som vi äger och något som kommer. En kristen kan säga att han blir frälst. Det blev han på Golgata och det blev han i sitt dop. Men samtidigt är frälsningen något som ligger framför honom, ett mål som han sträcker sig emot men ännu inte har nått.

Guds hemliga plan som uppenbarats (1 Petr 1:10–12)

Översättning

    Det var den frälsningen som profeterna försökte utgrunda och utrannsaka, när de profeterade om den nåd som skulle bli er given. De försökte utrannsaka, när och hur den tiden skulle komma, som Kristi ande i dem syftade på, när den förutsade de lidanden som skulle drabba Kristus och den härlighet som sen skulle följa. Det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Det budskapet har nu förkunnats för er av dem som predikade evangelium för er i kraft av den helige Ande som blivit nedsänd från himmelen. Av de tingen längtar också änglar att få se åtminstone en skymt.

Kommentar

Det är alltså något ofattbart stort som har inträffat. Gud hade haft det i beredskap ända från början. Men det var hans hemlighet, hans fördolda rådslut. ”Under gångna släktled var den hemligheten inte känd för människors barn” (Ef 3:5). Inte ens änglarna visste vad som skulle komma. Bara profeterna fick en dunkel föraning av det. Men de fick kämpa med sitt budskap och ofta kunde de inte själva förstå innebörden, fast de anade, att de talade för kommande släkten. Men nu har det alltså skett! Kristus har kommit. Han har lidit och blivit förhärligad. Och nu predikas budskapet om honom, klart och begripligt för alla, i kraft av Anden som blivit utgjuten över Kristi vittnen. Det är alltså något oerhört, något som aldrig kan överbjudas, detta att få möta evangeliet. Vi kommer att tänka på Jesu ord om Johannes Döparen, som var förmer än någon av de gamla profeterna men ändå ringare än den minste i Kristi rike. Det var genom Kyrkan som den stora hemligheten skulle ”göras känd för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen” (Ef 3:10). Änglarna hade längtat att få blicka in i den. Vi har fått se den med egna ögon. Inte underligt att Jesus hade sagt: Saliga är de ögon som ser det ni ser.

Ett nytt sätt att leva (1 Petr 1:13–21)

Översättning

    Alltså: Tag er nu samman och gör er redo. Var nyktra och sätt allt ert hopp till den nåd som ni kommer att få när Jesus Kristus uppenbarar sig. Gör det som lydiga barn, som inte längre låter sig ledas av de lustar ni förut följde i er okunnighet. Han som kallat er är helig. Så skall också ni vara heliga i hela er livsföring. Det står ju skrivet: Heliga skall ni vara, ty jag är helig. Åkallar ni som fader den som utan mannamån dömer en och var efter hans gärningar, så lev också i fruktan under den tid ni är främlingar på jorden. Ni vet ju att det inte är med förgängliga ting, inte med guld eller silver, som ni blev friköpta från det meningslösa sätt att leva som ni ärvt från era fäder. Nej det var med Kristi dyrbara blod, likt blodet av ett felfritt offerlamm utan lyte. Så var det bestämt om honom innan världens grund blev lagd. Men uppenbarad blev han först nu i de yttersta tiderna för er skull. Tack vare honom tror ni nu på Gud, som uppväckt honom från de döda och upptagit honom i härligheten. Därför är er tro också ett hopp till Gud.

Kommentar

Nu följer konsekvenserna. Detta ofattbart stora har vi alltså fått del i. Därför skall vi leva på ett nytt sätt. Det är urkristen logik. Guds verk, gåvan, det som redan är gjort, det kommer först. På det svarar vi med ett nytt sätt att leva. Därför börjar förmaningarna så ofta med ett ”Alltså”.

Början lyder i grundtexten ordagrant: Omgjorda ert sinnes länder. Att ”omgjorda sig” var att spänna på sig bältet och dra upp livklädnaden så att man kunde ta ut steget och röra sig fritt under arbetet eller på en vandring. Det motsvarar ungefär vad vi svenskar menar med att kavla upp skjortärmarna och spotta i nävarna. Petrus tillfogar: och håll er nyktra. I Nya Testamentet har ordet ”nykter” alltid den vidare betydelse det kan ha också på svenska: realistisk, saklig, klarsynt. Man skall se verkligheten, inte så som vantron gör i sin närsynthet, utan med blick för de verkliga sammanhangen, så att man vet vad som kommer – eller snarare Vem som kommer. Vi skall vara ”lydiga barn”. Just därför att vi är barn och får kalla Gud för Fader skall vi vara ”heliga”. Det betydde på den tidens språk något som var avskilt åt Gud, en Guds egendom, invigd till hans tjänst. När de kristna kallade sig själva ”de heliga” betydde det att de var Guds folk, Guds egendom. Nu påminner Petrus om att Gud är helig, också i etisk och moralisk mening. Därför skall vi leva i ”fruktan”, inte som hedningarna, som flyr undan och vill hålla sig borta från Gud, utan som barn, som är rädda för att göra sin far ledsen och komma bort från honom.

Återigen kommer påminnelsen om grunden och motivet för ett kristet liv: Vi är friköpta – så som en slav eller krigsfånge kunde köpas fri ur sin olycka. Olyckan var ett meningslöst, tomt och förfelat sätt att leva, ett liv som missade meningen med livet. Priset var ”Kristi dyrbara blod”. Liksom i Hebréerbrevet ses de gammaltestamentliga offren som en förebild. Offerdjuret som fick dö i syndarens ställe skulle ju vara felfritt. Det var en förebild till Kristus. Han den rättfärdige, dog för oss och därför kan vi orättfärdiga bli Guds barn. Att Kristus skulle dö för att sona världens synder var bestämt redan före skapelsen. Och nu har det skett, ”för er skull” säger Petrus och påminner åter om det oerhörda som hänt. Det är tack vare Kristus som det nu går att ha en sann tro på den verklige Guden, den som uppväckt honom från de döda och gjort honom till Kyrkans herre. Därför är tron också ”ett hopp till Gud”. Den är inte – som bland hedningarna – en åsikt om Gud, en tro på hans existens eller tron på en moralisk världsordning, utan något långt mer: ett hopp. Och hoppet betyder i Nya Testamentet alltid vissheten om Guds sista stora ingripande, när Kristus kommer och Gud skapar nya himlar och en ny jord.

Födda på nytt (1 Petr 1:22–25)

Översättning

    Eftersom ni nu har renat era själar i lydnad för sanningen till uppriktig kärlek, så älska varandra, uthålligt och av hjärtat. Ni är ju födda på nytt, inte i kraft av en förgänglig säd utan en oförgänglig, Guds levande ord som förblir. Ty

Allt kött är som gräset och all dess härlighet som blomstret på marken. Gräset torkar bort, och blomstret faller av, men Herrens ord förblir evinnerligen.

Det är det ordet, som blivit förkunnat för er i evangeliet.

Kommentar

Mellan detta avsnitt och det föregående har något viktigt ägt rum: dopet har förrättats. Det menar de som läser Första Petrusbrevet som en samling böner och förmaningar att användas vid dopet i den missionerande urkyrkan. Det föregående riktade sig till dem som skulle döpas. Nu är de döpta, upptagna i Kyrkan, och nu blir de påminda om vad som skett och vad det förpliktar dem till.

Det kan ligga något i den teorien. Men det är minst lika möjligt att vi har att göra med en förmaning både till nyblivna och gamla kristna. Dopet var något ständigt aktuellt som man skulle ha för ögonen. I dopet hade man blivit renad ”i lydnad för sanningen”. Det heter inte ”i tro på sanningen” eller ”i insikt om sanningen”. Sanningen är i Bibeln sammanfattningen av Guds vilja och hans mening med hela vår tillvaro. Man skall göra sanningen. Den är inte bara en samling fakta utan också ett livsprogram. Den första förmaningen till dem som böjt sig för denna sanning blir därför att älska varandra ”uthålligt och av hjärtat”. De är ju ”födda på nytt”. Tron består inte bara i ett nytt vetande och en annan syn på hela tillvaron, inte heller i ett beslut att leva på ett nytt sätt. Den innebär att man fått del i ett nytt liv, som kommer från Kristus själv. Det livet har inte som vårt biologiska liv blivit till genom ”en förgänglig säd”, utan genom Guds ord, som självt är levande och livgivande. Ordet är alltså inte bara en upplysning om vissa fakta. Det är en makt som kan skapa tro och ge liv. Därför är det evigt. Det förblir, och det skänker ett liv som inte dör. Petrus citerar ett ord från Jesaja (40:6f), som talar om ”allt kött”. Det betyder här allt mänskligt, så långt det gäller det liv vi äger av naturen. Det liknar gräset som torkar bort. Få trakter på jorden kan illustrera det ordet bättre än Petrus hemtrakter vid Galileiska sjön. Under några korta vårveckor står gräset knähögt i backarna, blommorna lyser i otrolig färgprakt, och bergen blånar i fjärran så som de gör i nordliga länder. Någon månad efteråt är allt förvandlat. Det knastrar under skosulorna när man går genom markerna, backarna har vitnat och bergen vid horisonten förtonar i rosafärgad solrök. Så är det alltså med allt mänskligt, det som bara är fött en gång. Vi måste födas på nytt, genom det Ord, som självt förblir och som skapar det liv som aldrig dör. Och, säger Petrus, det Ordet är det som kommer till oss i evangeliet.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Petrus första brev

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk