Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Petrus första brev kapitel 5. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Petrus första brev kapitel 5

Förmaningsord till församlingens ledare (1 Petr 5:1–4)

Översättning

    Till de äldste i era församlingar vädjar jag som ämbetsbror och vittne om Kristi lidanden, en av dem som fatt del av den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för Guds hjord som ni har i er vård. Var ledare för den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för snöd vinning, utan med villigt hjärta. Uppträd inte som herrar över era församlingar utan var föredömen för hjorden. Då skall ni när överherden uppenbaras få den ärekrans som aldrig vissnar.

Kommentar

Nästa tillägg som Petrus velat ha med – om vi nu tolkat sammanhanget rätt – är ett förmaningens ord till församlingarnas ”äldste”, alltså deras andliga ledare, presbytererna. Petrus hade kunnat tala med auktoritet som apostel, men det gör han inte. I stället framhåller han att han har del i samma uppdrag, han är en ”medpresbyter”, en ämbetsbroder. De har alla del i samma herdeuppdrag. Petrus hade fått det direkt av Kristus. Presbyterernas uppdrag var förmedlat till dem genom apostlarna och Kyrkan. Petrus säger vidare att han talar som ”vittne om Kristi lidanden”. Ett vittne är i Nya Testamentet inte främst en åskådare utan snarare en som intygar något. Vad Petrus här vill säga är inte att han varit ögonvittne till Kristi lidanden (vilket han ju endast delvis hade varit) utan att han fått uppdraget att vittna om dem och förklara deras mening och innebörd (vilket han också gjort i detta brev). Vidare talar han såsom ”en som också fått del av den härlighet som kommer att uppenbaras”. Man har velat se det som en anspelning på att Petrus sett den Uppståndne och varit med på förklaringsberget. Snarare vill han framhålla att han talar som en medkristen och medarbetare, som delar samma hopp och ser fram mot Kristi ankomst på samma sätt som andra kristna. Han är visserligen apostel, men framför allt en kristen broder. Denna anspråkslöshet talar starkt för brevets äkthet. Om någon i en senare generation velat utnyttja den store aposteln för att få gehör, borde han ha betonat hans apostoliska auktoritet på ett annat sätt.

Så följer förmaningen. Presbytererna skall vara herdar och ledare. Det senare ordet betyder i sin grekiska form att vara en episkopos, en församlingens föreståndare, som har uppsyn och vakar över den. (Samma ord används om Kristus som våra själars herde och vårdare, 2:25.) Här görs alltså inte någon bestämd skillnad mellan att vara presbyter och episkopos, också det ett tecken på att vi har att göra med en text från Kyrkans äldsta tid (Jmf Apg 20:17 och 28). Sitt uppdrag skall herdarna fullgöra som Kristi tjänare, villigt och inte av tvång, inte för pengarnas skull och inte bara vissa timmar enligt föreskrifterna i ett reglemente. Dessa förmaningar läses fortfarande vid varje prästvigning. De måste tas på allvar av alla som arbetar i Kristi tjänst. För dem gäller andra normer än de som tillämpas vid vanliga fackliga förhandlingar.

Tydligen hade församlingens ledare auktoritet. Auktoritet betyder i denna världen makt. I Kristi rike betyder makt en möjlighet och en skyldighet att bli ett föredöme. Det skall alltså herdarna vara, och inte uppträda som herrar.

Underordning och ödmjukhet (1 Petr 5:5–7)

Översättning

    På samma sätt med er unga: underordna er de äldste. Och ni alla: Låt ödmjukheten lysa igenom i allt ni gör mot varandra, ty ”Gud står de högmodiga emot, men de ödmjuka ger han nåd”. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er i sinom tid. Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.

Kommentar

De yngre får uppmaningen att underordna sig under presbytererna (eller möjligen menas här de äldre i allmänhet). Vi har redan sett att underordning i Nya Testamentet betyder att gå in under Guds ordning. Presbytererna är satta till herdar och ledare och på samma sätt skall de unga underordna sig. I båda fallen är det fråga om en villig tjänst åt Kristus, ett utslag av samma tro. Till slut gäller det för alla att de underordnar sig. Paulus säger det uttryckligen i ett liknande sammanhang (Ef 5:21). Här kallas det att ödmjuka sig. Man ödmjukar sig inför varandra, men framför allt inför Gud, också när han tillåter förföljelser eller andra olyckor att drabba oss. Den som ödmjukar sig under hans hand, när den tycks vila tung över oss, han blir upphöjd, när Guds timme kommer. Bekymren för framtiden får vi lämna åt honom. Åter hör vi ett eko från bergspredikan.

En sista maning inför förföljelsen (1 Petr 5:8–9)

Översättning

    Var nyktra och håll er vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att uppsluka. Stå honom emot, fasta i tron, väl vetande att samma lidanden drabbar era medkristna runtom i världen.

Kommentar

Åter kommer maningen ”Var nyktra”. Det innebär långt mer än att ”inte berusa sig med vin” (Ef 5:18). Det är att vara andligen klarsynt och realistisk, inte låta sig omtöcknas av propaganda och suggereras av en hednisk omgivning, utan hålla sig vaken och veta, att Kristus är nära, alltid nära, även om han inte kommer i min tid. Det innebär också att veta att vi har en fiende som vill vårt värsta. Han jämförs med ett rytande lejon. Att bli uppslukad av honom är inte att bli dödad, utan att avfalla och förneka sin tro. Det gäller alltså att stå honom emot, fast i sin tro. Och här påminner Petrus en sista gång om att förföljelsen inte är något att undra över. Den hör med till kristendomen. Den gången drabbade den alla kristna i världen. Och det kan den göra på nytt.

Slutönskan (1 Petr 5:10–11) Den slutönskan som nu följer – ofta använd på predikstolen i våra kyrkor – tar upp huvudtankarna i brevet. Vi är kallade av Kristus att dela hans härlighet. Det betyder att vi en liten tid får lida här i världen. Men Gud kommer att fullborda sitt verk med dem som han kallat. Vi kan lita på honom. Sen följer den avslutande doxologien.

 

Hälsningar och brevslut (1 Petr 5:12–14)

Översättning

    Men all nåds Gud som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus sen ni lidit en liten tid, han skall upprätta, stödja, styrka och stadfästa er. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

Med hjälp av Silvanus, min broder på vars trohet jag litar, har jag skrivit detta i all korthet för att förmana och trösta er och betyga att det är Guds sanna nåd som ni står i.

Församlingen i Babylon, utvald av Gud alldeles som ni, hälsar till er. Det gör också Markus, min son. Hälsa varandra med en kyss i kärlek.

Frid vare med er alla som hör Kristus till.

Kommentar

Som ett sista postskriptum berättar Petrus att Silvanus hjälpt honom med detta brev. Som vi sett i inledningen har vi skäl att tro, att det är fråga om den Silas, som omtalas i Apostlagärningarna och som i Pauli brev kallas Silvanus. Att det inte bara rör sig om en skrivare, för vilken Petrus dikterat, eller ett bud som fått överbringa brevet, framgår av att Petrus uttalar sitt förtroende för denna medhjälpare och säger att han med hans hjälp skrivit i all korthet. Däremot hälsar han inte från Silvanus. En medförfattare behöver ju inte hälsa. I stället kommer en hälsning från församlingen i ”Babylon”, vilket tämligen säkert är ett täcknamn för Rom, och från ”min son Markus”. Allt tyder på att det är fråga om evangelisten Markus. Han hette egentligen Johannes Markus och var uppvuxen i ett hem i Jerusalem, som var en samlingsplats för urförsamlingen. Det var dit Petrus begav sig den natten, då han blev befriad ur fängelset (Apg 12:12). Det måste ha varit välbekant för honom. Kanske var det han som en gång döpt Markus. Det kan vara därför han kallar honom sin son. Genom en källa från början av 100-talet (Papias) vet vi, att Petrus mot slutet av sitt liv verkade i Rom och att Markus då var hans tolk, vilket blev en anledning till att han sen skrev sitt evangelium, där han troget återgav vad han lärt av Petrus.

Fridskyssen, som kunde kallas kärlekens kyss (som här) eller den heliga kyssen (1 Kor 16:20), var tecknet på att alla i församlingen var syskon i Guds stora familj och älskade varandra. Den tänks vara det som avslutar uppläsningen av detta brev. Sen följer apostelns fridshälsning, riktad till dem som hör Kristus till eller, som det ordagrant heter, ”är i Kristus”, levande stenar i hans tempel och lemmar i hans kropp.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Petrus första brev

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk